(Publicerad i TeleVärlden våren 1993)
(New York) Det är kvart över fyra på eftermiddagen fredagen den 15 augusti 1997. Du sitter i baksätet på en taxi i New York. Färden går från World Financial Center till Broadway och vidare norrut genom SoHo, Geenwich Village och förbi Times Square. Efter en stund plockar du fram din televideo, som trots att den inte är större än ett A4-block fungerar som både dator, bildtelefon och tvåvägs-TV. I passivt läge ser den mest ut som en liten glasskiva, utan vare sig knappar, spakar eller tangenter. Du aktiverar den genom att tala till den och den känner igen din röst, så att ingen annan än du kan använda den, även om du skulle glömma den kvar i taxin. Skärmen fylls av en bild som är en blandning av ett flygfoto och en karta över "the Big Apple" som stan kallas i folkmun."Hm", säger du till dig själv," jag undrar om de spelar Shakespeare i Central Park ikväll?"
Du drar pekfingret mot mitten skärmen och trycker till lite extra med pekfingret. Skärmen reagerar på det hårdare trycket med att zooma in sig på Manhattan. Du pekar på Central Park, trycker till igen och inom ett ögonblick fyller parken upp hela bilden. Taxin hoppar och skakar varför du växlar till röstkontroll.
"Visa Central Park, vid uteteatern," säger du.
Bildens detaljer blir allt tydligare. För ett ögonblick får du nästan för dig att du svävar ner mot den stora gräsmattan vid uteteatern hängande i en fallskärm. Men det är bara en illussion skapad med tredimensionell grafik. När du har "landat" stabiliserar sig bilden och kartan kompletteras med en mängd symboler. Det är indikatorer som visar att det är 74 grader Fahrenheit, luftfuktigheten är 60 procent, utsikterna till regn 20 procent och kvällens brottslighet är låg än så länge....
Du pekar på en bild av en grinande romersk mask och frågar:
"Vad spelas ikväll?"
Ikonen förvandlas till en liten infälld teveruta. En kvinna dyker upp i rutan och svarar artigt:
"Som Ni Behagar. Start klockan åtta. Ha det så bra!"
Du har nu två timmar på dig och börjar bli hungrig.
"Kolla om min kollega Tore Koppel är här i kväll," säger du.
Ett nytt fönster öppnas i bilden och du får veta att han antingen inte är det, eller inte vill kommunicera. Du ber systemet hålla utkik efter honom, ifall han skulle öppna linjen igen. (Din televideo gör detta med hjälp av smarta datorprogram, en slags "robotar.")
Din taxin är nu framme vid Gallerie Lafayette i Hörnet av Broadway & 57:e gatan. Innan du lämnar bilen ber du televideon betala taxifirman och ger föraren två dollarsedlar. Medan du letar efter franska underkläder åt din fru piper ditt armbandsur till. "Öppna linjen, det är Tore", står det på urtavlan. Du tar fram din televideo och ser en liten TV-bild av honom.
"Tjenare Tore, har du käkat?"
"Nej, har du något förslag?"
"Jag ska kolla," säger du, pekar på en restaurangsymbol på skärmen, säger "thailändskt" och drar en cirkel runt den plats på skärmen där du står. Snart har du fyra förslag på thailändska restauranger. Du kollar med Tore och bokar sedan ett bord på Royal Thai.
Härifrån får du dock ta till fötterna, för din televideo skulle inte förstå om du bad den sända dig dit.
***
Det kommer nog dröja innan Televerket, eller AT&T, kan erbjuda "transportstrålar" a la Startrek, men det betyder inte att denna lilla science-fiction historia är gripen helt ur det blå.
De små personliga kommunikatörerna, PCS, PDA eller vad man ska kalla dem, står alldeles bakom hörnet. Digitaliseringen av mobiltelefonin har börjat och det finns företag som börjat använda ultrakortvåg för att sända kabel-TV och tror sig kunna sända även HDTV den vägen. Telebolagen experimenterar med att sända videofilmer över vanliga telefonledningar och kabelbolagen bygger nya hybridsystem som kombinerar fiberoptik, koaxialkabel och nya avancerade digitala växlar. Vi står inför en utbudsexplosion då det gäller information och underhållning och risken är att vi drunknar i data, tele och videoströmmar. Hur ska man t ex bära sig åt för att välja mellan 500 eller fler TV-kanaler? Det tar faktiskt nära en timma bara att "bläddra" sig igenom dem. Än värre blir det när vi får tvåvägsvideo av olika slag, alltifrån bildtelefoni till videokonferenser.
Det är som David Gelernter, professor i datavetenskap vid Yale-universitetet säger:
"Vi lever mitt i en gallopperande komplexitetskris."
David Gelernter, som är en ledande forskare inom artificiell intelligens, lade häromåret fram en intressant vision av hur man kan tackla denna kris i boken Mirror Worlds. Han tror att man måste bygga upp en slags elektroniska spegelbilder av vår vanliga värld. Till att börja med kommer företag och institutioner att knyta samman sina olika system av datorprogram i en struktur som speglar ett visst företag.
Gelerner jämför byggandet av spegelvärldar med medeltidens katedralbyggen. Det var jättelika projekt som samlade den tidens mest kreativa talanger. Att bygga system av programvara som kopplar ihop ett företags, en myndighets, en stads eller kanske t o m ett lands alla informationsflöden och gör dem lättillgängliga, är på samma sätt en jättelik utmaning. Men denna gång består byggstenarna av datorprogram, vilket dock inte gör saken lättare, eftersom det kommer att krävas en radikalt ny programbyggnadskonst.
Gelernter har själv varit med om att skapa ett nytt programmeringsspråk - Linda - som används för att bygga en första liten "spegelvärld" på en intensivvårdsklinik vid Yale Medical School. Denna första prototyp till en spegelvärld samlar in alla informationsflöden från en patients monitorer, vilka presenteras på en datorskärm i form av något som ser ut som ett lutande skackbräde. Varje ruta i brädet står för ett informationsflöde. Om systemet upptäcker onormala aktiviteter fälls rutan upp och ändrar färg beroende på hur allvarlig situationen är. Detta är bara ett första försök, men steg för steg kommer fler och fler organisationer bygga sina egna spegelvärldar, vilka integreras i större spegelvärldar.
"Billiga videokameror och bredbandsnät för data- och telekommunikationer land och rike runt håller redan idag på att skapa en enorm kapacitet för kommunikation. Spegelvärldarna kan samla in tusentals videoflöden om allt möjligt som är av offentligt intresse och göra dem tillgängliga för allmänheten," spår han.
"Detta kan bli en social mötesplats, en allmänhetens elektroniska park, där du kan ta promenader, träffa människor och kommunicera."
"Det kommer att bli lika meningslöst att stå i fysisk direktkontakt med regeringen eller sjukvårdssystemet, som att sköta alla sina transporter med fötterna. Vi slipper alla de obekvämligheter som den yttre verkligheten öser över oss," säger Gelernter med en glimt i ögat.
***
Så vem vet, snart kanske vi verkligen kan zooma in oss på Central Park med en liten Televideo.
Klicka här för att läsa en intervju med David Gelernter.
