Från Ökenstorm till Sears - "Logistikens Einstein"

(Publicerad i tidningen Köpmannen vintern 1993-94)

Det var general Pagonis som såg till att allting fanns på rätt plats vid rätt tidpunkt under Operation Ökenstorm. Den bragden ska nu göra honom till logistikchef för Sears, Roebuck & Companys drygt 800 varuhus, om han bara får grönt ljus från politikerna i Washington till att lämna armén.

När Gus Pagonis landade i Saudiarabien i augusti 1990 stod han inför vad som skulle bli världshistoriens dittills största logistiska företag. Han måste snabbt bygga upp en apparat för att husera och försörja flera hundra tusen soldater. Det enda man hade i överflöd var sol, sand och olja.

General Schwartzkopf skriver i sina memoarer, att Pagonis var "en Einstein när det gäller att få saker att hända". Saudiaraberna hade lovat att hjälpa till med bränsle, vatten och transporter, men de hade inte riktigt fattat uppgiftens omfattning. Trupperna anlände i tiotusentals, men det fanns ingenstans för dem att bo. Pagonis löste detta med ett snilledrag: Han lånade de tält som saudierna normalt använder för att inkvartera alla de muslimer som vallfärdar till Mecka varje försommar.

Antalet soldater växte till över en halv miljon och ur öknen sprang ett helt samhälle fram, med postkontor, fältkliniker, telefonhytter, motionsanläggningar, biografer och bilburna hamburgerstånd, samt ett system av försörjningsleder. Pagonis och hans stab om 40 000 skulle komma att servera 122 miljoner måltider, leverera 32 000 ton post och tanka 5 miljarder liter bränsle.

Men hur relevant är militär logistik för det privata näringslivet? Gus Pagonis är övertygad om att så är fallet, vilket han även argumenterat för i sin bok: Moving Mountains: Lessons in Leadership and Logistics (övers: Att flytta berg: Lärdomar i ledarskap och logistik, utgiven av Harvard Business Press,1992.)
-Jag hoppas nu få visa det i praktiken, säger Pagonis i en telefonintervju från Kaiserslauten i Tyskland, där han idag tjänstgör som chef för alla logistik inom NATO.

Vid första anblicken kan det te sig som om militär och civil logistik är två vitt skillda världar: Den ena präglad av konkurrens och marknader; den andra av central planering och ordergivning. Det är dock en felsyn, enligt Pagonis.
-Det finns direkta länkar på nästan varje område mellan logistiken i näringslivet och i det militära: Det gäller lagerhållning, underhåll, försörjning och transporter, saker som alla har sin direkta motsvarighet på den civila sidan, säger han.
-Jag tror inte att logistiska enheter ska drivas efter lönsamhetsprinciper. Däremot ska de vara kostnadseffektiva, säger han och förklarar:
-Anta att vi tillverkar en produkt och att vår marknadsavdelning kör en annonskampanj på lördagsförmiddagen, då många barn tittar på tecknade serier på TV. Det betyder att varorna måste finnas på hyllorna i varuhuset nästa måndag när barnen och deras mammor går till affären.
-Om nu den som ansvarar för transporterna försöker vinstmaximera väljer han den billigaste transportformen, t ex via pråm. Men det betyder att produkterna anländer om fyra veckor och att vi kastat bort en miljon dollar på reklam! Det är därför varje företag behöver en logistiker i den högsta ledningen, som kan se till att rätt saker skeppas på rätt sätt. Annars kommer man att sub-optimera, istället för att optimera resultatet, säger Pagonis.

Ett annat område där näringslivet kan lära av militären är ledarutbildning.
-Vi har i det militära utbildningsinstitutioner som förbereder folk för ledarskapet, vilket man har inte i den civila världen. Där tar man någon som är tekniskt duktig och sätter honom att leda.

Fast Pagonis medger att militärerna kan behöva lära om en smula innan de går ut i näringslivet.
-Den som försöker vara en diktator kommer inte att få något gjort, det går inte att ställa upp en massa diktat för sina underordnade, säger Pagonis, som i Harvard Business Review beskrivit sin egen ledningsstil som en blandning av expertis och medkänsla.
-Militärer är disciplinerade och kanske lite rigida, säger han. De måste lära sig bli flexibla och anpassa sig, men jag tror det är lättare att gå från en strikt miljö till en friare, än att gå från laissez-faire till disciplin.

Dagens militära logistiker har enligt Pagonis lärt sig mycket av sina civila kollegor och står inte främmande för begrepp som JIT (Just-In-Time) lagerhållning.
Det är inte minst de kraftiga nedskärningarna av försvarsbudgetarna som tvingat fram en ny attityd.
-Vi har inte råd att hålla oss med stora lager där saker och ting försvinner och mängder av folk för underhåll. Vi har gått över till ett distributionssystem med centrala knutpunkter, precis som på den civila sidan. Efter Vietnam fick vi bli mycket mer effektiva och logistiken blev en integrerad del av budgetprocessen, säger han.

Man har också dragit fördel av den moderna informationstekniken, som lätta bärbara datorer och mobiltelefoner.
-Det är automationen som gör det möjligt att tillämpa Just-In-Time lagerhållning. Du knappar in vad du behöver och kan omedelbart se exakt på vilken lastbil i vilken depå materielen befinner sig. Datorerna gör att vi kan vara mycket mer flexibla, säger Pagonis.

Hans favoritkanal för information är dock raka motsatsen till "high-tech". Pagonis använder sig av s k "3x5" kort (3 gånger 5 tum stora), standardformatet för indexkort i USA. När han vill ha en rapport från fältet om någon detalj kastar han ner frågan på ett 3x5-kort och sänder iväg det längs kommandokedjan. Den som har svaret fyller i detta och returnerar kortet. Under höjdpunkten på Operation Ökenstorm fick han in ungefär hundra sådana kort om dagen.
Poängen med systemet är att det tvingar fram korta och koncisa rapporter.

På frågan om det inte är dags att ersätta korten med elektronisk post, svarar Pagonis:
-Vi använder bäggedera. Om du sitter vid en dator sänder du elektronisk post, annars använder du korten. Men för att vi ska kunna använda elektronisk post måste vi först se till att det inte går att skriva för många rader, för i annat fall kommer folk att skriva memon på flera sidor.

Samma tanke låg bakom Pagonis "stående morgonmöten" under Ökenstorm. Om folk rapporterar stående pratar de inte för länge.

Det ska bli spännande att se hur många av dessa nyordningar generalen överlever sedan han tagit det stora varuhuset i besittning.

Hans Sandberg

Det är 1997... i baksätet på en taxi i New York (Krönika från 1993)

(Publicerad i TeleVärlden våren 1993)

(New York) Det är kvart över fyra på eftermiddagen fredagen den 15 augusti 1997. Du sitter i baksätet på en taxi i New York. Färden går från World Financial Center till Broadway och vidare norrut genom SoHo, Geenwich Village och förbi Times Square. Efter en stund plockar du fram din televideo, som trots att den inte är större än ett A4-block fungerar som både dator, bildtelefon och tvåvägs-TV. I passivt läge ser den mest ut som en liten glasskiva, utan vare sig knappar, spakar eller tangenter. Du aktiverar den genom att tala till den och den känner igen din röst, så att ingen annan än du kan använda den, även om du skulle glömma den kvar i taxin. Skärmen fylls av en bild som är en blandning av ett flygfoto och en karta över "the Big Apple" som stan kallas i folkmun.

"Hm", säger du till dig själv," jag undrar om de spelar Shakespeare i Central Park ikväll?"

Du drar pekfingret mot mitten skärmen och trycker till lite extra med pekfingret. Skärmen reagerar på det hårdare trycket med att zooma in sig på Manhattan. Du pekar på Central Park, trycker till igen och inom ett ögonblick fyller parken upp hela bilden. Taxin hoppar och skakar varför du växlar till röstkontroll.

"Visa Central Park, vid uteteatern," säger du.

Bildens detaljer blir allt tydligare. För ett ögonblick får du nästan för dig att du svävar ner mot den stora gräsmattan vid uteteatern hängande i en fallskärm. Men det är bara en illussion skapad med tredimensionell grafik. När du har "landat" stabiliserar sig bilden och kartan kompletteras med en mängd symboler. Det är indikatorer som visar att det är 74 grader Fahrenheit, luftfuktigheten är 60 procent, utsikterna till regn 20 procent och kvällens brottslighet är låg än så länge....

Du pekar på en bild av en grinande romersk mask och frågar:

"Vad spelas ikväll?"

Ikonen förvandlas till en liten infälld teveruta. En kvinna dyker upp i rutan och svarar artigt:

"Som Ni Behagar. Start klockan åtta. Ha det så bra!"

Du har nu två timmar på dig och börjar bli hungrig.

"Kolla om min kollega Tore Koppel är här i kväll," säger du.

Ett nytt fönster öppnas i bilden och du får veta att han antingen inte är det, eller inte vill kommunicera. Du ber systemet hålla utkik efter honom, ifall han skulle öppna linjen igen. (Din televideo gör detta med hjälp av smarta datorprogram, en slags "robotar.")

Din taxin är nu framme vid Gallerie Lafayette i Hörnet av Broadway & 57:e gatan. Innan du lämnar bilen ber du televideon betala taxifirman och ger föraren två dollarsedlar. Medan du letar efter franska underkläder åt din fru piper ditt armbandsur till. "Öppna linjen, det är Tore", står det på urtavlan. Du tar fram din televideo och ser en liten TV-bild av honom.

"Tjenare Tore, har du käkat?"

"Nej, har du något förslag?"

"Jag ska kolla," säger du, pekar på en restaurangsymbol på skärmen, säger "thailändskt" och drar en cirkel runt den plats på skärmen där du står. Snart har du fyra förslag på thailändska restauranger. Du kollar med Tore och bokar sedan ett bord på Royal Thai.

Härifrån får du dock ta till fötterna, för din televideo skulle inte förstå om du bad den sända dig dit.

***

Det kommer nog dröja innan Televerket, eller AT&T, kan erbjuda "transportstrålar" a la Startrek, men det betyder inte att denna lilla science-fiction historia är gripen helt ur det blå.
De små personliga kommunikatörerna, PCS, PDA eller vad man ska kalla dem, står alldeles bakom hörnet. Digitaliseringen av mobiltelefonin har börjat och det finns företag som börjat använda ultrakortvåg för att sända kabel-TV och tror sig kunna sända även HDTV den vägen. Telebolagen experimenterar med att sända videofilmer över vanliga telefonledningar och kabelbolagen bygger nya hybridsystem som kombinerar fiberoptik, koaxialkabel och nya avancerade digitala växlar. Vi står inför en utbudsexplosion då det gäller information och underhållning och risken är att vi drunknar i data, tele och videoströmmar. Hur ska man t ex bära sig åt för att välja mellan 500 eller fler TV-kanaler? Det tar faktiskt nära en timma bara att "bläddra" sig igenom dem. Än värre blir det när vi får tvåvägsvideo av olika slag, alltifrån bildtelefoni till videokonferenser.

Det är som David Gelernter, professor i datavetenskap vid Yale-universitetet säger:

"Vi lever mitt i en gallopperande komplexitetskris."

David Gelernter, som är en ledande forskare inom artificiell intelligens, lade häromåret fram en intressant vision av hur man kan tackla denna kris i boken Mirror Worlds. Han tror att man måste bygga upp en slags elektroniska spegelbilder av vår vanliga värld. Till att börja med kommer företag och institutioner att knyta samman sina olika system av datorprogram i en struktur som speglar ett visst företag.

Gelerner jämför byggandet av spegelvärldar med medeltidens katedralbyggen. Det var jättelika projekt som samlade den tidens mest kreativa talanger. Att bygga system av programvara som kopplar ihop ett företags, en myndighets, en stads eller kanske t o m ett lands alla informationsflöden och gör dem lättillgängliga, är på samma sätt en jättelik utmaning. Men denna gång består byggstenarna av datorprogram, vilket dock inte gör saken lättare, eftersom det kommer att krävas en radikalt ny programbyggnadskonst.

Gelernter har själv varit med om att skapa ett nytt programmeringsspråk - Linda - som används för att bygga en första liten "spegelvärld" på en intensivvårdsklinik vid Yale Medical School. Denna första prototyp till en spegelvärld samlar in alla informationsflöden från en patients monitorer, vilka presenteras på en datorskärm i form av något som ser ut som ett lutande skackbräde. Varje ruta i brädet står för ett informationsflöde. Om systemet upptäcker onormala aktiviteter fälls rutan upp och ändrar färg beroende på hur allvarlig situationen är. Detta är bara ett första försök, men steg för steg kommer fler och fler organisationer bygga sina egna spegelvärldar, vilka integreras i större spegelvärldar.

"Billiga videokameror och bredbandsnät för data- och telekommunikationer land och rike runt håller redan idag på att skapa en enorm kapacitet för kommunikation. Spegelvärldarna kan samla in tusentals videoflöden om allt möjligt som är av offentligt intresse och göra dem tillgängliga för allmänheten," spår han.

"Detta kan bli en social mötesplats, en allmänhetens elektroniska park, där du kan ta promenader, träffa människor och kommunicera."

"Det kommer att bli lika meningslöst att stå i fysisk direktkontakt med regeringen eller sjukvårdssystemet, som att sköta alla sina transporter med fötterna. Vi slipper alla de obekvämligheter som den yttre verkligheten öser över oss," säger Gelernter med en glimt i ögat.

***

Så vem vet, snart kanske vi verkligen kan zooma in oss på Central Park med en liten Televideo.

Klicka här för att läsa en intervju med David Gelernter.

Det nya AT&T Bell Labs - Snillena fick lära sig lyssna på kunderna

(Publicerad i TeleVärlden våren 1993)

Hjältarnas tid är passé på AT&T Bell Laboratories. Inte så att det världsberömda labbet drabbats av letargi, men det fria sökandet ska nu samsas med lönsamhetstänkandet.
-Vi har inte råd att fortsätta som förr, säger David V. Lang, forskningschef på halvledarområdet vid Bell Labs högkvarter i Murray Hill, New Jersey.

Reformerna kan ses som en försenad reaktion på avskaffandet av telemonopolet i början på 80-talet. Det var då "Ma Bell" räddade sig undan ett tio år gammalt antitrustmål genom att göra sig av med sina 22 lokala telebolag. De senare bildade dagens sju regionala telebolag, de "sju systrarna Bell".

Det nya AT&T som såg dagens ljus 1 januari 1984 bestod av långdistanverksamheten, tillverkningsenheten Western Electric och Bell Labs. Och av den miljonhövdade skaran anställda återstod bara en knapp tredjedel.

Parallellt med detta släpptes konkurrensen fri på långdistansmarknaden i USA. Många förutspådde katastrof och elände, men AT&T klarade sig bra, trots hård konkurrens från MCI och Sprint. AT&T är idag ett av USA:s friskaste företag, med en försäljning, som -- trots recessionen -- steg med 3 procent 1992, till 65 miljarder dollar (450 mdr kr). Vinsten steg sjufalt, till 3,8 miljarder dollar (19 mdr kr).

De över 20 000 forskarna och teknikerna på Bell Labs märkte först inte särskilt mycket av förändringarna inom moderbolaget.
-Labbet lämnades till att börja med oberört, men när resten av företaget förändrades blev det uppenbart att även forskningen måste följa med, säger David Lang, vars anfäder för övrigt invandrade till USA från Sverige på 1880-talet.

Bell Labs finansieras med en slags skatt på AT&T:s olika divsioner. Allteftersom de försökte bli effektivare växte deras intresse av att få ut så mycket som möjligt av sin "forskningsskatt". Det ökade trycket på Bell Labs att komma i takt med resten av företaget.

Under monopolets dagar sågs utgifterna för forskningen som en del av underhållet av telenätet. AT&T hade ingen konkurrens och dess vinst var reglerad av regeringen. Forskningen var därför tryggt isolerad från konjunkturer och kortsiktiga vinstintressen. Detta var i många forskares ögon den "gamla goda tiden", då Bell Labs vann berömmelse världen över för sina många banbrytande vetenskapliga upptäckter, som transistorn, lasern och fiberoptiken.

För det amerikanska näringlivet var Bell Labs en aldrig sinande källa till ny teknik, som de dessutom fick gratis. Detta som en motprestation för monopolställningen.

Nackdelen med denna modell var att den inte befrämjade effektivitet i forskningen. Mycket talang ödslades på projekt som aldrig kom till användning, vare sig inom eller utanför AT&T.

Chefen för Bell Labs, John S. Mayo använder ibland följande anekdot: Forskarna brukade kasta goda idéer "över planket" in till utvecklingsavdelningen, som såsmåningom tog fram en prototyp och langade över den till produktionsavdelningen, som i bästa fall tog fram en färdig produkt, vilken de i sin tur hystade över till marknadsavdelningen. Om något gick fel någonstans bollade man tillbaks problemet över planket.
Detta var nu inget unikt för Bell Labs, utan så gjorde man på de flesta industrilabb i USA. Men den japanska utmaningen tvingade fram ett nytänkande och idag finns det få forskningschefer som inte talar om att lyssna på marknaden, lagarbete och att korta tiden mellan idé och färdig produkt.

För Arno Penzias, en av Bell Labs sju nobelpristagare och chef för reformarbetet fanns det inget alternativ till en kursändring.
-Om vi fortsatt göra allt på det gamla sättet skulle båten sjunkit, sa han sommaren 1991 till tidningen Science.

David Lang ser dessutom en djupare liggande orsak till trenden mot mer tillämpad forskning på grundforskningens bekostnad.
-Den vetenskapliga grunden till saker som lasrar, transistorer och fiberoptik har inte ändrats mycket sedan 50-talet. På sätt och vis har vi använt alla fysikens stora upptäckter, men ändå fortsätter en del grundforskare arbeta på det gamla sättet, med forskning för forskningens egen skull.
-De som verkligen vill göra stora upptäckter söker sig idag till nya områden som bioteknik, säger Lang.

Fysiken hade sitt stora århundrade under 1900-talet precis som kemin hade det på 1800-talet. Vi befinner oss nu i en tid då det gäller omsätta upptäckterna i nyttiga teknologier. Det hindrar inte att det finns en pekuniär sida till den nya synen på forskningen.
-Om vi inte bekymrar oss om relevansen i det vi gör kommer vi så småningom finna att ingen vill betala för vår forskning, säger Lang. Till och med den amerikanska regeringen håller på att ändra attityd till grundforskningen. Kravet relevans ökar. Den måste bidra till landets industriella konkurrenskraft. Även om nyttan ligger 10-15 år borta måste den finnas där.

Det är naturligtvis inte en helt okontroversiell uppfattning, i synnerhet inte bland forskare. För även om man kan förstå att företag som AT&T och IBM har svårt att finansiera långsiktig grundforskning på samma sätt som förut, måste någon ta detta ansvar. Under det kalla kriget kunde långsiktig forskning ofta finansieras via försvars- eller rymdanslagen, men den tiden är förbi. USA:s nye president Clinton har inga politiska dubier mot att öka centralregeringens stöd till forskningen, men det återstår att hur hårt han kommer att se på frågan om forskningens nytta.

Reformerna på Bell Labs startade i september 1990. Onödigt dubbelarbete avskaffades, överlappande projekt lades ned eller slogs samman. Forskningen fokuserades på mer näraliggande mål, det vill säga på projekt som kunde ge resultat inom 3-5, ibland upp till 10 år.
-Den kanske största förändringen på Bell Labs och i AT&T som helhet är kvalitetstänkandet och fokuseringen på kunden, säger Lang.
-Vi har försökt få folk att förstå att tänka på konkurrensen där ute och att vi måste samarbeta internt, att alla måste veta vilken betydelse deras jobb har, vem kunden är och hur olika jobb länkar in i varandra. Vi måste få forskarna att förstå att det är kunderna som avgör om deras arbete varit framgångsrikt, säger Lang.
-Det är svårt, för att forskare är ofta hårda motståndare mot förändring. Det är en självständig skara, eftersom de är berömda, ofta världsberömda. De är som primadonnor, operasångare. Försök få Luciano Pavarotti att bli en lagspelare, säger han och skrattar.
-Å andra sidan förutsätter ren grundforskning en kultur där det går att vara primadonna och ha ett starkt ego. Hur skulle de annars kunna våga ifrågasätta etablerad visdom och säga att vad alla trott hittills är fel?! Det krävs ett stort ego om man ska joba dag och natt, år ut och år in med att visa att något annat snille haft fel. Men om ditt huvudsakliga mål är att serva kunderna, att vara nyttig och en lagspelare, hamnar ett stort ego gärna i vägen. Det är ett delikat problem, men jag tror det går att hantera det.
-Vi belönar lagarbete när det är viktigt och individuella insatser när det är viktigt, säger Lang och jämför med idrottens värld.
-Även i ett lag finns det stjärnor och de övriga spelarna har inget emot att ha stjärnorna i sitt lag. Och det är inte många som klagar över att stjärnorna får mycket mer pengar än resten av laget. Vad som är viktigt för laget är att de känner att de vinner och att alla har en roll, säger han.

Alla gillade inte det nya klimatet på Bell Labs och ett antal forskare, inklusive några toppnamn har lämnat labbet.
-Forskning är att ha sin hobby som sitt yrke och det finns de som vill fortsätta med sin hobby, även om vi inte vill betala för den, säger Lang. Om de var tillräckligt duktiga tog de jobb vid något universitet. Andra stannade kvar och anpassade sig så att de blev mer relevanta.
-De som stack lämnade efter sig öppningar som vi kunde fylla med nya unga forskare, vilka inte alls har samma attityd. För tjugo år sedan ansåg många grundforskare att det var snudd på intellektuell prostitution att jobba för industrin. Dagens unga forskare vill kunna spela en roll i samhällets förändring, säger David Lang.

Med undantag för 1991 har AT&T:s forskningsreformer inte parats med nedskärningar av anslagen, som ligger på drygt 3 miljarder dollar. Affärsenheterna har ett direkt inflytande över hur en trededel av anslagen används, ett visst inflytande över nästa tredjedel, medan den sista tredjedelen bestäms centralt utifrån ett helhetsperspektiv.Man har dock inte heller valt att låta affärsenheterna direkt finansiera forskning genom att lägga ut kontrakt av olika slag, en modell man för övrigt prövar inom IBM:s forskningsdivision.
-Det skulle kunna leda till fluktuationer och forskningen kräver kontinuitet. Du kan inte avskeda forskare ena året och återanställa dem när tiderna blivit bättre, säger Lang.

Svenskfödde Anders Olsson har sett reformerna på nära håll. 1975 tog han som 23-åring sin examen på Chalmers Tekniska Högskola och sökte sig efter ett par års jobb i Sydostasien till Cornelluniversitetet, där han doktorerade i elektronik. Med sin examen i fickan gick han till Bell Labs, där han idag leder en avdelning kallad Solid-State and Quantum Optics Research Department. De försöker bland annat konstruera bättre fiberoptiska kablar för teletrafiken under Atlanten.
-Mycket av vad vi då sysslade med var värdelöst, trots att vi skrev en massa papper och reste på konferenser och berättade om hur fantastiskt bra saker vi gjorde, säger Anders om sin första tid på Bell Labs.
-Forskningen var som en Olympiad, mellan heroiska hjältar från USA, Japan och Europa. Snabbast, längst och bäst var mottot. Om det sen ledde till något kommersiellt användbart var inte alltid så viktigt, säger han.
-Nu tar vi mycket större praktiska hänsyn. Forskningen styrs mot tillämpningen och det krävs att resultaten ska gå att använda.
-Men man får inte glömma bort att det finns saker som nu ser helt opraktiska ut, men som om tio år kan vara väldigt bra att ha. Solitoner är ett underbart exempel på det. Linn Mollenauer började driva det här med solitoner för tio år sedan, trots att det då ansågs helt vansinnigt. Det fanns inga som helst tillämpningar. Linn fortsatte trots det på egen hand och nu är det något som med stor sannolikhet kommer att bli mycket användbart, säger Anders.

-För min personliga del har reformerna betytt att jag nu har två jobb. För det första forskar jag om fiberoptiska komponenter och system. För det andra är jag anställd av Lightwave SBU, en av AT&T:s kommersiella affärsenheter inom fiberoptik.
-Jag är ansvarig för all utveckling och tillverkning av laserkomponenter. För bara två år sedan hade det varit otänkbart att en forskare skulle kunnat göra detta, säger Anders Olsson.

Hans Sandberg

AT&T Bell Laboratories
Budget: 3 miljarder dollar (19 mdr kr)
Antal anställda: 25 000, varaa 1.200 forskar inom grundforskning och 17.000 är ingenjörer och programmerare sysselsatta med produktutveckling. Nästan 4.000 anställda har doktorsexamen och sju har fått nobelpris för sin forskning. Ungefär 10 procent av budgeten går till grundforskning.

Plats: Bell Labs har större forskningsenheter i nio delstater. Högkvarteret ligger i Murray Hill i New Jersey, ungefär 45 minuter med bil västerut från Manhattan. Den största anläggningen, med 10.000 anställda, är den i Holmdel i New Jersey, ungefär en timma sydost från Manhattan.

Chefer: John S. Mayo, VD; Arno Penzias, vice-VD och direktör för labbet.

Fotnot: Solitoner. En ny teknik för att filtrera ljusvågor vilken gör det möjligt att radikalt öka avståndet mellan förstärkarna i fiberoptiska kablar. Normalt förstärks ljussignalerna efter 100 km, eftersom de annars förlorar sin form och blir svåra att tolka. Ju renare signaler som anländer, desto mindre blir kravet på dyrbar utrustning för felkorringering hos mottagaren.

Bell Labs rapporterade i slutet av februari att Linn Molenauers grupp demonstrerat att man med solitoner kan sända felfria signaler utan förstärkning över 13000 km, med en kapacitet av 20 gigabits (miljarder binära siffror per sekund). Dagens fiberoptiska atlantkablar klarar 80 000 samtal samtidigt, medan samma kabel med solitonteknik skulle kunna ta 8 miljoner samtal!

"Jag är bara en av de andra invandrarna"
Utanför David Langs kontor sitter en anslagstavla med passfoton av det hundratal forskare han basar över. Här jobbar män och kvinnor från alla kontinenter. Detta är en del av hemligheten med USA:s forskning, att hit söker sig talanger från när och fjärran. Precis som Anders för fjorton år sedan vill unga forskare världen över studera eller forska i USA, åtminstone för en tid. Många blir kvar, som Anders.
-Amerikanerna är en minoritet här. Själv är jag bara en av de andra invandrarna här, säger Anders Olsson.

Hans Sandberg