(En opublicerad essä jag skrev under våren 1991, efter det första Golfkriget. )
Kriget kom och vi satt klistrade framför CNN, precis som vi suttit där när stridsvagnarna rullade in över Tiananmen, och när jublande berlinare började riva muren. Vi var med när Arnett, Holliman och Shaw låg på magen på nionde våningen av hotel Rashiid. Vi var med och väntade på SCUD-missiler bakom tejpade fönster i Tel Aviv. Vi var med i attackplanen och såg hårkorsen låsa sig över sina mål. Vi kunde t o m krypa in i de laserstyrda robotarna och störta ned mot fiendens bunkers och SCUD-ramper. Där ser vi byggnaden... där dörren ... ZZZZZ...
Som världspolitikens soffpotatisar väntade vi ständigt på nästa inslag.
Paradoxalt nog gjorde rapporteringens omedelbarhet det svårt att få perspektiv på händelserna. Vi kastades från upplevelse till upplevelse, men när fick vi tid att bilda oss en genomtänkt uppfattning?
Jag märkte själv hur mina åsikter svängde med nyhetsflödet. Den 16 januari såg jag fram emot, med minst sagt blandade känslor. Å ena sidan fruktan för det fruktansvärda, å andra sidan tanken, att om det nu blir krig, är åtminstone syftet gott.
Så startade flygkriget och snart såg det ut, som om det hela skulle vara över på en vecka. Isåfall var det väl okej, tänkte jag, men när vecka lades till vecka och antalet "sortier" bröt det ena historiska rekordet efter det andra, retirerade jag till min första ståndpunkt. Till slut tappade jag räkningen och undrade vad som pågick: Ett bombkrig mot en fiende som inte kämpade, utan låg nergrävd i ökensanden, sånär som på ett gäng mobila SCUD-enheter.
Mina emotionella oscillationer gick i repris när markkriget kom.
-Jag hoppas de klarar av det på några dagar, annars har de gjort bort sig, sa jag till min svärfar när vi på lördagskvällen tittade på nyheterna om den just inledda offensiven.
Det tog 100 timmar.
Jag och andra skeptiker fick fel. Det blev inget Armageddon i öknen. Saddam Husseins arméer var så "uppmjukade" -- en av dessa språkliga perversiteter som följde med kriget -- att de inte bjöd något större motstånd.
Det var ett krig som förvånade, fast det som förvånade, var inte utgången, utan förloppet. Det föreföll att ha varit ett mönsterkrig (i den mån krig kan anses vara mönster för annat än mänsklig idioti), där George Skywalker besegrade Saddam In-Vader och samtidigt sparade hans folk (om än ej hans trupper).
Vi såg nästan inga offer. Vi tittade på krigsvideos, där de moderna vapnen firade triumf efter triumf över Saddams krigsmaskin. Tänk om vi istället fått se ett ansikte stirra in i den laserstyrda robotens kameraförsedda nos, nanosekunden innan det small...
Det fanns förvisso videofilmer där målen inte var abstrakta fyrkantiga byggnader, utan irakiska piloter, ansikte mot ansikte med döden, men dem fick vi inte se. Inte heller berättade Pentagons talesmän, att bara sju procent av bomberna var "smarta", eller att 81 980 av 88 500 ton fällda bomber under kriget var gamla "hederliga" bomber, som i tre fall av fyra missade sina mål. (Uppger kolumnisten Tom Wicker i New York Times 20 mars 1991). General Norman Schwarzkopf hade på ett tidigt stadium förklarat att han inte tänkte ägna sig åt att "räkna kroppar" (body count), en motvilja han f ö delar med Saddam Hussein, som inte vill avslöja hur många liv hans stormaktsambitioner kostat.
De allierades bulldozers begravde därför inte bara lik i ökensanden, utan också ett historiskt källmaterial. (Det cirkulerar uppskattningar om antalet irakiska stupade, varav en siffra - 100 000 - hänförs till Schwartzkopf. Andra säger "mellan 100 000 och 200 000.")
Vi var med och vi var inte med.
Censuren var överallt; i Irak, i Israel och i Saudiarabien. Och Pentagon censurerade krigskorrespondenterna med hjälp av sina "press pools".
Det krigades psykologiskt om våra själar och här fick de allierade stor hjälp från Saddam Hussein, som tycktes ha bestämt sig för leva upp till varje nyans i propagandans skräckporträtt. Han placerade gisslan vid bombmål och hotade med terrorist- och gasattacker. Det blev allt lättare att tro på talet om "obeskrivliga irakiska grymheter" och Kuwaits förödelse. Det blev samtidigt allt svårare att argumentera för fortsatta sanktioner.
Censuren och psykkriget gav CNNs Peter Arnett en central roll för vår uppfattning om kriget, trots att han var där med Saddams goda minne, censurerad och med begränsad rörelsefrihet. Han kom under ett par kritiska veckor att bli vårt enda oberoende ögonvittne mitt i Bagdad.
Det faktum att hans rapporter retade dem på hemmafronten, som ville enrollera journalisterna i Desert Storm, gjorde dem bara desto mer trovärdiga. Direktsändningen som sådan, med dess tillfälliga avbrott och påminnelser om censuren, spelade också en stor roll. (Det direktsända ordets makt!)
Efter kriget har vi fått lära mer om både krigets fram- och baksida. Det visade sig att en hel del uppgifter om irakiska grymheter (t ex att spädbarn slitits ur kuvöser) varit falska, eller starkt överdrivna (Kuwaits förstörelse). De frisläppta allierade krigsfångarnas berättelser, tyder inte heller på någon bestialitet från Iraks sida. Och det fruktade gaskriget kom aldrig, kanske därför att man inte lyckades transportera ammunitionen till fronten eller för att Saddam Hussein, när det kom till kritan, drog sig för att än en gång bruka detta vapen.
Vi har också börjat få en mer komplett och mindre smickrande bild av de allierades "kirurgiska" bombande. Antalet civila döda var visserligen litet, men Irak utsattes likväl för en "nästan apokalyptisk förstörelse", som Marrti Ahtisaari uttryckte sig i sin rapport till FN. Utan energi, vatten, eller transporter hotas landet av en fruktansvärd katastrof.
Det uppror Bush manade irakierna till kom, men inte i form av den önskade militärkuppen, utan i form av gerillakrig i norr och söder. Och Saddam Hussein, som överlistade även de smartaste av bomber, (är det någon som på allvar tror att han inte fanns med på listan över mål?!) krossar nu upproret med de delar av sitt republikanska mördargarde, som Bush lät honom behålla (genom att stoppa kriget innan general Schwarzkopf hunnit knyta ihop säcken.)
Det var inte så jag menade, tycks Bush nu säga, ivrigt tvagande sina händer. Han vill inte att Irak ska falla sönder, eller falla i händerna på fundamentalistiska shiiter. Han vill bara ha en statskupp och en mer resonabel regim.
"To do the right thing"
Det kommer att ta tid innan vi vet exakt vad som hände och vilka motiv som styrde krigets aktörer. Det hindrar inte att vi redan nu måste diskutera krigets moraliska grundfrågor.
Gjorde George Bush "the right thing"? Stod medlen i proportion till målen?
Det är lätt att se, att det var rätt av USA och FN-alliansen att befria Kuwait. Bedrägligt lätt rent utav. Också en kärnvapenattack mot Bagdad hade kunnat befria Kuwait, men skulle vi accepterat detta pris?
Låt oss innan vi går vidare i diskussionen rekapitulera de stora dragen i den amerikanska politiken mot Irak under konflikten. (Jag koncentrerar mig på USAs roll, eftersom landet i så hög grad dominerade alliansen. Se diagram 1 för en summering av mål, medel och resultat.)
Före invasionen
Bushregeringen hade första halvåret 1990 sitt utrikespolitiska intresse fokuserat på Europa och Sovjet. Vad Mellanöstern angick, fortsatte man Reagans politik av vänskap med Saddam Hussein, som sågs som en motvikt till Iran. Målet var att bevara maktbalansen och skydda västs tillgång på olja (frånvaron av en nationell energipolitik hade starkt ökat USAs oljeberoende). Denna pragmatiska politik fortsatte, även sedan Saddam Hussein i april riktat våldsamma hotelser mot Israel och under sommaren skärpt sina hotelser mot Kuwait. (Vi bör inte glömma att han hade skäl för sin ilska mot sheikdömet, som medvetet saboterade OPECs prispolitik och därmed dränerade Iraks oljeinkomster.)
Inte ens Iraks militära uppbyggnad vid gränsen mot Kuwait föranledde en ny politik från USAs sida. (Världen i övrigt sa f ö ingenting och de flesta av Kuwaits grannar rådde USA att ligga lågt, av rädsla för att provocera Irak.)
Den 24 juli höll dock USA och de Förenade Arabemiraten en mindre flottmanöver, vilket ledde till det beryktade mötet 25 juli mellan den irakiska diktatorn och den amerikanska ambassadören till Irak, April C. Glaspie.
Saddam Hussein protesterade mot manövern och sa storvulet:
-Ni har ett samhälle som inte kan acceptera 10 000 döda i ett slag.
Enligt en irakisk utskrift, svarade ambassadör Glaspie, med att USA "inte hade någon åsikt om de interarabiska konflikterna, som t ex er gränstvist med Kuwait."
När hon slutligen 20 mars 1991 fick UDs tillstånd att ge sin version, sa hon att Saddam Hussein ryckt lös citatet ur sitt sammanhang. Hon skulle istället ha förklarat, att USA är en supermakt och inte accepterade våld mot sina vänner. Att Saddam Hussein trots detta invaderade Kuwait, förklarade hon med att han var "dum".
Det låter en smula hårdkokt för mig. Mer logiskt är att anta, att Saddam Hussein reagerade på den amerikanska politik, såsom han kände den från sin egen erfarenhet.
Ambassadör Glaspie beskrev själv inför en senatskommitte USAs politik, som ett försök att "utbilda" Saddam Hussein genom att "belöna" honom, när han gick åt rätt håll.
2 augusti-1 november
För George Bush var invasionen början på hans svåraste kris, vilken till råga på allt kom under en bottenperiod i hans presidentskap.
1989 hade låtit honom surfa fram på svallvågorna från kommunismens kollaps i en ovanligt lång politisk smekmånad. 1990 var inte lika nådigt: Uppskattningarna av hur mycket sparbanksskandalen skulle kosta skattebetalarna bara växte och försöken att stävja läckagen i banksektorn förvärrade det redan snåla ekonomiska klimatet. Inte ens rymdfärjorna lyfte den sommaren...
Invasionen ledde till höjda oljepriser, vilket gav den lilla extra knuff som var allt som behövdes behövdes för att slutligen knäcka amerikanernas tilltro till ekonomin. Recessionen var ett faktum och andelen amerikaner med förtroende för regeringen sjönk till sin lägsta nivån på femton år, 25 procent.
Bush fördömde omedelbart invasionen, men förklarade samtidigt, att "vi inte diskuterar en intervention. Jag planerar ingen sådan åtgärd." (Fredagen den tredje augusti.) Men detta var kanske mest ett erkännande av det faktum, att USA saknade såväl politiska (klartecken från Saudiarabien), som praktiska (militär styrka på plats) förutsättningar för en aktion.
Den sjätte augusti, efter en helg i Camp David med Margaret Thatcher, gjorde Bush klart för allmänheten, att han inte tänkte acceptera ockupationen av Kuwait. ("This occupation will not stand!")
På inrådan från försvarsministern Dick Cheney och generalstabschefen Colin Powell gav han klartecken till att sända 125 000 amerikanska soldater till Saudiarabien. Det omedelbara målet var defensivt, att förhindra en fortsatt irakisk framryckning. Samtidigt inleddes en intensiv diplomatisk kampanj för att bygga en FN-koalition mot Irak.
Folk flest i USA var måttligt förtjusta i tanken på att riskera amerikanska liv för att försvara ett par reaktionära furstendömen på andra sidan jordklotet. Den akarismatiske presidentens valhänta försök, att tackla den traditionella motsättningen mellan moralism och pragmatism i amerikansk utrikespolitik (se Göran Rosenbergs artikel i MT nr 4/91), gjorde inte saken bättre.
Saken är den, att en amerikansk president har större krav på sig, än en europeisk ledare, att förankra sin utrikespolitik på hemmaplan. Denna demokratiska sida av den amerikanska utrikespolitiken, är en viktig förklaring till dess ofta starkt ideologiska övertoner.
Populariseringen kräver förenklade resonemang, som s a s går hem i stugorna. Det kalla kriget var dock slut och Bush måste finna nya sätt att sälja sin politik.
Genom att lyfta fram oljan som motiv, försökte han göra försvaret av Saudiarabien och Kuwaits befrielse till plånboksfrågor, men denna pragmatiska taktik riskerade att slå bakut. Den bjöd den gryende fredsrörelsen en effektiv moralisk paroll: Nej till blod för olja! ("No blood for oil!").
I ett tal 15 augusti slog Bush an en annan ton. Han jämförde Saddam Hussein med Hitler, vilket gav konflikten en moraliskt svart-vit karaktär och uteslöt varje eftergiftspolitik. På ett djupare plan visade talet, att Bush ersatt antikommunismen, med det andra världskriget, som ideologisk referensram.
(Marginalanteckning I: Om Saddam Hussein är jämförbar med Adolf Hitler -- när upptäckte George Bush det? Vore det då inte på sin plats med en avbön för politiken före den andra augusti?)
Medlen för att bekämpa Saddam Hussein, var än så länge en kombination av diplomatiska påtryckningar, en tuff handelsblockad och en successiv uppbyggnad av ffa amerikanska styrkor i Saudiarabien.
Kruxet med denna relativt odramatiska politik var, att den skulle komma att överflyglas av andra frågor, ju mer den drog ut på tiden. Så skedde när budgetförhandlingarna i september gick från kris till kaos. Bush pressades stenhårt av demokraterna och i det egna partiet rådde myteri, lett av den republikanske inpiskaren Newt Gingrich.
Om det var något Bush utstrålade vid denna tid, var det oförmåga att staka ut en kurs för nationen -- symboliskt illustrerat av utväxlingen av "Read my lips!" mot "Read my hips!"
Denna svaghet noterades givetvis i Bagdad, vilket för Saddam Hussein måste ha bekräftat hans övertygelse att USA, när det kom till kritan, inte skulle vara berett att gå i krig. (Hans respekt för det internationella samfundets beslutsamhet kan heller inte ha stärkts, av strömmen av uppvaktande diplomater, politiker och skrivelser från statsöverhuvuden under gisslandramat.)
Det är mycket möjligt, att det inte bara var Bush som var distraherad. Schwarzkopfs styrkor var långt ifrån redo att möta Saddam, ifall han valt att angripa Saudiarabien, men han försatt denna chans.
Handelsblockaden mot Irak blev under tiden alltmer effektiv, men skulle den få någon effekt? CIA skrev i en hemlig rapport till presidenten i slutet av september, att 90 procent av handeln med Irak stoppats. Det var en framgång, men det räckte, enligt CIA, inte för att "på kort och medellång sikt" tvinga Irak ut ur Kuwait.
Det stärkte hökarna Dick Cheney och Colin Powell, vilka var skeptiska mot sanktionerna. Bush hoppades fortfarande, att Saddam skulle ta sitt förnuft till fånga, men även hans tålamod började ta slut. Newsweek uppger att Amnesty Internationals rapport om Iraks övergrepp i Kuwait, gjorde honom än mer övertygad om Saddam Husseins onda karaktär.
-Du borde läsa Amnesty Internationals rapport. Sedan kan du om för mig vad jag ska göra, sa Bush enligt tidningen till en biskop, som manade honom att ha tålamod.
Den sista oktober var general Schwarzkopf klar med sin hemliga krigsplanering för Operation Desert Storm. Den diskuterades dagen efter av presidenten och hans närmaste män: Baker, Cheney, Powell, Scowcroft och Sununu. Bush antog planen och beordrade en ökning av USAs styrkor i Saudiarabien från 230 000 till 500 000 soldater. Av partitaktiska skäl hemlighölls dessa beslut tills efter fyllnadsvalen till senaten den 6:e november.
Saddam svarade med sända ytterligare 250 000 man till Kuwait.
1 november - 16 januari
USAs militära mål var från och med november inte längre att stoppa nya aggressioner från Saddams sida, utan att befria Kuwait och krossa Iraks militära potential, inklusive landets infrastruktur. Av vad vi idag vet om Operation Desert Storm, är det uppenbart att den senare uppgiften sågs som en förutsättning för den första.
I slutet av november presenterade USA i FN en resolution om att ge de allierade rätt att använda våld mot Irak. Bushregeringens syfte var tveeggat, dels att inför världen legitimera en offensiv aktion och dels en taktik för att få den amerikanska kongressen att godkänna ett anfall på Irak. På sovjetiskt förslag sattes en tidsgräns för när Saddam måste ha lämnat Kuwait. USA föreslog 15 januari, vilket passade perfekt med Operation Desert Storm, som planerats starta den 16 januari.
Den amerikanska antikrigsrörelsen fick nytt bränsle till debatten av Bushs tal den åttonde november, där han avslöjade den nya offensiva politiken mot Irak. Överallt debatterades krig vs. sanktioner och den allmänna opinionen var klart för fortsatta sanktioner. Flera namnkunniga konservativa republikaner, liksom tre f d generalstabschefer sällade sig till krigsmotståndarnas led.
Denna diskussion fick sin klimax i början av januari under kongressens långa och emotionella debatt om "the War Powers Act", som i allt utom namnet förklarade krig mot Irak och gav presidenten de nödvändiga befogenheterna därför. Resolutionen gick igenom med liten marginal och många som röstade för den, gjorde det i hopp om att Saddam Hussein äntligen skulle fatta att det var allvar.
De militära krigsförberedelserna var nu i stort sett klara och Bush hållning kompromisslös. Det senare framgick med all önskvärd tydlighet, i det brutala brev till Saddam Hussein, James Baker fick med sig till mötet med Iraks utrikesminister Tariq Aziz i Geneve (9 januari).
Därefter fanns det ingen återvändo. Gorbatjovs försök att gripa in i elfte timman var dömda på förhand, även om Saddam Hussein skulle ha gett med sig.
För Bush gällde det nu att se till, att han när det nu ändå skulle bli krig, slog två flugor i en smäll, dvs befriade Kuwait och krossade Saddam Hussein militärt. Detta senare mål var aldrig officiellt, eftersom FN-koalitionens uppgift var att befria Kuwait och återställa freden, inte att krossa Irak militärt.
-Vad vi ville, sa en av Bush närmaste rådgivare till Newsweek, var att ta bort (Saddams) offensiva förmåga. Vi kunde inte säga det rätt ut.......men det var vad vi ville. (Se specialnumret "America At War", Spring/Summer 1991).
17 januari - 27 februari
De två veckornas flygkrig tog hand om det inofficiella krigsmålet och lade samtidigt grunden för den sensationellt snabba befrielsen av Kuwait.
200 allierade soldater omkom, mot kanske 200 000 irakiska soldater och ett okänt antal civila offer. Dessutom förstördes den ekonomiska infrastrukturen i det irakiska samhället.
Förödelsen av Irak har, enligt Samir al-Khalil, författare till boken "The Republic of Fear" och en av Saddam Husseins skarpaste kritiker, lett till att "hatet och bitterheten mot väst växer." (New York Review of Books nr 7,1991).
I USA gav segern till att börja med en stark lättnad och glädje över att man kämpat och segrat för en rättvis sak. Äntligen är Vietnamkomplexet övervunnet, förklarade Bush och hans generaler.
CNN rapporterade att amerikanerna, efter att i femton år misstrott sin regering, börjat lita på den. (I mars uttalade 52 procent av de tillfrågade i en opinionsundersökning sitt förtroende för regeringen.)
Målet och medlen
Den tyngsta skuldbördan för det lidande och förödelse kriget orsakade, faller på Saddam Hussein och hans regering, men det fritar inte de allierade, ffa USA, från deras ansvar.
Målet att försvara Saudiarabien och befria Kuwait var obestridligen rättfärdigt och i linje med FNs stadgar (art 51 om kollektivt självförsvar).
Målet att krossa Saddam Husseins militära aggressionkraft, är betydligt mer tveksamt. Hur mycket jag än ogillar Saddam Hussein, kan jag bara se ett legitimt skäl för detta mål och det är, att det skulle varit det enda sättet att befria Kuwait. Maktbalans, västs oljetillgång och intresset att förhindra aggression (preventivkrig), är enligt min mening inte tillräckliga motiv för ett angrepp. (En framtida demokratisk världsregering skulle kanske ha moralisk auktoritet för polisaktioner mot "kriminella" nationer, men vi är inte där än på ett tag.)
Givet utgångspunkten att Iraks ockupation måste hävas återstod två huvudsakliga medel: Krig och sanktioner.
Det faktum att det blev krig, betyder inte att sanktionerna misslyckats, bara att de degraderats till vad historikerna kallar en kontrafaktisk hypotes. Vi vet hur det gick, men kan bara gissa oss till hur det skulle ha kunnat gå. För att jämföra de två lösningarna får vi försöka väga deras respektive "för- och nackdelarna".
Krigets "fördelar"...
-Målen uppfylldes snabbt, vilket förkortade lidandet i Kuwait och minskade de negativa effekterna av ockupationen på världsekonomin.
-Sanktioner skulle tagit längre tid, vilket skulle försvagat alliansen och gett Saddam Hussein längre tid för att utplåna Kuwaits identitet. Vi vet inte om sanktionerna skulle lyckats. (Saddam Hussein har visat stor tolerans för andras lidande.)
-Kriget gav en bestående fysisk försvagning av Iraks krigsmakt. Det kommer att ta lång tid innan landet kan hota sina grannar igen. (Fast det är inte omöjligt! Jfr Tyskland efter första världskriget.)
-Kriget skapade politisk legitimitet åt segrarna; ett politiskt kapital, som kan "investeras" i inrikes- och utrikespolitiken. Detta kan låta cyniskt, men frågan är om inte sanktionernas brist på glamour bidragit till deras impopularitet och problemen med att upprätthålla dem.
...och sanktionernas
-Sanktionerna framstår som en relativt human metod, förutsatt att lidandet i Kuwait inte gör en militär operation nödvändig. Sanktionerna åstadkommer mindre permanent förstörelse.
-Varje krig är ett högriskprojekt, vars utgång ingen känner på förhand. Det bör rimligen vara en avhållande faktor. Sanktioner kan däremot gradvis anpassas till målet. Det går att undanta t ex läkemedel och dylikt från sanktioner, vilket minimerar lidandet hos dem man inte vill skada. Det är svårt att avsluta ett krig, medan sanktioner kan avbrytas med ett penndrag.
-Kriget distraherade USA och dess president från att ta itu med en rad överhängande problem på hemmaplan. Kriget innebar en förlust av produktivt arbete och det förbrukade mängder av produktiva resurser, t ex civila transportplan i militär drift och destruktiva resurser som t ex krigsmateriel. (Marginalanteckning II: Det faktum att USA fick Japan, Tyskland, Kuwait och Saudiarabien att - mer än väl - ersätta dess kostnader, innebar att Bush blev pionjär för ett nytt internationellt skattestystem!)
-Kriget skapade en tendens till politisk likriktning i USA, illustrerad av angreppen på CNN. Detta var bara en underström, men pekar ändå på faran av den ideologisering av politiken, som följer med krig. Resultatet blir lägre kvalitet på informationsutbytet och sämre beslut.
-Saddam Husseins antändande av Kuwaits oljekällor, samt det stora oljeutsläppet i Persiska Viken, hade förmodligen inte inträffat om sanktionspolitiken fortsatt. Krigets enorma ekonomiska och ekologiska kostnader måste därför bokföras på Operation Desert Storms utgiftssida.
-Kriget utlöste inbördeskrig i norra och södra Irak, vilket skördar stora offer. Skulden ligger även här främst på Saddam, men det hindrar inte att en alternativ politik kunde gett ett bättre resultat.
Rätt, men fel
Sammanvägningen av argumenten för och emot kriget måste med nödvändighet bli en subjektiv akt, där vi tyvärr inte har någon rät moralisk måttstock till hjälp.
Även om vi skulle komma till slutsatsatsen att kriget var nödvändigt måste vi fråga oss om det också var nödvändigt att bomba Irak tillbaka till en "förindustriell nivå"? Ja, för att spara allierade liv, säger krigets proponenter, med samma argument som användes för att försvara atombomberna över Hiroshima och Nagasaki. De kan också invända att vi är efterkloka; att krig inte förs med facit i hand. Målet var inte att döda hundratusentals irakier.
Vad visste Bush och hans generaler om de verkliga styrkeförhållandena när de fattade sina beslut? Gav de medvetet en överdriven bild av fiendens styrka och hans förmåga att använda giftgas? Det kommer att dröja länge innan vi får veta hur det verkligen förhöll sig.
Återigen tvingas vi tro. Själv har jag svårt att tänka mig att Schwarzkopf & Co., helt enkelt manipulerade världen. Det borde ha läckt ut till pressen. Jag är mer benägen att tro, att de fångades av den demonbild av Saddam Hussein och hans armé, de själva varit med att skapa. Rädslan för stora egna offer och dess effekt på opinionen (Vietnam-syndromet!), drev dem att inte ta några risker. (Pentagon hade bl a beställt 16 000 likpåsar, s k bodybags från ett företag i New Jersey.)
Men om det var skälet att de bombade Irak bortom det moraliskt försvarbara, kanske de inte borde varit så heta på gröten till att börja med.
Just den snabba segern i markkriget och den extrema disproportionen i antalet offer, gör det svårt att tro, att bombkriget bedrevs enbart för att befria Kuwait. Det förefaller istället, som om det fördes utifrån det andra och moraliskt ogiltiga målet, att krossa Saddam Hussein.
För mig framstår Bush politik för att häva ockupationen av Irak, som välmenande, men oklok.
Anthony Lewis, kolumnist i New York Times, går ett steg längre:
-I en kolumn jag publicerade 25 januari skrev jag, att det var ett rättfärdigt krig, även om det inte var klokt. Jag hade fel. Målet var rättfärdigt -- att upphäva Saddam Husseins aggression. Men kriget var mer än oklokt. När hurraropen avtar kommer verkligheten att stå kvar: en oproportionerlig förstörelse och en politisk abdikation. (23 mars 1991. Lewis syftar på George Bushs brist på vision av vad som skulle hända efter kriget, min anm HS.)
Vi ska i rättvisans namn inte glömma, att president Bush inte tvekade att axla ansvaret i en konflikt, som gällde grundläggande moraliska värden för det internationella samfundet. Han och hans team visade prov på stor skicklighet i missionens utförande och Kuwait är idag fritt.
Att segern ändå lämnade en bitter eftersmak, berodde på att Bush begick två allvarliga politiska misstag.
Det första var jämförelsen med Hitler, vilket låste fast hans perspektiv vid det andra världskrigets svart-vita modell. Vår tids Hitler måste bort, kosta vad det kosta vill. Men Saddam Hussein är betydligt mer lik Stalin och jag tror att den insikten hade lett till en mer realistisk och långsiktig strategi från USAs sida. (Eftersom en jämförelse med Stalin, skulle kunnat störa relationen med Sovjet, hade det nog varit bäst att inte spela upp den offentligt.)
Det andra var, att han var alltför villig att låna generalerna sitt öra, vilka dammade av gamla krigsplaner från det kalla kriget och pressade på för att snabbt få så många soldater som möjligt på plats, för att inte upprepa "misstagen från Vietnam".
Få insåg det då, men med över hundratusen amerikanska soldater trampande i ökensanden var sanktionspolitiken i stort sett dömd. Det gick inte, av praktiska och ekonomiska skäl, att hålla så stora styrkor i Saudiarabien under en lång tid. Experterna pekade ganska snart ut februari 1991 som avgörandets månad, för sedan väntade ökenstormarna.
Om Bush istället valt att ffa sätta in flyg- och flottstyrkor för att övervaka blockaden och förhindra en invasion av Saudiarabien, hade han behållit sin handlingsfrihet. (Vi vet idag vad flygvapnet kan åstadkomma! Bush och hans rådgivare var knappast okunniga om dess potential.). Han kunde då fortsätta hålla trycket uppe och ändå haft möjligheten att ta till kriget som sista utväg. Han hade haft tid på sig
Den nya värdsordning George Bush önskade sig, hade då kanske blivit mer än en hägring över ökensanden.
Hans Sandberg
West Windsor, NJ
10 april 1991
