fredag, januari 26, 1990

Chicagoforskare bevisar global uppvärmning (1990)

(En nyhetsrapport för Ny Teknik 26 jan 1990)

Två Chicagoforskare, Veerabhadran Ramanathan och Ameet Raval, har i tidningen Nature lagt fram vad de hävdar är avgörande empiriska bevis för teorin om global uppvärmning. De stöder sig på satellitmätningar av jordens atmosfär 1985-86 gjorda inom ramen för projektet ERBE (Earth Radiation Budget Experiment).

Jordens atmosfär tar normalt till sig solens strålning och upprätthåller den globala energibalansen genom att energi skickas tillbaka ut i rymden i form av infraröd och långvågig strålning. Jordens atmosfär är, skriver forskarna i Nature, kallare än jordytan varför den absorberar mer energi än den sänder ut. Det är skillnaden mellan den energi atmsofären suger upp och den som den gör sig av med som kallas växthuseffekten.

Många forskare har varnat för att luftföroreningarna ökar den energimängd som stannar kvar i jordatmosfären, med en succesiv uppvärmning av klimatet som följd. Detta befaras leda till utbredning av öknar och ökad nedsmältning av polarisen.

Genom mätningar av atmosfärens temperatur och oceanernas avdunstning anser sig Chicagoforskarna för första gången ha fått fram direkta bevis för att vattenånga i luften förstärker effekten av luftföroreningar.
-Utan en sådan förstärkning genom vattenånga, skulle den framtida globala uppvärmingen vara obetydlig, säger dr Ramanathan till New York Times (14/12-89).


Syukuro Manabe

En annan framstående amerikansk klimatolog, doktor Syukuro Manabe vid Princetons universitet, säger till Ny Teknik att Chicagoforskarnas upptäckt stärker förtroendet för växthuseffekten.
-Men man kan aldrig vara hundraprocentigt säker då det gäller matematiska modeller, säger Manabe som själv uppställde hyptosen om vattenångans betydelse 1967.

Han jämför klimatmodellerna med väderprognoser, som de flesta av oss, vis av erfarenheten, tar med en nypa salt. Men problemet med klimatologiska modeller är enligt Manabe, att man bara kan testa en prognos under loppet av en mansålder. En annan framstående klimatolog, doktor Richard Lindzen vid Massachussetts Institute of Technology, förhåller sig dock skeptisk.
-De visar inte vad man påstår att de visar, säger han.

Chicagoforskarnas modell räknar enligt Lindzen bara med att energi försvinner uppåt.
-Problemet är att regioner exporterar värme sidledes, säger han.
-Modellerna är inte tillförlitliga. Ändå talar man om växthuseffekten som den överhängande faran. Den kan vara farlig, men den kan också användas för att förstöra den vetenskapliga atmosfären, säger Lindzen.

Ny Teknik har utan framgång sökt Ramanthan och Raval för en kommentar till Lindzens kritik.

Hans Sandberg

fredag, januari 12, 1990

Superdator i Princeton skapar framtidens TV

(Datornytt sommaren 1990).

Herb Taylor, Curtis Carlson och Stanley Knight.

"Om Cray skulle arbeta med video skulle den behöva vara 100 gånger så snabb," säger Curtis R. Carlson, chef för forskningen om informationssystem vid David Sarnoff Research Center. Alltså byggde man videosuperdatorn Princeton Engine.

Här på Sarnoff Center i Princeton, New Jersey har en stor del av allas vår vardag uppfunnits: Färgteven, videobandspelaren, MOS och CMOS-tekniken för halvledare, LCD-tekniken, CCD-sensorn i din videokamera är några exempel. Sarnoff fick sitt namn efter David Sarnoff, den fattige immigrantpojken från Ukraina som blev chef för Radio Corporation of America (RCA).

Sarnoff Center övergick i General Electrics ägo när RCA sålde sin division för konsumentelektronik 1986. GE behövde inte två centrala forskningscentra och skänkte därför labbet till SRI-International i Kalifornien.

Nuvarande chefen James J. Tietjen försöker återskapa något av den anda som rådde under general Sarnoffs tid och som gjorde labbet världsberömt. Det är ett måste nu när man är ett privatägt kontraktslabb, som snart måste stå på egna ben när GEs subsidier tar slut.
Det var i arbetet med nästa generations TV-system som forskarna på Sarnoff Center skapade Princeton Engine. För att förstå varför, behöver vi förstå något om hur datorer behandlar den information som ryms i rörliga bilder. Det som för människan är enkelt och omedelbart - att titta - kräver en enorm ansträngning även för den mest kraftfulla dator. Datorn "ser" genom att dela upp bilden i ett stort antal bildpunkter, som var för sig avläses och analyseras.

En HDTV-bild (High-Definition TV) består av ungefär 1000 rader med vardera 1000 punkter (pixels). En dator använder ungefär en "byte" (en sekvens av nollor och ettor, 8 i en 8-bitars, 32 i en 32-bitars dator) information per pixel. TV-bilden "förnyas" 30 gånger per sekund, vilket betyder att det krävs minst 30 megabyte (MB) per sekund för att databehandla rörliga bilder i videoformat. Svenskättlingen Curtis Carlson säger att det för en seriell superdator tar åtskilliga timmar att bearbeta några få sekunder video.
-Vi brukade sitta här med våra datautskrifter fyllda av siffror och försöka avgöra vilka som var viktiga, säger han.

För sex år sedan började en grupp inom Sarnoff på egen hand - och utan att tala om det för någon - söka efter ett nytt redskap för databehandling av TV/video. Det var Herb Taylor, Danny Chin, Joe Passe, Frank Bernard och Stanley Knight.
-De hade en dröm om en ny maskin, men ingen av de tekniker de behövde fanns tillgänglig då, säger Curtis Carlsson.

De förutsåg emellertid att de snart skulle finnas och en efter en dök de upp: CAD-stationer, nätverksteknik, datorstödd VLSI-design osv. Snart kunde de rita sina egna integrerade ASIC-kretsar (ASIC=Application Specific Integrated Circuits) och snabbt få dem skräddarsydda. Innan ASIC-tekniken kunde detta ta flera år.

Joe Passe utnyttjade framsteg inom tekniken för kretskort till att designa kort med upp till 26 lager kretsar ovanpå varandra. Frank Bernard ledde utvecklingen av ett grafiskt programmeringsspråk, utgående från Mentor Graphics CAD-program för VLSI-design. Det gav en Macintosh-känsla åt den färdiga maskinen.
-Vi byggde aldrig någon prototyp för Princeton Engine, säger Curtis Carlson. Vi födde idén, designade chipsen och kretskorten. När de vara klara pluggade vi in dem och maskinen fungerade vid första försöket.

Det var i början på 1989. Idag har man två maskiner (den andra finns hos RCA i Indianapolis) och arbetar på att utveckla en 100 gånger snabbare, maskin, kallad the Sarnoff Engine.

Princeton Engine är en massivt parallell superdator. Det är en SIMD-maskin (Single Instruction Multiple Data). Enligt Curtis Carlson finns det när det gäller TV- och video inget alternativ till att använda mängder av processorer parallellt.

Den luftkylda datorn består av tre kabinett. Två rymmer vardera 512 processorer och det tredje rymmer kontrollenheten. De 1024 processorerna kan tillsammans uträtta 30 miljarder instruktioner per sekund. Hastigheten med vilken data kan forslas in och ut (I/O, Input/Output-rate) är också mycket hög, hela två miljarder databitar per sekund (Gigabits).

Det är på inputsidan Princeton Engine har sin unika styrka grundad i Sarnoffs gedigna kunnande inom TV-teknik. Många andra superdatorer (seriella och parallella) kan spotta ur sig gigabits av data, men få klarar att kontinuerligt plocka upp TV- och videosignaler, pumpa in dem i datorn, analysera dem och omedelbart visa resultatet.
-Detta är den enda dator som kan bearbeta rörliga bilder i realtid, säger Curtis Carlson. Cray klarar det inte och det gör inte heller Thinking Machines parallelldator Connection Machine.

De datamängder som ryms i en HDTV-bild eller en bild från bildskärmen hos en grafisk arbetsstation skulle, om man ville sända alla, snabbt överbelasta de sändningskanaler vi idag har.

TV-kanalerna i USA hand en bandbredd på 6 megahertz (MHz). Det räcker inte för HDTV. Därför måste man antingen hitta extra frekvenser att sända på (vilket är grunden för Zeniths HDTV-modell), komprimera signalerna och/eller rensa bort onödiga signaler.

Sarnoff fokuserar sig på de två senare lösningarna. Man försöker ta reda på hur man kan manipulera HDTV-signalerna, med bibehållen bildkvalitet. Det är då man behöver Princeton Engine.

Vi går en trappa upp till ett studioliknande rum med en avancerad arbetsstation och ett antal TV-skärmar, inklusive en stor HDTV-apparat från japanska Sony.

Herb Taylor ansluter sig och inleder en demonstration. På arbetsstationens bildskärm ser vi små lådor sammanbundna av linjer. Det är designen till en TV:s avkodare, eller rättare sagt, det är en avkodare, fast simulerad. Hur den skulle fungera om den byggts ser vi på en eller flera av TV-skärmarna bredvid.

Saken är den att vi vet alltför lite om den mänskliga synen för att i teorin kunna räkna ut hur man kan skapa en bra bild. Därför är det så viktigt att kunna sitta och pragmatiskt pröva sig fram till olika lösningar.

Herb Taylor arbetar med sina fönstermenyer. Han klyver en av TV-apparaternas bild i två identiska halva bilder av Phil Donahue, vars "talkshow" just har startat. Herb mixtrar med olika filter i den simulerade avkodaren och i nästa ögonblick kan vi se hur ena halvan av bilden ändras.

I en annan övning delar han upp bilden i ett rutnät med ett dussin små TV-bilder. Den i övre vänstra hörnet ser normal ut; de övriga tonar bort tills ju längre från det hörnet vi befinner oss tills de inte kan tydas alls. Alla rutor innehåller tillsammans den information som ryms originalbilden, men de har skiktats upp efter olika egenskaper. Genom att lägga pussel kan vi få fram hur mycket information vi verkligen behöver för att få en bra bild.

Redan efter att ha lagt samman de närmaste tre rutorna i vänstra hörnet ser bilden riktigt bra ut. Kan vi slänga ut resten av bildens information när vi sänder den? Det beror bl a på vad som visas. En match amerikansk fotboll ställer helt andra krav än en studiodebatt. Det grafiska programmerings- språket innehåller alla tänkbara moduler representerande en teves elektronik och det är bara att klicka med musen och möblera om så byggs nya lösningar. En gång i tiden fick man bygga en ny TV varje gång man seriöst ville testa en ny ide. Senare skrev man tusentals och åter tusentals rader program i Fortran som man körde i en dator. Så gör man fortfarande på många håll. Curtis Carlson säger att vi under en timmas arbete med Princeton Engine förmodligen bearbetar mer video/TV än alla andra superdatorer hittills gjort tillsammans.

Trots att man satsar hårt på att utveckla framtidens TV, är detta bara en del i ett större mål - sammansmältningen av data- och TV-tekniken. Ytterst handlar det om 90-talets datorer, som inte bara ska hjälpa oss producera data utan också ta till sig den exponentiellt växande informationsfloden.
-Det är därför vi alltmer behöver kunna visa data i form av bilder, säger Curtis Carlson. Det är genom att visualisera data du kommer att sortera dem. Textfilernas värld kommer att försvinna. Bilder är inte bara det bästa sättet att titta på data, utan ofta det enda sättet. Om du försöker förutsäga vädret med hjälp av en superdator, så vill du inte titta på en massa siffror, utan bilder av hur vädret utvecklar sig över planeten.
-Det råder ingen tvekan om att man i superdatorernas värld mer och mer kommer att betrakta video som en grundläggande datastruktur, säger Herb Taylor.

Princeton Engine är idag ett utvecklingsredskap för TV/videoteknik. Men den är ett mycket flexibelt redskap och Sarnoffgruppen har redan börjat använda den för att simulera neuronnät och designa chips åt sina kunder. Andra områden som ligger nära till hands är radar, multispektralanalys, datakompression och ljudteknik (t ex för röstförståelse).

William Schreiber, chef för MITs forskning om avancerad TV-teknik, säger när jag intervjuar honom några dagar efter mitt besök på Sarnoff Center att han inte känner till någon annan dator som kan bearbeta video i realtid. Vid hans labb använder man en minidator försedd med 320 MB minne plus specialutvecklad hårdvara för att studera video. Det tar en dag att få fram resultaten.

Det är också möjligt att Princeton Engine är föregångare till en ny typ av datorer. Sarnoff Center fick nyligen ett kontrakt från Pentagons forskningsarm, DARPA, för att tillsammans med Sun Microsystems och Texas Instruments ta fram en bantad version av Princeton Engine.

Denna "Video Workstation" som ska vara klar 1992, ska ha en bildskärm på vilken man kan öppna flera TV-fönster vid sidan om allt man idag kan göra på en dators bildskärm. I ett fönster kan vi ta emot text och grafik som sänds via modem; i nästa ta emot en direktsänd TV-rapport från andra sidan jordklotet.

Stanley Knight säger att det redan är möjligt att krympa Princeton Engine så att den inte tar mer än en kubikfot!

På Sarnoff Center drömmer man om att en gång tränga in i och vända upp och ner på våra kontor och vardagsrum. Man hoppas kunna kommersialisera både Princeton Engine och dess speciella programmeringsspråk.
-Intresset är stort, säger Curtis Carlson - i USA, såväl som i Japan.

Hans Sandberg

Loading...