Programmet som fick min dator att ”tänka”

(Artikeln publicerades först i tidningen "Upp & Ner" 1989)

Vi har en tänkande maskin hemma. Ibland när vi tittar på TV hör vi den i rummet bredvid. Den surrar. Men inte som en vanlig maskin. Inte som en diskmaskin som slaviskt slamrar sig igenom sitt program likadant varje gång. Vår maskin förefaller lika oförutsägbar som en katt.

-Det känns nästan som om vi fått en ny medlem av familjen, säger jag till min hustru Lisa.
-Den är som ett husdjur, säger hon.

Håller vi på att bli tokiga? Nej, men vi har en dator som på senare tid börjat bete sig lite märkligt. Vi har haft den i två år och länge var den som de flesta datorer: Ett lydigt och effektivt, men skäligen livlöst redskap. Det var för min skull vi köpte en PC. Jag är journalist och har inte vare sig råd eller tid eller lust att hamra på en skrivmaskin. Jag brukar sitta och skriva med den i knät i en gammaldags fåtölj som jag tippat mot väggen för att få en bekväm position. (Lågpris-ergonomi!)

Ibland händer det att jag vill ha tag på en adress, eller ta fram fakta om något. Då går jag till någon av mina databaser, vilka jag bygger ut allt eftersom jag får nya visitkort, eller stöter på nya viktiga fakta. Utan att röra mig ur fläcken kan jag plocka fram den adress jag vill ha tag på, eller låta datorn visa mig tabeller och rita upp diagram som hjälper mig att förstå verkligheten. Det enda kruxet i denna tillbakalutade tillvaro är att jag måste lämna mitt ordbehandlingsprogram innan jag kan starta programmet som sköter databaserna. Sedan måste jag göra samma sak, fast i omvänd ordning, för att kunna fortsätta skriva. Det är ungefär lika kul som att kliva upp ur fåtöljen, gå bort till skivspelaren och vända på en skiva.

Jo, det finns faktiskt ett krux till och det är att jag inte får ha datorn i fred. Lisa vill nämligen också använda den. Hon vill skriva sina brev och köra hushållsbudgeten. Varje torsdag kollar hon med hjälp av ett kalkylprogram hur mycket pengar vi måste ta ut från banken, vilka räkningar som ska betalas och vilka pengar som borde vara på väg in till vårt postgiro.

Skriva och räkna och hålla reda på fakta. Så långt skiljer vi oss knappast från tiotals miljoner andra "användare" av persondatorer. Sen har vi det där med att vår dator står och "tänker" när vi tittar på TV i rummet intill. Saken är den, att vi skaffat oss en ny typ av datorprogram, som i USA kallas "Personal Information Manager" (PIM). På svenska skulle det bli "personlig informationshanterare", vilket låter förfärligt, men det överlämnar vi åt språkvårdarna.
Poängen med vårt nya program, som heter Agenda, är att det gör datorn smart. Jag ska inte påstå att den har fått mänsklig intelligens, för det har ingen dator och kommer heller aldrig att få. Däremot innehåller Agenda en nypa artificiell intelligens, vilket medför att min dator klarar saker som normalt kräver mänsklig hjärnkraft. Med Agenda blir min dator som en enda magisk in-korg, i vilken jag stoppar in alla mina anteckningar, idéskisser, planer, telefonnummer, adresser och gud vet vad.

För en stund sedan satt jag t ex och funderade på vad jag ska göra nästa vecka och skrev in fem saker att komma ihåg: Tandläkaren på måndag kl. 9.00! Kolla med Knut om lunch på tisdag. Ring andre sekreteraren på Kinesiska ambassaden på måndag. Skriv klar artikeln för Upp & Ner på onsdag. Till skattemyndigheterna på måndag. Så långt fungerar datorn som en almanacka. Men det ska mer till, innan jag går över till att använda en fyra och ett halvt kilo tung almanacka! Och mer blir det.
Det första som händer när jag skrivit in texterna ovan, är att datorn lägger till nyttig information. Min tandläkare heter t ex Björn Gottsta och det skriver datorn ut i en kolumn till höger om den första textsnutten. Sedan dyker hans telefonnummer upp i ännu en kolumn och slutligen dyker måndagens datum upp i en kolumn längst till höger på skärmen.
Den tredje "kom-ihåg-raden" kommer att se ut så här när Agenda är klar med den: Kolumn 1:"Ring andre sekreteraren på Kinesiska ambassaden på måndag."
Kolumn 2:"Zhang Zhenduo"
Kolumn 3: ”08-1018488"
Kolumn 4:"23 Mar 89"

När jag på måndag morgon startar min dator, kommer den att välja ut och visa de saker som ska göras denna måndag, vilka personer det gäller och vilka telefonnummer de har. På tisdag kommer motsvarande saker för tisdagen att dyka upp på skärmen, osv. Om jag sedan trycker på funktionstangenten F4, som här står för "Done" (=gjort) försvinner uppgiften från skärmen. De fem textsnuttarna ovan kallas i Agenda för "items". De kan vara upp till 350 bokstäver långa, dvs 3-4 rader. Varje "item" kan ha en fotnot, på upp till 10 sidor. Skillnaden mellan en "item" och en fotnot är, att Agenda inte bearbetar innehållet i fotnoten. Om jag t ex skriver i en fotnot, att jag ska göra något nästa tisdag kommer programmet inte ta hänsyn till det när den dagen kommer.

För att analysera en "item" använder Agenda sin begränsade förmåga att tolka naturligt språk (dvs det mänskliga språket i motsats till datorns programmeringsspråk) och någonting som kallas "categories".
En kategori är ett hjälpmedel för att kategorisera innehållet i varje "item". Agenda jämför texternas innehåll med kategorierna och om de matchar varandra görs en koppling mellan dem. En text som innehåller namnet Bosse kopplas t ex samman med kategorin Bosse Karlsson.
Kategorierna kan organiseras i familjer. Några av mina heter "Vem", "Telefonnummer", "Adresser", "Land", "Städer", "Tidningar", "Företag". Under var och en av dessa har återfinns individuella namn, telefonnummer, länder osv., som underkategorier. Totalt har jag ungefär sexhundra stycken. Precis som jag kan hänga på en fotnot till en "item" kan jag hänga på en fotnot till en kategori. Jag har använt det flitigt för att hålla isär alla kinesiska personnamn i min databas. I fotnoten lägger jag in små kommentarer om vem personen i fråga är och varje gång namnet dyker upp behöver jag bara placera markören över och trycka på F5, så kan jag läsa noten.

Med en växande mängd anteckningar och kategorier finns risken att vi får en otymplig informationsgröt. Hittills har man löst detta genom att påtvinga användaren fasta regler för hur data stoppas in respektive hämtas från en databas. Agenda låter istället användaren skapa sina egna fönster mot databasens myller av information. Dessa kallas "Views" och man kan göra så många man vill. Jag behöver bara trycka på ett par tangenter och ange vilken kategori det nya fönstret ska bygga på. Några av mina heter "I morgon", "Denna vecka", "Nästa vecka", "Städer", "Artiklar", "Idéer", "Adresser".
Genom att "skräddarsy" varje fönster kan jag få fram just den information jag är ute efter.
"Idag"-fönstret ska t ex hjälpa mig att komma ihåg dagens uppgifter, vilka personer jag ska ta kontakt med och vilka telefonnummer de har. Därför har jag skapat kolumner för dessa kategorier vid sidan om huvudkolumnen där textbitarna skrivs in. Dessutom har jag lagt in ett filter som tar bort textbitar från skärmen, efter att jag tryckt på "Done"-tangenten (F4).
"Städer"-fönstret ska hjälpa mig att både med att komma ihåg saker som jag ska göra i en viss stad, men också fakta om staden, vilka kontakter jag har där och var jag får tag på dem. Därför har jag lagt in en extra kolumn för gatuadresser.
"Artikel"-fönstret visar mig artiklar jag planerar, eller arbetar på, vilka tidningar som beställt dem. Där har jag tidningens namn i en kolumn istället för adressen. Med hjälp av F8-tangenten kan jag växla mellan olika fönster, så att jag i ena stunden betraktar min information utlagd efter tidsaxeln bara för att i nästa stund se den geografiskt utspridd.

Jag berättade tidigare i denna artikel, att Agenda fyller i saker åt mig på eget initiativ. Nåja, helt eget är det inte. Det krävs att jag först har gått in i listan över kategorier och skapat en "action" för den kategori jag vill ska utlösa en viss handling. Om jag vill att ett telefonnummer ska dyka upp varje gång ett viss namn förekommer, måste jag tala om det för datorn. Det är mycket enkelt och kräver bara att jag trycker på några få tangenter.
Jag kan också lära datorn att förstå synonymer och förkortningar. Det är skälet till att datorn "vet" att jag med andre sekreteraren avser Zhang Zhenduo.

Ju fler fönster och kategorier och "actions" jag har, desto mer jobb blir det för programmet att söka igenom databasen och matcha ihop innehållet i texterna med kategorierna och placera ut de matchande texterna i de olika fönstren. Ta t ex följande mening: "Ring Olle i Stockholm och fråga honom om jag ska skriva artikeln om Silicon Valley i Peking för Dagens Nyheter" Där finns kopplingar till många kategorier i många olika fönster. Jag kan skriva in denna mening i vilket som helst av mina olika fönster. Det är sedan Agendas sak att se till att meningen skickas till alla fönster där den hör hemma.

Det är bara ett par månader sedan jag började använda Agenda, men redan är jag så beroende av det att börjar varje arbetsdag med att öppna "Idag"-fönstret. Sedan arbetar jag mig igenom det, uppgift för uppgift. Ring Knut står det och det gör jag, samtidigt som jag öppnar en fotnot, där jag för anteckningar från samtalet. På så sätt blir programmet också en slags dagbok, dit jag kan gå tillbaka och fräscha upp minnet.

När jag jobbar med ett större reportage skapar jag en "item" som får följa med mig under hela projektet. I dess fotnot har jag en plan för reportaget och för kontinuerligt in rapporter om hur det går. Mot slutet av varje dag flyttar jag över texten till nästa dag.
Istället för att göra en lista över vilka personer jag ska ringa och intervjua skriver jag ett antal "items" typ "Intervjua XY om Z". När jag sedan genomför intervjuerna för jag anteckningar om samtalet i en fotnot. Jag kan också skriva rent intervjun och "exportera" den till mitt ordbehandlingsprogram för fortsatt bearbetning.

Finessen med denna nya typ av datorprogram är att de hjälper den enskilda individen att effektivisera sitt arbete. De hittillsvarande databasprogrammen har varit för stelbenta för den lille mannens och kvinnans dagliga verklighet där information måste tillåtas få se ut lite hur som helst.

Det finns ett problem med den här typen av program och det är att tuggan växer i mun. Ju mer du stoppar in i databasen, desto mer jobb blir det. Därför ställer Agenda höga krav på din dator, vilket kostar pengar. Hårddisk (dvs ett fast skivminne i motsats till löstagbara datadisketter) måste du ha, för alla dessa länkar mellan data som programmet skapar kräver minnesutrymme och en diskett är snart full. Dessutom tar det mycket längre tid att läsa av disketter än en hårddisk. Det är också ett klart plus om du har en riktigt snabb dator. Det kostar också pengar.

Min dator är inte så snabb och det är därför jag så ofta hör den stå och "tänka" i rummet bredvid. Den jobbar så att säga övertid. Tidigare har jag aldrig förr haft känslan av att datorn verkligen fått arbeta särskilt mycket. Det har bara surrat till när jag startat och slutat mitt arbetspass. Nu däremot tittar och lyssnar jag allt oftare på den med medlidande – och oro! Hur länge ska den orka?

Hans Sandberg