Teheran (27/9 1974)

[2014] 

Jag har bara ett tjugotal bilder från Teheran på väg mot Indien, alla svartvita. Den första är av Shahens triumfbåge, men är så svårt underexponerad att den är oanvändbar. Sedan har jag ett antal gatubilder och två bilder som jag länge inte kunde placera trots att de föreställde en antik tron som bars upp av mytiska figurer. Jag har tittat på dessa två bilder många gånger utan att kunna identifiera den, men så kom jag att tänka på den berömda påfågelstron mogulkejsaren Shah Jahan lät bygga i början av 1700-talet (han är kanske mer känd för Taj Mahal). (Påfågelstronen rövades 1739 bort av den persiske kejsaren Nadir Shah sedan han erövrat Delhi. Den oerhört rikt utsmyckade tronen, som ska ha kostat dubbelt så mycket att bygga som Taj Mahal, försvann emellertid och ingen vet vad som hände med den.) Kanske fanns någon koppling mellan tronen på mina bilder och tronen i Röda Fortet i Delhi? Jag skrev in ”Shah throne Tehran” i Google och sökte en lång stund tills jag hittade ett par bilder på Shahens marmortron Takht e Marmar. De stämde perfekt med mina två foton. Gåtan var löst och jag insåg att vi besökt  Golestanpalatset (Rosengårdspalatset på svenska) i Teheran.

Detalj från Shahens marmortron, byggd under
Qajardynastin, 1806. Foto: Hans Sandberg, 1974

Golestanpalateset i Teheran. Shahens marmortron står strax
bakom de två pelarna. Foto: Hans Sandberg, 1974.

Soltronen skapades på 1800-talet och användes
för kröningar inspirerades av marmortronen.
Foto: Hans Sandberg, 1974.

Tiggare i Teheran. Foto: Hans Sandberg, 1974.

*

Ingången till Teherans universitet, september 1974. 
Foto: Hans Sandberg

27 september 1974

Teherans universitet har ungefär 25.000 studenter. Vi försöker besöka universitetet, men hindras av väpnade vakter. För några år sedan bildades en särskild polisstyrka som kontrollerar studenterna. Universitets-området omgärdas av ett flera meter högt staket och ingången bevakas av flera vakter. Den administrativa byggnaden är avskild från resten av universitetet med en gata. Även den byggnaden har ett högt staket kring sig. På en balkong patrullerar en polis. Nedanför på gatan står några poliser till. Alla har revolvrar och batonger.

Vi råkar på en lärare och han berättar att polisen har spioner bland studenterna och att alla försök till diskussioner och gruppbildningar krossas.

Teheran är fylld av mäktiga bankpalats. Och det är verkliga palats. Hela centrum är präglat av maktens monument över sig själv. Varje stad vi åkt igenom har haft en staty av Shahen, hans föregångare Shah Reza eller någon annan symbol for Shahens makt. Den brukar vara placerad mitt i en rondell vid infarten till staden. För det mesta var han iförd uniform och blickade faderligt strängt ut över staden.

*

Vi lämnar Teheran på morgonen och kör över Elburzbergen på vägen till Amol och Barbol. Från bussarna ser vi den snöklädda toppen på Damavand, en slocknad vulkan som når 5761 m över havsytan. Norr om bergskedjan är landskapet grönt och det växer träd. Denna smala strimma av grönska mellan bergen och Kaspiska havet motsägs på södra sidan av bergen där landskapet är brunt och vägen löper längs en saltöken, kala berg och halvöknar.

Gorgan, som en gång hette Asterabad, ligger vid sydöstra hörnet av Kaspiska havet. Enligt en grabb i tjugofem års åldern, vars far var polis, har staden 14.000 invånare och 200 poliser. Vi blev tvungna att övernatta i Gorgan eftersom Bulls ena luftkudde gått sönder. Några studenter erbjöd oss att sova i deras hus. Det fanns också en trädgård där en del kunde sova om inte alla fick plats inne. Vi körde dit och såg oss omkring. Verkade bra, men vi hade knappt hunnit tacka ja, då hemliga polisen dök upp. Vi kände igen en stor och fet polis i vit kostym. Han hade tydligen haft ögonen på oss hela dagen. På ett hotell hade han gett sig ut för att vara student. Poliserna gick inte direkt på oss, utan på studenterna och lät dem säga till oss att vi inte fick övernatta där.

*

Rännstenarna i Iran är som var sin liten kanal på bägge sidor om vägen. De fungerar som avlopp genom att vatten släpps på och skiten spolas bort (gatujoyar.) Efter att ha tittat på studenternas hus gick Elizabeth och jag bort till bussen. Jag hade bara två steg kvar då marken liksom försvann och jag ramlade i kanalen. En vämjelig känsla av latrinlukt och smärta fyllde mig medan vattnet trängde igenom kläderna. Det var mörkt och kanalen låg i skugga för gatlyktan. Jag blev distraherad och där låg jag.

*

Polisen tycks ha två uppgifter vad gäller turisterna. De ser till att vi inte blir störda av den nyfikna och ofta påträngande folksamling som annars obligatoriskt infinner sig så fort vi parkerar bussarna. Men de gjorde också vad de kunde för att hindra folk från att komma i samspråk med oss. I Teheran kom fem eller sex studenter fram och pratade medan de väntade på sin buss. De var trevliga och störde oss inte det minsta. Då dyker några poliser upp och föser undan studenterna. Motvilligt och endast under mycket försiktiga protester drar de sig undan.

Vid en av infarterna till Mashhad ligger en ny lyxrestaurang som så mycket annat här i Iran är byggd i amerikansk stil. Där super sig Förenta Staternas experter fulla och bespottar landet och folket. Den som var störst i käften sade att han varit tre år i Iran. Han tyckte illa om folket. Jobbade som ingenjör med kraftförsörjning till olika projekt. Oss svenskar skulle han bjuda på drinkar, men vår iranske vän skulle bara få te.

*

[2014] 

Jag minns att Elisabeth och jag var arga på amerikanerna, som var högljudda och beskrev sig som ”power engineers.” Av dialekten att döma var de sydstatare. Vi tyckte att det var förolämpande att de inte behandlade oss och vår iranske vän lika. Vad vi inte tänkte på var att vår unge iranske vän förmodligen inte drack alkohol och om han låtit sig bjudas på öl skulle kunna råkat illa ut. Särskilt som det var Ramadan.