En långväga reflektion om valet i Sverige

(Jag bor ju i USA sedan en kvartssekel och följer inte svensk politik särskilt noggrant, så ta denna reflektion för vad det är, en personlig fundering och inget annat.)

Den bästa mallen för att tolka vad som händer i Europa och USA idag är nog Hannah Arendts The Origins of Totalitarianism (1951.) Det gamla samhället, som folk lärt sig navigera och i viss mening förstå, ersätts med ett nytt samhälle som de inte begriper. Industriarbetarna och storkapitalisterna är organiserade och tycker sig kunna möta utvecklingen, men småföretagare, jordbrukare och annat småfolk råkar i panik och söker mer eller mindre desperat efter ett politiskt svar på krisen. De har ingen politisk erfarenhet och ingen tilltro till de etablerade partierna, så de engagerar sig i diffusa "movements" som uttrycker deras rädsla och frustration. Deras extremism är inte ett uttryck för någon överlägsenhet eller styrka, utan deras panik. 

Hitler och de andra fascistledarna insåg -- eller lärde sig -- att de kunde fånga upp dessa rörelser. Karismatiska ledare och enkla - idiotiskt enkla - budskap fungerade bäst. Då var det radio, filmer och massmöten. Idag är det Facebook, mailing lists och Twitter. Etablissemanget försöker svara med logik och moral, men det biter inte på människor som tycker att världen rasar samman runt omkring dem. Folk väntar på en Messias och många kliver upp i talarstolarna eller sätter sig i TV-sofforna. De flesta är löjliga tills det plötsligt dyker upp en som folk inte tycker är löjlig. 

Jag kan inte detaljerna i den svenska politiken, men jag tror att Alliansen försökt stimulera marknadskrafterna, utan att begripa att man samtidigt måste försvara systemets legitimitet och det kan man inte göra om befolkningen upplever det som att några åker snålskjuts och berikar sig på reformer som i och för sig kan vara nödvändiga. Det finns inget bättre sätt att integrera en ekonomi än marknadskrafterna och de bygger på konkurrens och profitjakt, men det är lika sant att marknadskrafterna bara kan verka effektivt inom en juridisk, social och moralisk ram. Det var en självklarhet för Adam Smith och det borde vara en självklarhet idag. Om du ska låta privata företag driva sjukvård måste du ha stenhårda regleringar, effektiva straff för övergrepp och täta inspektioner. 

Det som gör flykting- och invandringsfrågan så explosiv i Europa är att invandrarna inte får en chans att spela ut sin fulla potential, plus det faktum att invandringen ofta kommer i chockvågor som överväldigar samhällets förmåga att slussa in alla i produktivt arbete. Det är livsfarligt att parkera invandrarna i "ghetton" vilket verkar vara den europeiska modellen. De måste ges en chans att bidra, så att föräldrar kan vara stolta över sitt arbete och barn se upp till sina föräldrar. Många svenskar är okej med att vara snälla och öppna dörren för flyktingar och invandrare, men ser nog helst att de bor i någon annan förort. Jag tror att vi har mycket att lära av USA på detta område trots folkmordet på indianerna, slaveriet, kvarvarande rasism och och diskriminering liksom återkommande vågor av invandrarfientlighet. 

Jag tror att knäckfrågan är hur man kombinerar de dynamiska marknadskrafterna med en grundläggande samhällstrygghet. Det gäller inte bara när det gäller invandrare, utan för hela samhället. Den svenska/europeiska trygghetsmodellen bidrar paradoxalt nog till fientligheten mot invandrare och andra grupper som vill ha en chans att delta i produktionen och konsumtionen av välfärden. Om vi bara fokuserar oss på tryggheten så avstannar innovationen och risktagandet. Det är en konflikt som blir allt värre med den teknologiska revolutionen som gör att alltfler jobb kan göras av maskiner och datorer. John Maynard Keynes spådde 1930 en framtid där folk bara jobbade tre timmar om dagen, men den revolutionen kom aldrig. Istället har arbetslivet segmenterats så att en del jobbar för fullt, andra jobbar halvt ihjäl sig medan massvis med människor har förpassats till åskådarplats. Och invandrarna har det extra svårt att bryta sig ur denna påtvingade roll, samtidigt som de som har jobb eller pension pekar finger och anklagar dem för att inte göra rätt för sig. 

Detta är ju egentligen ett bra problem att ha - om vi bara kunde komma på ett sätt att dela på välfärden utan att beröva folk incitamentet att arbeta och lämna positiva bidrag till samhället. Jag skulle kunna tänka mig en ny typ av arbetslivsförsäkring, en som gjorde det lättare att ta risker, byta jobb, starta företag osv. Man kanske skulle kunna ha en medborgarlön som bas i utbyte mot någon slags motprestation (typ FDRs Works Progress Administration) och sedan sätta av säg 10 procent av lönen därutöver i en personlig framtidsfond, som man skulle kunna använda för att plugga, starta eget, skriva en bok eller dylikt. Det är bara ett hugskott, men ett som visar att det går att lösa problemen kring skapandet och fördelningen av välfärden. Om vi bara vill och vågar.