Två av Internets "pappor" diskuterar dess födelse

Läs också min intervju med Kahn.

Möte med Bob Kahn, en av Internets grundare (1992)

Forbes Magazine utnämner miljardären Alexander Vik till "The Most interesting man in the world"

Forbes Magazine målar ett på det hela taget smickrande porträtt av den i Monaco skrivne norsk-svensk-amerikanske finansiären Alexander Vik, som trots sina många tvivelaktiga affärer lyckats hålla lagens långa armar på behagligt avstånd medan miljarderna rullat in.

The Riddle Of Alexander Vik är rubriken på Nathan Vardis artikel, som är fördaterad till 24 mars.
Här är öppningen:

THE MOST INTERESTING MAN IN THE WORLD isn’t a beer pitchman. He’s a guy who once heli-skied into a British Columbia avalanche and survived despite being buried alive while two companions died. He tamed an 11,000-acre wilderness, where pumas roamed, into a winery that sells pricey Bordeaux-style blends from what looks like a futuristic spaceship. He and his wife personally selected each chair and commode for their ultraluxury art hotel in Uruguay.

Artikeln beskriver Viks enorma rikedomar, hans konstsamlingar, vinodlingen och lyxhotellet i Uruguay, de många affärerna, rättsprocesserna som han för det mesta vann och hans förmåga att hela tiden landa på fötterna och med några hundra miljoner extra i fickan. Och nu ler han mot oss från Forbes Magazine. Det är en story som aldrig blivit berättad till fullo skriver Fobes:

The secretive Vik hasn’t granted an interview about his business dealings in more than seven years and rebuffed several attempts to contact him for this story.

En av de mer dramatiska episoderna i Alexander Viks liv som finansman var Xcelera.com som under hans ledning tog över Internetföretaget Mirror Image Internet från grundarna. Xcelera skulle sedan på rekordtid gå från nästan ingenting till 12,7 miljarder dollar och bli ett av de mest extrema bubbelföretagen under dotcom-bubblan 1999-2000. Den sprack förstås, men Vik och hans bror lyckades "rädda" en kvarts miljard dollar innan luften gått ur. Forbes går inte in på detaljerna, men det är en story som är fortfarande är läsvärd. Jag var en av de ytterst få journalister som fått intervjua Alexander Vik och fortsatte bevaka turerna i Xcelera-affären.

Här är länkar några länkar till mina rapporter om Alexander Vik:

Alexander M. Vik om Mirror Image och Xcelera.com (Dagens IT)

Alexander M. Vik om åtalshotet 2000 (Dagens IT)

Bin Laden räddade Alexander Vik (Realtid)

Svag trovärdighet sänkte Viks bud (Realtid)

Snöpligt slut för processen mot bröderna Vik

F.d. Internet-spekulanten Alexander Vik odlar vin i Chile

New York Times tror på renässans för neuronnät

John Markoff, en som skrivit om datorer för New York Times sedan 1980-talets slut har en intressant story i dagens tidning.

"Computers have entered the age when they are able to learn from their own mistakes, a development that is about to turn the digital world on its head. The first commercial version of the new kind of computer chip is scheduled to be released in 2014. Not only can it automate tasks that now require painstaking programming — for example, moving a robot’s arm smoothly and efficiently — but it can also sidestep and even tolerate errors, potentially making the term “computer crash” obsolete. 

The new computing approach, already in use by some large technology companies, is based on the biological nervous system, specifically on how neurons react to stimuli and connect with other neurons to interpret information. It allows computers to absorb new information while carrying out a task, and adjust what they do based on the changing signals."  (Brainlike Computers, Learning From Experience)

Våren 1988 skrev jag en artikel för Datornytt om det som då sågs som en ny och lovande teknik och ett företag som lovade kommersiella produkter baserade på neuronnät. Mycket har hänt sedan dess, men det har varit ganska tyst om tekniken. Kanske går det bättre denna gång.

Artificiella neuronnät härmar hjärnan (Datornytt, 1988)

1957: Konstnären attackerar Blackebergs "klagomur"

Mina föräldrar flyttade till förorten Blackeberg i västra Stockholm under sommaren 1952 och pappa vart snart en lokal kändis, en av många konstnärer som flyttat ut till den nyanlagda förorten som designats för att vara kulturvänlig med konstnärs- och kulturvåningar insprängda bland de övriga bostäderna. Blackebergs T-banestation (troligen torget också) hade ritats av den berömda arkitekten Peter Celsing, men hans kyliga abstraktion retade upp många blackebergare, däribland min far, som ledde en proteströrelse mot den gråa betongtristessen och särskilt den stenmur som delade torget i två delar och dolde affärerna bakom muren. Kampen om muren pågick i nästan ett år och slutade med en kompromiss där murens övre del revs och ersattes med ett järnstaket. Nedan är en rapport i tidningen Västerort följt av ett inlägg som pappa skrev för tidningen.

Blackebergs mur och ”baljor”

diskuteras med myndigheterna

Den höga stenmuren vid Blackebergs torg, som klyver centrumbebyggelsen i två områden och försämrar affärsläget för de företag som har sina butiker på ”baksidan” av muren har – som ”Västerort” tidigare redovisat – väckt allmän förargelse bland blackebergsborna. Om de s.k. ”baljorna”, de dekorativa fontänerna, är också meningarna delade. På måndag kväll ordnas ett sammanträde, där inflytelserika blackebergsbor skall diskutera i första hand den misshagliga muren med representanter för stadens myndigheter.

Inbjudna är bl. a. representanter för bostadsbolag, hyresgästföreningen, företagarföreningen, husmodersföreningen och andra organisationer samt stadsfullmäktigeledamöter som bor i Blackeberg. Dessutom har som representanter för blackebergskonstnärerna inviterats Kjell Rosén och Harald Sandberg. Kjell Rosén har i en artikel i ”Västerort” deklarerat sin inställning till muren. Harald Sandberg höjer i nedanstående insändare också stridsropet ”Bort med muren!” och passar på att kritisera färgsättningen på tunnelbanehuset, som han anser vara helt misslyckad.

Det är Sandberg som tecknat skissen härovan av torget och här följer hans diskussionsinlägg:

”BETONG PÅ HJÄRNAN”

Äntligen har någon klätt i ord vad massor av blackebergsbor tänker i sitt hjärta. Kjell Rosén skall ha tack för att han häromveckan i ”Västerort” tog upp problemet med de s.k. baljorna på Blackebergs torg.

Tyvärr finns det mycket mer att anmärka på i Blackeberg. Se bara på den fullkomligt horribla mur, som byggts upp vid torgets ena sida för att om möjligt dölja ett ingenjörskonstens misslyckande. Blackebergs torgs idé förfaller med detta vidunder av fulhet, som kan tävla med tunnelbanehuset. Varför är det så svårt för herrar arkitekter att skapa lite festivitas? Har de fått betongen på hjärnan?

Hos oss i detta karga och kalla land passar inte fruset blekgrå och snusbruna hus något vidare bra. Vi har en samling skräckexempel på dålig färgsättning här ute i västra ytterstadsdelarna.

DYR ”FÖRSKÖNING”

För att återgå till muren, så lär den ha kostat stora slantar att bygga – enligt uppgift 66.000 kr. Om sedan ”baljorna” kostar 30.000 kr har ”förskönandet” av Blackebergs torg gått på sina modiga 150.000 kr. Tänk om man lagt ner de pengarna på en rulltrappa i Blackebergsstationen eller låtit pengarna gå till konstnärlig (obs! konstnärlig) utsmyckning av stationen. Som den nu ser ut får man i tankarna ett gammalt godsmagasin från SJ:s barndom. Formen är inte så tokig, men hur trist och fantasilös är den inte i färgen? Tänk om den dekorerats med gult, blått, rött och vitt kakel. Varför skall allting vara grått här i Sverige? Visst kan grått vara en vacker färg, men då skall den användas med måtta och på ett helt annat sätt. I Paris ser man ofta gråa färger, men där har man använt färgen med smak och tagit stadens ”atmosfär” med i beräkningen. 

FINAST I VÄSTERORT

Att vi blackebergare skäller på det vi anser åt skogen innebär inte att vi kverulerar, tvärtom. Vi älskar vårt Blackeberg, som både i fråga om läge och luft är det finaste som finns här ute. Bara Hässelby Strand torde kunna konkurrera.

Flera prominenta blackebergsbor lär ha ilsknat till efter att i flera år gått och tittat snett på ”baljorna” och den ”kinesiska” muren, och startat en fond för inköp av sprängämnen, för att på eget initiativ undanröja de förhatliga anläggningarna. Det bör bli en ordentlig smäll. Snälla gatukontoret eller Familjebostäder, skynda på att jämna det hela med marken!

Får vi sen lite färggranna parasoller och en grön oas på torget, vore vi än tacksammare. Men ska det bli blommor, låt oss slippa pottor, typ Holger Blom.

HARALD SANDBERG

Tidningen VÄSTERORT - Fredagen den 3 maj 1957

Läs mer om min far och hans väg till konsten i boken Jag blandar solsken i färgen.

Boken om Harald Sandbergs väg till konsten

1957: Söderhamns Svea Bio firar med väggmålning

(Nedan följer ett par klipp från Söderhamns Tidning 9 december 1957)

KÄND KONSTKRITIKER:
Harald Sandbergs monumentalmålning
en attraktion för konsten och staden

Harald Sandberg vid väggmålningen "Söderhamn förr och nu."

Väggmålningen "Söderhamn förr och nu" som 
Harald Sandberg utförde i augusti-november inför 
Svea Bios 50-årsjubileum i dess nya lokal i City-huset.

"Min barndoms sommar," olja, 1957. En förstudie till väggmålningen.

I samband med Svea-Bios 50-årsjubileum som högtidlighölls med en festföreställning i går kväll ”överlämnades” också den monumentalmålning som I. Harald Sandberg utfört under mottot ”Söderhamn förr och nu” på en av väggarna i biografhallen. Målningens konstnärliga värde bedömes här nedan av en av landets mera kända konstkritiker, Emmy Melin, under många år en av tidskriften ”Konstrevy’s” flitigaste konstanmälare och just nu sysselsatt med arbetet på Allhems stora konstlexikon. Hon har också fram till 1953 verkat som Dagstidningen Arbetarens konstkritiker och bl.a. skrivit en bok om den kände grafikern Björn Johnson. Emmy Melin redovisar här sina intryck av Sandbergs måleri:

Monumentalmåleriet har med vårt århundrade gått en förnyelse till mötes. Det har sin naturliga förklaring i samhällsförhållandenas våldsamma expansion, materiellt som andligen. Efter kyrkans och mecenaternas beskyddarroll kom ett vacuum, då konstnärerna praktiskt taget lämnades vind för våg. På Arthur Engbergs initiativ bildades 1937 Statens konstråd och i och med detta erkändes officiellt att samhället behövde konsten. Även om Statens konstråd inte fått den betydelse för konsten, som var uppslagsgivarens mening, så har det likaväl inneburit ett stadfästande av konstens roll i samhället. Alla torde nu vara ense om att inget kultursamhälle kan bestå utan konst. Det är bara ifråga om omfattningen av konstnärliga initiativ som meningarna går isär. Angelägenhetsgraden är en brasklapp som de halvhjärtade tyvärr alltför lätt begagnar sig av.

Med desto större glädje hälsar man varje initiativ till konstnärlig utsmyckning av byggnader och offentliga lokaler. När den söderhamnsfödde målaren I. Harald Sandberg fått i uppgift att utföra en väggmålning i Sveabiografens foajé i det nybyggda City-huset är det en händelse som till lika delar är glädjande för konsten och staden.

För mig och konstnären personligen, som haft våra utvecklingsbefruktande barn- och ungdomsår förlagda till Söderhamn är det en händelse med speciella valörer. Målaren känner sin stad på ett sätt som andra söderhamnare kan dela på ett kongenialt sätt. Hans utbildning och tillryggalagda utveckling borgar för att det inte blivit något provinsiellt måleri, som så farligt lätt stelnar i konventionella former.

EXPRESSIVT FÖRENKLAT,

VALÖRRIKT MÅLERI

Sandberg har som stafflimålare visat sig har förutsättningar för monumentala ytor genom strukturuppbyggnaden i sitt måleri, som är expressivt förenklad, samtidigt rikt i valörerna som det sammanhålls av en enhetlig bärande tonalitet. Att han fått sin första monumentaluppgift förlagd till Söderhamn är bara som sig bör, inte i och för sig därför att han är söderhamnare, utan för att hans förutsättningar som både det ock konstnär gör honom särskilt lämpad härför.

EN SVÅR UPPGIFT SOM

LÖSTS UTOMORDENTLIGT

En målare som fått till uppgift att dekorera en viss väggyta i en lokal står inför många svårigheter. Sin idé och dess utformning måste han anpassa efter lokalens form och belägenhet. När Sandberg utformat sitt panorama över ”Söderhamn förr och nu” på en långvägg och en kortare tvärvägg, den sistnämnda dessutom avskuren av en dörröppning och fördelad på ett kortare överstycke, kan det knappast sägas ha varit någon idealisk väggyta. Men det är ett öde han fått dela med många monumentalmålare. I stort har han löst uppgiften utomordentligt. Hans temperamålning, som mäter 8 x 2 meter, skildrar motiv från ett både förgånget och nu delvis försvunnet Söderhamn och delar av det bestående och expanderande. Här ser vi hamnen, ån, torget med den gamla brandstationen, de försvunna små ångsluparna som förde oss ut i skärgården, den karakteristiska borgen på Östra stadsberget, skärgårdsbryggan med sin semafor, den omgivande bygden med sin blånande horisontlinje och havets öppna vidd. Stadsbildernas kaleidoskopiska detaljer infogas i naturens egen monumentalitet och ingår i den med en omedelbart vinnande charm. Här talar en konstnär direkt till sina åskådare med en spontanitet som kommer från hjärtat men samtidigt med konstnärlig medvetenhet. Långväggens horisontlinje balanseras i övergången till kortväggen av de uppskjutande vertikalerna i byggnadsställningar, höghus, kyrktorn, en lyckad balansering av ”brottet”  och övergången mellan de två väggarna. Det smala överstycket, som säkerligen var den svåraste nöten att knäcka, har emellertid fyndigt förenats med de större väggpartierna via flygets bevingade fåglar som sveper in från beredskapsårens taggtrådsomgärdade skär och Storjungfruns vittskimrande uppenbarelse.

KOLORISTISKT RIK OCH

VÄL SAMMANHÅLLEN

Koloristiskt har det blivit en rik och väl sammanhållen målning i sin varmt rosafärgade tonalitet av uttunnat engelskt rött med inslag av cinnoberrött och krapplack, sina blå, gröna och gula toner i landskapet, en färgorkestrering som spelar utomordentligt vackert i foajéns svala omgivning.

Perspektiviskt är helheten löst på ett ledigt men ändå hållfast sätt.

Sandbergs första monumentalmålning har såväl han och hans uppdragsgivare som staden all anledning att glädjas åt och vara stolta över. Den bevarar det förgångna på ett sätt som ”vi gamla söderhamnare” uppfattar som mistliga värden och som förvisso också kommer att uppfattas så av kommande generationer.

En monumentalmålnings väg från konstnärens idévärld till slutgiltigt utförande exemplifieras på den utställning av skisser, utkast och stafflimåleri som Harald Sandberg ordnat på annan plats i City-huset. Sandbergs ambition kommer här mycket åskådligt och fint fram i det utställda urvalet.

EMMY MELIN
Söderhamns Tidning – 9 december 1957

(Klipp från första sidan:) 

Svea Bio jubilerade med festföreställning och 50-års jubileum

Svea-biografen i Söderhamn, som helt nyligen tagit sina nya och flotta lokaler i anspråk, är årsbarn med den svenska filmindustrin som föddes 1907. Den 50-åriga tillvaron högtidlighölls i går kväll med en festföreställning, vid vilken konstnären Harald Sandbergs stora temperamålning ”Söderhamn förr och nu” presenterades i fullt färdigt skick.

Det hör än så länge till sällsyntheterna att en landsortsbiograf begåvats med konstnärlig utsmyckning av denna omfattning och det är följaktligen värt att uppmärksamma. Den kulturhistoriskt synnerligen intressanta och värdefulla målningens konstnärliga kvaliteter bedöms på annan plats i dagens tidning av en av Sveriges mera bekanta konstkritiker.

50-årsjubileet har av direktör Gustav Rådström också påpassligt utnyttjats för en liten exposé från gångna biotider, och bl.a. återfinner man där Svea-bios första biografmaskin.

(…) 

Söderhamns Tidning – 9 december 1957

 

Pappa, Jack Dempsey, Jess Willard och Luis Ángel Firpo

Lustigt hur man ibland snubblar over kunskaper, hur man plötsligt upptäcker något. Förra fredagen (16 juli) låg min hustru och jag och letade efter något att se bland tusentals kanaler och video-on-demand tjänster, men det var bara skräp och dumheter. Jag tog över fjärrkontrollen och växlade over till PBS där de hade ett program om den amerikanska målaren George Bellows med Ethan Hawke som berättare och honom gillar vi från filmerna Before Sunrise, Before Sunset och Before Midnight.

Vi låg där och tittade på filmen om Bellows liv och hans stora intresse för boxning då jag fann mig tittande på en målning som föreställde Jack Dempsey på väg ut ur ringen ögonblicket innan han landade bland reportrarna. Kvar i ringen stod utmanaren, Luis Ángel Firpo.

Saken var den att pappa berättat om matchen där Dempsey slogs ut ur ringen i en intervju jag gjorde med honom 1983, 60 år efter matchen i New York 1923. Jag använde berättelsen i min bok om pappa -- Jag blandar solsken i färgen -- Harald Sandbergs väg till konsten (Boken finns också på engelska som Kindle ebok via Amazon.com.)

George Bellows målning av matchen mellan Dempsey och Firpo (1924).

Jack Dempsey tillfälligt ute ur ringen.

Boxning var en stor sport när pappa var en liten grabb i Söderhamn i norra Sverige och Jack Dempsey var hans hjälte. Han skrev en essä om Dempsey i skolan och den var både uppläst i skolan och omtalad. Pappa återberättade historien om Dempsey när jag intervjuade honom, men på en punkt ändrade han sig mitt i berättandet. Han hade berättat om Dempseys match mot Willard och han sa att Willard fick en så hård smäll att han landade bland journalisterna, fast sedan ändrade han sig och sa att det var Dempsey som blivit utslagen ur ringen.

Jag googlade Dempsey-Willard matchen och hittade en Youtube video, men i den var det ingen som åkte ut ur ringen. Jag antog att pappas minne lurat honom eller att hans fantasi dragit iväg med honom. Men pappa hade rätt om händelsen, fast han förvillade Firpo med Willard. Tre minuter in på Youtube videon från Dempsey-Firpo matchen -- som tog plats 14 september inför 80.000 åskådare på Polo Grounds arenan i New York -- föll Dempsey verklingen igenom repen. Och Bellows var en av åskådana. Det dröjde inte länge efter matchen förrän han målade Dempsey and Firpo, som idag hänger på Whitney Museum of American Art i New York.

Om vi inte hade kanalsurfat den fredagskvällen så hade jag kanske aldrig upptäckt att pappa haft rätt om Dempseys fall ut ur ringen, men fel om utmanaren.

Så är det ofta med kunskap. Den dyker upp oväntat och oplanerat som ett epifenomen.

Läs mer:
'Dempsey and Firpo': The Greatest American Sports Painting
Allen Barra i The Atlantic Montly, 24 april, 2012.

Jack Dempsey vs. Luis Ángel Firpo (Wikipedia)

Nedan finns ett utdrag ur min bok om pappa, den del där han berättar om sitt boxningsintresse och Jack Dempseys historia. Klicka på bilderna för att se dem i full storlek!

 

 

På spaning efter hemstaden som inte ligger kvar där man lämnade den

I morgon flyger jag och min äldsta son Erik till Stockholm. Det pirrar som vanligt lite inför en resa. Och där finns alltid oron för vad man ska möta. Det är mindre än ett år sedan vi var där senast, men det finns ändå alltid en oro, eller är det skuldkänslor över att ha övergett Mälardrottningen, över att hon inte längre är densamma? Hemstaden är trygghet, men hemstaden finns ju inte kvar, annat än som något man bär med sig inombords. Hemstaden är borta.

"Big Data" är för användbart för klåfingriga makthavare

Om det är något avlyssningsskandalen visar så är det hur svårt det är för makthavare att inte använda en effektiv teknik, precis som man gör med sina "drones". Den exponentiella ökningen av datakraften och integrationen av världens informationsströmmar gör att avlyssningen "googlifierats" - "Big Data" gör det möjligt att hitta nålar i virtuella höstackar och vilken "ansvarskännande myndighet" kan tacka nej till det.  

"The National Security Agency and the FBI are tapping directly into the central servers of nine leading U.S. Internet companies, extracting audio, video, photographs, e-mails, documents and connection logs that enable analysts to track a person’s movements and contacts over time.
The highly classified program, code-named PRISM, has not been disclosed publicly before. Its establishment in 2007 and six years of exponential growth took place beneath the surface of a roiling debate over the boundaries of surveillance and privacy. Even late last year, when critics of the foreign intelligence statute argued for changes, the only members of Congress who knew about PRISM were bound by oaths of office to hold their tongues." (Washington Post, Documents: U.S. intelligence mining data from nine U.S. Internet companies in broad secret program)

Det hela påminner väldigt mycket om John Poindexters vision av en gigantisk datadammsugare. Läs mina tidigare bloggar om detta.

Storebror satsar stort i Utahs öken - En sann mardröm värdig George Orwell

Boken om min fars väg till konsten nu på engelska

Jag har översatt boken om min fars barndom och hans kamp för att bli konstnär till engelska och get ut den på Lulu.com och Amazon Kindle. Det går att beställa boken i Sverige från Lulu.com. De levererar den normalt inom en vecka lite drygt. Den som har en Kindle eller en Kindle app på sin mobil eller läsplatta kan köpa den från Amazon.coms bokhandel.