På spaning efter hemstaden som inte ligger kvar där man lämnade den

I morgon flyger jag och min äldsta son Erik till Stockholm. Det pirrar som vanligt lite inför en resa. Och där finns alltid oron för vad man ska möta. Det är mindre än ett år sedan vi var där senast, men det finns ändå alltid en oro, eller är det skuldkänslor över att ha övergett Mälardrottningen, över att hon inte längre är densamma? Hemstaden är trygghet, men hemstaden finns ju inte kvar, annat än som något man bär med sig inombords. Hemstaden är borta.