Vi tog en simtur i Kaspiska Havet och blev stenade i Golestan (1974)

29 september 1974 

Ett par mil sydöst om Mashhad i nordöstra Iran. Vi passerar en by vars lerhus har kupolformade tak. Vi åker på en slätt med berg på ömse sidor. Landskapet är sandfärgat eller gulgrönt, förutom där jorden har plöjts där det är mörkbrunt. Den enda vegetationen består av låga buskar och grästuvor.

September 2014

Det förvånar mig att jag inte skrev något i dagboken om när vi utsattes för stenkastning i norra Iran, närmare bestämt i Golestan-provinsen vid det sydöstra hörnet av Kaspiska havet. Vi hade åkt österut från Gorgan och hamnat i en liten stad där vi hoppades hitta en restaurang. Vi parkerade bussarna på huvudgatan och hela gänget strömmade ut för att se på stan, men vi omringades snart av ungdomar som började tafsa på kvinnorna. En del drog sig inte för att sticka handen mellan benen på tjejerna. Situationen eskalerade snabbt och tjejerna retirerade in i bussarna medan jag och några av männen bildade kedja för att hålla tillbaka slynglarna under det att bussarna långsamt började åka. Som på en signal vände vi män oss om, rusade ikapp bussarna och hoppade in genom framdörrarna som lämnats öppna. Nu haglade det stenar runt omkring oss och en del träffade bussarna, men ingen av oss träffades. Sedan dröjde det inte länge förrän vi var ute i stan.

Det var en otäck upplevelse och vi var chockade över att ha blivit behandlade så fientligt. Den enda förklaring jag då kunde komma på var att britterna en gång skulle ha ställt till med en massaker i området, vilket jag läst hos Myrdal någonstans. Det skulle förstås kunnat ha att göra med kulturell intolerans och islamisk fundamentalism, men det hade vi inte en tanke på 1974. Nyligen fick jag också lära mig att området vid Kaspiska havets sydöstra hörn utsatts för en lång rad invasioner, inklusive den av Alexander den store ca 330 före vår tid. Om vi fortsatt norrut skulle vi ha kunnat besöka resterna av Gorgans stora mur - 195 km av befästningsverk - som skyddade det iranska Partien-riket mot attacker från nomaderna i norr ungefär samtidigt som kineserna av liknande skäl byggde den Kinesiska muren. (För den som vill fördjupa sig i nomadernas långa och dramatiska historia rekommenderas Kenneth W. Harls fascinerande föreläsningsserie “The Barbarian Empires of the Steppes” som publicerades av The Teaching Company 2014.)       

Mellan Iran och Afghanistan. Foto; Hans Sandberg, 1974.

Vi anlände till gränsstationen Islam Kalah på en asfalterad väg som gick genom ett platt, torrt och ödsligt ökenlandskap. Vi stannade först på den iranska gränsstationen och fortsatte sedan en kort sträcka genom ingenmansland tills vi kom in på den afghanska stationen där soldaterna promenerade i sin egen takt iförda uniformer som inte verkade ha sett ett strykjärn på åtskilliga år. Jag läser om Jan Myrdals Afghanistan-bok där han beskriver sin och Gun Kessles passage genom Islam Kalah sommaren 1958. De hade sovit i sin Lillcitra på den iranska sidan och var glada när de kommit in i Afghanistan där tullchefen bjöd på te och introducerade sina bröder för de långväga gästerna. Vi fick inte något te på den afghanska sidan, men vi var 41 personer i de två bussarna, så det var kanske lite för mycket begärt. Jag tolkade afghanernas uppträdande som frimodigt och stolt. Här böjde man sig inte för världsliga auktoriteter på samma sätt som i Iran tänkte jag, influerad av min svenske profet. 

När tullen var avklarad rullade bussarna ut på vägen igen i riktning mot Herat som sedan årtusenden legat i den strategiska och bördiga dalgången vid floden Hari Rud. Det har nu varit Herats lycka och förbannelse. Gång på gång har staden invaderats, plundrats, skövlats och befolkningen slaktats bara för att sedan åter byggas upp igen. Det är en blodig historia som fortsatt till våra dagar. Alexander den store passerade här 330 f.Kr. (Herat hette då Artacoana och var huvudstad i Ariana) på jakt efter satrapen Bessus i Bactria, som mördat den persiska härskaren Darius den tredje, som i sin tur var på flykt undan Alexander. Det där var emellertid saker jag inte visste mycket om på den tiden, men idag lätt kan ta reda på med hjälp av Wikipedia ett otal andra webbresurser.

Citadellet i Herat. Dagens byggnad är från 1305, 
men en tidigare version tillskrivs ofta Alexander den store 
som invaderade Afghanistan 330 f. Kr. 
Foto: Hans Sandberg, 1974

Teheran (27/9 1974)

[2014] 

Jag har bara ett tjugotal bilder från Teheran på väg mot Indien, alla svartvita. Den första är av Shahens triumfbåge, men är så svårt underexponerad att den är oanvändbar. Sedan har jag ett antal gatubilder och två bilder som jag länge inte kunde placera trots att de föreställde en antik tron som bars upp av mytiska figurer. Jag har tittat på dessa två bilder många gånger utan att kunna identifiera den, men så kom jag att tänka på den berömda påfågelstron mogulkejsaren Shah Jahan lät bygga i början av 1700-talet (han är kanske mer känd för Taj Mahal). (Påfågelstronen rövades 1739 bort av den persiske kejsaren Nadir Shah sedan han erövrat Delhi. Den oerhört rikt utsmyckade tronen, som ska ha kostat dubbelt så mycket att bygga som Taj Mahal, försvann emellertid och ingen vet vad som hände med den.) Kanske fanns någon koppling mellan tronen på mina bilder och tronen i Röda Fortet i Delhi? Jag skrev in ”Shah throne Tehran” i Google och sökte en lång stund tills jag hittade ett par bilder på Shahens marmortron Takht e Marmar. De stämde perfekt med mina två foton. Gåtan var löst och jag insåg att vi besökt  Golestanpalatset (Rosengårdspalatset på svenska) i Teheran.

Detalj från Shahens marmortron, byggd under
Qajardynastin, 1806. Foto: Hans Sandberg, 1974

Golestanpalateset i Teheran. Shahens marmortron står strax
bakom de två pelarna. Foto: Hans Sandberg, 1974.

Soltronen skapades på 1800-talet och användes
för kröningar inspirerades av marmortronen.
Foto: Hans Sandberg, 1974.

Tiggare i Teheran. Foto: Hans Sandberg, 1974.

*

Ingången till Teherans universitet, september 1974. 
Foto: Hans Sandberg

27 september 1974

Teherans universitet har ungefär 25.000 studenter. Vi försöker besöka universitetet, men hindras av väpnade vakter. För några år sedan bildades en särskild polisstyrka som kontrollerar studenterna. Universitets-området omgärdas av ett flera meter högt staket och ingången bevakas av flera vakter. Den administrativa byggnaden är avskild från resten av universitetet med en gata. Även den byggnaden har ett högt staket kring sig. På en balkong patrullerar en polis. Nedanför på gatan står några poliser till. Alla har revolvrar och batonger.

Vi råkar på en lärare och han berättar att polisen har spioner bland studenterna och att alla försök till diskussioner och gruppbildningar krossas.

Teheran är fylld av mäktiga bankpalats. Och det är verkliga palats. Hela centrum är präglat av maktens monument över sig själv. Varje stad vi åkt igenom har haft en staty av Shahen, hans föregångare Shah Reza eller någon annan symbol for Shahens makt. Den brukar vara placerad mitt i en rondell vid infarten till staden. För det mesta var han iförd uniform och blickade faderligt strängt ut över staden.

*

Vi lämnar Teheran på morgonen och kör över Elburzbergen på vägen till Amol och Barbol. Från bussarna ser vi den snöklädda toppen på Damavand, en slocknad vulkan som når 5761 m över havsytan. Norr om bergskedjan är landskapet grönt och det växer träd. Denna smala strimma av grönska mellan bergen och Kaspiska havet motsägs på södra sidan av bergen där landskapet är brunt och vägen löper längs en saltöken, kala berg och halvöknar.

Gorgan, som en gång hette Asterabad, ligger vid sydöstra hörnet av Kaspiska havet. Enligt en grabb i tjugofem års åldern, vars far var polis, har staden 14.000 invånare och 200 poliser. Vi blev tvungna att övernatta i Gorgan eftersom Bulls ena luftkudde gått sönder. Några studenter erbjöd oss att sova i deras hus. Det fanns också en trädgård där en del kunde sova om inte alla fick plats inne. Vi körde dit och såg oss omkring. Verkade bra, men vi hade knappt hunnit tacka ja, då hemliga polisen dök upp. Vi kände igen en stor och fet polis i vit kostym. Han hade tydligen haft ögonen på oss hela dagen. På ett hotell hade han gett sig ut för att vara student. Poliserna gick inte direkt på oss, utan på studenterna och lät dem säga till oss att vi inte fick övernatta där.

*

Rännstenarna i Iran är som var sin liten kanal på bägge sidor om vägen. De fungerar som avlopp genom att vatten släpps på och skiten spolas bort (gatujoyar.) Efter att ha tittat på studenternas hus gick Elizabeth och jag bort till bussen. Jag hade bara två steg kvar då marken liksom försvann och jag ramlade i kanalen. En vämjelig känsla av latrinlukt och smärta fyllde mig medan vattnet trängde igenom kläderna. Det var mörkt och kanalen låg i skugga för gatlyktan. Jag blev distraherad och där låg jag.

*

Polisen tycks ha två uppgifter vad gäller turisterna. De ser till att vi inte blir störda av den nyfikna och ofta påträngande folksamling som annars obligatoriskt infinner sig så fort vi parkerar bussarna. Men de gjorde också vad de kunde för att hindra folk från att komma i samspråk med oss. I Teheran kom fem eller sex studenter fram och pratade medan de väntade på sin buss. De var trevliga och störde oss inte det minsta. Då dyker några poliser upp och föser undan studenterna. Motvilligt och endast under mycket försiktiga protester drar de sig undan.

Vid en av infarterna till Mashhad ligger en ny lyxrestaurang som så mycket annat här i Iran är byggd i amerikansk stil. Där super sig Förenta Staternas experter fulla och bespottar landet och folket. Den som var störst i käften sade att han varit tre år i Iran. Han tyckte illa om folket. Jobbade som ingenjör med kraftförsörjning till olika projekt. Oss svenskar skulle han bjuda på drinkar, men vår iranske vän skulle bara få te.

*

[2014] 

Jag minns att Elisabeth och jag var arga på amerikanerna, som var högljudda och beskrev sig som ”power engineers.” Av dialekten att döma var de sydstatare. Vi tyckte att det var förolämpande att de inte behandlade oss och vår iranske vän lika. Vad vi inte tänkte på var att vår unge iranske vän förmodligen inte drack alkohol och om han låtit sig bjudas på öl skulle kunna råkat illa ut. Särskilt som det var Ramadan.

Ett brev från Teheran (23/9 1974)

23 september 1974

Hej,

Klockan kvart i elva i morse rullade vi in i Teheran, förbi "the Shahyad Aryamehr Monument," en Shahens triumfbåge byggd för tre år sedan. I alla städer i Iran står statyer av Shahen eller hans föregångare Shah Resa och blickar faderligt strängt utöver staden i fråga. I alla affärer, restauranger och offentliga platser hänger porträtt på Landsfadern och ibland även på hans fru och son. I Turkiet var det Ecevit som hängde i varje vrå.

Resan har gått mycket bra. Ett par stycken i Bull har haft lite diarré men i Bill har vi klarat oss bättre. Vi har haft goda möjligheter att tvätta oss och gå på toaletter. Naturen går ju bra också.

Ner till och med Grekland var det lite av badsemester. Split i Jugoslavien och många andra platser längs adriatiska havets kust. Sedan Thessaloniki i Grekland. Man har sett så mycket på så många platser att intrycken cirkulerar i skallen. Enda nackdelen är att intrycken blir så ytliga och man vet så lite om länderna. Istanbul såg vi under två dygn. Elisabeth och jag hann på den korta tiden se den "Blå Moskén" eller Sultan Ahmeds Moské som den heter, Süleymaniye Moskén och Hagia Sofia. Blå Moskén byggdes på 1609-1616 av tiotusen arbetare efter en konstruktion av arkitekten Mehmed Agha. Den räknas som världens vackraste moské och omges av sex minareter. Hagia Sofia byggdes ursprungligen som en kristen kyrka på 500-talet, men byggdes senare om till en moské av ottomanerna. Det var de tre viktigaste av Istanbuls 3.400 moskéer! Sedan vandrade vi omkring i timmar i bazaaren. Världens största under tak. Här i Teheran ligger den största om man räknar med den icke täckta delen av basaren. En basar är nästan omöjlig att beskriva. Där finns sådana enorma kontraster och en sådan myllrande mångfald av människor och varor. Och alla fordon, från bärarna som krökta i nittio graders vinkel stapplar fram under femtio till hundra kilos bördor, över dragkärror, åsne- och hästkärror till mopeder, bilar och lastbilar.

På onsdagen den 18:e var vi i ett trehundra år gammalt badhus, troligen byggt i marmor. Sen var vi i Orhans och hans två bröders läderbutik och tittade på kläder. Orhan, Suleyman och en grabb till träffade vi utanför Blå Moskén på tisdagen. De guidade oss så att vi fick ut jättemycket av Istanbul. Finast var turkisk folkdans i folkdräkter som studenter uppförde.

Nåväl, tillbaks till butiken. Elisabeth provade en mockakappa som de skall sy om till henne. Jag provade en mörkbrun läderjacka, men de hade ingen i min storlek, så de skall sy upp en efter mina mått. Vi lade fem dollar i handpenning och behöver inte köpa plaggen om vi inte gillar dem. Kappan skulle vi få för 80 dollar mot ordinarie 100 och jackan får jag för 60 dollar, dvs ca 275 sv kr. Blir de bra köper vi dem när vi kommer förbi i slutet av november eller början av december.

Så for vi in i Turkiet. Ankara var en besvikelse. En modern, trist amerikansk-europeisk stad, med bankpalats och skrytbyggnader och snobbutiker med snobb-kläder. Först i östra Turkiet kom förändringen. Byar av lerhus med tak av jord och med får, getter, oxar, kor och höns bland husen. Åsne- och hästkärror med trähjul och ännu längre österut med trähjul utan ekrar. Folk lever som man kan tänka sig att man levde för tusen eller två tusen år sedan. Kvinnorna bär slöjor ju längre österut man kommer, men ändå inte så mycket i Turkiet som i Iran där nästan alla kvinnor och även flickor är insvepta i slöjor.

Landskapet genomgår också enorma förändringar. Grönska blir allt ovanligare ju längre man kommer. Den torra bruna färgen präglar landskapet. Alldeles innan gränsen till Iran passerade vi foten av Ararat där Noas ark sägs ha strandat. 5.165 m över havet! Det är ett hårt landskap i Turkiet. Stora områden är bara torra och dammiga. I uttorkade floder rinner smala rännilar av vatten. Iran är också bergigt, men rundare och kulligare och något grönare, bitvis i varje fall. I Jugoslavien löses de stendöda bergen upp i den heta solens blå dis. Landskapet försvinner i blått dis och lämnar bara kvar ett suddigt intryck av outhärdlig hetta. Nedanför Split är kusten i det närmaste helt död på växtlighet. Först när vi närmar oss Dubrovnik blir det lite grönare.

Men det som slår en starkast är ändå fattigdomen på landsbygden. Underutvecklingen och förtrycket är enormt. Och mot den står lyxen hos överklassen i städerna och den frustrerade och rotlösa medelklassen i huvudstäderna.

Okay, som ni märker är intrycken ännu osmälta. Men jag har tagit åtta rullar svartvitt som får berätta mer sedan. Apropå det. Jag köpte bl.a. tio rullar Plus-X Pan svartvit film hos Fotofynd. Men de gav mig 20 bilders-filmer istället för 36-bilders-filmer som jag beställde och betalade för. Jag har skrivit ett brev till dem och bett dem rätta till saken genom att sända de differerande 160 bilderna till New Delhi. I stället för 360 bilder fick jag ju på detta sätt bara 200 av den sorten.

Ekonomin är bra och vi gör inte av med särskilt mycket pengar. Ändå lever vi gott. Vi har ett grötlag i Bill om tio personer som turas om att laga grötfrukost på mornarna, så man får en bra början och sedan räcker det med ett mål ute. Plus frukt och lite smått och gott.

En sak som vi tog med oss för lite av är plastpåsar, sådana där 2 eller 3 liter ni vet. Kanske ni kan skicka några till Delhi. De är inte så viktiga, men väldigt praktiska att ha.

Tack för brevet, det var skönt att få veta att ni lever och att allt knallar och går, såsom det brukar. Hur blev färgbilderna jag tog med min Rollei? Det skulle vara kul att få veta hur de blev med tanke på hur jag ska fortsätta plåta eftersom jag inte har använt den typen av kamera förut. Den är oerhört smidig och snabb att arbeta med. Får hoppas att resultatet blir bra också.

Nej nu måste jag sova. I morgon kväll far vi mot Afghanistan via Kaspiska Havets sydkust där vi stannar till någon dag för att bada. Det är ganska trångt i bussarna på nätterna eftersom Anders har tagit med 41 personer i år mot 35 förut. Dock, vi kommer till Indien oavsett det. Hälsa alla från mig och från Elisabeth! Vi far mot nya äventyr.

Massor av kramar från två kärnfriska vikingar i Perserriket.

Brev från mamma - Poste Restante, Kabul (1974)

1974.09.20 

Kära Elisabeth o Hans.

Nu äntligen skall jag samla mig till några rader. Hoppas Ni har fått brevet från Pappa.

Tack för korten. Vad vi kan förstå så har Ni det bra och trevligt och får uppleva en massa saker. Ja, man är ung bara en gång och då skall man ta vara på sin tid. Tids nog kommer Ni in i kvarnen och då sitter man fast. Ja, jag kan ju inte klaga, jag har väl rest mer än de flesta. Jag är tacksam för mitt jobb, människor är snälla och tycker om mej där och så får jag utveckla mej en hel del inom mitt område. Tyvärr kommer även Byggnadsstyrelsen att övergå till data, men då får vi andra arbetsuppgifter av mera kvalificerad art.

Datan sköter bara det tråkiga jobbet.

Ingemar och Harald har åkt till Öland över veckoslutet. Vi håller på att elektrifiera där och nu skall dom planera det hela. Vädret är bra så det kan nig bli ett par sköna dagar. Jan o jag är ensamma.

Jan arbetar mellan 3-5 varje dag på galleriet. Han får ersättning och då blir pappa inte så bunden. Pappa har fullt upp med sitt eget. Han skall ställa ut på Mjölkcentralen med 20 målningar. Sedan vill I.B.M. ha en utställning. Problemet är bara att han har för lite målningar.  

Ja, vi skall lösa problemet nästa vecka. Harald är inte sjukskriven längre. Doktorn verkar nöjd med hans hälsa.

Ingemar har nu flyttat in i sin nya våning. Den är verkligen trevligt, men det blir en hel del arbete med målning o tapetsering. Värden står för alla kostnader. Vad jag kan förstå är han duktig på jobbet. Han fick påökt igår igen, 2:a gången på 1/2 år. 

Jag sitter just nu på galleriet och skriver. Det är ganska tyst, men vi måste sätta igång med annonser snart.

Vi har en vacker samlingsutställning.

Nej, nu måste jag till Poster innan den stänger.

Kära Elisabeth o Hans. Vi tänker varje dag på Er. Hoppas att Ni får vara friska under denna långa resa och att Ni tar vara på varje stund. Man gör nig bara en sån här resa en gång i livet och då har man inte råd att ha tråkigt. En kram till Er båda.

Mamma Constance.

En långväga reflektion om valet i Sverige

(Jag bor ju i USA sedan en kvartssekel och följer inte svensk politik särskilt noggrant, så ta denna reflektion för vad det är, en personlig fundering och inget annat.)

Den bästa mallen för att tolka vad som händer i Europa och USA idag är nog Hannah Arendts The Origins of Totalitarianism (1951.) Det gamla samhället, som folk lärt sig navigera och i viss mening förstå, ersätts med ett nytt samhälle som de inte begriper. Industriarbetarna och storkapitalisterna är organiserade och tycker sig kunna möta utvecklingen, men småföretagare, jordbrukare och annat småfolk råkar i panik och söker mer eller mindre desperat efter ett politiskt svar på krisen. De har ingen politisk erfarenhet och ingen tilltro till de etablerade partierna, så de engagerar sig i diffusa "movements" som uttrycker deras rädsla och frustration. Deras extremism är inte ett uttryck för någon överlägsenhet eller styrka, utan deras panik. 

Hitler och de andra fascistledarna insåg -- eller lärde sig -- att de kunde fånga upp dessa rörelser. Karismatiska ledare och enkla - idiotiskt enkla - budskap fungerade bäst. Då var det radio, filmer och massmöten. Idag är det Facebook, mailing lists och Twitter. Etablissemanget försöker svara med logik och moral, men det biter inte på människor som tycker att världen rasar samman runt omkring dem. Folk väntar på en Messias och många kliver upp i talarstolarna eller sätter sig i TV-sofforna. De flesta är löjliga tills det plötsligt dyker upp en som folk inte tycker är löjlig. 

Jag kan inte detaljerna i den svenska politiken, men jag tror att Alliansen försökt stimulera marknadskrafterna, utan att begripa att man samtidigt måste försvara systemets legitimitet och det kan man inte göra om befolkningen upplever det som att några åker snålskjuts och berikar sig på reformer som i och för sig kan vara nödvändiga. Det finns inget bättre sätt att integrera en ekonomi än marknadskrafterna och de bygger på konkurrens och profitjakt, men det är lika sant att marknadskrafterna bara kan verka effektivt inom en juridisk, social och moralisk ram. Det var en självklarhet för Adam Smith och det borde vara en självklarhet idag. Om du ska låta privata företag driva sjukvård måste du ha stenhårda regleringar, effektiva straff för övergrepp och täta inspektioner. 

Det som gör flykting- och invandringsfrågan så explosiv i Europa är att invandrarna inte får en chans att spela ut sin fulla potential, plus det faktum att invandringen ofta kommer i chockvågor som överväldigar samhällets förmåga att slussa in alla i produktivt arbete. Det är livsfarligt att parkera invandrarna i "ghetton" vilket verkar vara den europeiska modellen. De måste ges en chans att bidra, så att föräldrar kan vara stolta över sitt arbete och barn se upp till sina föräldrar. Många svenskar är okej med att vara snälla och öppna dörren för flyktingar och invandrare, men ser nog helst att de bor i någon annan förort. Jag tror att vi har mycket att lära av USA på detta område trots folkmordet på indianerna, slaveriet, kvarvarande rasism och och diskriminering liksom återkommande vågor av invandrarfientlighet. 

Jag tror att knäckfrågan är hur man kombinerar de dynamiska marknadskrafterna med en grundläggande samhällstrygghet. Det gäller inte bara när det gäller invandrare, utan för hela samhället. Den svenska/europeiska trygghetsmodellen bidrar paradoxalt nog till fientligheten mot invandrare och andra grupper som vill ha en chans att delta i produktionen och konsumtionen av välfärden. Om vi bara fokuserar oss på tryggheten så avstannar innovationen och risktagandet. Det är en konflikt som blir allt värre med den teknologiska revolutionen som gör att alltfler jobb kan göras av maskiner och datorer. John Maynard Keynes spådde 1930 en framtid där folk bara jobbade tre timmar om dagen, men den revolutionen kom aldrig. Istället har arbetslivet segmenterats så att en del jobbar för fullt, andra jobbar halvt ihjäl sig medan massvis med människor har förpassats till åskådarplats. Och invandrarna har det extra svårt att bryta sig ur denna påtvingade roll, samtidigt som de som har jobb eller pension pekar finger och anklagar dem för att inte göra rätt för sig. 

Detta är ju egentligen ett bra problem att ha - om vi bara kunde komma på ett sätt att dela på välfärden utan att beröva folk incitamentet att arbeta och lämna positiva bidrag till samhället. Jag skulle kunna tänka mig en ny typ av arbetslivsförsäkring, en som gjorde det lättare att ta risker, byta jobb, starta företag osv. Man kanske skulle kunna ha en medborgarlön som bas i utbyte mot någon slags motprestation (typ FDRs Works Progress Administration) och sedan sätta av säg 10 procent av lönen därutöver i en personlig framtidsfond, som man skulle kunna använda för att plugga, starta eget, skriva en bok eller dylikt. Det är bara ett hugskott, men ett som visar att det går att lösa problemen kring skapandet och fördelningen av välfärden. Om vi bara vill och vågar.  

Brev från pappa - Poste Restante, Teheran (11.9.1974)

Blackeberg, den 11 sept 1974

Hej Hans och Elisabeth!

Vi här hemma börjar undra hur ni har det. Hoppas att allt är väl och att ni allesammans är friska. Ni bör väl vara på väg mot Iran nu och därför sänder jag det första brevet från oss. Enligt tidräkningarna skall Du väl få det i tid.

Just idag har vi fått solsken, fast det har blivit lite kyligare i luften. Det är väl ingenting som ni behöver kännas av. 

Vi mår tämligen bra, litet krämpor har man ju alltid i våra år. Mamma har vrickat foten. Hon sprang litet för snabbt i tunnelbanetrappan, så pang låg hon där. Inga ben brutna. Hon har blivit röntgad på S:t Göran.  

Hon går hos Sjödin och har blivit av med huvudvärken, så det hjälper henne. Hon var väl för pigg, därav raset i tunnelbanetrappan! 

På lördag skall Ingemar flytta in i sin nya våning. Äntligen har han fått göra upp med Familjebostäder, men dom krävde honom på 475 kr för en spricka i Toalettstolen. Knappast synbar. Den fanns nog förut, men liten hämnd är också hämnd. (…)

Byggnadsstyrelsen har begärt 18 mil. för att bygga om gamla polishuset, så mamma får kortare resväg så småningom i alla fall. (…)

Jag spar på vissa sidor i DN om det är något som verkar intressant (Debattsidorna)!

Höll på att springa på porträttbeställning, rektorn i Bromma Gymnasium, men det rinner nog ut i sanden. Hade inte så många porträtt att visa. Man är väl ingen jäkla Madame Tussot heller.  

Det är förresten ett slit. Jag begärde 5.000 kr och det är ju inte att förakta. (Svårläst) verkade lite stela och gick omkring och tittade i olika ateljéer innan de bestämde sig och då är det inte lika roligt!

I övrigt är här sig likt, jag sitter just på galleriet och skriver.  

Träffade Mats häromdagen. Han har viss rätt jäktigt med sin svetsarkurs. Den är ända ute i Hammarby, så han får sticka vid 5 tiden.  

Har köpt en svartvit film till Rollop:en och håller på att testa den. Den svartvita som du tog på Öland blev misslyckad. Jan skulle framkalla den och hade den med till skollabbet. Han vet inte om fixeringsvätskan var dålig. Den blev i alla fall gul.  

Hoppas att Din nya kamera är bra så att det inte var fel på den. 

Ingemar och jag skall evt. åka ned till Öland. Det är ju en del som skall kollas upp. Vi har fått Kontraktet från Sydkraft.  

Vet inte vad jag skall hitta på att skriva om. Du får väl skriva desto mer om Era öden och äventyr. Hoppas bara att Ni inte råkar illa ut. Vi håller andligen och bokstavligen tummarna för Er. 

    Må så gott och skriv så fort Du kan. 

Mamma, Ingemar, Jan och Dhabi hälsar, samt  

                                                  sist men inte minst, 

               Pappa Harald

Pappa skriver från Öland (29.7.1974)

Löttorp den 29/7 74

Kära Hans!

Tack för ditt brev som jag hade mycket nöje av. Hoppas att du kan läsa mina kråkfötter. Vi är ganska lika du och jag, vår handstil är mycket personlig och det fodras en viss ansträngning för att tyda den. I alla fall är ju innehållet viktigast. 

Har fått litet avstånd på Myrdal--Gustafssons bok och det var ju en hel del tänkvärda saker som stod i den. Har lämnat boken till mamma för att du skulle få tillbaka den snarast. Därför kommer jag inte ihåg alla dem han referade till och det var ju i alla fall ett par tyskar som han drog fram runt Boström som jag har sett att det skrivits om igen.

Det är klart att man få ta smällar när man sticker ut käken. Lagercrantz och Delblancs var jag ganska förvånad över, men så går det ju till i Litterära o Konstnärliga sammanhang.

Har just ätit middag bestående av biodynamisk potatis från Sandins samt egenhändigt stek falukorv. Korven är inte vad den var förr. Det verkar mest mjölkpulver, nåja, med en "Skåne" och "Lyckholms" till så går det ner.

Dhabi ligger och lurpassar. Jag har nog skämt bort henne på sista tiden, men hon är fin och go. Hon väntar sig litet extra och inte bara Doggy, så det blir ju en och annan godbit efter som Husse är ensam. 

Hon ligger på tomten när vädret tillåter och då väntar hon på att jag skall smeka henne. Hon ligger så stilla och ser verkligen ut att njuta av det. 

Just nu dök det upp 3 st. rapphöns utanför fönstret. Tyckte först att det var en gråbrun katt, men plötsligt vaggade en ganska fet hona och 2 st., antagligen 1-åringar upp. De vandrade fram från ateljéhållet och försvann in i buskarna mot Holgers. Dhabi var som tur var inne och såg dem inte. Annars hade det kunnat bli en massaker!

Igår var elektrikern här och nu verkar det som det ska bli av med installationen. Han sätter igång i höst. Skall bli skönt. Det blir väldigt fort mörkt och omöjligt att läsa en bok (och det är trist!)

Mamma sa att Jan verkar så slut. Han har fått migrän stup i ett. Du och Elisabeth sliter väl ner er också. Vad du än gör, så var rädd om hälsan.

För mig är det lite upp och ned. Vädret är väldigt påfrestande, vid 4-5 tiden på morgnarna känns det inget vidare, men det blir bättre när jag varit igång ett tag. Det är vilsamt att vara här. Det är klart att långsamt blir det. Holger är ju inte vidare sällskaplig.  Har varit inne och sett TV några kvällar, men det känns som jag besvärar. Jag blir inte klok på varken honom eller Tobbes fru. Ibland är dom så väldigt till sig, så en annan dag verkar dom så tvära så jag funderar på vad jag gjort. 

Inte gör de mycket för när jag gått till Holger har jag haft en flaska vin med mig, så jag går ju aldrig tomhänt! 

Häromkvällen gick jag förbi sällskapsrummet och då var Tobbe med fru och ett par till och Holger. De eldade i öppna spisen, grillade korv, kastade pil. 

Du ska inte tro att dom ropade in mig. Ganska svagt när de vet att jag sitter alldeles solo. 

Så det är lite trögt med umgänget. Någon gång kan det trots allt vara roligt att få vara med. Här är ju mycket isolerat.

Nej, nu skall jag inte gnälla mer.

Har annars haft besök av bekanta till Bibbi. Nygrens. De bodde på Böda Pensionat. Sen var det ett par som bott hos Holger flera år. Han jobbar inom Stockholms Stad, med tunnelbanebyggandet. 

Det var in hit och hade en flaska rödvin och så köpte de en akvarell och det var helt oförutsett. De åkte hem en vecka för tidigt på grund av vädret. Lämnade 200 kr på hand sedan skall mamma och jag åka ut med akvarellen till dem. De har villa eller småhus i Älvsjö. 

Det var ju kul. Så det händer en och annan ljusglimt. Idag har solen lyst nästan hela dagen, men det blåser hemskt kallt, så det är bäst att sitta inomhus. 

Jag hoppas att Ni får kul med resan och att det inte blir krig eller naturkatastrofer, utan att ni kommer friska och glada tillbaks till oss! 

Mamma och jag är nog litet oroliga för Er. 

Hej, so long båda två  
        kramar från 
Din pappa!

PS. Har idag målat ett stilleben. Ganska smått, men ser hyggligt ut!

Pappa skriver från Öland (8.7.1974)

Sandby Löttorp den 8/7 74

Kära Hans!


Skall försöka att rita ihop några rader. Hoppas Ni mår bra både Du och Elisabeth.  Vädret har varit mer än vanligt dåligt. Kallt och rått och småregn.

Nu sägs det, att det skall bli varmare och vackert väder och det hoppas vi verkligen. 

Mamma har skrapat den gamla kökssoffan, ett jättearbete, 3 dygn har hon hållit på. Jag tänkte ju att hon skulle tvätta av den med lite lortvatten, men du vet hur mor din är. Det skall vara ordentligt.

Jag tror till och med att Ingemar skulle vara nöjd. Synd att mamma inte skrapat bilen. Då hade den varit som ny nu. Det är ju bra att veta. Jag är rädd att hon ligger för ryggont endera dan.

Själv har jag haft mina vanliga krämpor, men jag försöker att ta det med en nypa salt. 

Jag har ännu inte läst ut Den onödiga samtiden, såg att en ny debattör blandat sig i leken till Myrdals och Gustafssons försvar. 

Fast uppriktigt sagt så har dom nog höjt sig för högt upp till akademiskt fikonspråk. Det är nog inte utan att jag ger Delblanc rätt i en hel del, fast han verkade onödigt het. 

Jag tycker nog när man läser boken att Jan Myrdal är väldigt mån att tala om hur enkel och folklig han är, men i nästa stund citerar han långa rader ur gamla klassiker. Sen puffar han väldigt mycket för Guns kommande utställning.

Han berättar litet för mycket om vilken trevlig samvaro de hade hos Elias Cornell och hans fru. Så nämner han Dahlberg som något fantastiskt fint och vilken stimulans det är att umgås med högt bildade människor. Tycker det är oväsentliga saker han drar fram. Det kan ju inte av allmänt intresse, ungefär som Strindbergs (kragknapp)!

Naturligtvis menar du att det är brevväxlingen mellan Gustafsson och Jan det gäller  och att det därför har sitt intresse! Har det det? (för en bokläsande.) 

Det gör på mig ett intryck av att Myrdal har smittats av Småstaden och börjat ägna sig åt petitesser. Med tanke på att han tidigare hävdat sitt förakt för karriärister som trampar på uppåt på samhällsstegen. Det är som han vill försvara sig på något vis och det tycker inte jag han behöver. Så nog är hans romaner bättre. 

Att sedan hans tankar om Den onödiga samtiden är riktiga och skrämmande måste man nog erkänna. 

Fara värt att det är framtiden som är verkligt onödig. Inte roligt att vara ung i sådan tid, men det har det väl aldrig varit. Ni är så medvetna om all djävulskap. Vi var nog mera blåögda och troskyldiga. Så lev och upplev så mycket ni kan medans tid är. 

Det sista utbrottet är inte typiskt för mig, men ibland kan jag också glänta på locket!

Ja, nu har jag väl pratat färdigt och skall ta i kåll med Myrdals bok på nytt. Det har inte blivit så mycket läsa av. Det är en hel del att ordna med. Sen mörknar det fort.

Sommaren har snart gått och ännu har inget bad eller solväder dykt upp.

Får se hur det artar sig mot slutet av veckan. 

För er som står inne i kylrummen är det väl ingen skillnad om det är mulet eller solen skiner. 

Nu ser jag pappret tar slut. Får därför sluta för denna gången. 

                                  Mamma Connie hälsar till Er båda
                              mest dock från din pappa Harald S

Två av Internets "pappor" diskuterar dess födelse

Läs också min intervju med Kahn.

Möte med Bob Kahn, en av Internets grundare (1992)