Hur vi reste till Indien 1974

På väg mot Pakistan efter att ha klarat Khyberpasset.

Foto: Hans Sandberg, 1974.

Januari 2015

Vi reste privat, utan makt. Vi var inte spioner, utsända, handelsmän, forskare, upptäcktsresande, diplomater eller lyxturister. Vi reste med två gamla bussar till och från Indien och sedan med tåg och mer eller mindre lokala bussar.

Varje sätt att resa har sina för och nackdelar, vare sig du vandrar till Indien som Thomas Coryat på 1500-talet, eller reser med karavaner som John Mildenhall på 1600-talet, eller cyklar, liftar, bilar, tar buss, tåg, flyg eller båt. Att gå eller cykla från Stockholm till New Delhi hade förstås varit möjligt, men det hade tagit lång tid och hade varit riskabelt på fler än ett sätt.

Den som liftar möter ständigt nya ansikten och har goda chanser att lära känna människor från trakten, men trafiken var ofta ganska tunn genom östra Turkiet, norra Iran och Afghanistan. På tåg kan man förstås också träffa intressanta människor, men man kan likaväl spendera dagar isolerad i en kupé där ingen talar engelska. Dessutom fanns det inga järnvägar i Afghanistan, en följd av att britterna aldrig lyckades kolonisera landet.

Fördelen med att åka med en charterbuss var att det var billigt och att vi gradvis kunde närma oss Asien i stället för att kliva på ett flygplan i Europa och sedan landa i New Delhi tolv timmar senare. Flyget är snabbt och effektivt, men man upplever ingenting av de länder man flyger över. På bussen spenderade vi en stor del av tiden med att titta ut genom fönstret och upplevde förändringarna i landskap och kultur. Dessutom måste vi varje dag ge oss ut bland vanligt folk för att handla mat och dryck. Nackdelen med att åka buss var att vi reste som en grupp och alltid måste återvända till bussen. Vi kunde inte slå följe med folk vi träffade på vägen eller stanna på ett ställe vi fann spännande. Resan måste hela tiden fortsätta.

Det bästa hade kanske varit att åka bil, eller ta lokala tåg och bussar, men det skulle varit betydligt vanskligare för oss, krävt mer tid, erfarenhet och förberedelser. En kontrast mot dessa former var den kryssning jag tog med min familj sommaren 2014 och där vi bl a besökte Istanbul och Efesus i Turkiet. Detta är förstås ett väldigt bekvämt sätt att resa, men fartyget låser in resenären i en värld som han blott hastigt och tillfälligt kan lämna. Båten lägger till, man går iland, tar en tur, fotograferar, äter och shoppar, men sedan måste man gå ombord igen. Att bryta sig ur båtens trygga bubbla och nå människorna på land är nästan omöjligt.

Man kan tycka att vår resa gick långsamt – fem veckor till New Delhi –  men den var knappast tillräckligt långsamt för John Ruskin, som var en mycket inflytelserik engelsk konstkritiker under den viktorianska eran. Alain de Botton berättar i The Art of Travel om Ruskins kritik av dåtidens resande.

”He deplored the blindness and haste of modern tourists, especially those who pride themselves on covering Europé in a week by train (a service first offered by Thomas Cook in 1862): ‘No changing of place at a hundred miles an hour will make us one whit stronger, happier, wiser. (…) The really precious things are thought and sight, not pace.’” (s 218)

Det enda sättet att riktigt uppskatta skönhet var enligt Ruskin att förstå den och det var genom att skriva eller teckna som man vann denna insikt. Viktigast och mest underskattad av de två var konsten att teckna och det var därför han grundade the Ruskin School of Drawing and Fine Art. Skolans uppgift var inte i att lära ut konsten att teckna, utan konsten att se.

Ruskin var enligt de Botton initialt entusiastisk för fotografin, men skulle snart dra slutsatsen att fotograferandet lätt blev ett sätt att inte se.

”The camera blurs the distinction between seeing and noticing, between seeing and possessing; it may give us the option of true knowledge, but it may also unwittingly make the effort of acquiring that knowledge seem superfluous.” (de Botton, s 220)  

*

Själv skrev jag en dagbok från resan, men kvaliteten på mina anteckningar var låg och de var alltför egocentriska. Jag hade ingen professionell utbildning, vare sig i att föra reseanteckningar, teckna eller att ta bilder. Och jag hade inte läst Ruskin, så jag förstod inte vikten av att teckna för att kunna se. Rory Stewart beskriver i sin skildring av sin fotvandring genom Afghanistan efter Talibans fall, The Places Inbetween hur han arbetar med teckningar och systematiskt beskriver det han ser, vare sig det är insidan av ett rum där han övernattar eller naturen han färdas igenom. Det skulle förvåna mig om han inte både läst och lärt av Ruskin.

Alla som funderat det minsta över sitt fotograferande vet att det finns en konflikt mellan att ta bilder och att uppleva. Ofta har jag tänkt medan jag tittar genom sökaren att jag borde lägga kameran åt sidan och bara titta, bara uppleva, men det är ett svårt val, särskilt när man reser fort och inte tycker att man har tid.

Vi skriver, tecknar och fotograferar eftersom vi vet att vårt minne är begränsat och därför offrar upplevelsen för dokumentationen. Fördelen med att skriva en dagbok är förstås att vi gör det i efterhand, men det betyder också att vi missar saker som vi helt enkelt inte kommer ihåg. En teckning sker i nuet. Och en fotografisk bild replikerar ett tvådimensionellt utsnitt av en upplevelse. Men till fotografins försvar – och där höll Ruskin med – kan man säga att kameran tillät mig att fånga en bit av verkligheten, åtminstone virtuellt. När jag går igenom mina bilder från Indienresan fyrtio år senare blir det en upptäcktsfärd, en omresa, som låter mig se det jag då inte var redo att se. Kameran var bara ett komplement till min upplevelse, men idag är det detta komplement som i kombination med tryckta och digitala resurser gör att jag kan rekonstruera resan och gräva fram till minnen som sjunkit undan.