Hemkomsten (Indienresan 1974)

Efter drygt tre månader och 29.000 km var jag hemma hos mamma och pappa i Blackeberg och Elisabeth hemma hos sina föräldrar i Sundsvall. Vi klev av bussen och rätt in i vardagen. Att komma hem är ljuvt, men de hemmavarandes entusiasm räcker som alla återvändande resenärer vet inte särskilt länge. De har vardagens bestyr att tänka på och snart har även resenären fångats i vardagens nät.

Jag hittar ett gammalt kvitto som visar att jag sålde min Nikon F med objektiven i januari 1975. Jag har ett vagt minne av att jag packade upp sidentygerna jag köpt åt mamma, men så mycket mer minns jag inte annat än att jag spenderade åtskilliga veckor i mitt mörkrum (inrett i ett av lägenhetens två kök). Jag framkallade de svartvita filmerna och kopierade hundratals svartvita bilder.

Det var ett slitgöra som få av dagens digitala fotografer kan föreställa sig. Varje film måste tas ut ur sin kassett i absolut mörker, sedan försiktigt lindas upp på en spiral av rostfritt stål eller plast utan att någon del av filmremsan nuddar någon annan del och därmed hindrar de kemiska processerna. När man väl fått in filmen kan man stänga framkallningsdosan och tända ljuset igen. Framkallnings- och fixeringsvätskorna måste blandas och hålla exakt rätt temperatur.

Filmframkallningen tog normalt 8 minuter, såvida jag inte ”pressat” en rulle genom att exponera den som om den varit mer ljuskänslig än de 400 asa som var standarden för Kodak Tri-X. Att pressa filmen betydde helt enkelt att man förlängde framkallningen, vilket i bästa fall gick bra, men till priset av grovkornigare bilder. (Svartvita bilder hade inga digitala pixlar, utan bilderna var uppbyggda av små ”korn” gjorda av silvermetall som exponerats av ljus. Ju högre filmkänslighet, desto grövre korn.)

När filmerna sköljts måste de hängas upp på tork och sedan klippas ned och monteras i negativark. Därefter kan man kopiera bilderna en efter en. Man tar ut en remsa om sex negativ, granskar den under förstoringsapparatens ljus och borstar bort eventuella dammkorn med en fin borste innan remsan skjuts in i den springa som håller negativen i ljusgången. Skärpan ställs sedan in för varje negativ och exponeringen anpassas efter varje negativs egenskaper.

Allt görs i ett mörkt rum upplyst av en röd eller dovt gul lampa. Det brukade ta två minuter att framkalla en papperskopia, en halv till en minut att skölja den och tio minuter att fixera den så att den tål vanligt ljus. De tre baden stod i rad bredvid varandra och sköljningen gjordes i en stor plastbalja i vasken så att vattnet kunde cirkulera och rinna ut. Bilderna plockades sedan upp, lades med bildsidan nedåt mot den blanka sidan av en tunn plåt av rostfritt stål och eventuella luftbubblor rullades ut med en gummivals. De två plåtarna placerades sedan på var sida av den elektriska torken som klarade fyra 18x24 cm stora bilder åt gången. Det blev långa pass som ofta sträckte sig igenom natten, men det var ett tacksamt jobb eftersom man till slut kunde slå sig ner och njuta av bilderna. Färgfilmerna skickade jag in till Color-Teknik och när de kom tillbaks efter ett par veckor satte jag igång med att montera och sortera dem.

*

Att flytta hem igen var inte så lätt som vi hade inbillat oss. Man blev på sätt och vis barn igen och vi var rädda för att förlora den självständighet som vi just tyckt oss erövrat. Jag ville ha en egen lya igen, men jag hade inte råd att köpa en lägenhet svart och svart var det enda sättet man kunde få en lägenhet på om man inte hade något att erbjuda vid ett byte. Jag pratade med mina vänner Kaj och Radja om att hyra en större lägenhet tillsammans eftersom det var lättare att få tag på större lägenheter än enrummare, men det blev aldrig av.

Dagen efter julafton klagar jag i min dagbok över att det var oroligt hemma. Förmodligen var det pengar oron gällde. Pappa hade startat Galerie Constance efter att mamma förlorat sitt jobb som avdelningschef på ett mindre bokförlag i Vällingby, sedan ägarens son tagit över och ville datorisera. Hon var nästan 55 år gammal och hade gått arbetslös i över ett halvår. Pappa var orolig för henne och drog igång galleriet för att hon skulle ha något att göra, men det var svårt att driva ett lönsamt konstgalleri i en förort, särskilt i Blackeberg som befolkades av arbetare och lägre tjänstemän. (Som tur var fick mamma senare samma år ett bra jobb på Byggnadsstyrelsen.)

För egen del bestämde jag mig för att läsa ekonomisk historia på Stockholms Universitet och började dessutom jobba som lärarvikarie för att tjäna lite pengar.

På fritiden gick jag ner till Stadsbiblioteket vid Odenplan för att gå igenom de senaste sex månaderna av Far Eastern Economic Review. Och på Stadsbiblioteket i Vällingby fick jag tag på Elias Cornells Arkitekturhistoria och några böcker om ekonomisk geografi, samt FNs statistiska årsbok för 1971.