Sony visar 27-tums OLED-TV på CES i Las Vegas

(Uppdaterad och korrigerad 8 januari).

Hör du till dem som nyligen installerat en ny jättelik LCD-TV i vardagsrummet, familjerummet eller byggt en biograf i källaren för att få plats med 30-40 eller fan-vet-hur många tummare? Du kan isåfall fortsätta njuta av den som TV, men som statussymbol har den redan börjat naggas i kanten av nästa generations teknik – OLED. 

Bakom den märkliga förkortningen står Organic Light Emotting Diods, dvs lysdioder gjorda av organiskt material. Poängen med denna teknik är att den är att den levererar mycket högre bildkvalitet och dessutom är energisnålare. Till skillnad mot vanliga LCD-skärmar som endera använder reflekterat ljus eller en ljuskälla bakom skärmen är det har OLED’s organiska material som står för ljuset, vilket gör det möjligt att nå radikalt högre kontrast.

OLED-tekniken är ingalunda ny, den har bl a dykt upp i en del mobiltelefoner, men det har varit svårt att bygga större skärmar. Sony Electronics visade en prototyp till en 13-tummare för 7 år sedan och släppte i december sin första kommersiella OLED-TV - XEL-1. Den var på 11 tum, men på den stora teknikshowen CES i Las Vegas visade de 7 januari upp en prototyp till en 27-tums OLED-TV. 
(CNET's reporter Michael Kanellos skriver dock att Sony visade upp en 27-tums prototyp på CES 2007 vilket indikerar att de har problem med att gå upp i storlek. Samsung tycks vara på väg att gå om Sony här eftersom de visar en 31-tums prototyp och ska ha än större OLED-skärmar på gång.)

OLED-tekniken gör det möjligt att ”trycka” skärmar i en process som liknar den tryckerier använder, vilket på sikt kan leda till mycket billigare skärmar. Det går också att göra böjbara skärmar som man kan rulla ihop! Det finns emellertid betydande tekniska svårigheter med att tillverka större OLED-skärmar.

Jag skrev redan 2001 ett reportage om företaget Universal Display Corporation (UDC) i Princeton, New Jersey. De hör till pionjärerna inom OLED-tekniken och samarbetar bl a med Sony.

Läs reportaget här.

En alternativ och potentiellt ännu mer revolutionerande teknik kommer från texasföretaget Uni-Pixel. Jag rapporterade om dem i Realtid.se 2006. 

Läs rapporten om Uni-Pixel här. 

Hans Sandberg

Trollbäck trollbinder Manhattan

Jakob Trollbäck och hans kreativa reklambyrå Trollbäck + Company är ett hett namn i New York trots att han så svenskt lågmäld att man undrar hur en så cool kille kan få det att slå gnistor någonstans. Jag träffade honom för första gången för två och ett halvt år sedan när jag jobbade på ett tema för tidningen Currents om svenska reklamare i USA. Det som slog mig då var hur jordnära och praktisk han var och det intrycket stod sig när jag träffade honom igen för några veckor sedan. Och jag tror att det är denna hans flärdfria väsen som gör att han kan se rätt igenom all B.S. som branschen är så full av. Ett besök på Trollbäck + Companys kontor är en befriande motbild till den mode- & reklamvärld som vi mötte i The Devil Wears Prada.

Gå till Realtid.se för att läsa min senaste intervju med Jakob Trollbäck.

Min intervju med Jakob Trollbäck för Currents magazine kan du läsa här.


Jakob Trollbäck på spaning i New York.

Hjärtan klappar för Obama - Klockan klämtar för Billary

Bill Clinton har all den förförande charm som klipska Hillary saknar, men inte ens det räckte för att vinna över de demokratiska primärvalsväljarna i Iowa, som istället röstade för Barack Obama. Nu ska vi komma ihåg att utgången i Iowa inte avgjort vilken kandidat som kommer att nomineras när primärvalens långa förspel är över, men faktum kvarstår att Obama rodde hem segern mitt framför näsan på det politiska underparet Hillary och Bill.

Det är fortfarande möjligt, ja till och med troligt, att demokraterna väljer att satsa på Hillary Clinton eftersom hon har apparaten, erfarenheten och så förstås Bill, som trots sitt verbala geni var en ganska medelmåttig och inte särskilt progressiv president. Det är i skuggan av hans efterträdare som han skiner så starkt, men hans vägval och effektivitet som president var inte särskilt övertygande. Och även om Hillarys intelligens, kunnande och politiska erfarenhet i och för sig är starka kort, så motvägs de en hel del av hennes stelhet (hon har samma problem som Al Gore Jr., hade i valet 2000) och genomskinliga kalkylerande, vilket jag tror är förklaringen till att hon till skillnad från Al Gore Jr och Barack Obama röstade för den krigsresolution som gjorde det möjligt för George W. Bush att initiera den vettlösa invasionen av Irak.

Jag måste erkänna att jag har varit svag för Obama sedan jag först såg och hörde honom på ett långt Youtube-klipp från sommaren 2006. Han pratade politik och religion och var briljant, djup och framför allt trovärdig. Här fanns en progressiv demokrat som kunde tala om religion på ett sätt som även djupt religiösa människor i USA förstår och respekterar.

Det är ju ett vanligt missförstånd att tro att religiösa människor i USA är reaktionärer. Hälften av dem röstade faktiskt på Al Gore Jr., år 2000 och det var säkert lika många som röstade på John Kerry 2004. 

Obama har fått ta stryk för att vara för mild, för naiv med sitt tal om förändring och hopp. Det är som om han underskattat fienden och verkar tro att allt ska bli bra om vi bara sätter oss ned och pratar med varandra. Han har också varit försiktig med att attackera sina rivaler, inklusive Hillary, men det verkar av primärvalet att döma som om hans taktik fungerade. Han ville inte ses som någon argsint svart medborgarrättskämpe typ Al Sharpton. Han ville inte uppfattas som förutsägbar och ensidig, vilket skulle dömt honom bland de vita väljarna. Han visade och det har för övrigt Oprah Winfrey visat under många år, att det går att tala över rasgränsen och att de flesta vita är beredda att lyssna oavsett talarens hudfärg. (Martin Luther King Jr. hade också samma gränsöverskridande retorik och den ekar hos Obama.)

Visst är Obama ung och relativt oerfaren, men det var ju inget hinder för George W. Bush att bli president (efter att ha förlorat valet 2000, men placerats på tronen av högsta domstolen i ett av sina mörkaste ögonblick). Skillnaden mellan Obama och Bush är inte bara en fråga om intellektuell bandvidd (bredband vs. spårvagn), utan också en fråga om hederlighet.

Obama skulle kunna ge USA det ansiktslyft man så väl behöver, både när det gäller att vinna respekt för regeringen på hemmaplan och i världen i övrigt. Hans tal om hoppet klingar sant. Hillary Clinton skulle säkert bli en utmärkt president och det skulle vara fantastiskt att se en kvinna på den posten, men om hon inte kan få hjärtan att klappa så finns risken att klockan klämtar för Billary.

Hans Sandberg

Bara ett år kvar med Bush

Det är nyårsdagsmorgon och solen skiner över oss här i Princeton Junction, New Jersey. Vi hade party hemma för våra söner Erik och Alex igårkväll och bjöd hem deras vänners föräldrar så att vi skulle ha nåt att göra medan Erik och hans vänner försvann in på hans rum för att spela Xbox och elgitarr och Alex spelade Wii med de yngre gästerna.

När maten var uppäten och glasen tömda satt vi vuxna och pratade över kaffe och kakor medan klockan tickade ljudlöst allt närmare tolvslaget. Det var ett enkelt party, men alla verkade nöjda, till och med den allra minsta som sög på ett äpple som mamma Becky skalat.

Diskussionerna flöt från föräldrars funderingar och oro över tonårssex och drickande till nya filmer man sett eller borde se. Här fanns inga republikaner, så det vart inga arga debatter om Irak eller Iran eller W, utan det var mer av ett give and take och utbyte av erfarenheter. Det låg faktiskt något lätt optimistiskt över det hela, en känsla av att det kanske finns en framtid trots allt.

För några år sedan brukade stämningen bland progressiva människor gärna bli deppig. Det var Bush hit och Bush dit och något hopp borta vid horisonten var det svårt att se, men det är här den stora skillnaden tycks ha smugit sig på. Jag insåg det när American Prospect anlände med posten i lördags. Bortom Bush löd den feta omslagsrubriken och mina steg kändes lättare när jag korsade gatan på väg tillbaks från brevlådan. Bortom Bush. Vi har levat så länge med George W. Bush Jr., att det varit som om framtiden ätits upp av något Stephen King-monster.

Det fanns inget hopp. Det fanns en massa goda idéer och goda människor och alla hatade de Bush, men det var så lite de kunde göra, även efter demokraternas seger i mellanvalet. Men nu när klockan rörde sig allt närmare tolv slog det mig att det snart är mindre än ett år tills Bush kommer att vara borta från makten. En ny president kommer att svära eden och även om Bush inte kommer att ledas bort i handbojor, så kommer han att försvinna ut i den politiska periferin. Luften kommer att kännas friskare att andas.

Chanserna är goda att vi får en demokratisk president och förmodligen blir det Hillary Clinton, en person som visserligen väcker blandade känslor bland många progressiva (det gäller också hennes briljant opportunistiska charmör till make), men vilken politik som kommer att vinna är ganska oklart. Vilket mandat kommer demokraterna att vinna på? Bortom Bush betyder också att vi inte kan nöja oss med parollen ABB, dvs Anything But Bush.

Det finns en fara i att fokusera sig för mycket på det taktiska spelet i valrörelsen. De politiska kommentatorerna blir sportkommentatorer som drar cirklar och ritar pilar, men sällan har tid att fundera på varför vi spelar spelet. Allt handlar om taktik och hur många hästlängder före eller efter en kandidat ligger. Det är därför det är skönt att kunna ta sig en paus och slå sig ned över en tidning som American Prospect, en tidning som tar sig tid att undersöka diskutera de stora frågorna som verkligen står på spel. Republikanerna har ofta varit bättre på detta, de har haft ordning och reda på sina dogmer, vilket gjort det möjligt för dem att mobilisera sina trupper och vinna sina segrar trots intellektuellt undermåliga ledare.

American Prospect är progressiv, eller liberal som man säger i Amerika, och den är intelligent. Jag har kvar det första numret som kom ut våren 1990 och innehöll artiklar av grundarna Paul Starr och Robert Kuttner liksom en lång rad intellektuella kändisar, från Robert B. Reich till Arthur M. Schlesinger Jr. Temat var Amerika i en ny värld och artiklarna var välskrivna och väl undebyggda, men Arthur Schlesingers vision av den ”liberala möjligheten” skulle samma sommar ersättas av en ny internationell dynamik när Saddam Hussein ockuperade Kuwait, vilket ledde till det första golfkriget under president George H. W. Bush Sr och sådde fröna till det andra och katastrofala golfkriget under hans son George W. Bush Jr.

Däremellan kom Bill Clinton och det sena 1900-talets rekordår och IT-revolution som accellerande globaliseringen och spann allt tätare band mellan människorna i världen, en utveckling som paradoxalt nog ledde till den våldsamma motreaktion mot moderniseringen – den religiösa fundamentalismen, kristen i USA och islamisk i stora delar av Afrika, Asien och Mellanöstern.

Vad är det är det för en värld vi kommer att lämna över åt våra barn? Just nu är det svårt att se att det är så mycket mer än krig och elände och en global miljökatastrof, men det finns hopp och det finns godhet och det finns en politisk vilja. Al Gore Jr. är inte ensam. Om ingenting annat så kan vi tacka Bush för att han skapat denna vilja till förändring, att han malt ned den amerikanska varianten av den reaktionära drömmen i en blodig sörja som inte ens de bäst betalda spinndoktorerna kan sälja som amerikansk äppelpaj.

Hans Sandberg 

Att intervjua finansdoldisen Thomas Sandell

Currents 4 2007.
Utlandssvensken Thomas E. Sandell är en av de mest framgångsrika hedgefond-investerarna i New York, men han är också en av de skyggaste när det gäller media. Låt oss säga att hans förtroende för journalister är begränsat. Men mediernas intresse för honom är inte svår att förstå eftersom hans hedgefond Castlerigg Investments (som drivs av Sandell Asset Management Company i New York) vuxit med nästan 15 procent i snitt sedan starten 1998. Fonden hade vid starten tillgångar på 40 miljoner dollar. De har idag vuxit till 7,5 miljarder.

Jag hade försökt få en intervju med Thomas Sandell i över ett år, men det verkade omöjligt. En gång försökte jag komma tillräckligt nära för att fråga honom öga mot öga genom att anmäla mig till en kväll med Sandell som den svensk-amerikanska handelskammaren i New York arrangerade. Men jag fick ett emejl till svar som förklarade att journalister var bannlysta från tillställningen, även om vi tänkte komma dit som privatpersoner. Jag pratade också med Sandells advokat som var väldigt trevligt och lovade att kolla, men det gav inget.

Jag hade så gott som helt gett upp när nyheten kom om överenskommelsen mellan SEC och Sandell Asset Management. SEC hade undersökt en serie transaktioner firman gjort efter orkanen Katrina och det gick rykten om att man tänkte statuera exempel, men istället blev det en överenskommelse där firman betalade tillbaks vinster man gjort på transaktionerna och ledningen fick böta för misstagen. Jag hade ringt runt och kollat in vad SEC och medierna publicerat och hade en text klar att sända när jag beslöt mig för att ringa ett samtal till. Jag visste att ingen skulle svar, men ändå, då kunde jag åtminstone avsluta artikeln med att jag försökt nå herr Sandell.

Det var sent på eftermiddagen, vid sextiden tror jag. Någon svarade på andra sidan och jag bad att få tala med herr Sandell.
”Det är jag,” svarade rösten.
Jag blev paff, men dolde min förvåning och förklarade mitt ärende. Han sa att han inte ville kommentera, att han aldrig pratar med pressen, men att han var villig att titta på min artikel för att se om den innehöll sakfel. Okej, det var bättre än inget tänkte jag och skickade över texten. En halvtimma senare ringde det och det var Sandell. Han hade hittat en massa fel, så jag lyssnade idogt och antecknade. Han var väldigt saklig och verkade inte vara ute efter att slå blå dunster i ögonen på mig, så jag rättade det som verkade rimligt och som jag kunde kolla upp på annat håll. Vi gick ett par vändor till och under tiden fick jag en serie kommentarer som han gick med på att jag kunde använda. Det blev en rapport för Realtid.se som var ensam i världen om att ha kommentarer från Sandell till SEC-storyn. Jag brukar normalt vara skeptisk mot folk som vill se artiklar innan de går i tryck och lovar aldrig att ge dem sista ordet om vad det ska stå, men särskilt när det gäller komplicerade tekniska saker, så kan det vara en otjänst mot läsarna att inte lyssna på kritik och synpunkter. Vi gick fram och tillbaks ett par rundor och till slut hade jag en text som han inte protesterade mot, även om han helst sett att jag inte skrivit nåt alls.

Jag vet inte varför han besvärade sig med att prata med mig när han inte pratar med Wall Street Journal eller New York Times, men faktum var att han gjorde det och det verkade som att vi byggde upp ett förtroende under processen. Vilket jag använde för att fråga honom om han skulle kunna tänka sig att ge en intervju för Currents, som jag är redaktör för. Han föreslog att vi skulle träffas och käka lunch och prata mer om saken. Den lunchen tog plats 25 oktober och växte snabbt ut till den intervju som jag skrev för tidningen Currents och som finns publicerad i min bok Swedish-American Currents.

Hans Sandberg

Putin släpper inte greppet, men vad är det han vill?

En ny kusk blir det, men Vladimir Putin vill av allt döma fortsätta hålla i tömmarna, denna gång som premiärminister. Det får mig att tänka på Kina efter Mao’s död, då vi hade en rad ledare som ”övningskörde” medan Deng Xiaoping satt bredvid och höll i handbromsen.

Den som vill läsa en intressant analys av den nya världsordning som växer fram med ett försvagat USA, ett mäktigt Ryssland och snabbväxande Kina kan läsa min intervju med den oberoende amerikanske experter W. Joseph Stroupe i Realtid.se. Stroupe har skrivit boken ”Russian Rubicon – Impending Checkmate of the West” och anser att det är USA:s fiasko i Irak som gjort det möjligt för president Putin att utmana dagens världsordning.

”Det kalla kriget är tillbaks, men i en råare och mindre ideologisk form,” sa han i min intervju. Det är enligt Stroupe USA:s arrogans, inte minst under George W. Bush, som fått Putin att utveckla en strategi för att förändra den ekonomiska, politiska och militära balansen i världen.

”USA har aldrig kommit över tänkandet från det kalla kriget. Både Clinton-regeringen och Bush-regeringen insisterade på USA:s dominans, medan alla andra, inklusive och i synnerhet Ryssland, fick nöja sig med en mycket, mycket avlägsen andraplats. Men man kan inte behandla ett land som Ryssland på det sättet. Det går bara inte. Det var en mycket, mycket dum politik och man förlorade Ryssland, vilket var onödigt. De skulle ha kunnat dela den globala dominansen med Ryssland, men de var förstås alltför giriga. De visade ingen respekt och uppskattade inte landet som en möjlig vän och partner, men nu ser Ryssland till att hon uppskattas som en rival.”

Hans Sandberg

Klicka på dessa länkar för att läsa hela intervjun:

Ryssland, USA och Kina - Intervju med W. Joseph Stroupe, del I. (2007)

Ryssland, USA och Kina - Intervju med W. Joseph Stroupe, del II. (2007)

Läs också Russia Looks To China For Political Power Lessons på min engelska blog, The Nordic Link

Globaliseringen - ”Vi har nått slutet på linan”

Dagens hyperspecialisering innebär ett enormt risktagande som när som helst kan leda till en katastrof, varnar ekonomen Barry C. Lynn.

Den amerikanska regeringen var länge mån om att det amerikanska näringslivet skulle kunna motstå utländska påtryckningar och katastrofer. Antitrust- och handelspolitiken skulle förhindra monopol och garantera tillgången på strategiska varor och teknologier.

Så var det i stort sett från USA:s förste finansminister Alexander Hamilton till president Ronald Reagan, men denna modell revs sönder efter det kalla krigets slut samtidigt som världen blev alltmer instabil.

– Världsekonomin brukade ha vattentäta skott i form av vertikalt integrerade företag och nationalstater, men detta har ändrats radikalt under de femton åren efter det kalla krigets slut, säger Barry Lynn, som är expert på globala industrisystem vid tankesmedjan New America Foundation i Washington DC.

När dessa inre och yttre skydd urholkades eller togs bort kunde företag och nationer effektivisera sina näringsliv genom ökad arbetsdelning och handel. Marshallplanen och Kol- och Stålunionen (1952) stimulerade Europas industriella återuppbyggnad och lade grunden för den europeiska unionen.

Man ska komma ihåg att denna strukturomvandling skedde under den amerikanska ockupationsmaktens och de olika nationalstaternas politiska ledning, vilket inte var fallet när USA genomförde en liknande strukturomvandling, först genom handeln med Japan och Sydkorea och sedan på 1990-talet med Kina och Indien.

– Vi gjorde det i full fart och utan något som helst politiskt innehåll. Det fanns ingen motsvarande politisk struktur för att reglera, eller övervaka denna radikala omställning av den industriella organisationen. Det som tog sextio år i Europa genomförde amerikanerna med Kina på femton år. Och Kina är en radikalt annorlunda nation. Vi visste inte ens vad vi gett oss in på, säger Barry Lynn, som är senior fellow vid New America Foundation i Washington, D.C., en tvärpolitisk tankesmedja med penningstarka vänner i Silicon Valley.

Han är expert på globala industrisystem och har medverkat i Harvard Business Review, Financial Times och gett ut en uppmärksammad bok kallad End of the Line: The Rise and Coming Fall of the Global Corporation (Doubleday, 2005).

Hela intervjun publicerades i webbtidningen Realtid 16 juli 2007:

Vik, den mystiske miljardären

Alexander Vik är en av de mer enigmatiska svenska, eller svensk-norska exporterna till USA. Han och hans bröder gjorde sig en förmögenhet på en av de mest uppmärksammade intenerbubblorna – företaget Xcelera.com som våren 1999 nådde ett börsvärde på 2,9 miljarder dollar innan bubblan sprack. De lyckades sälja av tillräckligt mycket aktier för att säkra sin framtid.

Alexander Vik verkar i det tysta och ger väldigt sällan intervjuer (jag fick dock två intervjuer med honom för Dagens IT i början av 2000-talet). Då och då poppar han emellertid upp i massmedia och senast var det 2006 när han försökte tvinga den franska mediajätten Vivendi upp på den finansiella slaktbänken. Delarna var värda mer än helheten var hans argument, vilket han kryddade med ett bud på 50 miljarder dollar.

Du som vill läsa mer om Alexander Vik kan klicka på dessa länkar:

Bin Ladin räddade Alexander Vik

Svag trovärdighet sänkte Viks bud

New York Times avvecklar webbredaktionen

(Pressens Tidning april 2006)

När New York Times flyttar in i nya lokaler våren 2007 försvinner de sista spåren av den webbredaktion som startades 1995 under Martin Nisenholtz ledning. Times Digitals femtio redaktörerna ska då ha integrerats med redaktionens 1.200 journalister. ”Vi vill avskaffa gränsen mellan tidnings- och webbjournalister,” förklarade chefredaktören Bill Keller och Nisenholtz i ett emejl 2 augusti. Pressens Tidning träffade Jonathan Landman som leder integrationsprojektet.

(NEW YORK) New York Times — som ibland lite spydigt kallas ”den gamla grå damen” — tvekade länge innan hon prövade den nya tidens nätstrumpor. Många andra tidningar, däribland Chicago Tribune, publicerade redan delar av sitt innehåll på American Online och ännu fler hade startat något som då var nytt och revolutionärt – hemsidor!

Den första generationen nätsurfare såg sig som ett avantgarde och häcklade dagstidningarna för att bara skyffla ut sitt innehåll på webben och en del spådde samma öde för pappersdrakarna som för dinosaurierna. På de traditionella redaktionerna rådde en blandning av fruktan och skepsis inför Internet, inte minst på anrika New York Times. Bildandet av New York Times Electronic Media Company, sedemera Times Digital, var å andra sidan ett sätt att visa att man inte tänkte nöja sig med ”shovelware”, och å andra sidan ett sätt undvika en frontalkrock med det pappersburna etablissemanget.
-Det var troligen nödvändigt att göra så på den tiden eftersom tidningen var som den var och hade funnits i 150 år. Den hade varit så enormt framgångsrik och folk tyckte inte att de behövde beblanda sig med nya medier, som de inte hade någon större respekt för, säger Jonathan Landman, som är deputy managing editor (ställföreträdande redaktionschef.)


Jonathan Landman, ställföreträdande redaktionschef på New York Times.

Den separata organisationen tillät webbredaktionen att experimentera och göra misstag, utan ”att behöva gå ner på knä och tigga tidningen om förmåner,” säger han och tillägger att ”alla idag förstår att Internet är en enormt viktig del av vår framtid. Vi måste fokusera vår kreativa energi och kan inte betrakta (webbredaktionen) som en perifer sak.”

Martin Nisenholtz sade nyligen i en intervju att integrationen varit hans plan redan från starten, men det verkar vara en efterhandskonstruktion. När jag intervjuade honom Pressens Tidning 1996 lyfte han fram CyberTimes tjugo egna artiklar i veckan som ett bevis på att tidningen gjorde mer än att skyffla ut artiklar på nätet och runt år 2000 fanns det planer på att knoppa av Times Digital, vilken som mest hade 225 anställda. Dessa planer sprack dock med IT-bubblan 2000 och personalen har skurits ned till en bråkdel av detta. Istället lanserades the Continous Newsdesk, som löpande försåg webbsajten med nyheter.

Times Digital producerar idag inget eget material.
-De är redaktörer och producenter som tar tidningen och lägger ut den på webben, dvs publicerar den på webben istället för med tryckpressar, säger Jonathan Landman.

Det har diskuterats om integrationen ska ses som en seger för papperssidan eller webbsidan. Några kritiker har varnat för att man missar det unika med webben, tempot, stilen, den mjukare skiljelinjen mellan redaktionellt material och annonser, den interaktiva kontakten med läsarna, som har mer direkt inflytande än i traditionella enkelriktade mass-medier. Tidningen Editor & Publisher beskrev det emellertid som en ”seger för webben”.

Jonathan Landman värjer sig när jag refererar kritikernas tal om det unika, interaktiva draget hos webben. Kanske borde man ha låtit Times Digital gå sin egen väg?
-Det var ju det vi gjorde och det fungerade ett tag, men men på senare tid har den inte varit så annorlund. New York Times nyhetsredaktion är en kraftfull kreativ motor full av smarta människor. Alla är kanske inte intresserade av att jobba på ett nytt sätt, men de flesta är det. Jag tror att det är bättre att fokusera all denna skaparkraft på nya saker istället för att ha en liten och underfinansierad satellitverksamhet.
-Vi har ett 50-tal personer som funderar på en del av verksamheten som kommer att spela en större och större roll i framtiden och 1.200 personer som sätter ihop tidningen. Vi behöver alla dessa människors goda idéer, inte bara femtio personers, säger Jonathan Landman.

Det viktiga är enligt honom att man mobiliserar hela redaktionen och får den att tänka på storyn och inte bara tänker på ett format när man gör den. Webben måste med redan på planeringsstadiet och det bästa sättet att göra det är att webbredaktörerna dras med i planeringen och sitter med på redaktionsmötena, vilket många webbredaktörer idag gör.

Integrationsarbetet har redan börjat, men det är först när man flyttar in i de nya lokalerna 2007 som webbredaktörerna kommer att få egna platser i de olika nyhetsgrupperna.
-Vi får gå gradvis fram tills vidare. Vi har idag sju eller åtta webbredaktörer som spenderar det mesta av sin tid tillsammans med olika grupper på redaktionen. De två redaktionerna pratar mycket oftare med varandra och det är idag otänkbart att ha en diskussion om långsiktig planering utan att alla aspekter kommer med. Jag var just på ett möte med Washingtonbyrån där vi diskuterade den politiska bevakningen. Det var politiska redaktörer och webbredaktörer med. Så var det sällan förut, men nu är det rutin.
-Vi har också fått in nya grupper på nyhetsredaktionen, dataingenjörer, programutvecklare och produktchefer, vilka alla rapporterar till redaktionsledningen. Om man t ex ska förbättra resesajten så blir det ett gemensamt projekt som involverar papperstidningens redaktörer, webbredaktörer och programutvecklare.
-Vi har en ganska detaljerad plan för den nya redaktionen, där vår Continous Newsdesk ligger bredvid centralredaktionen och där det finns plats för webbproducenter på alla deskar(avdelningar). Det finns en del funktioner som blir separata. Det finns till exempel ingen anledning att ha ingenjörerna och webbutvecklarna sittande på centralredaktionen.

Skulle man kunna jämföra integrationen av webbredaktionen med hur man fick in fotografer och illustratörer på redaktionen?
-Det är en bra analogi. När jag började på tidningen 1987 satt bildchefer och grafiska redaktörer för sig. Det är klart att de måste prata med folk, men de jobbade separat och hade sina egna avdelningar. Idag har du däremot en bildredaktör vid varje desk och grafikredaktörer på många avdelningar. De pratar löpande med reportrarna och redaktörerna. Det har blivit rutin och det är så vi vill att webben ska ses. Utrikesredaktören ska inte se sig själv som chef för tio sidor i papperstidningen, utan se sig själv som den person som leder bevakningen av världen, oavsett hur vi ssedan distribuerar materialet, säger Jonathan Landman.

Hans Sandberg

Bakgrund: New York Times på webben

Omorganisationen på New York Times förefaller relativt okomplicerad, men den sker mot bakgrund av en strukturkris inom tidningssektorn. Många andra dagstidningar har också valt att integrera webbredaktionerna och de traditionella redaktionerna, senast var det Wall Street Journal.
New York Times har idag en av världens mest besökta webbsajter (11 miljoner unika besökare per månad i USA, 17 miljoner globalt), men den stora frågan är förstås hur framgångarna på den digitala sidan ska betala för förlusterna på papperssidan. Risken är att segern på webben blir en pyrrhusseger.

Företagsledningen varnar 23 februari i en 10K-rapport till börsinspektionen SEC för att det varit svårt att öka upplagan och annonsinkomsterna de senaste åren på grund av: ”konkurrens (ofta gratis för användaren) från andra medier, i synnerhet från Internet, och en minskad frekvens av reguljärt tidningsköpande, särskilt bland unga som i ökande utsträckning förlitar sig på icketraditionella medier som en källa till nyheter.”
”I takt med att läsekretsen fragmentiseras kan vi vänta oss att annonsörerna kommer att omallokera en del av sina annonsbudgetar mot icketraditionella medier, t ex websajter och sökmotorer, vilkan kan erbjuda mer mätbara resultat än traditionella tryckta medier, inklusive betalning-för-resultat och Internet-annonser knutna till nyckelord. Vi kan också få konkurrera med företag som säljer produkter och tjänster eftersom de försöker locka användare direkt till sina webbsajter på jakt efter informtion om produkter och tjänster. (...) Även om mängden annonser på våra webbsajter har ökat, så kan vi få minskade annonsinkomster om vi inte lyckas attrahera annonser till våra webbsajter i tillräcklig volym och till priser som är jämförbara med papperstidningens.” (NYT 10K, 23 feb 2006, kompletterad 28 februari.)

Sådana nervösa varningar kan jämföras med den optimism som utgivaren Arthur Ochs Sulzberger Jr., brukar projicera när han håller tal om framtiden. Så här lät det för tio år sedan, 1996: ”Internet erbjuder... ett sätt att distribuera vår information till enormt låga kostnader. Ingen mer oro över papperspriset. Ingen mer oro över tidningsutkörning, inte över tryck- och distributionskostnader i bredaste bemärkelse,” en vision som har då hoppades kunna se förverkligad 2006-2016. (Citerat från min artikel om New York Times i Pressens Tidning nr. 6 2006.)

Hans Sandberg