"De vill väl komma hit och ta våra sommarstugor”

Sommaren 1984. Det är nästan ett år efter pappas död. Jag sitter på SL-buss 183 som går genom den jättelika Skogskyrkogården i Enskede, strax söder om Stockholm city. Några rader framför mig sitter två äldre kvinnor, kanske 75 år gamla. De har gråa kappor. Hon till vänster har en blå hatt och hon till höger en brun hatt.

”Jag har min där borta,” säger tant blå.
”Jaha, jag har min bakom muren,” säger tant brun.
”Är det länge sen?”
”Tre år och sju månader.”
”Tänk vad tiden går.”

Bussen stannar vid Kvarter 52. Höga tallar skjuter nakna upp från den vältrimmade gröna gräsmattan. Det är tyst och stilla och allt är mycket vackert med alla blommor vid gravstenarna.

”Det faller ned från tallarna. Det är väldigt svårt att få bort det gröna,” säger tant blå.
”Man får inte använda sandpapper, för då kan stenen bli förstörd,” säger tant brun.
”Se på den. Helt igenvuxen och ingen sten.”
”Det är kanske någon utan släktingar, eller de kanske bor i Norrland.”
”De kanske inte alls bor här, utan i Amerika.”
”Det är så många som utvandrar nu. Jag vet inte varför,” säger tant brun och sänker rösten. ”Det är ryssarna. De är rädda för dem.”
”De försökte ju skjuta ner ett flygplan nu också, precis som i Japan,” lägger hon till.
”Det är förfärligt,” säger tant blå.
”Man vet aldrig vad de har för sig. De håller på och spionerar. Vad är det de vill egentligen? De nöjer sig inte med det de har. De har ju så mycket folk, ryssarna. De har ju haft dålig skörd. Och Sverige har ju så gott om utrymme. Här har vi så gott om utrymme att alla har sommarstugor. De vill väl komma hit och ta våra sommarstugor,” säger tant brun och ser sig om i den nästan tomma bussen.
”Jag undrar om de vill ta Sverige,” säger tant blå.
”Vi kommer inte att kunna göra något. Vad skall vi kunna förmå? De vill inte släppa något till England,” säger tant blå vars tankar nu vandrat tillbaks till det andra världskriget.

Damerna lutar sig mot varandra och viskar.
”Och tänk på de svenska flickorna som går med afrikaner,” säger tant brun.
”Snart finns det inte några svenskar kvar, inga rena blonda svenskar,” säger tant blå.

Nu har bussen kommit fram till pappas kvarter och jag kliver av. Jag är en blond svensk, men pappas hår hade varit vackert svart innan det grånade på gamla dar. Mitt blonda hår har jag ärvt från mammas sida och hennes anor går tillbaks till en tysk med namnet Tode som invandrat från Tyskland på 1600-talet. Det är alltså invandraren i mig som ligger bakom min ”rena, blonda svenskhet.”

Tänk vad tiden går.