Det har gått femtio år sedan jag klev på den bussen och när jag blickar tillbaks frågar jag mig själv: Vad var det jag tänkte?
Men sanningen är att jag inte tänkte. Jag var ung och hade inte en tanke på att något skulle kunna hända mig och min vän. Och det hela var förresten hennes idé. Hon hade hört talas om en kille från hennes hemstad Sundsvall som tog folk till Indien för ett väldigt billigt pris.
Idag undrar jag vad jag skulle sagt om mina två söner hade velat ge sig ut på en sådan resa när de var 20? Det får mig att fundera på mina föräldrars roll. Jag kan inte komma ihåg att de varnade mig eller uttryckte tvivel. Den enda tänkbara förklaringen jag kan komma på är att de tyckte att det var en bra sak för oss att komma ut och se världen och att de troligen tyckte att det var skönt att resan till och från New Delhi var en organiserad tur och att vi inte tänkte lifta till Asien.
Dessutom var detta inte min första resa. Jag lärde mig gå i Frankrike på min familjs första bilresa till Bretagne och södra Frankrike. Det var 1954 och jag var knappt ett år gammal. Det var jag, min äldre bror
Ingemar och mina föräldrar och vi åkte i en Citroën B11 som drog en liten röd och gul husvagn. 1958 åkte familjen, som nu också inkluderade min lillebror
Jan, Europa runt i en Volkswagen Beetle (eller asfaltsbubbla man sa då), som på något sätt rymde två vuxna, tre barn, ett tält och en sandsäck i lastutrymmet under huven framför vindrutan (motorn satt ju längst bak på folkan). Sandsäcken skulle hindra bilen från att blåsa av autobahn om sidvindarna blev för starka. 1967 tog de med oss på en sju veckors resa i en Opel Karavan som drog en ny husvagn vilken pappa bytt till sig mot en oljemålning. Vi körde genom Tyskland till Paris och sedan över alperna via Route Napoleon till Menton på franska Rivieran.
*
Våren 1948 äntrade mina föräldrar en liten lastbåt för en två veckors sjöresa från Varberg på västkusten till Paris via Rouen. Det var bara två och ett halvt år efter andra världskrigets slut och Europa låg fortfarande i spillror. Pappa skrev i sin dagbok om det kusliga i att se rostiga och söndersprängda fartyg i floden Seine när båten närmade sig Rouen. Efter en månads studier och besök på konstmuseer och gallerier i Paris fortsatte de med tåg till Schweiz och sedan ner till Italien.
Mina far och morföräldrar hade plockat upp sina rötter och startat om på nya platser. Min mormor, vars make övergett henne och deras åtta barn, uppmuntrade 1946 två av sina sju överlevande barn att flytta till Amerika. Mamma sa att mormor inte ville att hennes enda son skulle bli inkallad om det vart krig igen. Och sedan har vi den miljon svenskar som utvandrade till Amerika i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Det är möjligt att de var rädda, men de lät inte rädslan stoppa dem. Vad tänkte de? Kanske tänkte de inte alls, precis som jag när jag var 20. De gick helt enkelt ombord.
Att ta en buss från Europa till Indien var en av de saker man kunde göra i mitten på 1970-talet.
Vi var en blandning av studenter, sjuksköterskor, arbetare, lärare och unga människor på jakt efter sin identitet, eller helt enkelt nyfikna på världen. Vi var inte hippies även om några pratade om att sitta på ett hustak i Nepal och röka brass. Resan var helt enkelt en resa, ett tillfälle som erbjudit sig och som vi tog, men vi var också en del i en växande ström av européer och amerikaner som reste landvägen till Afghanistan, Indien och Nepal. Den kanadensiska reseberättaren Rory MacLean skrev i sin bok “Magic Bus – On the Hippie Trail from Istanbul to India” (2006) att Afghanistan fick ta emot 90.000 besökare per år i mitten på 1970-talet. De flesta skulle fortsätta till Indien och Nepal.
The Hippie Trail. Namnet framkallar associationer till den mytomspunna Sidenvägen, vilken attraherat äventyrare, spioner och upptäcktsresanden i början på 1900-talet, men i själva verket varken varit en väg eller haft så mycket med siden att göra som namnet antyder. Det var den tyske geografen
Ferdinand von Richthofen (
Sven Hedin var en av hans studenter) som 1877 kom på namnet “Seidenstraße” medan han undersökte förutsättningarna för en järnväg mellan Tyskland och Kina. Det fanns emellertid aldrig någon väg som sträckte sig från Istanbul till Kina, utan det var en serie av handelsrutter över land eller hav där handelsmän, diplomater, upptäcktsresande, banditer, krigare och pilgrimer hade färdats under två, kanske tre tusen år. Marco Polo kände inte till någon Sidenväg och det gjorde inte heller den nestorianska munken och diplomaten
Rabban Bar Sauma som även han reste på 1200-talet, fast i den motsatta riktningen, från det vi idag kallar Beijing till Jerusalem, Bagdad, Sicilien, Rom, Paris, Bordeaux och Genua innan han slog sig ned i Bagdad.
Landrutterna från Europa till Asien förlorade sin betydelse när Ming-dynastin blockerade utrikeshandeln och med de europeiska upptäckterna av nya sjövägar till Asien på 1500-talet. Geopolitik och ett ökande intresse för olja och naturgas skulle emellertid göra området hett på 1800-talet, men inte så mycket för handel som för stormaktsintriger (”the Great Game”) mellan de brittiska och ryska imperierna, vilka kämpade om inflytandet över Persien (Iran) och Afghanistan.
När den brittiska äventyraren och författaren Robert Byron reste genom Persien och Afghanistan 1933-34 fann han Sidenvägen i ett sorligt skick med försvinnande vägar och förfallna broar (“The Road to Oxiana,” 1937). Och Jan Myrdal målade ett kvartssekel senare en liknande bild i sin bok “Kulturers korsväg: en bok om Afghanistan” (1960, titeln ändrades i senare upplagor till "Resa i Afghanistan") och i “Gates to Asia – A Diary from a Long Journey” (1972). Böckerna bygger på en serie resor han gjorde i en Citroën 2CV (Lillcittra) tillsammans med sin hustru Gun Kessle.
Många i den första efterkrigsvågen av Indienresenärer som tog landvägen var inspirerade av existentialisterna och beatnikpoeter och författare som Allen Ginsberg och Jack Kerouac, men denna våg var bara en rännil jämfört med den andra som började i slutet på 1960-talet och nådde sin höjdpunkt under den tid vi åkte österut genom Turkiet, Iran och Afghanistan. Denna våg var bredare, mer diversifierad och bestod till en stor del av ungdomar som vuxit upp i skuggan av de sociala och kulturella upproren på 1960-talet och det tidiga 1970-talet, en era av rock & roll, sexuell frigörelse, Vietnamkriget, majrevolten i Frankrike 1968 och Sovjets ockupation av Tjeckoslovakien 21 augusti samma år.
Under allt detta – åtminstone i Västeuropa och Nordamerika – fanns en jakt på något annat, en protest mot föräldragenerationens nervösa konformism och materialism. Många unga hade gått med i politiska rörelser och anti-krigs kampanjer, medan andra vände sig inåt, experimenterade med droger, alternativa religioner och meditation. The Beatles upptäckte transcendental meditation 1966-67 och besökte Maharishi Mahesh Yogi i Indien i februari 1968. Det dröjde sedan inte länge förrän Indien svärmade av ungdomar från Europa och Amerika.
Jag tvivlar på att någon av oss som åkte med Bill och Bull hört talas om Beat generationen, men vi kände till hippierörelsen. För mig var Indien en social och politisk utmaning snarare än en ett existentiellt problem. Det är sant att jag också gått omkring i Jesussandaler i nionde klass och kallat mig ”mods,” som ju var vad man då kallade långhåriga unga män som gillade rockmusik. Men jag såg mig aldrig som hippie, vilket var ett begrepp som jag förknippade med en apolitisk livsstil präglad av droger och navelskådande. Jag var politiskt aktiv långt ute på vänsterkanten och såg Indien som ett fattigt samhälle med extrema sociala och ekonomiska kontraster; ett land som plundrats av de brittiska kolonisatörerna och nu hölls nere av västerländsk imperialism, religioner och kastsystemet.
Vi hade tur som reste när vi gjorde det, för hippierutten skulle snart stänga, eller i varje fall bli extremt farlig efter den pro-sovjetiska kuppen i Kabul i april 1978 och den fundamentalistiska islamiska revolutionen i Iran. När vi reste genom Afghanistan var läget fortfarande ganska lugnt trots att Mohammad Daoud i juli 1973 störtat sin kusin och svåger Mohammad Zahir Shah, som varit kung i Afghanistan sedan 1933.
Före Inter-Rail kortet, som gjorde Europas
järnvägsnät tillgängligt för en billig slant, liftade ungdomar kors och tvärs
genom Europa. Själv liftade jag 400 km för att besöka en tjej som jag träffat i mars 1972 på färjan tillbaks från Leningrad (idag Sankt Petersburg) och sommaren 1973 liftade jag 350 km från Kalmar till Köpenhamn, som var startpunkten för en månadslång resa runt Europa med tåg. Pappa gav mig en lift från vårt landställe på norra Öland till en påfart till E4:an utanför Kalmar där jag satte upp tummen.
Resan 1973 hade inget mål och jag åkte ensam eftersom mina vänner backat ur. Med mig hade jag mitt pass, mitt Inter-Rail kort som kostat mig 400 kronor, resecheckar, min ryggsäck och min Nikon F. Resan skulle ta mig till Rom och Venedig och sedan tillbaks norrut och västerut längs Frankrikes sydkust till La Rochelle på Atlantkusten. Där tog jag färjan till Île de Ré och spenderade sedan en vecka liftande mellan sju små städer på ön i hopp om att möta tjejen jag träffat på båten från Leningrad. Hon hade gjort slut per telefon när jag låg i lumpen, men fortsatte uppmuntra mig och innan jag gav mig iväg på min resa hade hon föreslagit att vi skulle träffas på Île de Ré. Hon dök aldrig upp och det kanske var lika bra det. En dag fick jag lift med en kammarorkester och blev inbjuden att middag hemma hos familjen till en av medlemmarna. Från La Rochelle fortsatte jag till Paris och sedan Calais där jag tog färjan till Dover och sedan spenderade en vecka med att åka runt i England och Skottland innan jag återvände till Sverige. Jag reste med ungdomens planlöshet och lät vägen visa mig vägen
Från början hade jag tänkt göra en andra resa med Inter-Rail den sommaren, men pengarna räckte inte, så jag tog ett jobb som arbetare på Standard Radio. Jobbet bestod i att doppa kretskort i en serie syrabad. Lönen var bra, men det monotona arbetet gav mig ryggont och jag slutade efter ett par månader och beslöt mig för att börja plugga istället. Radja, en vän från gymnasiet, föreslog att vi skulle läsa vid Uppsala Universitet eftersom han tyckte att det var trevligare än Stockholms Universitet som var inhyst i sex iskallt blå kontorsliknande byggnader. Jag anmälde mig till statskunskapen och lyckades få ett studentrum på Rackarbergsgatan 44, fem minuters promenad från universitetet. Radja, vars pappa förresten var från Indien, beslöt sig när allt kom omkring för att skriva in sig vid Stockholms Universitet.
Det var under en tur för nya studenter som jag fick syn på Elisabeth. Vi leddes runt på Universitetet och Skytteanum, en 1700-talsbyggnad med ekbalkar i taket som var hem till den statsvetenskapliga institutionen. Hon hade ett vackert ansikte och långt, mörkbrunt hår – och viktigast av allt, hon besvarade mina blickar. I april hade vi beslutat att åka buss till Indien.
Biljetterna var billiga, 2.300 kronor per person – och det faktum att vi sov på bussarna besparade oss kostnaderna för att bo på hotell, men vi måste fortfarande förbereda oss för resan, köpa film och annat som vi behövde, ha pengar för lokala resor, mat och boende efter att bussarna anlänt till New Delhi. Och det var pengar som vi inte hade, så vi gick ner till Arbetsförmedlingen i Uppsala och kollade in deras listor. Det fanns en massa jobb i vårdsektorn, men de betalade dåligt och vi hade bara sommaren på oss för att spara. Till slut hittade vi en pärm från Farmek, ett kooperativt slakteri som hade en stor anläggning och betalade bättre än sjukhusen, så vi besökte fabriken som låg nära stan och fick var sitt jobb efter att ha klarat av varsin tvåtimmars intervju. Under de kommande tre månaderna jobbade vi på ackord och tjänade ungefär 17 kr i timman. Det var ett hårt jobb, men vi stod på oss och tjänade in de pengar vi behövde.
 |
| Jag, 1974. |
Det fanns åtminstone en till orsak till att vi gav oss iväg på ett sådant äventyr. Jag har inget minne av att jag var rädd för särskilt mycket när jag växte upp i Sverige. Jag kände mig trygg och det gällde större delen av världen. Det enda ställe som var skrämmande var Amerika, som föreföll att vara ett väldigt våldsamt ställe där både presidenter och vanligt folk sköts ned på gatan. Det mesta av den rädslan försvann när jag flyttat till Amerika, men på någon nivå känner jag mig fortfarande tryggare i Europa. Sverige var ett litet och relativt homogent land på 1960- och 1970-talet och svenskarna var generellt sätt öppna för att utforska världen. Det relativt homogena svenska samhället gjorde det också mindre viktigt för föräldrar att kontrollera vilka deras barn lekte med eller gick ut med. När jag jämför mina erfarenheter från USA med mina vänners i Sverige, så noterar jag att deras barn ger sig av på egen hand mycket tidigare och utan att föräldrarna oroar sig särskilt mycket jämfört med amerikanska föräldrar. Tonårspojkar och flickor sticker på långa resor till Australien, Kalifornien, Brasilien och Spanien som om det var ingenting. Är det därför att de bor i ett litet och förhållandevis fridfullt ställe eller att deras föräldrar tillhör min generation som växte upp efter 1968, en tid då våra föräldrar förlorat det grepp om samtiden de förvärvat efter andra världskriget?
Jag vet inte riktigt.
1974. Det var året då ABBA vann Melodifestivalen, en händelse som folk flest i världen minns mycket bättre än en viktigare men inte lika spektakulär händelse som inträffade på en supermarket i Troy i delstaten Ohio när den första produkten scannades med en streckkod. I maj detonerade Indien sitt första kärnvapen som var döpt till den ”Leende Buddhan.” Militärjuntan i Grekland (som kommit till makten genom en kupp 1967 och backades av USA trots att den ägnade sig åt omfattande och systematisk tortyr) initierade en statskupp på Cypern i juli, vilket resulterade i en turkisk invasion, ett grekiskt fiasko som snabbt fällde diktaturen. I USA avgick president Nixon för att undvika att ställas inför riksrätt (impeachment) till följd av Watergateskandalen. Vietnamkriget rasade fortfarande och vi hade ingen aning om att kriget snart skulle vara över. Kina var på denna tid fullt sysselsatt med en intensiv ideologisk kampanj mellan två 2.000 år gamla tankeskolor – konfucianer och legalister – en kampanj som i själva verket dolde en maktkamp initierad av Maos hustru Jiang Qing och hennes tre radikala partners i de ”fyras gäng”.
Nu skriver vi augusti 2014 och jag försöker lista ut vad mitt yngre jag gjorde och tänkte; en uppgift som kräver ett avsevärt grävande – intellektuellt, emotionellt och sakligt. Det är som en arkeologisk utgrävning av den själ som en gång var jag. Det är inte något lätt arbete, eftersom jag helt enkelt inte kommer ihåg så mycket som jag skulle vilja komma ihåg. Jag kan inte spela tillbaks filmen och se den igen. Det finns vissa saker och händelse som jag kommer ihåg eftersom de hakat på någon mental struktur eller var tillräckligt dramatiska eller exceptionella för att förstärka den synaptiska kopplingen. Men merparten av vad vi ser och gör verkar lagras på ställen där nästa våg, eller vågen efter den, sköljer bort dem. Följaktligen måste jag förlita mig på dokument och artefakter, precis som historiker och arkeologer gör.
Mitt grävande började med ett letande efter tre stora kartor, en över Europa, en över Mellanöstern och en över Indien. Jag hade markerat bussens färdväg med en tuschpenna, men jag kunde bara hitta Europakartan. Sedan läste jag om de två svarta anteckningsböcker i vilka jag gjort anteckningar från böcker och tidningar jag läst och även fört dagbok, men liksom många andra dagböcker var mina fyllda i omvänd proportion mot hur mycket som hände och hur bra jag mådde. Lägg därtill ett par brev hem som min mor hade sparat och gav till mig efter min fars död 1983.
Mitt viktigaste redskap för att komma ihåg skulle bli de fotografier jag tagit under resan, men jag måste först scanna in dem i datorn, så jag investerade i en ny flatbäddsscanner med avancerad programvara och en filmadapter för papperskopior, negativ och diabilder. Det var fortfarande en arbetsam process eftersom mina färgdian var monterade i glasramar, men min nya scanner gjorde jobbet lite lättare. Det där med glasramarna berodde på att jag en gång läst i en fototidning att glasramar skyddade bilderna från damm och repor, vilket är sant. Artikeln sa däremot inte att glaset över decennierna samlade på sig damm, fett och oljor, vilket nu tvingade mig att ta isär varenda diaram, lyfta ut diapositivet och montera det i en ram utan glas.
Sedan var det dags att sortera och numrera bilderna jag scannat in. Varje bild måste bedömas, retuscheras, damm avlägsnas, repor repareras, skuggor lättas upp, överexponeringar dämpas och färger korrigeras. En av de tuffaste sakerna att göra var att organisera de digitaliserade bilderna. Jag hade märkt mina färgdian med små runda nummerlappar, men de sa inget om var bilderna tagits. Det inte gjorde så mycket för den första delen av resan eftersom det var lätt att se om ett foto var från Dubrovnik, Istanbul eller Herat, men det var inte lika enkelt med diabilderna från Indien.
Det fanns tillfällen som var riktigt frustrerande och där jag inte kunde komma på var jag tagit en viss bild. Jag hade till exempel en serie bilder av en karavan som passerade framför ett gammalt fort. Jag visste att jag tagit bilderna mellan Kabul och Kandahar, men kunde trots det inte lokalisera fortet. Jag besökte mitt lokala bibliotek och ett par välsorterade bokhandlar på jakt efter bilderböcker eller åtminstone en guidebok, men de hade inga sådana. Jag letade också efter bilder från Afghanistan på webben och använde Google Earth för att flyga virtuellt på låg höjd över vägen vi följt och tittade i alla riktningar, men ingenstans kunde jag hitta något som liknade fortet. Jag postade också bilder på Facebook i hopp om att mina vänner som varit i Afghanistan relativt nyligen skulle känna igen det, men de sa att de flugit mellan städerna eftersom vägarna var farliga. Jag provade också Facebooksidan ”The Afghanistan I Know,” där en man föreslog att det var fortet i Ghazni och postade en bild han tagit på 1960-talet. Men mina bilder matchade inte Googles satellitbilder av det fortet. Några veckor senare fick jag emellertid ett meddelande från min vän Per Åhlström som bor i Pennsylvania på andra sidan Delawarefloden, ungefär en halvtimma från Princeton Junction i New Jersey där jag bor. ”Det ligger i Qalat i Zabulprovinsen,” skrev han lite kryptiskt. Skälet till att han visste det var att hans styvson varit stationerad där och omedelbart känt igen fortet från mina bilder.
Mitt första minne från resan var från den första morgonen efter att vi kommit iväg och det vara bara tack vare mina bilder som jag kom ihåg det. Bussarna var parkerade vid en landsväg i Danmark och vi använde vatten från plasttankar för att borsta våra tänder och ansikten. Vi måste rimligen ha käkat frukost innan vi fortsatte till Tyskland, men det minns jag inte. Mitt nästa minne, också det framkallat av ett foto, är inifrån en stor ölhall, troligen i München och nästa kommer från den österrikiska staden Villach där jag klagade högljutt på bruten tyska över Elisabeths kycklingrätt där kycklingen serverats blodig.
Efter Villach kom Ljubljana som idag ligger i Slovenien, men det här var femton år före Sovjetunionens kollaps och Jugoslaviens splittring. Josip Broz Tito, som lett motståndsrörelsen mot Hitlertysklands ockupation och sedan kämpat emot Stalins agenter och militära hot, var fortfarande vid makten. Jag klagade i min anteckningsbok över att det var svårt att följa med i politiken eftersom man bara då och då kunde komma över engelskspråkiga nyhetstidningar, men hade i varje fall hört om en konspiration mot Tito och att Sovjet manövrerade i bakgrunden för att få en mer vänskapligt inställd regering.
Jugoslaviens ekonomiska system var en oortodox blandning av kapitalism och socialism. Det var ett fattigt land som tillät arbetare att söka jobb i andra länder. Det var också relativt öppet mot Västvärlden och turister välkomnades. Jag noterade i min dagbok att de sålde Coca Cola och pornografiska tidningar i tidningskioskerna, samt att en biograf i Ljubljana visade ”Goldfinger.”
Opatija, en liten stad vid kusten strax norr om Rijeka, var vår första stopp vid Adriatiska havet. Det var morgon och jag passade på att fotografera livet i fiskehamnen där kunder inspekterade dagens fångst som fiskarna var i full färd med att lossa från sina båtar. Snart fortsatte vi söderut längs en väg som slingrande sig genom ett torrt och klippigt landskap som ibland såg helt dött ut. På avstånd såg vi de dinariska alperna sväva i blå dimma. Temperaturen i bussen var 38°.
”När vi närmar oss Dubrovnik blir landskapet grönare och friskare. Vi förälskar oss i den vackra gamla staden och vandrar omkring i de trånga gränderna. På kvällen hamnar vi på ett diskotek inrymt i den tjocka stadsmuren nere vid hamnen. Det kryllar av ungdomar. Tuffa killar i tajta kläder skakar till ljusblixtarna från discolampor i trånga, rökiga och mörka rum. De sminkade tjejerna kämpar för att fylla sina roller som underdåniga sexobjekt, men de flesta får inte plats eller törs inte dansa, utan sitter halvfulla och glor. Precis som hemma,” skrev jag i min dagbok.
Vi lämnade kusten strax norr om Albanien och körde inåt landet över Titograd och Skopje. Den senare en mycket gammal stad som förstörts under jordbävningen 1963. Vi stannade bara på några få ställen i området, som nu ingår i Republiken Makedonien. När vi sedan kom in i Grekland välkomnades vi av bouzoukimusik i bussens högtalare.
Vår nästa anhalt var Thessaloniki, Greklands andra stad. Vi parkerade bredvid en gatumarknad där stadiga slaktare i vita förkläden svängde köttyxorna så att man nästan kunde känna det i luften när stålet träffade styckbänkarna. Köttstycken, kalkoner och höns hängde i rader framför de små butikerna. En kakafoni av ljud studsade mellan väggarna när de ropade ut sina varor och priser. På ett kafé satt män av olika ålder, endast män, medan en svartklädd äldre kvinna skyndade förbi med ett bröd i handen. Folk var vänliga och frågade var vi kom ifrån och vart vi var på väg. De sken upp när de hörde att vi svenskar och inte amerikaner, men deras leenden försvann när jag sa att vi var på väg till Istanbul. En slaktare visade med handen att turkarna skulle hugga huvudena av oss. Istanbul är ett farligt ställe, sa de.
När vi körde österut från Thessaloniki var det som att vi tog flera steg ned på den socio-ekonomiska trappan. Asfaltsvägarna ersattes av grusvägar och vi passerade genom små byar med beslöjade kvinnor, åsnekärror och minareter. Folk tittade nyfiket på våra bussar som hade avancerat i status och inte alls såg så illa ut.
Det slumpade
sig så att jag besökte Istanbul sommaren 2014 – denna gång på kryssningsfartyget MS Nieuw Amsterdam. Vi
hade passerat Dardanellernas trånga sund och fortsatt över Marmarasjön för att
så småningom närma oss det väldiga stadslandskap som idag brer ut sig på
Istanbuls europeiska såväl som asiatiska sida. Det dröjde länge innan vi kom så
nära att vi kunde skönja den gamla staden med dess moskéer och minareter.
Kontrasten
kunde knappast ha varit större jämfört med mitt första besök. Då satt vi längst
fram i bussen stirrande på vägen som klättrade uppför kullar bara för att sjunka ned i
dalgångar, alltmedan bebyggelsen tätnade. Så passerade vi plötsligt ett krön
bakom vilket vi kunde se den enorma staden bre ut sig framför oss. Den sista
biten in mot Istanbul var som en malström med allt tätare trafik, mestadels
stora amerikanska bilar från 1950 och 60-talen. När vi väl var inne i centrum
upplevde vi staden från gatuplanets perspektiv. 2014 anlände vi till
Karaköy-terminalen alldeles vid Galatabron och jag och min familj kunde i lugn
och ro överblicka staden från våra balkonger på nionde däck innan vi gick i
land.
*
Men det var
mer än det fysiska perspektivet som gjorde resan 2014 väldigt olika den jag
företog mig fyra decennier tidigare. Jag var nu inte längre ung, utan reste med
min hustru och mina söner som vuxit upp till unga män. Med mig hade jag Rick Steves guidebok som gav oss en lika initierad som detaljerad bild av Istanbul.
Vi hade också hyrt en professionell guide, Lela, som guidade oss runt i den
gamla staden och hade kunniga svar på våra frågor. Jag hade också ägnat
åtskilliga timmar åt att följa en lång föreläsningsserie som jag laddat ned
till min mobiltelefon. Den gav mig en rejäl bakgrund om Istanbuls historia och
dess viktiga historiska byggnader. (
The Great Tours: Greece and Turkey,from Athens to Istanbul, av professor
John R. Hale, University of Louisville,
The Teaching Company, 2011.)
"A danger of travel is that we may see things at the
wrong time, before we have had an opportunity to build up the necessary
receptivity, so that new information is as useless and fugitive as necklace
beads without a connecting chain." (The Art of Travel, Alain de Botton, New York, 2002.)
Intellektuellt var jag redo denna gång, men hade tyvärr inte mycket mer tid än 1974. Fast så är det väl ofta med resor; man hinner bara med en bråkdel av det man vill.
När vi anlände till Istanbul kunde vi väldigt lite om Turkiet, hade inga guideböcker och inte råd med någon guide, fast vi hade tur och träffade några studenter som visade oss runt. De hade förstås ett sidointresse, att locka oss till familjens klädesaffär, men det gjorde inte så mycket eftersom de var väldigt generösa med sin tid och stolta över att få visa upp sin stad.
*
En annan skillnad mellan då och nu var informationstekniken. Våra mobiltelefoner gav oss access till Internet varhelst vi lyckades komma in på ett WiFi-nät. Jag hade en liten, men avancerad digital kamera och behövde aldrig fundera på hur många rullar film jag hade kvar. Våra mobiltelefoner dubblerade dessutom som digitala kameror. Så fort vi hade WiFi kunde vi lägga upp våra bilder på Facebook och skicka epost och meddelanden varför vi stod i ständig kontakt med familj och vänner. 1974 var det flygpostkuvert och frimärken som gällde.
 |
| Gatuscen från Istanbul. Foto: Hans Sandberg, 1974. |
 |
| Istanbuls gamla stad sedd från fartyget. Foto: Hans Sandberg, 2014 |
 |
| Topkapi, Hagia Sophia och den Blå Moskén. Foto: Hans Sandberg,2014. |
Not. Denna text är ett utdrag ur en kommande bok om min resa med buss till Indien 1974.
Copyright: Hans Sandberg, Augusti 2014
.jpg)
.jpg)
