Newton, Darwin och Einstein...maka på er för här kommer Wolfram

(Dagens Forskning maj 2002)

Han är ett geni och då må det vara honom förlåtet att han efter tio års självfinansierad vetenskaplig isolering träder fram med ett 1200-sidigt verk, som han lovar ska ge oss en ny slags vetenskap; en som blottlägger de underliggande principerna för i stort sett allt här i världen.

NEW YORK (DF) Lanseringen av Stephen Wolframs A New Kind of Science (Wolfram Media, 2002) har resulterat i förtjusta presentationer i New York Times, Business Week och Time Magazine. De två förra citerar IBM-forskaren och matematikern Gregory Chaitin, som hyllar Wolframs tes som ”revolutionär” och säger sig vara övertygad om bokens viktighet. Men han sticker inte under stol med att den är kontroversiell: ”Stephen har klättrat ut på en gren. Han föreslår ett paradigmskifte, en nytt sätt att se på allting.” (NYT 11 maj.)

Både New York Times och Time Magazine citerar Terrence Sejnowski, en ledande forskare vid Salk Institute for Biological Studies. "Hans ideer kan komma att visa sig extremt viktiga," säger Sejnowski, som ser Wolfram som ”den smartaste forskaren på planeten.”

Business Week fick en intervju under en rundvandring i New Yorks vackra Museum of Natural History, vilket visar att mannen som blev multimiljonär på sitt program ”Mathematica” vet hur en en massmedial slipsten ska dras. Och för de journalister som i likhet med undertecknad ännu inte fått access finns en webbsajt kring boken, en kring Stephen Wolfram själv och slutligen en där tidningar kan hämta utdrag ur boken, illustrationer och författarporträtt.

Och det är tur det, för boken som var utlovad till den 14 maj finnas när detta skrives (19 maj) ingenstans att köpa. Barnes & Noble i Princeton har beställt 700 exemplar, vilket inte är illa för ett 1200-sidigt verk om cellular automata och dess konsekvenser för vetenskapen, men vare sig de eller någon annan bokhandel har fått några leveranser. En sådan miss blir förstås en smula mer genant, eftersom författaren valt att ge ut den på sitt eget förlag istället för att underkasta sig förläggares och kollegors kritiska förhandsgranskning.

Men om vi skulle döma en bok efter författarens förmåga att publicera den, skulle vi få förkasta Isaac Newtons Principia Mathematica, vilken blev liggande under ett par decennier innan han kom sig för att presentera den för världen.

Stephen Wolfram är som sagt ett snille och det nästan från början. Han föddes 29 augusti 1959, skrev om partikelfysik som tolvåring och fastnade för datorer 1973, vilket skulle bli en särdeles lyckad kombination, eftersom det var ett datorprogram som gjorde honom finansiellt oberoende.

15 år gammal fick han sin första vetenskapliga artikel publicerad. Skolan var annars ganska trist, men vid 20 hade han i varje fall doktorerat i teoretisk fysik vid California Institute of Technology, där ett annat snille, Richard Feynman, vart mäkta imponerad. 1981 blev han yngsta mottagaren någonsin av MacArthur-priset och kastade sig in i arbetet på en generell teori om världens komplexitet. På den vägen har han fortsatt, samtidigt som han grundat programvaru- och forskningsföretaget Wolfram Research.

Vid sidan om Mathematica blev han känd för ”cellular automata,” små program som på egen hand kan generera komplexa mönster genom att manipulera rader av olikfärgade fyrkanter enligt enkla regler. Han fascinerades när de enklaste regler skapade mönster liknande dem som man kan se på löv, snäckor och, snökristaller. Det är ur denna forskning hans nya syntetiska vision har vuxit fram och det är den han detaljerat och populärt förklarar i sin nya bok.

Man skulle starkt förenklat man kunna säga att Wolfram har en teori som ersätter matematiska formler med datorprogram, när det gäller att beskriva komplexa mönster i naturen. Alla naturliga fenomen ska i princip kunna förklaras med sådana program.

Boken är ny, men hans idéer är inte helt okända. Det är emellertid först med publiceringen som vi kan vänta oss en mer omfattande debatt och kritik. De första kommentarerna har varit översvallande positiva, men också indikerat att Wolfram stuckit ut hakan rejält. Som en försmak på en del av kritiken kan man se George Gilders och Richard Vigilantes essä i den konservativa tidskriften ”The American Spectator” 2 januari 2001. De är visserligen främst ute efter Bill Joys yviga skalp (vetenskaplig chef för Sun Microsystems och en modern skeptiker,) men även Wolfram får sig en rejäl känga:
”För en datanörd ser världen ut som en dator. I hjärtat på en virtualfilosof finns en utvecklingsvision som bara en datavetare kan tro på. I en datormodell ser utvecklingen enkel och snabb ut..... Matematikern Stephen Wolfram, kaosteorins fader och virtualfilosofernas titan, har till exempel under flera decennier arbetat fram en uppsättning enkla regler, som enligt honom kan replikera alla grundläggande mönster bakom världens konstruktion om de släpps lösa i en datormodell: det är skapelsen som ett dataspel.” En tanke som den starkt konservative och djupt kristna teknikvurmaren George Gilder har svårt att svälja.

En annan kritik kan gälla hur unik ansatsen egentligen är: Den brittiske matematikern Ian Stewart har också presenterat alternativ till dagens matematiska modellbyggen. ”Inom fysiken kan man för det mesta förutsäga vad ett system kan göra.... Inom biologin skapar systemet sina egna möjligheter allt eftersom det utvecklas och anpassas. Det förefaller mycket svårt, eller omöjligt att i förväg uttala sig om vilja möjligheterna är. På sätt och vis kan man säga att biologin skapar nya regler under utvecklingens lopp,” sa han i en intervju för Natures onlinetidning Science Update (12 oktober 2001.)

Hans Sandberg

Utbildning online - självklar, men tvetydig trend

(Skrevs för Dagens Forskning våren 2002. Opublicerad).

"Thirty years from now the big university campus will be a relic. Universities won't survive in their present form. The main reason is the shift to the continuing education of already highly educated adults as the center and growth sector of education."

(Peter Drucker, 1997)

Modern informationsteknik spelar en växande roll i utbildningen på alla nivåer, men det råder inte alls samma klarhet om vilken roll tekniken ska spela i framtiden. Får studenter som pluggar online bättre eller sämre utbildning än om de pluggar på campus? Kommer nya virtuella lärosäten ersätta de traditionella, eller kommer elituniversiteten stärkas och exportera sin utbildning till studenter världen över?

Ingen vet exakt hur många som pluggar online, men Starr Roxanne Hiltz skrev nyligen att över en miljon högskolestudenter pluggar online. Hon är professor vid New Jersey Institute of Technology (NJIT) och en av onlineutbildningens eldsjälar.

Det totala värdet av alla produkter och tjänster för elektronisk inlärning i USA uppgick enligt en uppskattning till 73 miljarder kr år 2000. Det var emellertid mindre än en procent av hela utbildningsmarknaden, som då omsatte 7.600 miljarder kr. Prognosen för 2005 ligger på 410 miljarder kr. En rapport från de amerikanska delstatsguvernörernas organisation (NGA) uppskattade andelen 2- och 4-åriga högskolor med distanskurser till 68 procent 1998, en siffra som de trodde skulle stiga till 84 procent 2002. (NGA 2000: The State of E-Learning in the States, 6 juni 2001.) Det amerikanska utbildningsdepartementet skrev för två år sedan att andelen offentliga fyraåriga högskoleutbildningar med distanskurser ökat från 62 procent 1995 till 79 procent 1997-98.

Onlineutbildning sågs i början som en fortsättning på 1900-talets brevskolor, radio- och teveuniversitet, men har tack vare Internet trängt ut i nästan varje kapillär av utbildningsväsendet. Det används av studenter som har långt till skolan, inte hinner åka in till föreläsningar på grund av jobb och familj, av studenter som inte kan få en viss kurs på sin högskola, eller helt enkelt föredrar att plugga online. Motiven varierar och det gör också utbudet. Det finns exklusiva utbildningar som Duke Universitys globala MBA för 86.000 dollar, vidareutbildning som arbetsgivarna betalar för, onlinekurser för ex-studenter (alumni) och gratismoduler som dem man ta genom att logga in sig på Columbia Universitys sajt Fathom.com.
-Över hälften av alla högre utbildningar erbjuder onlinekurser, säger Brian Lekander, som är en av utbildningsdepartementets presstalesmän på detta område.

Det finns emellertid inte mycket vare sig information eller intresse för högre onlineubildning från den federala regeringens sida. Bush har fokuserat sin utbildningspolitik på grundutbildningen, medan saker som onlineutbildning inte ses som en uppgift för regeringen. Det finns dock ett stort undantag och det är militären. Den amerikanska armen drog nyligen igång ett mångmiljardprojekt (6 mdr kr) för att bygga en virtuell högskola för soldater kallad eArmy. Detta kan enligt Brian Lekander få stor betydelse, eftersom det involverar ett stort antal människor och att försvaret kan stimulera teknisk standardisering, något som omfta smittar av sig på den privata sidan via Pentagons många underleverantörer.

Det var länge delstaterna, särskilt stora och relativt glesbefolkade delstater, som var drivande när det gällde nya former av utbildning. På 70- och 80-talets lanserades en mängd program för distansutbildning via satellit- och telenät. Avlägsna skolor försågs med dyrbara videokonferenssystem vilka kopplades upp mot skolor och universitet så att de kunde få access till lärare som de annars inte skulle ha access till. Internet och webben gjorde det enklare och billigare att bygga upp sådana nät och ”poola” regionala resurser, vilket skedde när tio delstater bildade Western Governor’s University.

De gamla ”fina” elituniversiteten som Harvard, Princeton och Yale tog det mera försiktigt. Princeton drog sig ur ett gemensamt onlineprojekt och vill idag inte vilja förknippas med onlineutbildning, medan Harvard och särskilt Harvard Business School ser en global potential för sin utbildning.

-Det finns idag över 20.000 onlinekurser för andra studenter än dem på den egna skolan, säger Carol A. Twigg, en veteran på området och en av ledarna för Educause, som främjar användningen av IT inom den högre utbildningen. Över 1.800 av USA:s nästan 4.000 universitet och högskolor är medlemmar i gruppen, som bildades 1999 genom en sammanslagning av Cause och Educom.

Tanken på högre utbildning via Internet har också mött motstånd från lärare och studenter. 900 lärare vid University of Washington skrev i slutet av 90-talet på en petition mot delstatens planer på ett stort virtuellt universitet och år 2000 varnade 16 professorer vid University of Illinois för att distansutbildning inte var någon garanti för att man kan leverera högklassig utbildning till låg kostnad, något som varit ett viktigt skäl till delstaternas entusiastism. De påpekade i sin rapport att en god utbildning kräver få studenter per lärare och det kostar vare sig man är online eller offline.

Filosofen Hubert L. Dreyfus, som redan på 80-talet kritiserade forskningen inom artificiell intelligens, kritiserar sin bok ”On the Internet” (Routledge, 2001) onlineutbildningen på filosofiska grunder. Inlärning förutsätter fysisk närvaro skriver han och tar stöd hos filosoferna Nietzche och Kierkegaard, men medger samtidigt att distansutbildning är bättre än ingen utbildning. (Se Michael Arnones artikel i The Chronicle of Higher Education, 15 mars 2002.) Andra kritiker befarar att utbildnng online ska öppna dörrarna för ett slags lågpris- och lågkvalitets MacUniversity, där standardiserade programmoduler ersätter lärarna.

Det mesta av motståndet mot onlineutbildning är dock passivt och sker i det tysta. Ett skäl till att flera projekt stupat är just att lärare inte velat eller ansett sig ha tid att delta. Och inget garnaterar att de som är mest förtjusta i att skapa nya webbkurser också är de bästa pedagogerna.

För den som inte har något alternativ är varje form av distans- eller onlineutbildning naturligtvis bra, men bägge sidor i debatten skulle gärna vilja ha ett svar på gäller om onlineutbildningen som sådan är bättre eller sämre än den traditionella utbildningen. Forskarna B.W. Brown och C. E. Liedholm skriver i majnumret av American Economics Review att studenter som tagit traditionella kurser i mikroekonomi ”klarar sig betydligt bättre än virtuella studenter när det gäller det mest komplexa materialet....” Det var dock en relativt liten studie och det finns en uppsjö som pekar i rakt motsatt riktning.

Den stora privata stiftelsen Pew, som inte drar sig för kontroversiella ämnen, ska försöka ta fram ett brett underlag för att jämföra utbildningar online och offline. Carol A. Twigg leder Pews nationella ”demonstrationsprojekt,” som också ska visa hur man med informationsteknik drastiskt kan sänka kostnaderna för traditionella utbildningar. Den första testgruppen visar enligt Twigg att så är fallet.

Hur man ser på utbildning online beror förstås på vilket slags utbildning man talar om.
-Det finns två sorter. Den ena fungerar som en korrespondenskurs förmedlad av datorer, eller en datorstödd utbildning där man bara pressar ut saker och inte har någon interaktion mellan lärarna och studenterna. Det är inte en effektiv modell. Den andra använder datorstödda kommunikationer för att bygga upp inlärningssamhällen. Det är en löpande och vanligen kontinuerlig gruppkommunikation där man betonar samarbete och inlärning i grupp. På NJIT kallar vi sådana asynkrona inlärningsnät (ALN, se www.aln.org) för virtuella klassrum, skriver Starr Roxanne Hiltz i en epostintervju.
-Våra studier har visat att sådan inlärningsnät är minst lika bra som och ofta bättre än traditionella föreläsningar i klassrum. Resultaten av undervisningen varierar emellertid mycket då det finns bra och dåliga lärare online likaväl som i traditionella klassrum.

Hon medger att andelen studenter som hoppar av ibland är högre, men ser inte det som en följd av att kurserna är online, utan att en större andel av dessa studenter har heltidsjobb och familj.

Richard N. Katz var forskningsstuderande i historia vid University of California at Berkeley innan han blev utbildningsbyråkrat vid Berkeley. Han fortsatte med detta i 14 år, varav han sysslade med informationsteknik under fem år. I mitten på 90-talet började han jobba för Cause och fick 1998 ett toppjobb på Educause.
-Det viktigaste man skulle kunna säga om effektiviteten av onlineutbildningen är att vi inte har någon omfattande och sammanhängande forskning som entydigt stöder vare sig den ena eller andra åsikten om distribuerad inlärning. Men jag är en ganska pragmatisk person och skulle vilja påstå att medan vi saknar klara vetenskapliga bevis för dess effektivitet, så har marknadens bevis varit ganska övertygande.
-Den imponerande uppslutningen bakom sådana klasser tyder definitivt på att debatten om deras effektivitet torde kunna ses som ganska akademisk. Vi befinner i en början och har redan så mycket entusiasm och erfarenhet att det verkar bli en väldigt viktig del av den högre utbildningen, säger Richard N. Katz, som författat flera böcker om onlineutbildning.

Mot detta skulle man kunna invända att vi nyligen sett flera virtuella universitet försvinna lika fort som de kom. NYUonline försvann efter en treårig satsning på 250 miljoner kr efter att ha genererat endast sju kurser.
-Vi har haft en mängd misslyckanden som NYUonlne, Virtual Temple (Temple University,) och Cardean University (tillhör UNext, min anm HS) har också problem. Felet var inte att man undervisat online, utan att NYUonline inte hade förutsättningar att bli ett lönsamt företag. Det betyder inte att det var något fel på den pedagogiska produkten, men kanske att de var överdrivet optimistiska i sina marknadsbedömningar, eller inte kunde prissätta och paketera produkten.
-Det påminner om dot-com-fenomenet. De flesta virtuella universitet dök upp mellan 1998 och 2000 och av samma skäl som många andra dot-com-företag. Vi hade en vansinnig eufori om allt som hade med nätverk att göra och de finansierades på grundval av mycket ytliga affärsplaner. En del av oss lutade oss tillbaks och frågade oss hur det ska kunna fungera och det gjorde det nu inte.

Här föreslår han emellertid att vi tar ett steg tillbaka och anlägger ett historiskt perspektiv på det som hänt.
-Jämför med Europa under den industriella revolutionen. Här fanns säkert mängder av misslyckanden. Vi lever i början på en renässans, eller en revolution i hur man organiserar och levererar högre utbildning. Under sådana tider sker misslyckanden.

Men experimenten med onlineutbildning föregick ju internetbubblan?
-Det stämmer. University of Phoenix har över 20.000 studenter i distansutbildning. Det är en väldigt gedigen och metodisk institution som inte drar sig för stora investeringar om det behövs. Brittiska Open University är ett annat exempel på effektiv onlineutbildning. Det finns exempel på utbildningar som varit framgångsrika i distansutbildning under en längre tid. Det finns isolerade exempel på framgångsik onlineutbildning. Slutligen har vi traditionella utbildningar som inkorporerar element av onlineutbildning.
-Det gäller att föra samman dessa erfarenheter, liksom de erfarenheter som finns från fortbildning inom näringslivet. En av nyckelfaktorerna bakom framgångsrika onlineprogram förefaller att vara att man bryter upp de terminslånga kurserna i mindre bitar, som så att säga är mer lättuggade.
-Columbia Universitys prefekt Arthur Levine talar om den potential som ligger i att kunna knoppa av utbildningsprocessen. Det skulle kunna betyda att du tar 30-40 moduler istället för en hel årskurs fysik. Lärarna skulle kunna paketera utbildningsobjekt från hela världen, objekt som kanske inte alls ser ut som traditionella kurser.
-Ett problem i våra tidiga försök var att man försökte lägga distansutbildningen ovanpå den traditionella klassrumsundervisningen, vilket inte behöver vara den idealiska modellen för distans- eller elektronisk utbildning, säger Katz.

Det talades ett tag om att den elektroniska utbildningen skulle slå ut den traditionella på samma sätt som man talade om att Amazon.com och andra elektroniska butiker skulle ersätta ”bricks & mortar” butikerna. Istället fick vi ”bricks & clicks.” Ska man förstå talet om en blandad modell inom utbildningssektorn på samma sätt? Betyder det att de traditionella lärosätena kommer att fånga in onlinevågen? Eller har den fortfarande en revolutionär potential?
-Jag har obegränsad tilltro till den traditionella högskolans förmåga att assimilera nya verktyg och metoder. Men du frågade också om detta kan vara en revolutionär situation. Det kan vara sant det också. Om man tittar på den högre utbildningens historia kan vi se att funnits helt andra perioder som i Europa under klostertraditionen. Det var en utbildningsmiljö organiserad för att samla in, kopiera och förvara texter. Medeltidens stora lärocentra var bibliotek snarare än stora centra för lärd debatt.
-De stora klassiska universiteten Oxbridge (Oxford och Cambridge) Sorbonne, Pisa, Bologna skapades under medeltiden. De finns kvar, men jag undrar om de kommer att förbli den dominerande modellen. En ny modell förstör sällan den gamla, så de kan kanske samexistera, men jag tror att det blir svårt för de gamla universiteten att till fullo utnyttja den nya teknologins möjligheter. Den kommer att resultera i radikalt nya ansatser och organisationer för att leverera utbildningen.
-80 procent av världen behöver högre utbildning och jag tror inte att ”brick & mortar” institutionerna kommer att kunna leverera den till så många. Vi kommer att få nya saker. Jag är inte säker på vad. Kanske får vi det som John Daniels kallat den allmänna högre utbildningens ”massification.”

Massificering? Det låter nästan som kommersialisering? (eg. commoditization, min anm HS.)
-Det finns ett sådant element och det är en intressant utmaning för dessa teknologier. I viss mening kan man ju se den modell som växte fram under senmedeltiden som ett kommersialiserat utbildningssystem. Jag brukar skämta med att jag var en student i ett tidigt system för distansutbildning eftersom jag satt längst bak i en mycket stor föreläsningssal. Det var i högsta grad opersonligt och väldigt kommersialiserat.
-Detta utbildningssystem var ett svar på den industriella revolutionen. En storlek skulle passa alla. De nya teknologierna gör det däremot möjligt att väva samman en del av de genombrott vi nått inom neurologin med den kognitiva vetenskapen om hur folk lär sig saker. Dessa insikter kan inkorporeras i programvara och andra aspekter hos teknologin, vilket gör att vi kan ha centralt tillverkad kommersiell utbildning, som samtidigt är anpassad efter olika individers intressen och inlärningsstilar, säger Katz.

Kapar man inte därmed forskningsankytningen?
-Det är ett komplicerat problem som jag inte vet svaret på.

Det är lätt att se hur marknadskrafterna skapar modulära paket som man kan sätta i sig in under lunchen på kontoret. Men det går inte att jämför med en utbildning där man verkligen engagerar sig helt och inspireras av en professor i hans labb.
-Det kan man bara spekulera om. Fast frågan är om inte talet om forskningsuniversitetet som det ideala lärosätet är något av en myt. Det är obevisat och högst tvivelaktigt. En av de bästa sakerna med onlineutbildning är att den åter gör undervisningen till ett spännande område. Forskningsuniversiteten har underskattat undevisningens roll under de senaste 40 åren. Det är forskningen som står för pengarna och det är den som styr vem som får jobb och befordras, vilket i vissa avseenden skadat undervisningen. Men informationsttekniken har medfört att ny energi och nya pengar satsas på undervisning. Folk som gillar att undervisa får mer institutionellt stöd, säger han.

Kommer inte “massificeringen” snarare öka betydelsen av exklusiva skolor där man bor på campus och kan bli du och bror med eliten?
-Det tror jag definitivt är det som kommer att hända!

Online för massorna och offline för de rika?
-Det är ett olyckligt, men troligt resultat. Eliterna – åtminstone den i USA – kommer under lång tid framöver att jämställa en högklassig högre utbildning med att bo och studera på ett fint universitet. Ställen som Princeton gör klokt i att betona denna aspekt i konkurrensen med andra skolor. De kommer att fortsätta rekrytera den akademiska eliten eftersom de ger stipendier till alla (som är tillräckligt smarta, min anm HS.) oavsett ekonomisk bakgrund. Andra skolor som saknar Princetons finansiella resurser kommer att attrahera den ekonomiska eliten.

Harvard verkar vara mer nyfikna på online? De vill använda sin skolas namn som varumärke på webben?
-Det är mycket möjligt. De har ett märkesnamn som är känt över hela världen. Alla vill ha en examen från Harvard, så här finns en möjlighet att sälja Harvard via distansutbildning. Många institutioner vill göra det och det var det NYUonline handlade om, men här finns också en stor risk om man inte tar väl hand om det rykte som det tog 400 år att bygga upp. Om man inte tillämpar dessa teknologier och pedagogiska metoder på et sätt som ligger i linje med vad folk väntar sig från Harvard, kan dess rykte skadas. Det gäller att vara mycket, mycket försiktig. Kvaliteten är det enda som gäller när man säljer utbildning online, inte arkitekturen, säger Katz och skrattar.

Det kostar tid och pengar att skapa onlineutbildning av hög kvalitet.
-Man måste se det som en kapitalkostnad snarare än en utgift. Frågan om lönsamhet hänger samman med hur man hanterar skalan. Om du spenderar fem miljoner kr på en klass, så är det mycket mer än du normalt satsar. Det skulle kanske kunna gå om du kan sprida ut investeringen över tusentals studenter, men det går inte i ett ämne där kunskapsinnehålet förändras hela tiden. Din information kommer att vara obsolet. Inom ingenjörskonsten håller ditt innehåll på sin höjd under tre år, medan ämnen som världslitteratur, kulturhistoria och matematik är relativt stabila ämnen. Det finns ämnen som förändras snabbt, men där det ändå går därför att efterfrågan är så stark. Det gäller kurser som ger tekniska certifikat för att jobba med produkter från Microsoft, Sun och Cisco.
-Många webbkurser skapas av en individ som lägger ut sin kurs online, men sådana kurser kan sällan använda skalfördelar. University of Phoenix fungerar därför att de utvecklar sitt material uppifrån och ned. De gör marknadsundersökningar för att undersöka efterfrågan. De vet därför hur mycket de kan investera i en kurs.

Betyder inte det att universitetet blir en form av massmedia och att vi kommer att få samma fenomen som inom massmedia?
Vi kommer att få superlärare som tjänar miljontals dollar för att skapa riktigt populära kurser?
-Tja, det verkar som om du och jag tänker på samma sätt. Det finns olika modeller även för mediaföretagen, men jag tror att vi kan få se ett slags studiosystem växa fram. Den modellen har ju visat sig ganska värdefull inom filmindustrin. Vi kommer också att få en mängd oberoende producenter, på samma sätt som inom filmindustrin och vi kommer att få stjärnor. Stjärnor har vi alltid haft. Tänk bara på de kontrakt Paul Samuelson fick för sina läroböcker i ekonomi. Han fick över en miljon dollar för rättigheterna. Med nya media finns möjligheten att gå upp i skala vilket kommer att göra beloppen mycket större. Numren komer att öka och stjärnorna bli större. Det kommer inte nödvändigtvis göra de traditionella universiteten obsoleta, men jag undrar om de kommer att ha tillräckligt med entreprenöranda för att bli hybrider mellan produktionsstduior och universtitet.
-Det kommer en dag när Time-Warner, Walt Disney, Turner Broadcasting eller PBS upptäcker att utbildningsmedia verkligen kan vara lönsamma. När det sker kommer saker att förändras på allvar. Det kommer inte att driva bort Princeton från marknaden, men det betyder att tiden är ute för de traditionella universiteten att dra nytta av sina utbildnings- och tekniska resurser. Bara några få universitet, som Harvard, har tillräckligt starka märkesnamn för att stå emot Time-Warner och Disney.
Möjligen kan vi få konsortier, typ om tio av de bästa universiteten samarbetar. De flesta universitet kommer emellertid inte kunna konkurrera med Microsoft, Disney och Turner, utan bli underleverantörer snarare än produktionsstudior.

Privata University of Phoenix arbetar redan enligt studiomodellen.
-De utvecklar sina kurser centralt, distribuerar dem till lärarna som tränas på samma sätt. Det är som när man gör en film och sänder ut den till biograferna. Men detta är en fin institution med känsla för det akademiska. Det är inget ont ställe, utan de har smält samman marknadens värden med akademins värden. Det är inget Disney-universitet, säger Katz.

Hans Sandberg


Stanfordchefen Atkinson blickar framåt
-Universiteten har inte längre något monopol på produktionen av kunskap. De kommer att få konkurrera med leverantörer av information och ideer som inte har något behov av dyrbara campus, idrottsplatser, eller akademiska klubbar. Faktum är att konkurrenter till de traditionella fristående universiteten dyker upp överallt, sa Stanfords prefekt Richard C. Atkinson i ett tal förra våren.

-Investerare satsade ifjol många miljarder dollar på onlineutbildning och prognoserna tyder på att det är en tillväxtindustri. Storbritannien har förklarat att de ska etablera ett e-universitet och EU är inne på samma spår, fortsatte han och gjorde sedan en internationell utvikning:
-Den enorma internationella efterfrågan på teknisk träning och yrkesutbildning kommer att uppmuntra nya leverantörer av högre utbildning att gå utöver de nationella gränserna och erbjuda utbildning när som helst och var som helst. Men vi vet inte om det kommer att växa fram en tillräckligt stor global marknad för onlineutbildning, eller om de flesta studenter kommer att välja ämnen som ger omedelbar financiell eller karriärnyta i motsättning till att studera humaniora, eller om den traditionella högre utbildningen kommer att dominera denna marknad. Det är en helt ny värld, för vilken det inte finns några modeller, fortsatte stanfordchefen.

Hans Sandberg

Francis Fukuyama: Biotekniken hotar det mänskliga

(Dagens Forskning, april 2002).

Han har kallats en statsvetenskapens Björn Borg, men kanske ligger Cecil B. DeMille närmare till hands, med tanke på Francis Fukuyamas förkärlek för svepande filosofiska verk som The End Of History and the Last Man. Hans nya bok – Our Posthuman Future - knyter an till den första, men har en pessimistisk underton. Biotekniken hotar vår mänsklighet och måste regleras, varnar han.

PRINCETON (DF) Genombrottsboken byggde på den essä om ”historiens slut” som 1989 förvandlade analytikern i president George H.W. Bush:s utrikesdepartement till en internationell celebritet. Här var en ung spoling som sa att kommunismens fall inte bara var en seger för den liberala demokratin, utan slutet på historien i hegeliansk-marxistisk mening. Detta eftersom det inte längre fanns något ideologiskt alternativ till kapitalismen och demokratin.

Spolingen är idag en stadgad trebarnsfar, professor i internationell politisk ekonomi vid Johns Hopkins University och medlem i president George W. Bush:s nyinrättade Council on Bioethics.

-Boken är en direkt fortsättning på The End of History. Det började med att jag ombads att skriva en retrospektiv essä tio år efter den första artikeln. Den enda kritik jag inte kunnat besvara gällde den om historien kunde ta slut utan att vetenskapen också gjorde det, säger han.

Vetenskapen och tekniken var motorn i Fukuyamas historiemodell och så länge de tuffade på gick det inte att garantera att den liberala demokratin skulle besparas framtida utmaningar som skulle kunna dra igång den historiska processen igen.

Under 90-talets långa IT-ledda boom var det som om teknologin inte hade någon skugga och mycket av debatten handlade om datorer och Internet till alla. Men föreningen av informations- och biotekniken skulle radikalt förbättra förutsättningarna för den biotekniska forskningen och utvecklingen. Fukuyama fann denna utveckling lika lovande som skrämmande. Det var en teknik med enorma löften, men också en teknik som hotade att rycka undan grunden för det moderna demokratiska samhället. Han grep i likhet med andra kritiker tillbaks på Aldus Huxleys ”Du sköna nya värld” där vetenskapen eliminerat inte bara smärtan, utan också meningen med livet.

Fukuyama talar lågmält och avmätt, ibland en smula trevande, om sin nya bok som började säljas 10 april i USA, men redan föregåtts av publicerade utdrag och intervjuer, bland annat i New York Times.

Vad har vi att frukta från biotekniken?

-Den frågan kräver ett komplicerat svar. De som försvarar och främjar den nya tekniken säger att vi inte behöver oroa oss för eugenik (genetisk ”hygien”) eftersom de tidigare versionerna drevs i statlig regi. Det var staten och tvånget som var problemet, medan den nya eugeniken drivs av individer och individuella föräldrar. Så länge det är fallet har vi inget frukta säger man, men jag ser tre slags problem med detta argument.

-Det första är det ekonomer kallar negativa externa effekter. Det finns en rad fall där individuellt rationella beslut är dåliga eller inte fungerar på ett samhälleligt plan eftersom en tredje part drabbas. Det som händer i Asien när det gäller valet av kön på ens barn är ett uppenbart exempel på detta. Det är logiskt för enskilda föräldrar att vilja ha en pojke varför vi nu har ett 20-procentigt överskott på unga pojkar i Kina och Korea. Men det undergräver också samhällets stabilitet.

-Det andra är att folk drömmer om att göra om eller förbättra oss som människor och jag är inte övertygad om att man verkligen förstår vad det betyder. Många vill ha mer intelligens eller ett bättre fysiskt utseende, men den mänskliga naturen är mycket komplicerad och försök att förbättra den kan få komplicerade och inbland negativa resultat. Ett bra exempel är en medicinsk procedur som garanterar att vi inte får ett homosexuellt barn. Många föräldrar kommer att göra detta även om de i övrigt är toleranta mot homosexuella. De vill kanske ha barnbarn helt enkelt, men jag tror inte att man förbättrar den mänskliga rasen genom att eliminera homosexuella från befolkningen, säger Fukuyama.

-Slutligen har vi frågan om den mänskliga naturen och det är kärnan i min bok. De mänskliga rättigheterna och hela den moderna liberala demokratin hänger på existensen av en gemensam mänsklig natur. Om vi börjar leka med människans essens underminerar vi grundvalen för dessa rättigheter. Jag tror att Nietzsche blir en bättre guide för vad som då kan komma än John Stuart Mill. Om du skapar en värld med genetiskt skilda klasser av individer undergräver du grundvalen för den universiella jämlikheten, säger Fukuyama, som varnar för en bioteknik kallad ”germ-line engineering.” Dess ”löfte” är att manipulera inte bara arvsanlagen hos vår avkomma, utan också nedärvda egenskaper hos våra avkommors avkommor.

-Det är bara ett århundrade sedan teorierna om en ”vetenskaplig rasism” dök upp och svarta, kvinnor och andra minoriteter uteslöts från den politiska makten med argument om att de var genetiskt olika, säger han och fortsätter:

-Vi har idag mycket mer kraftfulla verktyg. Det är svårt att säga vad som kommer att hända när vi har fått bättre kognitiv neurologi, bättre biologiska förståelse för hur folk beter sig och mycket större möjligheter att kontrollera deras beteende med sofistikerade neurologiska läkemedel (som Prosac och Zoloft, min anm HS.) Det är något man inte hade på 1900-talet, säger han.

Det finns paralleller mellan Fukuyamas skepsis mot biotekniken och IT-snillet Bill Joys varning häromåret för forskningen inom bioteknik, nanoteknik och robotik (se Wired, april 2000 och min intervju i Dagens IT, 7 dec 2000).

-Jag var aldrig särskilt imponerad av Joys argument. En del av det han pratar om, som nanoteknik och artificiell intelligens, är inte alls så välutvecklade som han säger. Det rör sig också om hot som är uppenbara och fysiska; nanorobotar som förökar sig oupphörligt och käkar upp hela Chicago. De förefaller hanterbara, eftersom de är uppenbart farliga och folk kommer att motverka dem. Problemet med biotekniken är mycket mer subtilt. Den kommer tillsammans med en massa goda saker, varför det blir svårare byga ett konsensus om att vi måste vara försiktiga. Jag säger inte att vi ska låta bli att använda den, men vi måste vara väldigt försiktiga och reglera den, fortsätter han.

En slutsats som när allt kommer omkring ligger ganska nära Bill Joys:

-Om vi inte är försiktiga och bara tillämpar den totalt fria marknadsmodellen på all denna information, försummar vi att det finns onda människor i världen och att skalan krymper för folk som vill skapa kaos. Vi kommer t ex att göra det möjligt för en individ att skapa en helt ny varelse. Vi har aldrig tidigare mött en sådan makt, sa Bill Joy för två år sedan (Dagens IT, 7 dec 2000.)

Fukuyama delar i sin bok in den moderna tekniken i tre kategorier: Kärnvapnen och kärnenergin reglerades redan från början på grund av sin massiva förstörelsekraft, medan persondatorer och internet krävde relativt lite regleringar. Biotekniken hamnar någonstans mellan dessa extremer och det är enligt honom hög tid att fundera på att bygga ett regelverk och nya institutioner.

-Det kommer att bli mycket svårt för enstaka länder att kontrollera vad som sker i en globaliserad världsekonomi, men det betyder inte att vi ska låta bli att försöka.

-Jag tror att det kommer att leda till mycket stora politiska sprickor i framtiden. Kina antog 1995 en lag om eugenik som är mycket snarlik de lagar man hade i USA och i Europa i början av 20:e seklet. De talar om behovet av att hindra personer med låg intelligens från att föröka sig. Och om vi bortser från sker som mord på flickebarn och aborter, så har vi kvar att att de tar organ från politiska fångar och människor som avrättats. Kina har mycket lägre respekt för människolivet och mänskliga rättigheter än i väst, men jag hör trots det inte många som säger att vi ska göra som dem inom bioteknik, eller imitera dem när de tar organ från fångar.

-Vi behöver en kombination av moraliska normer, förbud för vissa saker och formella regler. Det kommer inte att fungera överallt, men de måste inte praktiseras överallt för att vara meningsfulla. Vi lagstiftar mot mord och barnamord även om det finns ställen dit rättvisan inte når.

Självreglering fungerar enligt Fukuyama inte när det gäller bioteknikbranschen, ”eftersom det finns för många kommersiella intressen som jagar alltför mycket pengar... ” Enbart den amerikanska bioteknikbranschen sysselsatte år 2000 över 150.000 och satsade samma år minst 110 miljarder kr på forskning och utveckling.

-Den amerikanska bioteknikbranschen är väldigt libertariansk och vill helst inte veta av några begränsningar av sin verksamhet. Den farmaceutiska industrin har varit med ett tag och är mer öppen för sådant. När jag pratar med folk i branschen säger jag att de bör skynda långsamt i sitt eget intresse. Det sista de skulle behöva är den moraliska stigma som följer av en stor katastrof från ett experiment som gått riktigt snett; från något som verkligen skadar folk på ett uppenbart sätt. Då kommer vi att få massvis med regleringar! Tyvärr har det ofta varit så att regleringarna följt på någon stor skandal eller olycka.

Vad göra?

-I USA är saken ganska enkel. Vi behöver en ny uppsättning institutioner som förmår injicera vissa etiska övervägningar i ett regelverk, som låter oss styra FoU-pengar till saker som helt klart handlar om att bota, medan vi avstyr eller bromsar projekt som medvetet syftar till att göra om eller förbättra människan som varelse. Det är det grundläggande valet.

Vad händer med denna diskussion om bioteknikens drömmar inte slår in, om den inte fungerar som man tänkt sig?

-Jag påstår inte att jag vet vart forskningen ska ta vägen, men det är uppenbart att hela området står inför en rad stora förändringar och troligen mer än på andra vetenskapliga områden. Det finns vetenskapsmän som säger att den humangenetiska ingenjörskonsten (i motsats till växtgenetik, min anm HS) kommer att misslyckas därför att de genetiska orsakssammanhangen är så komplexa till sin natur att vi aldrig kommer att kunna förstå dem. Det är möjligt och jag befinner mig inte i en position där jag kan säga att de har fel, men konsekvenserna är så allvarliga att det är värt att fundera en smula på saken i förväg. Det finns dessutom en hel rad olika teknologier och det är svårt att föreställa sig att ingen ska fungera, säger Fukuyama.

Hans Sandberg

NSF - ”Riskkapitalist” för det långa loppet

(Dagens Forskning)

NSF:s högkvarter i Arlington utanför Washington, DC. Foto: Hans Sandberg

National Science Foundation (NSF) hanterar bara en bråkdel - 4 procent - av den amerikanska regeringens FoU-biljard, men spelar en central roll för grundforskningen och prisas som en föredömligt effektiv myndighet. ”Vi fungerar nästan som riskkapitalister,” säger Christopher Cullis, som handlägger forskningsprojekt inom växtrikets genetik.

NEW YORK (DF) Multinationella storföretag och riskkapitaliser spelar en allt större roll i USA:s forskningsvärld, men regeringens roll är fortfarande helt central, särskilt för grundforskningen. President George W. Bushs förslag till budget för budgetåret 2003, som börjar i oktober detta år, viker 112 miljarder dollar (1.160 miljarder kr) för forskning och utveckling (FoU.) Försvaret är precis som vanligt den största mottagaren av skattebetalarnas forskningspengar, men över 80 procent av de 550 miljarder kr Bush lägger på försvaret går till utveckling av befintlig teknik. De kvarvarande 100 miljarder kr som Pentagon satsar på forskning är emellertid inte fy skam och resulterar ibland i civila ”spinoffs,” som när astronomerna världen över började revolutionera sina teleskop med en teknik från Stjärnornas Krig kallad adaptiv optik.

På den civila sidan så är det hälsovården som dominerar. National Institute of Health (NIH) får i budgeten 270 miljarder kr för forskning (en ökning med 16 procent, bl a för att bekämpa bioterror,) varav över hälften går till grundforskning och resten till tillämpad forskning. Rymdflygstyrelsen får över 100 miljarder och energidepartementet som bland ansvarar för kärnenergiprogrogrammet får 85 miljarder.

Mot den bakgrunden låter de 50 miljarder kr NSF utlovas kanske inte särskilt imponerande, särskilt inte som det bara blir 27 miljarder kvar när bidragen till projekt som bara indirekt har med forskning att göra räknats bort, saker som program för vuxenutbildning och att stimulera matematik och vetenskap i landets skolor.

Men det som gör att NSF trots allt ses som så viktigt är att myndigheten är extremt lyhörd för forskningsvärlden, kan ta risker och stöda forskning som inte nödvändigtvis har någon förutsägbar nytta. Initiativet till satsningarna kommer för det mesta från forskarna ute på fältet och förslagen utvärderas av andra forskare i en interaktiv och anonym process. 94 procent av anslagen från NSF beslutas efter att ha granskats i en sådan ”peer review.”
-Regeringens byrå för budgetanalys (OMB) vill göra vår modell till standard för andra myndigheter, säger Rolf Lehming, statistisk expert och direktör för avdelningen för vetenskapsstatistik, som vartannat år producerar en uppmärksammad samling statistik kallad ”Science and Engineering Indicators.”
-Vårt sätt att arbeta förutsätter att vi har väldigt goda kontakter ute på fältet. Våra handläggare är mycket aktiva i att påverka och vägleda alla dessa projekt. Vi får ett konstant informationsutbyte och en flod av information som hjälper oss att se till att programmen verkligen ligger vid frontlinjen, fortsätter han.

-Ungefär en tredjedel av våra 1.300 anställda är alltid gästande forskare som kommer hit för att under ett eller ett par år hjälpa oss med våra program, säger Mark Suskin, ansvarig för Europa vid avdelningen för internationell vetenskap och ingenjörskonst.
Vid sidan av dessa inhyrda experterna anlitas 50.000 forskare som granskare på frilansbasis.

-Vi får in förslag via ett elektroniskt system kallat FastLane. De flesta anländer strax före stoppet 8 januari och går sedan vidare till granskarna. Vi kollar först att de inte har några bindningar till forskningen eller forskaren i fråga, säger Jane Silverthorne, programdirektör vid avdelningen för Plant Genomics.
-Varje förslag sänds till mellan sex och åtta granskare som rangordnar dem från ”dåliga” till ”utmärkta.” Vi sätter samman en rådgivande panel som får 80-90 förslag att bedöma.

De femton medlemmarna får ett dusin förslag och sänder när de är klara in sina omdömen via FastLane. I april kallas panelen till ett hemligt möte på 2-3 dagar i Washington, D.C.
-Vi lägger stor vikt vid konfidentialiteten för att undvika intressekonflikter, säger Jane Silverthorne.

Panelens rekommendationer går till handläggarna som förbereder det slutliga beslutet. De stöder sig på två kriterier: Är idén vetenskapligt bra? Är det bra forskare? Men det finns andra och mjukare kriteria:
-Vi tar också hänsyn till projektets bredare inverkan; hur det påverkar ett utbildningen på ett visst område, mångfalden och projektets geografiska lokalisering. Ett projekt i delstaten Montana kan få stor betydelse för dess infrastruktur och skolor. En annan sak som spelar in är hur många som kommer använda ett redskap – en person eller 50.000?

För stora projekt med team från olika institutioner är proceduren mer komplicerad och kan ta månader. NSF:s experter gör besök, pratar med forskarna och de ledande grupperna bakom förslaget. De vill på ett tidigt stadium skaffa sig ett konkret grepp om projektet, lösa frågor om samordning och hantering av upphovsrättsfrågor.

De forskare som fått sina projekt godkända är naturligtvis glada över det, men även ”förlorarna” kan dra nytta av processen.
-Alla ansökningar returneras slutligen till forskarna som lämnat in dem och då med kommentarerna och rekommendationerna från NSF:s granskare och handläggare. Detta material innehåller ofta kritiska synpunkter som forskarna kan de använda för att förbättra sina förslag till nästa gång, säger Jane Silverthorne.
-Vi hör ofta att dessa besök varit enormt nyttigt för institutionerna. De får besök av två eller tre experter som plockar isär deras förslag och betraktar dem på ett sätt som de aldrig skulle kunna göra internt. De som fått sina anslag godkända kanske inte läser dem så noga, men de som fått avslag gör det, säger hennes kollega Christopher Cullis.

Både Christopher Cullis och Jane Silverthorne är britter som flyttat till USA (för 15 respektive 21 år sedan) där de etablerat sig som professorer vid amerikanska universitet. Han är biologiprofessor vid Case Western Reserve University i Cleveland i Ohio och hon är professor i molekylärbiologi vid University of California at Santa Cruz. De har också blivit forskningspolitiska makthavare och exempel på hur USA genom sin öppenhet attraherar framstående forskare och därmed övervunnit den ”forskarkris” som NSF felaktigt dramatiserade på 80-talet.


Christopher Cullis och Jane Silverthorne. Foto: Hans Sandberg

-Vi fungerar som en VC-firma. Vi kan ha förslag som alla är eniga om och som resulterar i exakt vad man förväntat sig, men vi kan också ha förslag där granskaren å ena sidan ställer sig frågande, men å andra sidan säger, att det vore fantastiskt om det verkligen gick. Vi får balansera risken på ett sätt som påminner om riskkapitalistens arbete, säger Christopher Cullis.

Det finns flera olika modeller för att finansiera ett projekt. En del projekt får en klumpsumma som de kan sprida ut över flera år, medan andra anslag delas ut årligen efter delrapporter. Det finns en tredje typ av projekt där handläggarna är mer aktivt involverade under hela projektet.

-Vi vill se forskning på de områden där vi ännu inte kan se några marknader. Det gäller att blicka fem, tio eller tjugo år framåt, vilket kan leda till marknader som vi idag inte ens kan föreställa oss. Vi har till exempel ett projekt kallat ”Revolutionär databehandling,” som undersöker kvantdatorer (quantum computing) och biologiskt baserade datorer. Vi vet inte ens om det går att dem, men vi satsar i hoppet om att finna sätt att göra det, säger Frank D. Anger, som handlägger IT-projekt inom området programvara och programspråk.

Det finns i USA ett konsensus om att regeringen ska hålla sig undan, om det finns minsta tillstymmelse till att den privata sektorn är intresserad. Frank Anger säger att det är ett av skälen till att NSF vill att handläggarna ska ha nära kontakter med industrin.
-Vi vill att de samarbetar med näringslivet för att undvika dubbelarbete, samt som en verklighetskoll. Det finns trots det en viss duplicering av insatserna och näringslivet vill inte alltid avslöja vad de jobbar på, säger han.
-Om en handläggare drar slutsatsen att industrin kommer att gå in på ett område om tre år finns det inget skäl att satsa federala pengar, men däremot om det är ett grundläggande problem, där vi inte har en aning om hur vi ska lösa det, bara att det är lösbart.
-Vi räknar med att en viss andel av projekten ska misslyckas, säger Frank Anger.

Bakgrund: National Science Foundation

NSF skapades fem år efter andra världskrigets slut, men det som Vannevar Bush hoppades skulle bli en kraftfull och oberoende forskningsmyndighet blev istället en relativt liten byrå som inte alls var så självständig som forskningshjälten från krigsmobiliseringen drömt om.

NSF är fortfarande en liten organisation jämfört med jättarna inom den offentliga forskningsvärlden: försvaret, hälsovården och NASA. Men den har trots det skapat sig en stark ställning inom den akademiska världen och prisas för sin effektivitet i George W. Bushs budget för 2003 (som startar 1 oktober 2002.) Presidenten vill höja byråns anslag med 5 procent, till drygt 50 miljarder kr.

NSF har traditionellt fokuserat sig på naturvetenskaperna, men det som länge gränsade till förakt för samhällsvetenskaperna har mjukats upp en smula delvis under inflytande av dataforskningen som lyft fram frågor om interaktionen mellan människa och maskin, samt informationsnätens sociala samspel.

Efter det kalla krigets slut fanns en oro för att grundforskningen skulle förlora sitt politiska stöd och det fanns i början av 90-talet ett förslag om att styra över NSF mot teknologisk utveckling, men styrelsen – National Science Board – lyckades avvärja denna pragmatiska attack. Från mitten på 90-talet stärktes forskningens ställning i USA, vilket bland annat speglats i stora ökningar i anslagen till National Institute of Health (NIH) och NSF, som år 2000 fick sin budget stiga med 17 procent. Byrån svarar idag för en knapp fjärdedel av all akademisk grundforskning, eller hälften om räknar bort den medicinska.
NSF likställs ibland med USA:s grundforskning, men faktum är att NIH står för 2/3 av de federala anslagen till grundforskningen.

Kärnverksamheten består i att dela ut pengar till forskare och att stimulera naturvetenskap inom hela utbildningsväsendet, från förskolan och uppåt. Det femåriga MSP-projektet bidrar varje med 2 miljarder kr till att främja vetenskap och matematik i skolarna, något som motiveras med behovet att säkerställa det framtida tillflödet av forskare.

Organisationen stöder idag ca 20.000 projekt, som involverar 30.000 forskare, 65.000 forskarstudenter, 11.000 skolbarn och 85.000 skollärare. Varje år inkommer över 30.000 förslag, varav en trejdedel accepteras. Över 1.800 organisationer tar emot bidrag, som i genomsnitt ligger på 1,4 miljoner kr per projekt.

NSF backar också sex större temaorienterade projekt:

• ITR (3,0 mdr kr till IT-forskning,)
• Nano-programmet (2,3 miljarder kr till nanoteknisk forskning)
• Forskning om inlärning i 21:a århundradets arbetsliv (1,9 miljarder kr)
• Biokomplexitet i miljön (800 miljoner kr.)
• Matematiska vetenskaper (650 miljoner kr.)
• Sociala, beteendevetenskapliga och ekonomiska vetenskaper (105 miljoner kr.)

Bland de mer kända NSF-programmen finns Gemini-projektet, vars två 8-meters spegelteleskop – ett i Chile och ett på Hawaii-ön - tillsammans täcker hela stjärnhimmelen. Man ska också komma ihåg att organisationen lämnade ett avgörande bidrag till utvecklingen av Internet genom att stödja uppbygget av fem superdatorcentra och höghastighetsnätet NSFnet mellan dessa centra och mellan landets universitet, vilket i sin tur stimulerade framväxten av lokala datanät inom den akademiska världen. Mindre smickrande var den omdebatterade partikelacceleratorn i Texas (Superconducting Super Collider,) som skrotades efter att ha kostat skattebetalarna 20 miljarder kr och det stod klart att det behövde 100-120 miljarder kr till.

Det är möjligt att den av demokraterna dominerade kongressen ger NSF mer pengar än vad presidenten föreslagit. Demokraten Barbara Mikulski och republikanen Christopher Bond har tidigare föreslagit att NSF:s budget skulle dubbleras från ca 40 miljarder kr år 2000 till över 80 miljarder kr 2005. Den stora ökningen i NSF:s budget för 2002 sågs som ett steg i denna riktning.

• Forskning och relaterad verksamhet: $3.783 miljoner (+5.1%)
• Utbildning och mänskliga resurser: $908 miljoner (+3.8%)
• Utrustning, stora installationer: $126 miljoner (-9%)
• Löner och omkostnader: $210 miljoner (+19,1%)
• Generalinspektörens kontor: $8 miljoner (+14.5%)

Investering efter strategiska mål:

• Människor: 11 miljarder kr
• Idéer: 27 miljarder kr
• Redskap: 12 miljarder kr

President Bush föreslår i sin budget för 2003 en att de federala anslagen till civil och militär FoU ökas med 8 procent till 1.160 miljarder kr.

Ökad regional konkurrens för USA

-Det internationella samarbetet inom forskningen har ökat under de senaste tjugo åren. Många företag utlokaliserar forskning till andra länder. Vi får företag som inte gör något annat än att forska, företag som Celera Genomics. Sådana företag bryr sig inte om ifall de jobbar för ett amerikanskt företag eller ett i Sydkorea, säger Rolf Lehming, som är chef för NSF:s statistikkontor.

-Vi får regionala forskningscentra i världen. På 80-talet skedde en stor del av det internationella samarbete vid centra i USA och våra forskare dominerade starkt, men nu kan vi se att vår andel i det internationella forskningssamarbetet sjunker, säger han och pekar på billiga flygbiljetter som en avgörande faktor bakom denna trend. Internet är viktigt, men det är synnerligen viktigt att det är lätt och billigt för forskarna att åka till internationella konferenser.

EU är av naturliga skäl en av USA:s främsta vetenskapliga samarbetspartners. Japan är också en viktig partner och vi kommer att se en växande roll för Kina och Indien. När man inom EU och de enskilda medlemsländerna diskuterar forskningspolitik både inom det sjätte ramprogrammet och i de nationella programmen lyfts ofta NSF fram som ett föredöme. Men hur ser man på NSF på EU:s forskningspolitik?
-Den skarpare och mer medvetna fokuseringen på vetenskap och teknik måste få positiva effekter, särskilt för de yngre europeerna som är flerspråkiga och ofta pratar engelska. För dem är ett gränslöst Europa inget problem. Pensionssystem och belöningssystem kan däremot skapa hinder, säger Rolf Lehming.
-Det sjätte ramprogrammet lägger större tonvikt vid storkskaliga initiativ, men det fins en hel del intresse för små avancerade program, liksom för att utgå från forskarnas intressen och för ”peer reviewed.” Det är en model som jag tror att de lånat från oss. Det är fortfarande inte så mycket pengar de viker för program som initieras av forskarna själva, men början finns och det är värt att fortsätta på den vägen. Det är den inriktningen som under många år gjort NSF så oerhört produktiva, säger han.
Frank Alger ger ett praktiskt perspektiv på hur man en inte ovanlig amerikansk attityd till europeisk forskning:
-De har en något annorlunda mekanism för att finansiera forskningen. EU betonar att teamen måste vara internationella, ha stark förankring i näringslivet och vara mer fokuserade på produkter, eller åtminstone något mål som kan mätas i termer av sociala värden på relativt kort sikt. NSF ställer inte sådana krav, utan vi backar en mängd projekt som är ganska vilda och kanske inte alls ger några resultat, säger Frank Anger.
-Jag tror att det sjätte ramprogrammet skulle vinna på att satsa hårdare på grundforskning. Det betalar sig i längden, säger Mark Suskin.
-Det verkar som om det finns mer byråkrati i den europeiska forskningsorganisationen. Vi sponsrade till exempel ett ingenjörsprogram kallat ”Impact Project” som var tänkt som en serie möten med ledare inom branschen. Vi vill ha en långsiktig analys av industriella projekt för programvaruutveckling för att se var innovationerna kommit ifrån. Vi fick fram pengarna på två månade, men det tog ett år och två månader för våra EU-kollegor att få fram sina pengar. Vi hade stor rörelsefrihet, medan EU reste en mängd krav på ur pengarna skulle användas, säger Frank Anger.

Hans Sandberg

Professor betalade en miljon för annons mot Big Bang teorin

(Dagens Forskning våren 2002)

För ett några år sedan var Pierre-Marie Robitaille en högt aktad radiolog, som byggt världens kraftfullaste instrument för magnetiska resonansbilder (MRI.) Men sedan 17 mars är han Ohio-professorn som spenderade en årslön – över en miljon kr – på att såga den moderna kosmologin i en helsidesannons i New York Times.

NEW YORK (DF) Pierre-Marie Robitaille, som är radiologiprofessor vid Ohio State Univesity, inleder annonsen med att han gett upp hoppet om att bli publiceraded i vetenskapliga tidskrifter. ”Mina ideer är både för enkla och oväntade för att han en chans,” skriver han och levererar sedan en detaljerad uppgörelse med de senaste 150 årens kosmologi. Han förnekar att det går att mäta universums temperatur (vilken antas vara 2,728 grader K) och att de mätningar COBE-satelliten gjort (den studerar den kosmiska bakgrundsstrålningen) i själva verket avser strålning från jordens oceaner. Och eftersom denna temperatur är avgörande för Big Bang-teorin avfärdar han hela tanken på ett universum fött ur en gigantisk explosion. Hans fortsätter med att kritisera synen på solen som ett brinnande gasklot för att vara en orimlig teori, eftersom den antar att solytan har en mycket lägre temperatur (6.000 grader K) än solens inre (ca 15 miljoner grader K,) samtidigt som dess korona har en temperatur på en miljon grader K. Solens yta är istället ett brinnande hav, som dessutom är mycket hetare (7 miljoner grader K) än man hittills trott.

Robitailles annons uppmärksammades i Ohio-tidningen Columbus Dispatch och senare i New York Times, men har annars förbigåtts med tystnad. Denna tystnad kan delvis förklaras med att artikeln är mycket teknisk och i det närmaste oförståelig för en lekman och delvis med att man inom den vetenskapliga världen fruktar att det ligger andra krafter bakom annonsen. Det ser ut som en tanke att annonsen kommer samtidigt som skolstyrelsen i Ohio debatterar ett anti-darwinistiskt förslag om att jämställa läran om Intelligent Design med utvecklingsläran. Professor Robitaille ville i ett ebrev till New York Times inte uttala sig om sina eventuella band till ID eller de kristna fundamentalisterna (creationists.) Och han hävdar att han och hans familj betalat för annonsen. I ett ebrev till Dagens Forskning skriver han, att han inte tänker ge några fler intervjuer eftersom han är dålig på personliga kontakter. Robitailles kollegor säger till New York Times att han för några år sedan började ge sig utanför sin akademiska kompetens och då avgick som chef för universitetets MRI-forskning.

Steven Weinberg, som är nobelpristagare i fysik (1979) och den som populariserade Big Bang-teorin med sin bok – The First Three Minutes – vill inte kommentera annonsen, men säger i ett ebrev ”att det finns gott om bevis för att den kosmiska bakgrundsstrålningen verkligen kommer långtbortifrån i universum.” Han pekar på Sunyaev-Zeldovich-effekten, där spektrum varierar över områden med kluster av galaxer på ett sätt som tyder på att strålningen kommer från källor bortom dem.
-Talet om att den kosmiska bakgrundsstrålningen skulle komma från jorden är helt enkelt inte korrekt. Även om man tog all strålning från jorden och förstärkte den så skulle det bli något helt annorlunda än den kosmiska bakgrundsstrålningen, säger Lyman Page, en expert på just detta område vid Princeton University.

Hans Sandberg

Strippad cyborg i rullstol till planet

(Publicerad i Sydsvenska Dagbladets nättidning Snällposten våren 2002).

Steve Mann är inte som oss andra. Han gör anspråk på att ha uppfunnit datorn som man bär på sig jämt och ständigt, en wearable computer, och det är en vision han gjort till en vital del av sitt liv.
Jag har stött på honom då och då under mina femton år som USA-korrespondent och får nog säga att lite galen är han nog. Saken är den att han sedan barnsben varit övertygad om att hans fem sinnen inte räcker. Han började därför redan på gymnasiet plocka isär videokameror för att bygga elektroniska apparater man kan gå omkring med.

När jag träffade honom 1997 på MIT Media Labs seminarium om Wearable Computers visade han videosnuttar som han tagit av sig själv i konfrontation med kassapersonal på livsmedelsaffärer med TV-övervakning. Han var då forskare på medialabbet och spenderade större delen av sin vakna tid med en liten videokamera på huvudet. Kameran var ansluten till en bärbar dator och kunde sända bilder till en server via ett trådlöst system han snickrat ihop själv på medialabbets campus.

Visst låg det något i hans tanke på att konfrontatera makten med dess spegelbild, genom att sätta videokamera mot videokamera, men det hela hade också en paranoid underton. Den fanns kvar när jag fyra år senare intervjuade honom på Toronto-universitetet sommaren 2001. Det bärbara datorstystemet hade krympts så att han nu kunde titta på video från sin miniatyrkamera via sina specialtillverkade solglasögon, som projicerar en virtuell bildskärm direkt på näthinnan. “Jag har skapat denna maskin, eller kanske mig själv som en maskin,” sa han bland annat under intervjun.

Om det inte vore för det faktum att han faktiskt bygger nya och spännande prylar skulle det bara vara alltför lätt att avskriva honom som ett excentriskt snille som inte drar sig för att hamna på stickspår. Men han hittar som sagt på nya saker hela tiden och har inspirerat en hel generationer ”cyborgs,” som mer eller mindre lever med sina ”wearables” uppkopplade mot Internet.

Men så mycket anti han nu är (Manns stora hjälte är cyberanarkisten Eric Raymond) är han också duktig på att skapa publicitet kring sin forskning och inte minst sig själv. Senast lyckades han få en rejäl artikel i New York Times om en kontrovers han haft med säkerhetspersonalen på S:t Johns flygplats. S:t John är nordamerikas äldsta stad och dessutom huvudstad i Newfoundland, som ligger långt uppe i nordost.

Steve Mann hade flugit många gånger förr med sitt bärbara datorsystem utspritt över kroppen och vakterna på Torontos flygplats lät honom borda planet upp till S:t John sedan han dokumenterat vad det var för utrustning han bar på sig. Vakterna i S:t John var däremot inte alls lika pigga på att släppa ombord en kille med ledningar kors och tvärs över kroppen, mystiska kläder fulla av elektronik och som dessutom bar svarta solglasögon med ledningar som försvann ner bakom nacken. De bad honom ta av sig utrustningen, starta och stänga av den och sedan lägga den på röntgenmaskinens rullband.

Vår cyborg drabbades då av akut digital separationsångest. Han fruktade för sitt digitala booster-pack, som var superkänsligt och inte skulle må bra av en röntgenbehandling. Han ägnade två dagar åt att förhandla med flygbolaget Air Canadas chef för kundservice, men det var säkerhetsbolaget som hade ansvaret och dess vakter insisterade på att röntga hans utrustning system och genomförde till slut en kroppsvisitation. De förstörde enligt vad han berättat för New York Times (14 mars) delar av hans utrustning och ska dessutom ha åsamkat honom viss blodspillan när de avlägsnade elektroder fästade vid hans kropp (systemet håller även koll på vitala kroppsliga funktioner.)

Den Mann som såsmåningom släpptes igenom säkerhetskontrollen var i egna ögon gravt handikappad. Han hade svårt att navigera flygplatsen utan sin wearable computer och sina specialglasögon som han fått checka in. Han snubblade två gånger och svimmade efter att ha slagit huvudet i en eldsläckare. ”Jag mådde illa och var disorienterad och det blev bara värre,” klagar han i efterhand för tidningens reporter.
Det bar sig inte bättre än att han fick borda planet med hjälp av en rullstol. Den mentala upplösningen berodde naturligtvis på avsaknaden av den dator han levat med sedan 1980-talets början och som fanns med till och med på hans bröllop. Det måste ha varit en sorglig cyborg som satt han på Air Canadas plan; berövad sin dator, sitt visuella stödsystem (som kan komplettera hans bild av omgivningen) och sin realtidsuppkoppling mot Internet. ”Han genomgår nu tester för att utröna om hans hjärna påverkats av den plötsliga separationen från tekniken,” skriver New York Times teknikreporter Lisa Guernsey.

Nu väntar vi bara på ett mångmiljonåtal, fast det är kanske för simpelt och otekniskt för en cyborg.

Hans Sandberg

Intervju med Leornard Downie Jr., Washington Post

Leonard Downie Jr.    Photo: Hans Sandberg.

(Intervju 6 mars 2002, Först publicerad i Pressens Tidning).

Nyhetsjakten ska styra – inte profitjakten

-Den amerikanska journalistiken befinner sig i ett vägskäl, säger Washington Posts Leonard Downie Jr., som en gång höll i Watergate-avslöjandet och 1991 tog över som Executive Editor efter Ben Bradlee. 
Downie har just gett ut boken The News about the News tillsammans med en annan veteranreporter, Robert G. Kaiser. Det är en svidande kritik av lönsamhetsfixeringen hos kedjor som Gannett och Knight-Ridder, samt ett försvar för den amerikanska journalistiska traditionen.

(Washington, D.C.) Säkerheten har blivit tajtare på Washington Post. Det står ett par vakter utanför entrén, en omedelbart innan och ett par till halvägs till vaktbåset framför hissarna, där man numera måste visa fotolegitimation. Jag får sedan vänta på Downies sekreterare Pat O’Shea, som för mig till centralredaktionen på tredje våningen. Hon pausar ett ögonblick när vi kommit in för att se om det finns några jordgubbar på den stora desserttallrik som sänts ner från direktionen. Sedan fortsätter hon bort mot långväggen som vetter mot 15:e gatan, förbi redaktionschefen Milton Colemans stora kontor, där han sitter och pratar i telefon. Jag kan se genom glasväggen att Downies kontor är tomt och ska just slå mig ner i en soffa då Coleman kommer ut och hälsar. Han säger skämtsamt att jasså, du är här för att träffa the Big Boss nu och försvinner sedan tillbaks till sitt rum (följ denna länk till intervjun med Coleman.)

Len Downie dyker snart upp och ber mig följa honom in på kontoret. Han slår sig ner i en soffa med ryggen mot redaktionen och jag sätter på bandspelaren. Han ger ett tufft och affärsmässigt intryck. Inget kallprat, inget kaffe, inget slöseri med värdefull tid, utan rakt på sak.
-Den amerikanska journalistiken befinner sig i ett vägskäl, säger han som svar på min inledande kommentar om att det kommit ut en massa böcker om journalistik under de senaste fem-sex åren.
-Den bästa journalistiken är bättre än någonsin. De bästa journalisterna är bättre utbildade än någonsin och bättre experter på sina respektive områden, men merparten av amerikansk journalistik försämras tyvärr. Kabelteve, Internet och nya ägarmönster har skapat ett läge där det kan gå åt endera hållet.
-Vi vill hjälpa amerikanerna förstå hur nyhetsmedier fungerar. Vi gör det genom att skildra utvecklingen inifrån vilket få andra böcker gör. De argumenterar, medan vi har riktiga reportage, säger han.

Och det är ingen överdrift, för The News about the News är ett mycket långt och mycket kritiskt reportage om hur nyheterna produceras och rapporteras i dagspressen, de nationella tevenäten, lokalteve, kabelteve, radio och av nyhetssajterna på Internet. Downie och Kaiser är två av USA:s mest erfarna journalister och levererar en lika detaljerad som inträngande analys, vilken dessutom ger oss den historiska bakgrunden.

Det är ett med andra ord ett stycke av den goda journalistik som enligt bokens underrubrik befinner sig i fara. Kritiken är konkret och insiktsfull, som när Tom Brokaw, Peter Jennings och Dan Rather intervjuas om hur de ser på de nyheter de idag producerar, efter att först ha låtit dem fräscha upp sina minnen med program de gjorde i början av sina jobb som nyhetsankare. Brokaw, Jennings och Rather erkänner att de fått pruta på sina ambitioner, eftersom dagens nyhetsprogram måste vara underhållande - och framför allt lönsamma.

Internets nyhetssajter modell MSNBC.com kritiseras för att de investerar i teknik snarare än i journalistik och därför inte har resurser för självständig journastik i någon större omfattning. Dagspressen skildras via den egna tidningen, men också i en serie undersökningar och intervjuer med ledare för de stora tidningskedjorna; med Tribunes Jack Fuller och Gannetts John Curley. Mycket av skildringen är en sorglig historia, men det finns också upplyftande berättelser som Raleigh News & Observer i North Carolina.

Om vi bortser från drakarna, så är de flesta amerikanska tidningar små och lokala. Ska man verkligen vänta sig så mycket från dem?
-Jag förväntar mig att de täcker sina lokalsamhällen väl och de är förresten inte alltid så små. Många är medelstora i likhet med Raleigh News & Observer som vi skildrar. Den tidningen gör ett mycket fint jobb med en personlastyrka som bara är bråkdelen av den vi har. De har de rätta värdena, den rätta ägaren och gör så gott de kan. Det använder nyhetsbyrårerna och syndikerat material från Los Angeles Times, Washington Post och New York Times för att täcka nationen och världen och framställer sedan en tidning som håller befolkningen i Raleigh-Durham-området av North Carolina ytterst väl informerad.
-Det går att göra detta och många amerikanska tidningar gör det, men så har vi dem som köpts upp av stora tidningskedjor, vilka bryr sig mindre om samhällena och desto mer om att krama ur tidningarna så mycket pengar de kan. Det är inte storleken utan ägarnas mål som avgör.

Ni kritiserar lönsamhetstänkandet, men jag vill minnas att redan Alexis de Tocqueville talade om de positiva effekterna av vinstintresset....
-Ja, ja, visst är lönsamhet bra för tidningarna, men frågan är hur mycket. När man talar om tjugo eller trettio procent, så kan man dra av fem procent för att satsa på nyheter och ändå vara väldigt lönsam. Man kan acceptera lägre vinstmarginaler när konjunkturen rasar och kompensera sig när tiderna är goda igen, men storföretagen kräver samma marginaler hela tiden, säger Len Downie, som ofta hugger in på en fråga innan den avslutats.

Kärnan i ert argument är behovet av en stark organisation för att rapportera nyheter, oavsett hur de levereras...
-Det är helt rätt! Vi har en stor publik för Washingtonpost.com och uppskattar detta. Vem vet vad som ska hända i framtiden? Jag tror visserligen att tryckta tidningar kommer att finnas kvar en lång tid eftersom de är så användbara, liksom av det faktum att inga gamla medier någonsin dött därför att det kommit nya medier.

Men en stor del av kvällstidningarna försvann...
-Ja, ja, tidningarna kommer att förändras. Gamla medier förändras när det kommer nya.

Boken skildrar ingående utvecklingen på Chicago Tribune och Philadelphia Inquirer. Deras ägare kritiseras för att ha varit alltför lyhörda mot Wall Street och satsar för lite på journalistiken. Men går det verkligen att jämföra dessa tidningar med New York Times och Washington Post, vars ställning även speglar det faktum att de ges ut i Washington och New York. Vi frågar Len Downie om folk som kan logga in sig varän de råkar befinna sig, inte kommer att föredra New York Times och Washington Post framför dessa tidningar.
-Bara Chicago Tribune kan bevaka Chicago och bara Philadelphia Inquirer kan bevaka Philadelphia, svarar han bestämt.

Sant, men klarar de att bära den stora dagstidningens kostym, med utrikeskorrespondenter och....
-Det är inte det vi menar! De bästa och mest lönsamma tidningarna tidningarna ska ha utrikeskorrespondenter. Så många som möjligt bör ha det om det ligger i läsarnas intresse. Dallas Morning News har blivit en mycket bättre tidning än den brukade vara och det utan att ha korrespondenter överallt.De har dem däremot i Latinamerika och Mexico, vilket är naturligt för folk som bor i Dallas, på samma sätt som det är naturligt för tidningar i Californien att ha korrespondenter i Asien. De ligger ju vid Stilla Havskusten.
-Vi kräver inte att alla ska ha allt, men en tidning måste vara bra på att betjäna det samhälle den verkar i. Philadelphia är en stor stad med 4-5 miljoner invånare och där måste du ha en bra bevakning av Philadelphia, delstaten Pennsylvania och nationella frågor av vikt för stadens invånare. Inquirer gör fortfarande ett ganska bra jobb, men är inte så bra som den brukade vara. Dessutom sjunker upplagan och ligger nu under 400.000, vilket är fruktansvärt i en stad med över 4 miljoner invånare.

Men det speglar väl det demografiska skiftet till förorterna?
-Tja, men då måste du bevaka förorterna bra och sälja tidningar där också. Det finns ingen anledning att inte göra det. Vi har en penetration på 50 procent på vardagarna och 67-70 procent på söndagarna.

Med Internet blir vi alltmer oberoende av geografin....
-Vi kommer fortfarande vara beroende av var vi befinner oss. Merparten av våra annonser kommer från Washington-området och så kommer det att förbli så långt vi kan se. Internet kommer inte att dra in särskilt mycket nationell annonsering, utan basen förblir lokal. Det faktum att basen för annonsintäkterna är lokal är en stor skillnad mellan amerikanska medier och europeiska. Jag vet inte om det kommer att vara så om tjugo år, men det är ett mönster som hållit i nästan 300 år, säger han.

Det finns många trender som sliter i det paket som dagens storstadstidning utgör. Går det verkligen att hålla ihop det?
-Vi har framgångrika tidningar av olika storlek – Portland Oregonian, Dallas Morning News, Los Angeles Times, Boston Globe och Washington Post – och det som gör dem framgångsrika är att de fungerar som ”supermarkets” för nyheter av hög kvalitet om en mängd olika ämnen. Jag behöver inte köpa tjugo publikationer eller titta på tjugo olika tevekanaler för att få samma sak som de kan få genom att läsa en dagstidning. Jag ser inget skäl att tidningarna inte ska kunna fortsätta att fylla den rollen.

Fruktar du at publiken ska brytas upp på samma sätt som hände med TV när kabelteve slagit igenom? Det tryckta formatet gör det lättare att hålla ihop paketet, men när ni rör er mot nya medier kanske läsarna börja plocka ihop sina egna rapporter – The Daily Me.
-Jag har aldrig sett någon göra The Daily Me. Visst kommer folk att surfa på nätet, men de kommer fortfarande att att besöka webbsajter som ställts samman av redaktörer vid medier och som de identifierar sig med. Folk kommer till Washingtonpost.com från hela världen, men de kommer av bestämda skäl och inte för att plocka ihop sin egen tidning. De vill veta vad vi ställt samman och vad vi tycker är viktigt. Om vi ger upp detta, om vi slutar värdera nyheterna och specialisera specialisera oss på det som är bäst för vår läsekrets, då kommer folk att sluta läsa tidningarna eftersom det inte finns någon anledning för dem att göra det, säger han.

Har 11 september förändrat det journalistiska klimatet i USA?
-Jag hoppas att effekten blir bestående, men är inte säker på att det blir så. Det som hände omedelbart efter 11 september var att de flesta nyhetsorganisationer gjorde sitt bästa arbete någonsin. TV-näten satsade mer tid och tidningarna gav ökat utrymme för nyheter, men idag är det många som återgår till business-as-usual.
-Det viktigaste resultatet av bevakningen efter 11 september var att amerikanerna läste och tittade i rekordmängd. Tidningarnas upplagor steg och tittarantalet ökade. Jag tolkar det som att amerikanerna är intresserade av seriösa nyheter om man bara gör sig besväret att bevaka dem väl och göra dem relevanta för folk.

Under det kalla kriget var det psykologiskt lättare mobilisera resurser för saker som forskning. Det gick att spela på den Röda Faran. Efter 11 september såg det ut som om landet åter hade en samlande fiende...
-Det är klart att en kris ökar intresset för nyheter utöver det normala, men jag hoppas att folk ska lära sig läxan att vi måste kunna mer även resten av tiden också. Då hade vi kanske kunnat undvika en del av de faror som vi nu oroar oss för. En välinformerad befolkning och regering skulle kanske kunna vidtagit åtgärder så att allt detta inte behövt hända.

Kan man säga att medierna och folket kopplades samman efter 11 september ungefär som anhängarna av public journalism önskar sig?
-Medierna producerade en utmärt bevakning av en mycket viktig händelse och folk lyssnade, men de spelade inte en aktiv roll i samhället, vilket en del anhängare av public journalism kräver. Vi gjorde vårt jobb och gav folk information, men vi talade inte om för dem vad de ska göra med den. Det var inte det vi gjorde efter 11 september, så jag skulle inte vilja betrakta det som ett exempel på public journalism.

Men pressen tacklade ett av de problem som public journalism-rörelsen rest, bandet mellan läsaren och journalisten?
-Visst, men mitt argument har alltid varit, att vi löser detta genom att bevaka nyheterna riktigt bra. Public journalism används alltför ofta som ett billigt alternativ till bra nyhetsbevakning, till att hålla lokalpolitiska möten, göra opinionsundersökningar och driva kampanjer istället för att bevaka nyheter.
-Det fanns en tid då folk var mer intresserade av sina privata liv än i samhällslivet. Det var inte vårt jobb att övertyga dem om att ta del i det allmänna, utan att på ett bra sätt rapportera om det allmänna. Där brast vi.

Hur mycket av detta ligger bortanför någons kontroll?
-En del kanske, men det ska inte stoppa oss från att göra vårt jobb så bra vi kan. Det finns fortfarande en hel del finansiella resurser för bra nyhetsbevakning. Frågan är hur mycket som används för detta och hur mycket som hamnar i de stora företagsägarnas fickor.

En monopolmarknad tenderar att politiseras, eftersom det inte finns någon konkurrens som kan tvinga fram ändringar....
-Rätt, men USA har en lång tradiditon av att betrakta journalistik som samhällsnyttig verksamhet och inte bara en fråga om att göra vinster. De stora ägarna av medieföretag har förmått hålla ihop dessa två saker. De har en grundlagsstadgad plikt att producera journalistik som en service åt allmänheten. De som säger att de inte har råd med detta och att allt måste vara lönsamt går emot traditionen. De har också fel, för det finns mycket pengar att tjäna på att göra bägge delarna.

Problemet är kanske att ni inte varit så bra på att förklara varför det är värt att vänta ett par kvartal, eller kanske till och med ett par år på lönsamhet?
-Det är det vår bok handlar om. Det är exakt det vi försöker lära folket och utgivarna, säger Len Downie och kastar ett snabbt öga på sin klocka samtidigt som han säger ”två minmuter.”

Jag packar undna bandspelaren och pappren och tar upp kameran för att ta några bilder. Han stramar upp sig och riktar blicken ut mot gatan, men producerar ett leende när jag säger att han står som i givakt. Telefonen ringer och han gör sig redo för nästa besökare, medan Pat leder mig bort mot hissen. Hon är inte så glad åt allt detta ledsagande, men efter 11 september tas inga risker.

Hans Sandberg

Apotekaren som blev framtidsjägare

(Publicerad i BioteknikVärlden våren 2002). 

Att säga att Anders P. Wiklund har en lång erfarenhet av amerikansk bioteknik är en underdrift. Han var 1976 med om att fästa Genentech på Kabi Vitrums karta och spenderade andra hälften av 80-talet i USA:s bioteknikcentrum - San Franciscos ”Bay Area.” 1990-93 var han vd för Kabi Pharmacias amerikanska dotter. Idag är han rådgivare och styrelsemedlem i flera unga bioteknikföretag.

(NEW YORK) Från början hade han tänkt bli jägmästare. Det var på den tiden ett logiskt val för en ung man i Älvsbyn, men den saken ändrades en sommardag 1960 när Börje Jalar som var Astras första vd kom förbi Wiklunds Verkstäder för att hälsa på Anders pappa. Han pratade så engagerande om sitt arbete som apotekare att Anders beslöt att lägga om kursen.
-Jag sa att jag ska bli apotekare och bli chef för ett dotterbolag utanför Sverige, säger han 40 år senare i sitt kontor på Biacore, ett bioteknikföretag i New Jersey som Pharmacia knoppade av 1996.


Anders började på Farmaceutiska Institutet i Stockholm 1962 och fortsatte sedan med företagsekonomi vid Stockholms Universitet. 1967 började han på Kabi som 1973 sände honom till England som chef för sitt dotterbolag där. De hade köpt loss en del av sina produkter från sina engelska distributörer och Anders fick uppdraget att bygga ut säljorganisationen. Försäljningen sexdubblades och antalet anställda mer än tredubblades. Det engelska dotterbolaget tog namnet Kabi Vitrum och så gjorde också moderbolaget. 1976 kallades Anders hem för att försöka upprepa sin framgång i internationell skala.

Det ledde honom 1984 till San Franciscos ”Bay Area” dit Kabi Vitrum hade flyttat sin amerikanska verksamhet (som man tagit över efter att ha köpt ut Cutter ur det samägda företaget Cutter-Vitrum.) Bay Area-området – som även inkluderar Silicon Valley - är ett av USA:s ledande bioteknik-kluster vid sidan om San Diego i södra Californien och korridoren Boston-Washington, D.C., där även New Jersey ingår med sina många läkemedelsjättar.

När Kabi Vitrum 1990 slogs samman med Pharmacia blev Anders vd för det nya företaget Kabi Pharmacia i Piscataway i New Jersey. Men efter samgåendet med Upjohn 1995 hoppade han av och startade Wiklund International, som beskriver som en rådgivningsfirma snarare än ett konsultbolag.

Det var ett telefonsamtal till London-kontoret 1975 som fick honom intresserad av bioteknik, även om man då inte använde den termen. Samtalet kom från Orrie Friedman en läkare som startat företaget Collaborative Research i Boston.
-Ni tillverkar ju mänskligt tillväxthormon, men det finns ett nytt sätt att göra det, en slags jäsningsprocess, sa Orrie Friedman. Anders tyckte att det lät intressant och stämde träff för att titta på en teknik som man senare skulle kalla rekombinant DNA.
-Forskningsgubbarna i Stockholm var ganska tveksamma, men forskningschefen Hans Sievertson och jag åkte över till USA sommaren 1976 för att se vad det var för någonting. Under hösten och vintern identifierade vi Genentech som det företag vi borde jobba med, vilket ledde till Genentechs första samarbetsavtal, säger han.

Att Genentech grundats av svenskamerikanen Bob Swanson skadade förstås inte de inledande kontakterna. Det var Bertil Åberg som skötte förhandlingarna och han arrangerade vid ett tillfälle ett besök hos familjehemmet i Blekinge
-Men det var inte av sentimentala skäl Bob gjorde affären. Han var en driven affärsman, säger Anders Wiklund.

Affären med Genentech skulle öppna många dörrar till den gryende amerikanska biotekniksektorn eftersom många av de som jobbade på Genentech senare dök upp på ledande jobb i andra bioteknikföretag.
-Kontaktnätet fördjupades och breddades efter flytten till Bay Area. Jag lärde känna företagsledningarna, riskkapitalföretagen, headhunters och juristfirmor inom bioteknikområdet, säger han.

Närheten till Silicon Valleys chips- och dataföretag var inte bara geografisk.
-De liknade varandra väldigt mycket. Tempot var hårt och vi hade en rik tillgång på teknologiskt kunnande. Många duktiga chefer kom dessutom in från läkemedelsindustrin. De behövdes för att sköta registreringar, kliniska prövningar, samt för att förbereda försäljningen och marknadsföringen.

När kände du dig säker på att detta var ”it?”
-Det stod klart under mitten på 80-talet att detta skulle bli något oerhört intressant.

Hur ser du på skillnaderna mellan bioteknik i Sverige och USA?
-Jag tror att Kabi Vitrum var bäst i Europa under ett par år i slutet på 70-talet och början på 80-talet. De skapade en fantastisk kompetens som fortfarande är till mycket stor glädje för de mindre företag vi har idag. I början saknade vi riskkapital i Sverige, men nu har vi riskkapitalfonder som HealthCap.

Pharmacias successiva nedtrappning av verksamheten i Sverige frigjorde också många duktiga människor inom forskning, klinisk prövning och management. Dessutom var man inom företag som Kabi Vitrum vana vid ett delegerat ansvar för driften och lönsamheten, vilket gjorde att det fanns folk med entreprenöranda.
-Sverige har ett oerhört bra klimat för entreprenörbaserade biotekbolag, men det finns fortfarande problem med kompensation och optioner, något man löst väldigt bra här i USA, säger han.

Det växande internationella intresset för svenska bioteknikföretag från både riskkapitaliser och mäklare är uppmuntrande, särskilt som den kliniska prövningen kan kosta miljardbelopp i kronor räknat.
-Risken är bara att man sprider resureserna för tunt; att man bedriver regionalpolitik med resurserna. Man bör istället skapa ett par starka kluster, i områden som t ex Uppsala-Södertäljekorridåren. Jag tror inte man ska räkna med att Linköping, Lund-Malmö, Göteborg och Umeå alla ska bli lika framgångsrika.

Faran med att sprida ut investeringarna gäller inte bara ur investerarnas perspektiv, utan också för personalen och entreprenörerna. Det är viktigt att ha någonstans att gå om ens projekt misslyckas, eller om man förlorar jobbet. Det är svårt om det bara finns ett par företag på orten. En ort med gått om företag och talanger erbjuder rikare möjligheter både för företagen och talangerna. Branschen berikas när folk flyttar från företag till företag. Det har varit en viktig förklaring till Silicon Valleys magik.

Det talas ibland om att vi i Sverige har ett plus, eftersom våra forskare äger sina patent, medan de i USA ägs av de universitet där de forskar.
-Svenska uppfinnare och patentinnehavare har en fördel i att kunna bilda ett bolag runt sitt patent, medan de amerikanska universitetetsforskarna får licensera rätten att kommersialisera sina uppfinningar, säger han.

En svensk uppfinnare kan teoretiskt sätt behålla större delen av sitt bolag, men hur motiverar man resten av personalen? Det är här optionerna spelat en så stor roll i USA, eftersom de gett ägarna en chans att sprida ägandet och mobilisera personalen. Bristen på ett bra optionsklimat är enligt Anders ett problem för svensk bioteknik.

Men allt är inte pengar.
-Det är en fantastisk stimulans att veta att någon vill investera i ditt projekt så att du kan genomföra ditt livs dröm. Det är fantastiskt att få tillverka ett läkemedel som kan hjälpa människor. Många av dem jag kommit i kontakt med drivs av ambitionen att hjälpa andra. Om man jobbar mycket med sjuka och ser en chans att hjälpa en medmänniska, så ger det en ökad mening åt det man gör. Det är inte samma sak som att ta fram ett nytt tuggummi.

Finns det en risk för en ny bubbla och att svenska företag drömmer om att bli uppköpta på samma sätt som skedde med en del företag under IT-bubblan?
-Det är bra att de stora internationella venture-firmorna kommer in i Sverige och att svenska företag täcks av de stora investeringsbankernas analytiker. Det kanske visar sig att ett svenskt bolag bara värderas till en fjärdedel av ett amerikanskt som gör något liknande, men jag tror inte att företagsledningar sitter och väntar på att bli uppköpta.
-Man ska komma ihåg att detta är en högriskbransch. När jag investerar i bioteknik gör jag det i många bolag, för det är väldigt svårt att veta vem som ska bli vinnare om 4-5 år. Branschen har haft en fantastiskt fin tillväxt och skapat stora aktievärden, men det är svårt att veta vem som ska bli den stora vinnaren.
Amgens köp nyligen av Immunex är enligt Anders ett tecken på en konsolidering inom branschen. Investerarna har blivit tuffare och mer resultatinriktade.
-De vill se produkter, antingen på marknaden, eller är på väg in. Det var därför ImClone fick en så hög värdering, säger han om ett högtflygande bioteknikföretag vars värde kollapsade när de fick problem med FDA:s godkännande av en ny tung produkt. Det som nyss såg ut som en produkt runt hörnet framstod plötsligt som en fjärran hägring.

Vad tror du om Sverige och stamceller?
-Sverige och England har till skillnad mot USA ingen restriktion mot att skapa nya linjer och det skapar en affärsmöjlighet för de svenska företagen. Om de kan bygga vidare på den kompetens som finns och utveckla nya stamcell-linjer med altmer intressanta egenskaper så bör de kunna få resurser även från USA. Det går ju inte att investera NIH-pengar (federala pengar för hälsovårdsforskning) där, säger han men påminner om att vi befinner oss i ett tidigt stadium.
-Det behövs mycket mer forskning på universiteten och inom bioteknikföretagen. Det kan ta tio-femton år innan teknologin blir riktigt kommersialiserad. Riskkapitalet satsar ofta så tidigt, men det är klart att de hellre ser att staten kommer in, så att de kan gå in senare och tjäna ännu mer pengar. ”Venture capital” är egentligen inget riskkapital. De är väldigt försiktiga och vill helst eliminera all risk, säger grabben från Älvsbyn som blev framtidsjägare istället för jägmästare.

Hans Sandberg

Mätt på IT?

(Publicerad i Sydsvenska Dagbladets nättidning Snällposten i januari 2002)

För ett år sedan fruktade man ”den kommande IT-depressionen,” men hur många pratar idag om spruckna bubblor? Faktum är att fjolårets oro känns en smula futtig jämfört med dagens krig, terrorhot och ”globaliserade” konjunkturnedgång.

Perspektivet var för smalt; alltför fokuserat på IT. Det var så smalt att Bill Gates – som knappast kan skyllas för att vara någon teknikfiende – fick på huvet när han på konferensen ”Creating Digital Dividends” i Seattle ifrågasatte nyttan av elektronisk handel för världens utfattiga. ”Fattar folk verkligen vad det betyder att leva på en dollar om dagen? Det finns ingen elektricitet i huset,” sa han och spann senare vidare på den tanken i en intervju för New York Times. Han föreställde sig afrikanska mödrar i en by som fått nya datorer: ”De kommer knappast att slå sig ner för att kolla in eBay, eller någonting sådant. De vill se sina barn överleva.” (NYT, 3 nov 2000.)

En sådan skepsis innebär naturligtvis inte att man tappat tron på IT-revolutionen, bara att man placerar in den i ett bredare socialt sammanhang. Och det är just vad Peter Drucker gör i en lång essä kallad ”The Next Society” (The Economist, 3 nov 2001.) Drucker är inte bara en av världens mest inflytelserika managementfilosofer, utan också ett tungt namn när det gäller informationsteknik. Men det är befolkningens demografiska sammansättning, företagens organisationsformer och kunskapsarbetets natur som står i centrum för hans analys. Han citerar sjunkande födelsetal och längre livslängder, vilket ger USA, Europa och Japan en allt äldre befolkning. Vi får samtidigt alltfler ”kunskapstekniker,” dvs folk som i och för sig jobbar med sina händer, men bara efter att ha skaffat sig en avancerad utbildning som måste vidareutbildas om och om igen eftersom deras kunnande föråldras snabbt. Det nya samhället är dynamiskt och flexibelt och tillåter mycket större social rörlighet än något tidigare samhälle, men det kommer med nya psykologiska utmaningar eftersom dynamikens baksida är att man kan förlora den ställning man just vunnit. Gårdagens integrerade koncerner omvandlas till lösliga organisationer som kan ha många former, från designcentra, till specialiserade tillverkningsföretag och globala inköpskooperativ. Svårigheten att hålla samman dessa nya företag har resulterat i en hjältedyrkan (Jack Welch, Andy Groove och Sanford Weil) som i själva verket pekar på en kris för deras ledningssystem.

IT-revolutionen finns med överallt i det moderna samhället, men metamorfosen handlar om mycket mer. Drucker jämför IT-revolutionen med den första och andra industriella revolutionen och slår fast att det mesta återstår att göra. ”Vi kan vara övertygade om att samhället år 2030 kommer att vara väldigt annorlunda mot idag..... Det kommer vare sig att domineras eller formas av informationstekniken. IT kommer naturligtvis att att spela en stor roll, men den kommer bara att vara en av flera viktiga nya tekniker. Den centrala egenskapen hos nästa samhälle, kommer precis som för dess föregångare, att bli nya institutioner och nya teorier, ideologier och problem,” skriver 92-åringen.

Hans Sandberg