Artificiella neuronnät härmar hjärnan (Datornytt, 1988)

(Denna rapport skrevs för Datornytt i april 1988.)

 

Neural nets kallas ett av de senaste tillskotten från artificiell intelligens-forskningen. De härmar den mänskliga hjärnans sätt att arbeta och de kan till skillnad från andra datorsystem, inklusive expertsystem, snabbt lära sig saker på egen hand. De är också ovanligt stryktåliga vilket förstås väckts Pentagons intresse.

Det finns ett femtontal s k neural nets i USA idag. Ett av de mest avancerade kommer från företaget Nestor Inc., i Providence i delstaten Rhode Island. Ett annat företag som kommit långt på detta område är Hecht-Nielsen Neurocomputer i San Diego, Kalifornien.

Neurosystem har flera egenskaper som vanliga datorer inte har:

• De är "stryktåliga" och kan fortsätta fungera även sedan delar av systemet förstörts.
• De kan hitta saker i en databas som en annan dator skulle missa eftersom den är alltför precis.
• De kan lära sig snabbt.

I slutet av januari presenterade Nestor Inc., sitt paket "The Nestor Development System" (NDS), ett neurosystem som baseras en teknik företaget utvecklade redan 1980. Barry Hoglund, informationschef på Nestor Inc., säger att man hittills använt sina neurosystem internt för att lösa kunders problem, men på senare tid har man börjat sälja produkter som utnyttjar den nya tekniken.

NDS är enligt Ed Rosenfield, som utger nyhetsbladet Intelligence, den mest spännande produkten på detta fält. (Citerad i Business Week 880215). Även en nybörjare kan bygga upp användbara neurosystem för mönsterigenkänning med hjälp och NDS och en persondator typ IBM PC AT. NDS är uppbyggt kring Nestor Learning System (NLS) som är ett neurosystem för att lära datorn känna igen mönster utan att behöva skriva långa detaljerade instruktionskedjor (algoritmer).

Ett exempel på en färdig produkt för mönsterigenkänning är Nestor Writer, som gör att en dator kan  läsa vanlig handstil. Med hjälp av Nestor Writer kan man skippa tangentbordet och istället skriva för hand. Nestor Writer är inte först med att kunna tolka handstil, men med att snabbt lära sig läsa nya stilar och symboler. Det tar bara några få försök att lära sig en ny handstil. (En "förövning" var säkert Nestors utveckling av ett system som känner igen 2 500 japanska skrivtecken i samma takt som de skrivs!)

Att känna igen mönster är ett av de svåraste problemen för datorer, men en fundamental egenskap för oss människor (och de flesta djur därtill). Vår hjärna kan ögonblickligen tolka mönster av ljus, ljud, känsel, smak och lukt som når våra sinnen. Vi behöver inte titta länge på ett ansikte för att sedan känna igen det. Icke så med en dator, som måste programmeras att söka efter väldefinierade egenskaper för att kunna matcha data mot ett mönster. Det behövs dessutom inte mycket för att datorn ska förkasta en matchning, t ex om ett foto täckts över i ett hörn.

För att komma vidare har AI-forskningen bl. a tagit hjälp från neurofysiologin (hjärnforskningen), som är en veteskapsgren i snabb utveckling. Insikter i och hypoteser om hur hjärnans tiotals miljarder hjärnceller (neuroner) fungerar och kommunicerar via nervtrådar och synapser (kopplingar) har lett till teoretiserandet kring och byggandet av s k neural nets, eller neurosystem som jag föreslår att de kallas. ("Hjärn-system" låter för pretentiöst. Nervnät, neuralnät och neurodatorer leder tanken åt fel håll.)

När den mänskliga hjärnan lär sig något sker lagringen genom en förstärkning av en eller flera synapser mellan neuroner. Kunskapen "etsas in." Var och en av neuronerna kan via synapserna upprätta förbindelser med mellan 1.000 och 100.000 andra neuroner. Repetition förstärker kopplingen och ju mer kunskaper man har på ett område, desto fler kopplingar har förstärkts, vilket underlättar ny inlärning. Neurosystemen arbetar på ett liknande sätt, fast på en mycket primitiv nivå jämfört med den mänskliga hjärnan. (Varje neuron är i och för sig inte så märkvärdig, de kan skifta laddning 1.000 gånger per sekund, medan ett datorchip kan göra det 1 miljard gånger per sekund. Mängden och det sofistikerade nätverket kompenserar för neuronens begränsade egenskaper.)

Hjärnan har dock begränsningar även när det gäller att känna igen mönster och denna begränsning blir alltmer uppenbar ju längre datoriseringen framskrider. Ett flygplans "instrumentbräda" eller en tabell fylld med hundratals eller tusentals siffror har goda chanser att göra oss människor förvirrade. För den som vill ha ett praktiskt exempel är det bara att gå till dragningslistorna eller börstabellerna i en dagstidning.

Ett sätt att få meningsfull information ut ur stora datamängder är att begränsa sökningen till några nyckeltal (t ex de lotter/obligationer/aktier du äger, eller de finansiella data som du betraktar som representanter för utvecklingen i stort). För mer sofistikerade analyser/tolkningar av data kan man använda datorstöd i olika former. Det vanligaste är kanske att grafiskt illustrera datamängden, men även dessa bilder måste tolkas.

Expertsystem och neurosystem är två lösningar på detta problem.

Nestor presenterar NDS som ett alternativ till expertsystem, där dessa är för långsamma och dyrbara. Men det handlar inte om att ersätta dem, förklarar Hoglund.

”Vår filosofi är att vi ska arbeta tillsammans med expertsystem. Det kan vara lämpligt att sätta ett expertsystem i fronten på vårt system, men också att använda det som "front end" för ett expertsystem,” säger han.

Såväl datorer med parallell arkitektur som kunskapsbaserade system, som expertsystem och neurosystemen, bryter mot en grundläggande princip för det mesta av dagens databehandling -- principen om seriell databehandling, där problem löses sekvensiellt, steg för steg. De går utöver den formella logiken för att kunna utnyttja kunskaper grundade i erfarenheter, vilka är svåra att definiera, men högst reella.

En experts råd kan t ex byggas in i ett expertsystem som en beslutsregel, utan att vi för den skull vet exakt varför experten gör som han gör. Allt vi har är kanske en tumregel som vi vet fungerar. Detta svåra och tidsödande arbete utförs av kunskapsingenjörer, experter på att utvinna kunskaper ur levande objekt, vilka sedan lär expertsystemet vad det måste kunna.

Det finns tre sätt att bygga neurosystem.

1. Det första innebär att man försöker bygga en dator som fysiskt efterliknar hjärnans neuroner, nervtrådar och synapser. Ett exempel är ett neuro-chip som man utvecklat på AT&Ts Bell Laboratories i experimentsyfte. Detta mikrochip rymmer 75.000 transistorer på en yta stor som en tioöring. De är organiserade i 54 "hjärnceller" förbundna av kopplingar som kan programmeras till att reglera den mängd ström som de släpper igenom. De kommer då att fysiskt imitera hjärnans synapser. Biofysikern och kemisten John Hopfield visade 1982 hur man med hjälp av matematiska modeller för dynamiska system kan analysera beteendet hos ett nätverk av strömomkopplare (t ex transistorer som växlar mellan ström och inte ström, dvs 1 och 0 i ett digitalt system). Han visade också att ett nätverk av omkopplare som startat med godtyckliga växlingar mellan noll och ett tenderar att stabilisera sig så att de stannar i endera läge. Detta kan användas för att skapa betydelsebärande "avtryck", vilka sedan kan avläsas som digital information.
2. Det andra sättet är att använda datorer med flera parallella processorer i kombination med program som låter datorn simulera ett nätverk av neuroner.
3. Den tredje och vanligaste är den som Nestor Inc., valt, nämligen att låta ett datorprogram simulera nätverket på en vanlig seriell dator, en persondator eller en arbetsstation. Neurosystemet lär sig genom att det körs på några testfall. Systemets inlärningsregler fungerar så att om två "neuroner"  tillsammans åstadkommer rätt resultat förstärks förbindelsen mellan dem; i annat fall försvagas den. Det går automatiskt och snabbt. Läroprocessen för ett expertsystem kräver däremot att kunskapsingenjörer utvinner och bearbetar mänskliga experters kunskaper för att slutligen programmera och paketera den. Ett mödosamt och svårt arbete.

Lika lite som för hjärnan förstår forskarna helt hur neurosystemets inlärning går till. Men det betyder inte att systemet är okontrollerbart, försäkrar Hoglund.

”När man kört en omgång på systemet kan man titta på diagram och grafer som ger en bild av hur effektivt det börjar mäta sitt territorium.

”Om ett mönster identifieras fel kommer det att finnas tillräckligt med information för att du ska kunna hitta källan till problemet.”

Neurosystemets sätt att fungera ger det en hög grad av "stryktålighet." Minnet består av olika styrka i kopplingarna mellan "neuronerna" eller transistorerna, vilket betyder att det finns utspritt över systemet. Denna distribuerade datalagring minskar systemets känslighet för skador och dataförluster. Det kan fortsätta att fungera även sedan 15 procent av dess kopplingar är skadade, vilket är mångdubbelt bättre än för en konventionell dator. Det amerikanska försvaret, inte minst de forskare som arbetar med SDI-projektet ("Stjärnornas krig") har insett fördelen med detta. Den kan också komma till nytta i datorsystem som reglerar t ex kärnkraftverk.

En annan egenskap hos neurosystemet är att det kan söka information på ett associativt sätt. Matchningen kräver inte att datorn ska känna igen en bestämd uppsättning nollor och ettor för att ropa Bingo. Om neurosystemet "tittar" på en "inetsad" mängd information kan den acceptera den även om den saknar några bitar. Den kan också, om den inte hittar en perfekt matchning, plocka fram den närmast liknande matchningen.

Nackdelen med neurosystemen är att de inte alltid hittar det bästa svaret på ett problem. (En nackdel som de f ö delar med vår hjärna.) Ett bra svar kan få systemet att betrakta uppdraget som utfört, även om det finns andra svar som är bättre. I ett vanligt datorprogram prövas alla de data som det programmerats att ta hänsyn till och först därefter avges svaret. I komplicerade fall ställer detta mycket höga krav på såväl datorprogrammet som de datorer som ska utföra beräkningarna.

Neurosystem kommer därför  inte att ersätta tidigare metoder för databearbetning, men de kan få stor betydelse i alla de fall där det är viktigare att finna en hyfsad lösning snabbt än att förlora tid i väntan på den optimala lösningen. Ett exempel som refereras i Technology Review (maj/juni 1987) är den resande handelsmannen som vill räkna ut den kortaste vägen att besöka 10 olika städer. Han har inte mindre än 181.440 olika kombinationer att välja på! Skulle han ha 30 städer i sitt distrikt finge han en biljon triljoner rutter att välja på (Uttryckt på annat sätt: En etta följd av 30 nollor!) En seriell dator skulle tröska sig igenom alla alternativ, vilket skulle ta lång tid.

John Hopfield visade experimentellt tillsammans med David Tank, en kollega på Bell Labs, att ett neurosystem kunde lösa den resande handelsmannens problem 1000 gånger snabbare än ett konventionellt datorsystem. Visserligen fann man bara den absolut bästa lösningen i hälften av fallen, men i nio av tio fall prickade systemet in ett av de två nästa alternativen. Vår handelsresande skulle säkert varit fullt nöjd!

Hoglund ger ett annat exempel. Han anger inte specifikt vad det rör sig om, men en gissning är, att det rör sig om ett datorsystem som hjälper en jaktpilot att tolka flödet av information från mängden av instrument framför honom.

”Vi har massvis med signaler från sensorer och dessa behöver tolkas. Låt oss säga att vi har ett expertsystem som gör detta, men den hastighet med vilket det gör det är så långsam att det nästan är oanvändbart,” säger han.

”Det man då kan göra är ta ett neurosystem, som tränats för uppgiften och låta det göra en preliminär klassificering av inkommande data. De mönster som det är relativt säkert på kan handlas på ett sätt, medan de som det råder osäkerhet om kan lämnas till expertsystemet. Även för jaktpiloten torde det finnas ögonblick då han hellre fattar näst bästa beslut, än väntar på det bästa.”

Berodde kraschen "den svarta måndagen" 1987 på datorerna?

(Denna artikel skrevs 16 februari 1988 och publicerades i Datornytt. Artikeln ingår i boken Krönikor från USA:s datavärld 1987-2006).

Sällan har väl den amerikanska finansmarknadens maskineri blivit så noga dissekerat som denna vinter. Tegelstenstjocka rapporter har producerats för att klarlägga vad som hände dagarna kring Den Svarta Måndagen. Den allt mer omfattande datoriseringen av finansvärlden har stått i centrum för undersökningarna. Vilken skuld hade datorerna till kraschen?

Fram till mitten av oktober 1987 verkade det som om USAs ekonomi bara kunde gå åt ett håll – uppåt. Skeptiska finansmän som Felix G Rohatyn och Peter G Peterson, vilka varnade för ett sammanbrott hade svårt att göra sig hörda i den allmänna optimismen.

Dow Jones aktieindex som passerat 2.000 i början av 1987 närmade sig raskt 3000. De enorma budget- och handelsunderskotten fick visserligen dollarn att sjunka som en sten, men på hemmaplan märktes inte mycket av detta.

Den fem år långa högkonjunkturen hade skulle förvisso få slut, men de flesta bedömare placerade detta på andra sidan presidentvalet 1988.

Så föll plötsligt New Yorkbörsen (NYSE) med 250 poäng på Dow Jones index, under tre dagar från och med onsdagen den 14 oktober.

Detta ras var en reaktion på både utrikespolitiska (amerikanska styrkor bombade en iransk oljeplattform som hämnd för en iransk attack mot en oljetanker under USAs beskydd) och inrikespolitiska händelser (negativ handelsstatistik och ett lagförslag som försvårade take-overs, dvs aggressiva bolagsköp). Men det återspeglade också ett underliggande misstroende från finansvärlden mot presidentens förmåga att hantera landets ekonomi och politik.

Ingen vet exakt vad eller vilka faktorer som var de direkt utlösande, men vad som sedan hände finns nu dokumenterat i detalj och indicierna pekar mot att den datoriserade aktiehandeln spelade en avgörande roll för storleken på fallet.

För president Reagan var detta en välkommen slutsats:

”Jag tror inte att dollarn eller någonting annat utanför Wall Street och marknaderna hade någonting med det stora bakslaget i oktober att göra. Och det framgår av den rapport som har presenterats för mig av den kommission jag tillsatt....... Brady-kommissionen,” sade han i januari i Cleveland, Ohio.

Det nötta temat om att underskotten var "kongressens fel" tycktes nu kunna bytas ut mot "det var datorernas fel!" Brady-kommissionen var den första i en serie utredningar om börskraschen. Den fick sitt namn efter dess ledare, Nicholas Brady, ordföranden i finansbolaget Dillon Read & Company och nära vän till vicepresidenten George Bush. Utredningen, som snart skulle bestå av ett femtiotal personer, inklusive framstående ekonomer från Harvard Business School och ledande industrimän, som IBMs förre ordförande John R Opel, fick 60 dar på sig. Uppgiften var utomordentligt komplicerad och man fick bl a ta hjälp av en expertgrupp från Pennsylvania State University och en från IBM, som med hjälp av en stordator i detalj studerade aktiehandeln de kritiska dagarna.

Den åttonde januari överlämnades en 379 sidor tjock lunta till presidenten. Den visade mycket riktigt att det var något fundamentalt fel med hur marknaderna fungerade, men den pekade också ut de stora underskotten i budgeten och utrikeshandeln, vilka beskrevs som "ovälkomna och obehagliga styvbarn till Reaganomics".

Omedelbart efter börskraschen började en diskussion inom finansvärlden om den datoriserade aktiehandelns roll i kraschen. Det talades mycket om "program trading," en luddig term som rymmer flera olika typer av datoranvändning.

Bradykommssionen fann att den successiva datoriseringen av allt fler operationer på finansmarknaderna lett till en kvalitativ förändring av hela det finansiella systemet sätt att fungera.

Under det inledande kursraset den 14-16 oktober aktiverades datorprogram hos ett antal institutionella placerare. De använde datorstödda strategier för att köpa eller sälja aktier när kurserna ändrades mer än en viss procent (På engelska kallas detta portfolio insurance, vilket är något oegentligt eftersom det inte handlar om försäkringar, utan om att undvika kursförluster genom avancerade datorprogram som styr balansen mellan hur mycket aktier och kontanter en institution håller. Om kursen sjunker med 10 procent kanske säljprogrammet rekommenderar kunden att sälja 20 procent av en aktieportfölj, vilket ökar kontant-innehavet.)

Dessa automatiska program sände iväg mycket stora säljorder till börsen, vilket uppmuntrade ett antal spekulativt orienterade finansbolag att börja sälja aktier, eftersom de visste att kurserna skulle rasa till följd av säljprogrammen.

Nu hade en ond spiral nedåt dragits igång, för när datorerna noterade ytterligare kursfall, pumpade de ut nya stora säljorder, vilket ytterligare pressade kurserna. De gav också order elektroniskt att sälja stora mängder s k aktieindexoptioner på terminsmarknaden i Chicago. (Dessa "stock index futures" är kontrakt om att vid ett framtida tillfälle köpa eller sälja en korg med var och en av de 500 aktier som ligger till grund för Standard & Poors 500-index.)

Det säljtryck som byggts upp under fredagen den 16 oktober ledde måndagen den 19 oktober till att de automatiska säljprogrammen löpte amok.

Det var inte någon panik av horder av mäklare och aktieägare, utan en elektronisk säljstorm utlöst av några få superaktörer.

”Denna handel var koncentrerad i händerna på ett förvånande litet antal institutioner,” konstaterade Bradyrapporten.

Det var faktiskt mindre än tio institutioner vars datorstödda handel fick det internationella finanssystemet på knä måndagen den 19 oktober! Tre företag sålde denna dag med hjälp av sina säljprogram aktier för nästan 2 miljarder dollar (12 miljarder kronor) på New Yorkbörsen och tre företag sålde samma dag indexoptioner för 2,8 miljarder dollar på terminsmarknaden i Chicago. Svängningarna förvärrades ytterligare genom att s k indexarbitragörer trädde in med mycket stora och snabba transaktioner. Arbitragörerna gör vinster på tillfälliga prisskillnader mellan marknaderna i Chicago och New York, genom att samtidigt köpa och sälja aktieindexoptioner Normalt ska priset på terminsoptionen återspegla det aktieindex det bygger på, men det finns alltid ett litet gap, en prisskillnad, mellan dem. Arbitragören kan med hjälp av datorer upptäcka och slå mynt av förändringar i dessa gap. Detta är möjligt därför att "handpenningen" vid köp av indexoptioner bara är 7 procent (den har nyligen ökats till 15 procent), vilket möjliggör stora transaktioner, vilket krävs för att det ska löna sig att utnyttja små procentuella fluktuationer. Denna verksamhet var i sig inte skadlig, utan förde över säljtrycket från Chicago till New York, vilket på sikt tjänade till att balansera de två marknaderna. Problemet var att topparna i denna verksamhet kom att sam-verka med de övriga svängningarna på marknaden.

Den enorma ökningen av aktiehandelns volym under de kritiska dagarna drev datorsystemen långt förbi vad de planerats för. Därmed hotades det finansiella systemet av ett tekniskt sammanbrott mitt i säljstormen! Pressen var störst på New York-börsens datorsystem, som spräckte sitt kapacitetstak, men ändå i stort sett höll ställningarna. Som vi berättat tidigare (Datornytt 12/87) uppstod problem på output-sidan, när den elektroniska remsan hade en eftersläpning på flera timmar och de printrar som skriver ut säljorderna åt specialisterna inte kunde hålla tempot. Trycket ledde också till problem för specialisterna, dvs de företag som sköter handeln inne i själva börssalen. De är skyldiga att träda in och köpa aktier själva om de inte kan finna någon köpare, men deras resurser ansträngdes till det yttersta och om inte Alan Greenspan gripit in och med hjälp av The Feds auktoritet och resurser säkrat dem bankkrediter, så hade börsen kollapsat totalt. (Utredningen kritiserade också det faktum att en del specialister frångick sitt ansvar mot marknaden och koncent-rerade sig på att handla med egna papper istället för sina kunders.)

I de utdrag av rapporten som publicerades i New York Times står det att New Yorkbörsens datorsystem, DOT, faktiskt bröt samman och att detta skapade stor förvirring hos investerarna som inte visste om deras säljorders utförts och till vilka priser:

”Ett avgörande problem i börssalen hos NYSE var sammanbrottet för det datoriserade DOT-systemet pga otillräcklig kapacitet.”

Men denna del av Brady-rapporten är felaktig och har reviderats av kommissionen, enligt Jim Squyres, som är vice vd för SIAC, det företag som sköter datorsystemet. Även på Tandem Computer, hävdar man att datorsystemet klarade pärsen.

Bradykommissionens viktigaste slutsats var att datoriseringen av finansmarknaderna de facto skapat en enda marknad, som är elektroniskt länkad.

”Ur ekonomisk synvinkel är det som traditionellt betraktats som separata marknader – marknader för aktier, för indexoptioner och för aktieoptioner – de facto en enda marknad.

”Till stor del kan problemen i mitten på oktober hänföras till dessa marknadssegments misslyckande i att agera som en enda.”

De olika institutionella mekanismerna och myndigheterna klarade inte av att hantera trycket från aktiviteterna från marknad till marknad.

Kommissionen ville därför skapa en central instans som övervakar spelet på och mellan de olika elektroniskt förbundna marknaderna och föreslog att "The Fed", USAs motsvarighet till vår Riksbank skulle ges detta ansvar. (Vilket Alan Greenspan, senare avvisade.)

Man föreslog också att någon slag av "säkringar" (circuit breakers) skulle skapas för att lugna ned marknaden när den hotades av överhettning, t ex i form av gränser för hur mycket en aktie fick falla under en dag innan handeln med den avbröts.

Slutligen föreslog man utbyggnad av informationssystem som följer aktiviteterna inom alla marknader och mellan dem.

Sedan en tid pågår vid New Yorkbörsen experiment med att inskränka den datoriserade aktiehandeln via DOT-systemet. Under tisdagen den 20 oktober stoppades den helt ett tag. I början av februari infördes regler som stoppar vissa typer av datoriserade säljprogram från att utnyttja DOT-systemet (som ger direktförbindelse med specialisternas datorer på börsgolvet).

Den efter Bradykommissionen viktigaste undersökningen om börskraschen kom i form av en 900-sidig rapport från SEC (Securities and Exchange Commission, som övervakar aktiebörsen). SEC-rapporten gick längre än Bradykommissionen i analysen av konsekvenserna av datoriseringen, men var försiktigare i sina rekommendationer om åtgärder.

Man konstaterade att en följd av sammanflätningen mellan marknaderna skapat en "syntetisk aktiemarknad":

”Existensen av en aktiv terminsmarknad för aktieindex har faktiskt skapat en alternativ, ’syntetisk’, aktiemarknad för ett växande antal institutionella placerare,” skriver SEC.

Dessa handlar snarare med index än med enskilda aktier, grundade på analyser av enskilda företags kvaliteter och framtidsutsikter. Priserna på aktier bestäms inte längre på börsen utan på dessa syntetiska börser dominerade av gigantiska placerare. De institutionella aktörerna riskerar med sina avancerade datorprogram på att skrämma bord de individuella aktiespararna. Detta undergräver på sikt marknadens grundläggande funktion, som ju inte är att vara ett kasino, utan att kanalisera sparande till investeringar.

SEC föreslog att en särskild station ("post") på börsgolvet ska inrättas som specialiserar sig på att ta hand om de datoriserade säljprogrammen från institutionella placerare. Det skulle både öka effektiviteten i denna verksamhet och samtidigt göra den mindre skadlig för övriga placerare. SEC vill också i likhet med Bradykommissionen ha något slags "säkringar" mot den datoriserade handeln för att motverka alltför stora svängningar. Däremot undvek man att ta upp något förslag liknande Brady-kommissionens om en central kontrollinstans för hela finansmarknaden.

Vid sidan om dessa två har rapporter om kraschen kommit från New Yorkbörsen, från CFTC, det organ som övervakar terminsmarknaderna och en från GAO (General Accounting Office, ett utredningsorgan som anses vara relativt fristående från olika lobbyintressen).

Den första av dessa tre lade skulden för kraschens djup på spekulation i aktieindex på terminsmarknaden (dvs på Chicagobörsen som också är konkurrent till NYSE). Den andra (som hade mer förankring i Chicago) såg inte något större problem i denna handel, men rekommenderade bättre kommunikation mel-lan marknaderna.

GAOs rapport riktade stark kritik mot det sätt på vilket datorsystemen fungerade under kraschen. Enligt GAO drabbades New Yorkbörsen av tillfälliga sammanbrott i nio av tolv större datorsystem, varav sex var direkt ansvariga för att utföra aktiehandel. GAO efterlyste katastrofplanering från SECs och CFTCs sida.

”Oktoberkraschen var en krasch som nära på blev en katastrof. Vi kommer förmodligen aldrig att få veta hur nära katastrofen vi var,” sade Charles A Bowsher, från GAO i ett kongressförhör.

Ledningen för New Yorkbörsen besvarade GAOs kritik med ett uttalande där man sa:

”Med tanke på storleken på den uppgift som NYSE-systemet stod inför den 19 och 20 oktober, anser vi att de fungerade utomordentligt bra.”

Debatten om vad som hände den Svarta Måndagen kommer att fortsätta, liksom utbyggnaden av datorsystemen. Det är mycket möjligt att kongressen kommer att lagstiftningsvägen reglera vissa former av den datoriserade aktiehandeln, för att säkerställa någon slags jämvikt mellan giganterna och de små individuella investerarna. Det är också möjligt att den självsanering som pågår vid de olika börserna kommer att göra en del av denna lagstiftning onödig.

En sak är i varje fall helt säker. De institutionella placerare som drabbades av hybris och trodde att de med hjälp av datorerna skulle kunna försäkra sig mot kursfall borde vara botade.

Inga datorer hjälpte när tio elefanter samtidigt kastade sig mot nödutgången!

Demokratin mot dogmerna – Vad händer i Kina? (1987)

(Publicerad i Arbetaren Nr. 10, 6 mars 1987)

Kan jag verkligen publicera det här frågade jag en kinesisk intellektuell efter en intervju. Jag var orolig för att han blivit för frispråkig, men han viftade bort min oro. Utvecklingen hade gått för långt, nu gick det inte att vrida klockan tillbaka.

För hans skulle är jag glad att verkligheten hann ikapp och körde över intervjun. Studenterna demonstrerade och Deng Xiaoping offrade eller tvingades offra sin gamle vän, partiledaren Hu Yaobang.

Det som ännu i slutet av 1986 såg ut att vara en utveckling mot ett demokratiskt genombrott i ett socialistiskt land, var plötsligt bara det gamla vanliga eländet med politiska utvisningar och arresteringar. Min oro var uppenbarligen berättigad.

Under hösten tog man ”de fyra principerna” (den socialistiska vägen, proletariatets diktatur, kommunistpartiets ledande roll och marxismen-leninismen Mao Zedongs tänkande) med en nypa salt.

”Vi diskuterar nu en politisk öppning. Ska man till exempel acceptera de fyra principerna,” frågade en intellektuell i Peking retoriskt.

Idag är det inte hälsosamt att fråga sig sådana saker och kommunistpartiet har t o m tillsatt en ”Ledande grupp för att bekämpa borgerlig liberalism” under ledning av Deng Liqun, en av männen bakom 1983 års kampanj mot ”andliga föroreningar.”

Den politiska öppenhet som rådde under 1985 och 1986 var enastående i det kommunistiska Kinas historia och den har blott bristfälligt rapporterats i svensk press. Det gäller särskilt den debatt om politiska reformer och demokrati som inleddes våren och sommaren förra året. Kanske är kampanj ett riktigare ord, för som så ofta i kinesiska massmedia finns det bara plats för en trend åt gången.

Genom ett försiktigt manipulerande med marxistiska teorier försökte radikala reformanhängare vinna fotfäste för demokratiska principer i den klassiska liberala traditionen. Mycket av det som hör till standarduppsättningen i de socialistiska staternas politiska system tillskrevs Kinas feodala och autokratiska arv.

REFORMKRAV

En av landets yngsta professorer, 32-årige Wang Huning vid Fudanuniversitetet i Shangai, förklarar i en intervju för tidskriften China Reconstructs att ”de pågående reformerna står och faller med frågan om en reform av landets politiska struktur, som är långt ifrån perfekt.”

”Vi hävdar att demokratin i Väst är falsk, ändå tar folket i Väst den på ganska stort allvar. Vi hävdar också att vår demokrati är genuin, så hur kommer det sig att vi inte tar den särskilt seriöst?

”I de flesta val i Väst är vinnaren åtminstone relativt representativ för sin politiska tradition. Här, med vårt ofullständiga system, har det alltid varit ett bekymmer att säkra den politiska ledningens kontinuitet,” fortsatte han.

Wang Huning efterlyste en ”genomgripande demokratisering” och ett ”klargörande” av förhållandet mellan kommunistpartiet och staten. ”Partiet ska inte ersätta statsorganen” ansåg han.

De radikala reformanhängarna, vi skulle kunna kalla dem för demokraterna, kunde inte öppet förneka kommunistpartiets ”ledande roll,” men däremot ge begreppet en ny innebörd. Det är faktiskt standardreceptet för att göra politik i Kina; man tolkar om de politiska nyckelbegrepp som partiet för tillfället står bakom.

PARLAMENTARISM

Ett sådant försök till omtolkning gjordes vid ett akademiskt symposium för framstående statsvetare och jurister i Peking i april förra året. Kommunistpartiets ledande roll beskrevs där mer som en del av verkligheten än som ett mål i sig.

”KKPs (dvs partiets) rätt till ledarskap är resultatet av det senaste seklets historiska utveckling och förutsättningen för varje plan på politisk reform,” skriver en av redaktörerna för tidskriften Social Sciences in China i ett referat av konferensen (nr 3/1986).

Efter denna formulering för att lugna makthavarna (partiledningen) jämförs förhållandena i Kina med dem i kapitalistiska stater.

”Det parti som vinner majoriteten i parlamentet är det härskande partiet, proklamerar sin politik och får igenom lämpliga lagar i parlamentet och de genomförs av regeringen. Klart står att det fenomenet att politiska partier styr statsmakten är en allmän regel i den moderna världen. Kina är inget undantag,” summerar författaren.

Det är ett elegant försök att sälja parlamentarismen som idé till kommunistpartiet. Parlamentarismen förutsätter ju att det är det folkvalda parlamentet som utser regeringen. De kinesiska demokraterna försöker vädja till partiets självförtroende.

De säger: Ni kommer ändå att få styra, även om vi inför demokrati.

På liknande sätt försökte man sälja maktdelningsläran, idén om en rättsstat och demokratiska fri- och rättigheter.

Dessa diskussioner fördes inte bara i små slutna sällskap. Under sommaren och hösten 1986 spreds radikala demokratiska idéer i en omfattning som aldrig förr sedan fjärdemajrörelsen 1919.

YTTRANDEFRIHET

Pressen, som varit och fortfarande är det viktigaste redskapet för partiet att styra landet, drogs också in i reformerna. Pressen har redan tidigare styrts benhårt av kommunistpartiet via nyhetsbyrån Nya Kina och via partirepresentanter på alla nivåer. Men i september berättar landets främsta dagstidning Folkets Dagblad att kommunistpartiets propagandachef Teng Teng sagt ifrån att det är tidningarnas redaktörer som ska styra deras innehåll. (I januari 1987 gjorde Folkets Dagblad ”självkritik” för denna artikel.)

”Yttrandefriheten är grundvillkoret för politisk demokrati, vilket är slutmålet för Kinas politiska reform,” sa statsvetaren Yu Haocheng enligt China Daily 29 september.

”Yttrandefriheten visar sig huvudsakligen i press- och tryckfrihet. En fri press kan säkerställa folkets rätt att kritisera och övertyga regeringen och att uttrycka sina idéer,” var en åsikt som delades av flera teoretiker enligt samma tidning.

Alla sådana idéer är förstås ett utslag av den ”borgerliga liberalism” som får partidogmatikerna att se rött. Vad mer är, det var liknande åsikter som 1979 renderade Wei Jingsheng 15 års straffarbete. (Han är långt ifrån ensam. Under kampanjen mot ”andliga föroreningar” 1983 arresterades 100.000 personer.)

Wei Jingsheng krävde en ”femte modernisering” vid sidan av de fyra som sanktionerats av partiet (jordbruk, industri, försvar, teknik och vetenskap). Det han krävde var genuina demokratiska fri- och rättigheter, dvs att de friheter som omtalas i grundlagen skulle gälla också i verkligheten.

Under de två månader jag reste runt i Kina i höstas tog jag ofta upp frågan om Wei Jingsheng. Det han dömdes för är idag den officiella linjen, men hur ska man tro på talet om demokratisering så länge han och andra sitter kvar i fängelse eller arbetsläger, sa jag. Många intellektuella demokrater höll med, men kände sig maktlösa.

”Den fågel som först flyger upp ur busken blir skjuten,” var en kommentar.

Jag minns hur jag efter en lång diskussion på tåget till Shanghai om politiska reformer frågade mina två intellektuella vänner:

”Vad gör ni för de politiska reformerna? Diskuterar ni dem mycket?”

”Nej, vi väntar på vad som ska komma uppifrån,” blev svaret.

Det är den traditionella attityden, det konfucianska underordnandet av individen under auktoriteten. Här finns också roten till den demokratiska traditionens svaghet i Kina. I den västerländska moderna traditionen ses individualitet som något gott, medan ordet i Kina har en negativ klang.

ÅLDERDOMLIGT

Ett av de dominerande intrycken för en resenär i Kina är hur ålderdomligt och konservativt landet är. Den delvis självvalda isoleringen från omvärlden och de mycket dåliga kommunikationerna inom landet har förhindrat både varu- och idéströmmarna och därmed framväxten av ett modernt samhälle. Sven Lindqvist träffade rätt när han i sin och Cecilia Lindqvists bok från 1963 Kina inifrån skrev:

”För kineserna betyder kommunismen istället nationella återupprättelser och restauration av vissa väsentliga delar av deras tidigare civilisation.”

Med 80-talets öppna politik har kineserna blivit alltmer medvetna om landets efterblivenhet kulturellt och ekonomiskt, varför den nationella stoltheten kommit att knytas alltmer till moderniseringsprocessen och allt mindre till det svårt korrumperade kommunistpartiet. Liksom på 20-talet satte intellektuella sitt hopp om en nationell renässans till ”Mr Science & Mr Democracy”.

Men därmed ökar motsättningen både till traditionella konfucianska värden och till partiets krav på underordnande. Det som förenade både den gamla kulturen och den kommunistiska var fientligheten mot individualismen.

När Deng Xiaoping i mars 1979 spikade de ”fyra principerna” sa han att den typ av demokrati det kinesiska folket behövde var en ”socialistisk demokrati, folkets demokrati och inte en borgerlig demokrati, individualistisk demokrati.” Kärnan i den förra var att ”personliga intressen måste underordnas under det kollektiva...”

Det är en logisk ståndpunkt i ett samhälle som liksom Kina under Mao är genomorganiserat och mycket auktoritärt, men de ekonomiska och sociala reformerna i Kina efter Maos död har närt humanistiska och individualistiska idéer, på samma sätt som kapitalismens framväxt drog med sig nya frihetliga, antifeodala idéer.

Marx och Engels berömda skildring i Kommunistiska Manifestet av hur bourgeoisien krossar alla feodala värden passar väl in på reformernas Kina. 

’Bourgeoisien har överallt, där den kommit till makten, förstört alla feodala, patriarkaliska och idylliska förhållanden. Den har obarmhärtigt slitit sönder de brokiga feodalband, som band samman människorna med deras naturliga ledare, och icke kvarlämnat några andra band än det nakna intresset, det känslolösa "kontant betalning." Den har kränkt det fromma svärmeriets heliga rysning, den ridderliga hänförelsen och det spetsborgerliga vemodet i den egoistiska beräkningens iskalla vatten. Den har upplöst den personliga värdigheten i bytesvärde och i stället för de otaliga lagstadgade och välförtjänta friheterna satt den samvetslösa handelsfriheten allena. Den har, kort sagt, i stället för den i politiska och religiösa illusioner höljda utsugningen satt den öppna, skamlösa, direkta, torra utsugningen.’

EN UTVÄG?

Dilemmat för kommunistpartiet är att man numera har sin legitimitet (dvs sin rätt att härska) knuten till löften om stabilitet och höjd levnadsstandard, men för att åstadkomma detta behöver man decentraliserande ekonomiska reformer vilka undergräver partiets makt.

En utväg ur detta vore förstås att inför allmänna och fria val vilket i bästa fall skulle öka samhörigheten mellan styrande och styrda och dämpa dagens cynism och konsumism.

En annan och klassisk lösning är ökad nationalism i kombination med kampanjer mot inre fiender. Vid Kinas inre politiska och ekonomiska kriser har spänningar och konfrontationer vid gränserna fått ökad uppmärksamhet.

En tredje lösning skulle man kunna kalla för kadarismen, efter den ungerske partiledaren Janos Kadar, som tillåtit långtgående ekonomiska reformer utan att för den skull avskaffa enpartisystemet.

Kadars trick möjliggörs av vissa djupare liggande samband mellan ekonomi och politik. I en starkt centralstyrd ekonomi kommer det ekonomiska och politiska systemet att smälta samman. De flesta politiska beslut har ekonomiska konsekvenser och ju längre man vill driva den centrala samordningen av de ekonomiska resurserna desto större blir kraven på politisk samordning. Detta är grundorsaken till frånvaron av demokrati i centraliserade planekonomier.

ARBETARKONGRESSER

Det är inte heller möjligt att tänka sig arbetarinflytande i ett sådant system, annat än i den högst abstrakta meningen att Stalin eller Mao eller vem det nu kan vara a priori utnämnts till arbetarklassens sanna representant. (Det handlar då mer om en arbetarvänlig kejsare än om inflytande underifrån!)

Som ett led i de kinesiska ekonomiska och politiska reformerna har man instiftat ”arbetarkongresser” vid arbetsplatserna i industrin. I vissa fall har de getts möjlighet att rösta fram företagsledningen, men nyttan av detta är synnerligen begränsad om företagsledningen är bunden till händer och fötter av de centrala planerna. Arbetarinflytande blir då en fråga om att administrera den inre fabriksmiljön och fördela användningen av semesteranläggningarna.

Om man decentraliserar det ekonomiska och det politiska systemet öppnas fler valmöjligheter, vilket illustreras av det faktum att marknadsekonomier återfinns med de mest olika typer av politiska system – från välfärsdemokratier till Pinochet. Genom att fler beslut läggs över på marknader minskar antalet tillfällen då den enskilde medborgaren konfronteras med staten – det politiska systemet. Medan den centralistiska modellen tenderar att säga till medborgaren att ”om du inte är med oss så är du mot oss,” säger Kadar ”om du inte är mot oss så är du med oss.”

POLSK UTVECKLING?

Den strid som idag förs inom den kinesiska ledningen är i många avseenden höljd i dunkel, men genom att läsa både på och mellan raderna i tidningar och tal kan man få en ungefärlig bild av vad som är på gång. Den åtta år gamla reformpolitiken höll på att köra fast och det skärpte motsättningarna mellan olika riktningar i och utanför partiet. Studenternas krav på frihet och arbetardemonstrationer mot prisökningar skapade en rädsla för en polsk utveckling i Kina.

Reformmotståndarna fick vatten på sin kvarn, samtidigt som reformanhängarna allt tydligare delades i två grupper.

Den ena ville svara på problemen genom ännu djärvare reformer (demokraterna) och framför allt radikala politiska reformer som skulle slå undan benen på reformmotståndarna. Man var beredda att acceptera viss inflation, arbetslöshet och aktieägande för att få mer konkurrens i ekonomin och låta det framtvinga höjd effektivitet.

Den andra reformgruppen kallas ibland för fiskalisterna eller centralplanerarna. Deras ledande figur är den drygt 80 år gamla Chen Yun. Fiskalister kallas de för att de månar om statskassan. De gillar inte budgetunderskott och inflation och de vill behålla så mycket av centralplaneringen att regeringen kan bygga upp Kinas svårt underutvecklade transportnät, energisektor och den övriga infrastrukturen. Decentraliseringen har de faktor gång på gång lett till att investeringar i sådana för landet och även för reformerna avgörande projekt fått stå tillbaka för lokala investeringar vägledda av ett prissystem som är grovt snedvridet.

Gruppen kring Chen Yun har hittills lierat sig med demokraterna, men nu har den alliansen spruckit.   

EN GISSNING

Det är svårt att sia om hur den pågående krisen för reformpolitiken ska sluta, men en gissning är att fiskalisterna tar hem spelet och att de radikala reformanhängarna ger dem sitt stöd eftersom de inte har något bättre alternativ.

Reformmotståndarna har inget ekonomiskt gångbart alternativ att komma med, deras kritik är framför allt politisk. De tål inte att man ifrågasätter dogmerna och ser med förakt på ungdomens nya, västerländskt influerade livsstil. Deras hopp står till att göra så mycket som möjligt av ”kampanjen mot borgerlig liberalism.”

Det vi kan vänta oss är fortsatta ekonomiska reformer, men med en starkare betoning av centrala, statliga målsättningar och en stram finanspolitik.

Det intellektuella och kulturella livet kommer att hållas i ett strypkoppel en tid framöver, men man vill inte ha några omfattande utrensningar. Det skulle vara farligt med tanke på den nyckelroll som de intellektuella spelar i moderniseringsprogrammet.

Den nye partiledaren Zhao Ziyang är en stark anhängare av reformer och knappast mindre liberal än den avsatte Hu Yaobang. Han försöker nu neutralisera effekterna av vinterns policyskifte och i ett stort tal i Beijing  29 januari försvarade han skickligt de ekonomiska reformerna och även tanken på politiska reformer. Men de senare kommer framför allt att handla om att rationalisera den statliga byråkratin och fortsätta försöken med flera kandidater till valen av folkförsamlingar på relativt låg nivå.

På så vis kommer Kinas politiska system att bli mer likt Östeuropa och Sovjet där, paradoxalt nog, de politiska reformerna fått ny kraft med Gorbatjov.

Nu säljs aktier i Kina -- Shanghai-börsen kan öppnas

(Dagens Industri, 84-08-17)

Kinas industri- och handelsbank har börjat sälja aktier till kinesiska företag och privatpersoner för ett Pekingföretags räkning, enligt dagstidningen China Daily. Det är första gången i det kommunistiska Kina som en bank gör ett sådant åtagande. Rykten cirkulerar också om att det finns planer att återupprätta aktiebörsen i Shanghai från tiden före revolutionen 1949.

Bara tanken på att socialistiska företag ger ut aktier skulle på ordförande Maos tid säkerligen lett till en ny kampanj mot "kapitalistiskt ogräs". Men tiderna förändras och nu kommer alltfler rapporter om företag som experimenterar med aktier, som ett sätt att skaffa sig investeringsmedel.

Budet till allmänheten från den kinesiska statsbanken gäller 100 000 aktier från 100 yuan (ca 400 kr).

Kinas industri- och handelsbank bildades 1 januari 1984 för att ha hand om de statliga företagens bankaffärer, sedan Folkets Bank getts status som centralbank med övergripande ansvar för banksystemet, samt valutafrågor och banktransaktioner med
utlandet.

Bankens representant Gao Fengshi sade apropå aktieförsäljningen: Utgivandet av aktier har diskuterats bland ekonomer under en rätt lång tid, men nu måste vi pröva det för att se vad aktier kan göra för vår ekonomi. Han uppgav också att andelar för tre miljoner yuan redan sålts till olika företag. Resten ska säljas senare i år till allmänheten, inklusive privatpersoner. Aktierna i företaget i fråga Pekingvaruhuset Tianqiao som har 386 anställda - ska ge en årsränta på 5,4 procent, vilket mot bakgrund av de mycket låga sparräntorna i Kina måste betraktas som bra. Dessutom ska aktieägarna få en årlig utdelning på sitt aktieinnehav. I den kinesiska debatten har en ståndpunkt varit att införandet av aktier skulle leda till att företagen "skiftar färg", dvs blir kapitalistiska och det torde inte vara särskilt svårt att mobilisera marxismens lärofäder till stöd för en sådan åsikt.

Men Kina är i skriande behov av investeringar för att utveckla ekonomin och dessa medel kan inte längre skapas med hjälp av tvångssparande i samma utsträckning som förr. Kommunistpartiets förtroende, dess legitimitet, är efter Mao i hög grad knuten till förmågan att höja folkels levnadsstandard.

Att både öka investeringarna och konsumtion är just vad man gjort i Kina under de senaste åren, med budgetunderskott och inflation som följd. Införandet av aktier är ett av flera sätt på vilket man nu experimenterar med att locka fram sparkapital hos företag och privatpersoner till investeringsändamål. Det privata banksparandet har vuxit starkt efter 1978.

Det är faktiskt lämpligt för socialistiska länder att uppmuntra aktiebolag, eftersom utnyttjandet av överskottskapital kommer att främja socialistisk produktion" skrev China Daily den 3 juli. De aktier som nu utbjuds av Kinas industri och handelsbank får inte säljas vidare och kan inte köpas med utländsk valuta. Men det är svårt att se hur man ska kunna övervaka och förhindra att aktiebreven byter ägare inom Kina. Enligt Financial Times 4 juni diskuteras bland kinesiska planerare även om aktier ska erbjudas till utlänningar när det gäller högprioriterade projekt som t ex kraftverk. Dessa aktier skulle vara möjliga att köpa och sälja, men kring formerna rådde oklarhet.
"Om de inte är transfererbara trorjag inte att de blir attraktiva. Huruvida vi kommer att ha en börs eller inte, det ligger lite för fjärran för att uttala sig om", sade Jing Shuping till Financial Times.  Jen Shuping är verkställande direktör för Citic-China International Trust and Investment Corporation.

Om bruket av aktier accepteras i Kina kan detta innebära lösningen på ett problem som häftat vid ekonomiska reformer i öststaterna och även i det marknadssocialistiska Jugoslavien.

De ekonomiska reformerna syftar till att företagen ska bli ekonomiskt mer självständiga enheter. De ska ha egna inkomster och göra investeringar med syfte att öka vinsten. Men om företagen inte tillåts köpa andelar - investera - i andra företag återstår bara att endera investera "där man står" eller att konsumera istället för att investera.

Om man hela tiden fortsätter att pumpa in resurserna i det egna företaget når man till slut en nivå där fortsatta investeringar inte lönar sig. Om staten tar ifrån företagen investeringsmedlen för att placera dem där de bättre behövs kommer man att undergräva dess intresse av att göra goda vinster, vilket var en grundtanke med reformerna.

På något sätt måste resurserna kunna styras mot de platser och de branscher där samhället i stort har störst nytta av dem. Aktier är den metod som kapitalismen använt sig av för detta ändamål. Kan Kina svälja det pillret och hålla färgen?

Hans Sandberg