Globaliseringen - ”Vi har nått slutet på linan”

Dagens hyperspecialisering innebär ett enormt risktagande som när som helst kan leda till en katastrof, varnar ekonomen Barry C. Lynn.

Den amerikanska regeringen var länge mån om att det amerikanska näringslivet skulle kunna motstå utländska påtryckningar och katastrofer. Antitrust- och handelspolitiken skulle förhindra monopol och garantera tillgången på strategiska varor och teknologier.

Så var det i stort sett från USA:s förste finansminister Alexander Hamilton till president Ronald Reagan, men denna modell revs sönder efter det kalla krigets slut samtidigt som världen blev alltmer instabil.

– Världsekonomin brukade ha vattentäta skott i form av vertikalt integrerade företag och nationalstater, men detta har ändrats radikalt under de femton åren efter det kalla krigets slut, säger Barry Lynn, som är expert på globala industrisystem vid tankesmedjan New America Foundation i Washington DC.

När dessa inre och yttre skydd urholkades eller togs bort kunde företag och nationer effektivisera sina näringsliv genom ökad arbetsdelning och handel. Marshallplanen och Kol- och Stålunionen (1952) stimulerade Europas industriella återuppbyggnad och lade grunden för den europeiska unionen.

Man ska komma ihåg att denna strukturomvandling skedde under den amerikanska ockupationsmaktens och de olika nationalstaternas politiska ledning, vilket inte var fallet när USA genomförde en liknande strukturomvandling, först genom handeln med Japan och Sydkorea och sedan på 1990-talet med Kina och Indien.

– Vi gjorde det i full fart och utan något som helst politiskt innehåll. Det fanns ingen motsvarande politisk struktur för att reglera, eller övervaka denna radikala omställning av den industriella organisationen. Det som tog sextio år i Europa genomförde amerikanerna med Kina på femton år. Och Kina är en radikalt annorlunda nation. Vi visste inte ens vad vi gett oss in på, säger Barry Lynn, som är senior fellow vid New America Foundation i Washington, D.C., en tvärpolitisk tankesmedja med penningstarka vänner i Silicon Valley.

Han är expert på globala industrisystem och har medverkat i Harvard Business Review, Financial Times och gett ut en uppmärksammad bok kallad End of the Line: The Rise and Coming Fall of the Global Corporation (Doubleday, 2005).

Hela intervjun publicerades i webbtidningen Realtid 16 juli 2007:

Vik, den mystiske miljardären

Alexander Vik är en av de mer enigmatiska svenska, eller svensk-norska exporterna till USA. Han och hans bröder gjorde sig en förmögenhet på en av de mest uppmärksammade intenerbubblorna – företaget Xcelera.com som våren 1999 nådde ett börsvärde på 2,9 miljarder dollar innan bubblan sprack. De lyckades sälja av tillräckligt mycket aktier för att säkra sin framtid.

Alexander Vik verkar i det tysta och ger väldigt sällan intervjuer (jag fick dock två intervjuer med honom för Dagens IT i början av 2000-talet). Då och då poppar han emellertid upp i massmedia och senast var det 2006 när han försökte tvinga den franska mediajätten Vivendi upp på den finansiella slaktbänken. Delarna var värda mer än helheten var hans argument, vilket han kryddade med ett bud på 50 miljarder dollar.

Du som vill läsa mer om Alexander Vik kan klicka på dessa länkar:

Bin Ladin räddade Alexander Vik

Svag trovärdighet sänkte Viks bud

New York Times avvecklar webbredaktionen

(Pressens Tidning april 2006)

När New York Times flyttar in i nya lokaler våren 2007 försvinner de sista spåren av den webbredaktion som startades 1995 under Martin Nisenholtz ledning. Times Digitals femtio redaktörerna ska då ha integrerats med redaktionens 1.200 journalister. ”Vi vill avskaffa gränsen mellan tidnings- och webbjournalister,” förklarade chefredaktören Bill Keller och Nisenholtz i ett emejl 2 augusti. Pressens Tidning träffade Jonathan Landman som leder integrationsprojektet.

(NEW YORK) New York Times — som ibland lite spydigt kallas ”den gamla grå damen” — tvekade länge innan hon prövade den nya tidens nätstrumpor. Många andra tidningar, däribland Chicago Tribune, publicerade redan delar av sitt innehåll på American Online och ännu fler hade startat något som då var nytt och revolutionärt – hemsidor!

Den första generationen nätsurfare såg sig som ett avantgarde och häcklade dagstidningarna för att bara skyffla ut sitt innehåll på webben och en del spådde samma öde för pappersdrakarna som för dinosaurierna. På de traditionella redaktionerna rådde en blandning av fruktan och skepsis inför Internet, inte minst på anrika New York Times. Bildandet av New York Times Electronic Media Company, sedemera Times Digital, var å andra sidan ett sätt att visa att man inte tänkte nöja sig med ”shovelware”, och å andra sidan ett sätt undvika en frontalkrock med det pappersburna etablissemanget.
-Det var troligen nödvändigt att göra så på den tiden eftersom tidningen var som den var och hade funnits i 150 år. Den hade varit så enormt framgångsrik och folk tyckte inte att de behövde beblanda sig med nya medier, som de inte hade någon större respekt för, säger Jonathan Landman, som är deputy managing editor (ställföreträdande redaktionschef.)


Jonathan Landman, ställföreträdande redaktionschef på New York Times.

Den separata organisationen tillät webbredaktionen att experimentera och göra misstag, utan ”att behöva gå ner på knä och tigga tidningen om förmåner,” säger han och tillägger att ”alla idag förstår att Internet är en enormt viktig del av vår framtid. Vi måste fokusera vår kreativa energi och kan inte betrakta (webbredaktionen) som en perifer sak.”

Martin Nisenholtz sade nyligen i en intervju att integrationen varit hans plan redan från starten, men det verkar vara en efterhandskonstruktion. När jag intervjuade honom Pressens Tidning 1996 lyfte han fram CyberTimes tjugo egna artiklar i veckan som ett bevis på att tidningen gjorde mer än att skyffla ut artiklar på nätet och runt år 2000 fanns det planer på att knoppa av Times Digital, vilken som mest hade 225 anställda. Dessa planer sprack dock med IT-bubblan 2000 och personalen har skurits ned till en bråkdel av detta. Istället lanserades the Continous Newsdesk, som löpande försåg webbsajten med nyheter.

Times Digital producerar idag inget eget material.
-De är redaktörer och producenter som tar tidningen och lägger ut den på webben, dvs publicerar den på webben istället för med tryckpressar, säger Jonathan Landman.

Det har diskuterats om integrationen ska ses som en seger för papperssidan eller webbsidan. Några kritiker har varnat för att man missar det unika med webben, tempot, stilen, den mjukare skiljelinjen mellan redaktionellt material och annonser, den interaktiva kontakten med läsarna, som har mer direkt inflytande än i traditionella enkelriktade mass-medier. Tidningen Editor & Publisher beskrev det emellertid som en ”seger för webben”.

Jonathan Landman värjer sig när jag refererar kritikernas tal om det unika, interaktiva draget hos webben. Kanske borde man ha låtit Times Digital gå sin egen väg?
-Det var ju det vi gjorde och det fungerade ett tag, men men på senare tid har den inte varit så annorlund. New York Times nyhetsredaktion är en kraftfull kreativ motor full av smarta människor. Alla är kanske inte intresserade av att jobba på ett nytt sätt, men de flesta är det. Jag tror att det är bättre att fokusera all denna skaparkraft på nya saker istället för att ha en liten och underfinansierad satellitverksamhet.
-Vi har ett 50-tal personer som funderar på en del av verksamheten som kommer att spela en större och större roll i framtiden och 1.200 personer som sätter ihop tidningen. Vi behöver alla dessa människors goda idéer, inte bara femtio personers, säger Jonathan Landman.

Det viktiga är enligt honom att man mobiliserar hela redaktionen och får den att tänka på storyn och inte bara tänker på ett format när man gör den. Webben måste med redan på planeringsstadiet och det bästa sättet att göra det är att webbredaktörerna dras med i planeringen och sitter med på redaktionsmötena, vilket många webbredaktörer idag gör.

Integrationsarbetet har redan börjat, men det är först när man flyttar in i de nya lokalerna 2007 som webbredaktörerna kommer att få egna platser i de olika nyhetsgrupperna.
-Vi får gå gradvis fram tills vidare. Vi har idag sju eller åtta webbredaktörer som spenderar det mesta av sin tid tillsammans med olika grupper på redaktionen. De två redaktionerna pratar mycket oftare med varandra och det är idag otänkbart att ha en diskussion om långsiktig planering utan att alla aspekter kommer med. Jag var just på ett möte med Washingtonbyrån där vi diskuterade den politiska bevakningen. Det var politiska redaktörer och webbredaktörer med. Så var det sällan förut, men nu är det rutin.
-Vi har också fått in nya grupper på nyhetsredaktionen, dataingenjörer, programutvecklare och produktchefer, vilka alla rapporterar till redaktionsledningen. Om man t ex ska förbättra resesajten så blir det ett gemensamt projekt som involverar papperstidningens redaktörer, webbredaktörer och programutvecklare.
-Vi har en ganska detaljerad plan för den nya redaktionen, där vår Continous Newsdesk ligger bredvid centralredaktionen och där det finns plats för webbproducenter på alla deskar(avdelningar). Det finns en del funktioner som blir separata. Det finns till exempel ingen anledning att ha ingenjörerna och webbutvecklarna sittande på centralredaktionen.

Skulle man kunna jämföra integrationen av webbredaktionen med hur man fick in fotografer och illustratörer på redaktionen?
-Det är en bra analogi. När jag började på tidningen 1987 satt bildchefer och grafiska redaktörer för sig. Det är klart att de måste prata med folk, men de jobbade separat och hade sina egna avdelningar. Idag har du däremot en bildredaktör vid varje desk och grafikredaktörer på många avdelningar. De pratar löpande med reportrarna och redaktörerna. Det har blivit rutin och det är så vi vill att webben ska ses. Utrikesredaktören ska inte se sig själv som chef för tio sidor i papperstidningen, utan se sig själv som den person som leder bevakningen av världen, oavsett hur vi ssedan distribuerar materialet, säger Jonathan Landman.

Hans Sandberg

Bakgrund: New York Times på webben

Omorganisationen på New York Times förefaller relativt okomplicerad, men den sker mot bakgrund av en strukturkris inom tidningssektorn. Många andra dagstidningar har också valt att integrera webbredaktionerna och de traditionella redaktionerna, senast var det Wall Street Journal.
New York Times har idag en av världens mest besökta webbsajter (11 miljoner unika besökare per månad i USA, 17 miljoner globalt), men den stora frågan är förstås hur framgångarna på den digitala sidan ska betala för förlusterna på papperssidan. Risken är att segern på webben blir en pyrrhusseger.

Företagsledningen varnar 23 februari i en 10K-rapport till börsinspektionen SEC för att det varit svårt att öka upplagan och annonsinkomsterna de senaste åren på grund av: ”konkurrens (ofta gratis för användaren) från andra medier, i synnerhet från Internet, och en minskad frekvens av reguljärt tidningsköpande, särskilt bland unga som i ökande utsträckning förlitar sig på icketraditionella medier som en källa till nyheter.”
”I takt med att läsekretsen fragmentiseras kan vi vänta oss att annonsörerna kommer att omallokera en del av sina annonsbudgetar mot icketraditionella medier, t ex websajter och sökmotorer, vilkan kan erbjuda mer mätbara resultat än traditionella tryckta medier, inklusive betalning-för-resultat och Internet-annonser knutna till nyckelord. Vi kan också få konkurrera med företag som säljer produkter och tjänster eftersom de försöker locka användare direkt till sina webbsajter på jakt efter informtion om produkter och tjänster. (...) Även om mängden annonser på våra webbsajter har ökat, så kan vi få minskade annonsinkomster om vi inte lyckas attrahera annonser till våra webbsajter i tillräcklig volym och till priser som är jämförbara med papperstidningens.” (NYT 10K, 23 feb 2006, kompletterad 28 februari.)

Sådana nervösa varningar kan jämföras med den optimism som utgivaren Arthur Ochs Sulzberger Jr., brukar projicera när han håller tal om framtiden. Så här lät det för tio år sedan, 1996: ”Internet erbjuder... ett sätt att distribuera vår information till enormt låga kostnader. Ingen mer oro över papperspriset. Ingen mer oro över tidningsutkörning, inte över tryck- och distributionskostnader i bredaste bemärkelse,” en vision som har då hoppades kunna se förverkligad 2006-2016. (Citerat från min artikel om New York Times i Pressens Tidning nr. 6 2006.)

Hans Sandberg

Peter Singer om globaliseringen

(Denna artikel publicerades i tidningen Axess 1 2005)


Peter Singer utanför sitt kontor i Princeton.

Ordet kontroversiell har blivit något av ett varumärke för Peter Singer, som kommer från Australien, men för fem år sedan blev professor i bioetik vid Princeton-universitettets Center for Human Values. Utnämningen väckte våldsamma rabalder och protester från handikappade å ena sidan och konservativa och religiösa krafter å den andra. Men det var nu inget nytt för en man, som enligt tidskriften New Yorker kan vara ”världens mest kontroversiella levande filosof; helt säkert är emellertid att han är en av de mest inflytelserika.”

Peter Singer är kanske mest känd för att ha lagt den filosofiska grunden för den moderna rörelsen till försvar av djurens rättigheter, vilket han gjorde med boken Animal Liberation 1974. Men det som väckt starkast känslor har nog ändå varit hans argument för att det i vissa lägen är rätt att döda svårt handikappade spädbarn.

Men trots all kontrovers, så vilar det en närmast alldaglig frid över både hans person och hans texter. Här finns inget uppskruvat ego, hungrande efter bekräftelse och hans texter är lågmälda och sakligt resonerande. Man skulle kanske kunna säga att hans är ett kyligt intellekt, men frågan är om inte kylan snarare speglar än önskan om helhetssyn och distans, än om bristande respekt för mänskliga och andra livsformer.

Vi träffar Peter Singer en solig oktoberdag i centrats gamla trävilla på 5 Ivy Lane mellan Princetons Center for Jewish Life och den astronomiska institutionen. Peter Singers senaste bok heter The President of Good & Evil – Questioning the Ethics of George W. Bush, men eftersom denna artikel kommer ut efter valet föreslår jag att vi börjar med hans föregående bok, One World – The Ethics of Globalization som kom ut 2002, men nyligen getts ut i en andra utgåva.

Globaliseringen är förstås ingen ny företeelse, men kommunismens kollaps och de senaste två decenniernas kommunikationsrevolution har öppnat världen för en ekonomisk integration och globala beroenden av aldrig tidigare skådat slag. Mycket av debatten om globaliseringen har handlat om ekonomi, men det är bara en del i en global förändring som inkluderar sociala och politiska faktorer, samt vårt gemensamma habitat.

Min första fråga till Peter Singer blir därför vad det betyder att vara en etisk människa idag?
-Det beror till stor del på i vilken situation du befinner dig, svarar han och jag inser omedelbart hur begränsad min fråga var.
-Om du kämpar med att skaffa mat åt din familj, att skicka ditt barn till skolan, eller se till att de får den mest grundläggande hälsovård, då är dina etiska möjligheter väldigt begränsade. Men om du råkar vara medborgare i ett rikt land, kan tillfredställa din familjs grundläggande behov och har tid och pengar över för andra aktiviteter, då bör du om du ska vara etisk, vara medveten om andras behov världen över. Och när jag säger andras behov menar jag inte bara människor, utan också icke-mänskliga djur. Du bör fundera på hur du kan spela en roll för att göra världen åt minstone lite bättre genom att minska mängden onödigt lidande. Det gäller att skapa fler möjligheter för folk att leva bättre liv utifrån sina preferenser.

Peter Singer är nyttofilosof, utilitarianist i 1700-talsfilosofen Jeremy Benthams anda. Det handlar grovt talat om att skapa största möjliga nytta för största möjliga antal. Målet är alltså inte gudagivet, utan att lösa ett praktiskt problem, givet att vi tror på alla människors lika värde och i Singers fall dessutom respekterar andra livsformer.

Den som är drar sig för att läsa filosofer av rädsla för att trassla in sig i hopplösa logiska gåtor eller abstrakta formuleringar, har inget av att frukta från Peter Singer. Att läsa Singer är som att läsa en debattbok eller analyserande journalistik. Jag frågade honom om hur det kommer sig att hans böcker är så detaljerade och konkreta.

Det verkar som om det för dig mer handlar om att tillämpa logiken än att diskutera den, föreslår jag.
-Den underliggande logiken är ganska enkel, svarar han. Min etik fokuserar sig på konsekvenserna av våra handlingar och det är därför jag lägger stor vikt vid de konkreta förutsättningarna för dina handlingar. Du måste försöka komma fram till vilka konsekvenserna blir av de handlingsalternativ du har framför dig. Om jag däremot hade en etik som helt enkelt sa att du lever ett etiskt liv så länge du inte ljuger, stjäl, rånar eller dödar, så skulle vi inte behöva veta något om frågans detaljer. Allt vi då behöver veta är att du inte begår någon av dessa handlingar. Men det är inte min etik. För mig är det mycket viktigt att få detaljerna rätt. Under vissa omständigheter kan det vara rätt att sända dina trupper till ett land som inte angripit dig som t ex Ruanda under folkmordets dagar. Men under andra omständigheter kan det vara helt fel att att sända dina trupper till ett land som inte angripit dig. Det är därför du måste tänka på konsekvenserna.

Vi har alla samma värde, men våra behov skiljer sig mycket beroende på var vi bor.
-Det faktum att någon är medborgare i USA snarare än i Mozambique betyder inte att den personens liv är värt mer än någon annans. Så i den meningen är vi alla lika värda, vilket emellertid inte hindrar att politiska ledare kan ha speciella förpliktelser mot sina länders medborgare. Men på ett mer grundläggande etiskt plan, så spelar nationella gränser, ras, etnisk tillhörighet eller religion ingen roll för värdet av någons liv.

Vi kommunicerar mer och kan tydligare än någonsin se världen som en enhet i takt med att världen globaliseras och kommer samman. Det betyder att människornas värdesystem, liksom deras gudar, kommer närmare varandra, men det betyder också att vi får skarpare konflikter mellan de olika värdesystemen. Det verkar som om vi måste utveckla nya värdesystem eller konfirmera grunderna för dem vi har. Kommer vi att återvända till den Gyllene Regeln, eller vad ska vi hålla fast i när vi tvingas att leva så pass mycket närmare varandra?

-Det finns en hel massa olika värdesystem, varav en del är inkompatibla. Om någon har ett värdesystem som säger att hans eller hennes religion är den enda sanna och att den som inte accepterar denna religion måste dödas, så är det uppenbarligen inte möjligt för andra att leva med detta värdesystem. Det beror i hög grad på värdesystemets natur. Det finns en del värdesystem som vi helt enkelt måste försöka förändra så att ingen tänker så, men det finns andra som är mer toleranta och som accepterar mångfald och olikheter och dem kan vi leva tillsammans med, säger han.
-Den Gyllene Regeln som du nämner är väldigt vitt spridd och delas av judendomen, kristendomen, konfucianismen och kanske även hinduismens etiska och kulturella tradition. Ja, den kan vara en grund för att uppnå någon slags etisk överenskommelse, fast det kommer att finnas människor med särskilt extrema och intoleranta åsikter och dem kan vi inte få in under vårt stora gemensamma paraply.

Skulle man kunna säga att du försöker lägga ett icke-religiöst värdesystem som grundval för vår globaliserade värld?
-Det är ett rimligt sätt att beskriva saken, men det är ingenting dramatiskt nytt jag lagt fram. Vi har haft en massa filosofer och tänkare som föreslagit icke-religiösa värdesystem och vi har sedan ett par, tre hundra år haft en rörelse för universiella värden och universiella mänskliga rättigheter. Men man kan säga att dessa saker spelar en större roll idag, att de blir viktigare eftersom vi har närmare kontakt med varandra och att våra handlingar har mycket större chans att påverka människor som bor på den andra sidan jorden.

En skillnad mellan dagens värld och den bipolära världen innan sovjetimperiet imploderade var att de två supermakternas rivalitet höll världen i schack. Sedan dess har vi fått en värld där USA framträtt med en enastående makt och vi har fått en neokonservativ falang som vill att USA med nästan napoleonartat sätt ska använda sina armeer för att sprida sin version av Code Napoleon. Fast det är väl knappast en lösning i dina ögon, utan något som världen måste lära sig att svara på?
-Jag tror att det är väldigt svårt att sprida ideer som demokrati med vapnens hjälp, vilket inte betyder att vi aldrig kan rättfärdiga bruk av militär makt, vilket vi kan göra om det handlar om en diktator som satsar på folkmord, eller en regim som bestämt sig för att bedriva terror (atrocities.) Det vore utmärkt om ett sådant ingrepp resulterade i en demokrati, men det kommer alltid att vara en högst riskabel operation att invadera ett land med en väldigt olika kultur och av olika etnisk karaktär. Det kommer att vara svårt, även om jag välkomnar spridningen av demokratin dit den kan spridas. Vad vi verkligen behöver göra är att uppmuntra folk och försöka övertyga dem om att detta är det bästa sätt att regera vi upptäckt. Vi kan inte bara invadera ett land och hoppas att folk omedelbart ska hälsa oss som befriare och starta en demokrati.

Peter Singer diskuterar i ”One World” hur man skulle kunna reformera Förenta Nationerna, bl a genom att skapa incitament för nationer att bli demokratiska. Skeptiker ser emellertid detta som naiva och opraktiska förslag.
-Det är optimistiskt, men jag tycker att vi ska försöka. Jag skriver för en läsekrets i USA och Europa och dessa länder skulle kunna spela en roll och få det att fungera. Den amerikanska attityden till FN har varit extremt negativ, särskilt under Bush. De säger att FN inte fungerar bra, att ingenting händer, att saker kör fast i säkerhetsrådet, att de drabbas av vetot, men USA skulle kunna stiga fram och förklara sig villigt att ge upp vetot om de andra länderna gick med på en reform. Det skulle vara ett enormt genombrott och jag är övertygad om att det skulle undanröja alla hinder för reformer. Vi kan tänka oss ett mycket bättre fungerande FN om USA och Europa tog ledningen. Det finns naturligtvis många problem med FN, men det är vetorätten som är problemet med säkerhetsrådet. Och det kan lösas om det finns en vilja att lösa det. Sedan har vi problemet med avsaknaden av FN-ledda styrkor. Om USA tog ledningen och sa att vi är villiga att ställa betydande styrkor under FN:s ledning, så skulle andra länder följa efter. Vi skulle då omedelbart ha de styrkor vi behöver för situationer som dem i Ruanda. En annan invändning är att en del FN-medlemmar inte är demokratier. Det är ett svårt problem, men jag tror som jag skriver i min bok att FN på lång sikt skulle kunna försöka ta allvarligt på tanken att regeringarna finns där för att representera sina folk. Vi skulle kunna börja sätta press på dessa nationer att visa att de verkligen representerar sina folk. Det behöver inte nödvändigtsvis betyda direkta val, men att utvecklingen börjat gå åt det hållet.

Ekonomerna Vijay Joshi och Robert Skidelsky dsikuterade i våras Peter Singers bok ”One World” i New York Review of Books (March 25, 2004). De kritiserade honom bland annat för att föredra politiska lösningar över ekonomiska, som t ex att fokusera sig på att reducera (den rika världens) jordbrukssubventioner.
-Jag tror inte att det är sant att jag skulle ha en sådan preferns, svarar han och påpekar att han tar upp jordbrukssubventionerna i sitt kapitel om WTO (World Trade Organization) och än mer i sin bok om president Bush.

Han kritiserades också för att vilja offra våra lokala, partiella lojaliteter till förmån för de globala.
-Det är inte en helt rättvis beskrivning. Det är helt klart att jag vill ge de opartiska lojaliteterna en mycket större vikt än vad som är vanligt. På det personliga planet så stämmer det däremot. Anta att jag beslutat att skänka bort ettusen dollar till ett välgörande ändamål. Jag ser inget skäl att ge de pengarna till någon grupp som hjälper amerikaner i allmänhet snarare än folk i Mozambique. De senare är fattigare och har ett större behov av pengarna. Tusen dollar skulle räcka mycket längre i Mozambique än i någon fattig del av USA. Så långt, på det personliga planet, håller jag med beskrivningen, men det betyder inte att jag inte tror på partiella lojaliteter. Vi har helt klart ansvar för att se om våra familjer och våra barn, åtminstone till en viss grad. Jag anser också att politiska ledare har ett ansvar för att ta hand om sina invånare, också det till en viss grad. Men i det här landet går knappt en tiondels procent av BNP till utvecklingsbistånd. Här behövs en annan balans, men jag skulle aldrig hävda att USA:s president måste stå upp och säga att jag är lika bekymrad för andra länder som för medborgarna i mitt eget land. Vi lever, åtminstone för tillfället, i en värld där politiska ledare har ansvar för i första hand sina egna länder. Om vi någonsin utvecklas till ett globalt system kommer saken i ett annat läge. Det finns inget yttersta moraliskt skäl till varför vi inte skulle göra det, men det är inte den värld vi lever i.

Det tar vanligen mycket lång tid att förändra folks tänkande och attityder. Hur bär man sig åt för att få folk i den rika världen att göra uppoffringar? Vad kan vi i en demokratisk process erbjuda människorna i den rika delen av världen i utbyte?
-Det de får i gengäld är vetskapen att de lever ett liv som de kan vara nöjda med när de reflekterar över vad de håller på med. De kan känna att de handlar rätt och det är något som är viktigt för många människor, men jag har inte någon snabb lösning för hur man övertalar folk. Det är en förändring som kan ta lång tid, men folk förändrar verkligen sina vanor. Historiskt sett är det bara en kort tid som folk levt i samhällen där deras materiella behov är tillfredsställda och där de kan känna sig säkra på att de inte behöver gå hungriga om årets skörd slår fel. Jag tror att vi fortfarande sitter fast i tankemönster vi ärvt från det förflutna, men att vi kommer att kunna ändra dessa attityder. Mycket har förändrats under min livstid, även om det inte gått tillräckligt fort.

Hur mycket etik ska man kräva av en människa? Kanske ska vi istället låta vilddjuret inom oss tala och säga att det är väl lika bra att de dör av HIV/AIDS i Afrika. Vi människor kan kanske leva med detta faktum?
-Tja, vi kan det, men de kan det inte, svarar han snabbt.

Vi ger oss emellertid inte, utan spelar djävulens advokat. Titta på människan genom historien! Du skriver själv i den bok att hon kanske är genetiskt disponerad för att begå förfärliga brott.
-Du har rätt. Vi är kapabla att begå förfärliga brott och ännu mer kapabla att ignorera andra människors lidande, att låta dem dö av AIDS, eller av det faktum att regnen inte längre kommer, eller av att havet stigit så att deras jordbruksland översvämmats osv. Men jag tror samtidigt att vi kommer att vara mindre benägna att göra detta i en öppen värld där vi har tillgång till massmedia och där vi diskuterar saker offentligt. Det är svårt att föreställa sig oss bara stående där medan folk dör på ett högst iögonenfallande sätt. Jag är optimistisk när det gäller de begränsningar som följer med publicitet och en offentlig diskussion. Det lyfter fram vår bättre sida.

Men är inte detta slags ansvarstagande ett modernt koncept? Folk bryr sig inte särskilt mycket i de flesta kulturer, såvida det inte handlar om deras egna.
-Det finns olika drag här. Vi har parabeln om den goda samariten, som säger att du ska ta hand även om dem som inte tillhör din grupp. Det finns liknande saker i en del andra kulturer.

Om man jämför människan som art med andra arter kanske man skulle kunna säga att vi är som tigern som dödar sitt offer. Vi är ju ett köttätande djur....
-Allätande, flikar Singer in och fortsätter. Tigern är tvungen att döda för att äta, medan vi har utvecklats till en reflekterande varelse som kan tänka på de val vi står inför. Tigern kan inte göra detta, så vi befinner oss inte i samma situation. Vi har möjligheter som inte står öppna för tigern.

Man brukade tala om den flytande gränsen i det tidiga USA. Det var en gräns som ständigt flyttades längre bort och som erbjöd en utväg ur konflikter, en flykt undan nollsummespelet. Idag verkar det som om vi blivit globaliserade samtidigt som vi befinner oss vid gränsen; i en tid då växthuseffekten och befolkningstillväxten hotar vårt habitat.
-Men det handlar inte om ett nollsummespel eftersom vi kan lära oss från våra erfarenheter och förbättra teknologin och produktiviteten, invänder Singer.
-Vi kan faktiskt förbättra sasker utan att behöva erövra nya områden. Robert Wright, som är en fellow här, har skrivit boken ”Non-Zero” som tar upp detta. Det finns skäl för optimism. Vi är en art som kan förändras, inte bara genom den biologiska utvecklingsprocessen med det naturliga urvalet, utan också genom ackumulerad kunskap, erfarenhet och förbättrad teknologi. Det är bara ett nollsummespel om vi enbart ser oss själva i en konkurrenssituation. Det är ett nollsummespel om målet är att nå toppen, för det kan bara en person eller ett land göra åt gången. Men vi har fler möjligheter om vi kan komma bort från ett stådant tänkande.

Vad betyder det att vi tangerar fysiska gränser som växthuseffekten och hotet mot atmosfären?
-Det är en tillfällighet att vi når gränsen för atmosfärens förmåga att absorbera våra avgaser samtidigt som tekniken fört världen så mycket närmare oss. Det kan hjälpa oss i den mån det hjälper oss att inse hur beroende vi är av varandra. Men kom ihåg att det inte är någon absolut barriär. Det finns ingenting som säger att vi, givet vår nuvarande teknologiska nivå, inte kan öka vår välfärd. Vi har hittills ökat välfärden till priset av mer luftföroreningar, men det finns andra sätt att skaffa sig energi.

Inom ekonomisk teori talar man om effektivitet och måluppfyllelse, men vad är det vi optimerar när vi strävar efter mänsklig lycka? Man skulle kunna säga att lycka är att upfylla sina mål, men inom buddhismen försöker man begränsa målet, vilket kan göra det lättare för oss att känna oss lyckliga även om vi konsumerar mindre. Många platser i den tredje världen har ekonomier som bara delvis är monetariserade. En del människor i dessa samhällen har ett fungerande liv utan att använda särskilt mycket pengar. Om du däremot bor i en amerikansk förort så behöver du mycket mer pengar för att klara dig. Behöver vi en global jämlikhet?
-Nej, jag tror inte att diskussionen handlar om ekonomisk jämlikhet. Vi pratade i början av vår diskussion om lika värde osv. Det är en sak och jag skriver i min bok ’One World’ om behovet av att lindra den extrema fattigdomen. Det är meningsfullt, men jag tror inte att jämlikhet är rimligt just av de skäl du gav. Vårt mål bör vara att se till att de som lever i en kinesisk by har tillräckligt med mat, grundläggande hälsovård, utbildning för sina barn och sådana saker. Vi bör fokusera oss på folk som inte kan få detta, snarare än att försöka lyfta upp alla till samma nivå.

Det är lätt att projicera sin egen erfarenhet på världen när man pratar om ett globaliserat samhälle. En svensk kanske ser ett globaliserat Sverige framför sig, en värld med stor jämlikhet. Den amerikanska modellen tillåter stor ojämlikhet, men den är samtidigt mycket flexibel. Det finns hål som ger rörelsefrihet och vem vet, man kanske lyckas få in sina barn i en bra skola. Är det kanske den modellen vi bör starta med och sedan försöka lägga in ett golv så att ingen halkar under en viss nivå?
-Ett globalt Sverige skulle kunna vara trevligt, men ligger knappast inom det möjligas ram under en överskådlig framtid. Allt vi kan göra är att försöka nå ett slags globalt minimum när det gäller att tillgodose de grundläggande behoven.

Vi behöver med andra ord utveckla globala standarder, politiska, mänskliga och sociala. Och det ligger i vårt eget intresse, vilket fackföreningarna i de rika länderna upptäcker när de hotas av outsourcing.
-Det stämmer, det stämmer! Jobben kommer att flyttas dit där de är billigast och det enda sättet att få den utvecklingen att gynna världen som helhet är att ha vissa minimistandarder och skyddsnät.

Kan man säga att de stora frågorna i vår tid är integrerade, eller är hotet mot vår miljö så stort att vi måste tackla den saken först?
-Hotet mot miljön är reellt och vi måste handla snart, men de värsta konsekvenserna kommer inte att inträffa förrän om femtio år eller så. Jag skulle därför inte vilja sätta den före aktioner mot den globala fattigdomen som vi borde göra något åt idag. Vi skulle kunna göra systemet för världshandel rättvist genom att avskaffa subventionerna. Sådana förändringar är inte heller lika dramatiska som dem vi behöver göra för att på allvar komma till rätta med växthuseffekten.

Det socialistiska projektet kollapsade med Mao. Socialismen visade sig producera ineffektivitet, byråkrati och politisk maktkoncentration, medan kapitalismen är så flexibel att vi kan göra med den vad vi vill. Betyder det att kapitalismen är den enda vägen framåt, eller kan man tänka sig en tredje väg?
-Vi kan reglera kapitalismen på många sätt och det går att omfördela en del av välfärden. Visst finns det effektivitetskostnader av att göra det, men kapitalismen är så produktiv att det kan vara värt det. Vi kan ta en del av dessa effektivitetskostnader och ändå nå ett bättre resultat. Vi har än så länge inte hittat något annat system som fungerar lika bra som marknadsmekanismen. Jag skulle inte vilja påstå att det inte finns några alternativ till kapitalismen, men det återstår att hitta dem och sedan testa dem för att se om de fungerar lika bra för att tillverka vad folk behöver och vill ha.

Vilken roll bör religionen spela i en globaliserad värld? När man tänker på religion i dessa dagar är det lätt att se dogmatiker och knasbollar framför sig? Är religionen något vi måste övervinna, eller behöver vi en ny religion?
-Nej, vi behöver inte någon ny religion, säger Singer, som är en uttalad ateist.
-Jag tycker att vi i princip ska försöka övervinna tron på saker som det inte finns något bevis för. Jag anser på filosofiska grunder att det är fel att tro på saker som det inte finns bevis för. Det främjar olyckliga sätt att tänka och leder i extrema fall människor till att begå våldshandlingar i tron att de följer Guds vilja. Visst kan en religion också locka fram goda impulser hos människor, få dem att vara generösa och bekymra sig för sina medmänniskor. Det är eftersträvansvärda saker, men jag skulle vilja se dem som en del i en icke-religiös etisk praktik, snarare än att folk som jag ser det felaktigt tror att det är saker som Gud vill att vi ska göra.

Men det verkar som om folk blir mer religiösa när de ställs inför en växande otrygghet?
-Jag är inte så säker på att det stämmer globalt. Trenden är helt säkert väldigt stark i Amerika, i en del islamiska länder, men den är mindre stark än den brukade vara i Europa, med undantag för Irland, Polen och ett par andra länder. Och den är definitivt svarare i Australien, Kina och Japan som i stort sett är icke-religiösa länder. Jag har inte sett några studier som pekar på att folk blir mer religiösa när de känner sig osäkra. Jag hoppas att folk ska bli allt mindre religiösa i takt med att de får mer utbildning. Det finns definitivt en länk mellan din utbildningsnivå och den grad med vilken du kan väntas vara sekulariserad snarare än religiös, avslutar professor Singer.

Hans Sandberg

Manhattans Meatpacking District innan det blev cool

(Jag skrev denna artikel för norska Dagligvarehandelen i april 2004)

New Yorks köttmarknad ligger i kvarteren runt Gansevoort Street nere på Manhattans West Side, som inte bara känt för sina styckmäs-tare, utan också för gatuprostitu-tion och homo-sexklubbar.
Men det var grossisterna som gjorde att Gansevort Market i höstas klassades som ett kulturhistoriskt område. Det blir emellertid allt svårare för handlarna att betala de höga hyror som följer när yuppies drar in på jakt efter ”atmosfär.”

När Robert Sovak startade London Meat Company i september 1968 fanns det kanske 100 grosshandlare i området, men idag finns det kanske 30 kvar. ”Det brukade vara ett livaktigt område,” säger han en smula nostalgiskt. London Meats säljer kalv- och nötkött och organiskt uppfödda höns. Robert Sovak räknar med att kunna fortsätta sin verksamhet, eftersom han hyr av staden och fått sitt kontrakt förlängt med elva år.

Andra är inte lika lyckliga. Whoolco Foods har förlorat sitt lease och är på jakt efter nya lokaler, men det kan bli svårt eftersom privatvärdarna hellre hyr ut till exklusiva designerbutiker, nattklubbar och restauranger. Kanske är det därför Whoolcos ägare Steve Toboroff säger sig vara så upptagen att han inte kan ge en intervju förrän om en månad.

New York klassade i september området som ett kulturhistoriskt område, ett beslut som följde på en treårig kampanj från en lokal koalition med rötter i det delvis kulturskyddade grannkvarteret Greenwich Village. ”Det är ett kulturhistoriskt rikt område som sedan mitten på 1800-talet varit hemvist för matmarknader,” säger Andrew Berman, direktör för Greenwich Village Society for Historic Preservation. De första grossisterna växte fram mellan hamnpirerna vid Hudsonfloden och järnvägsspåren. I början var det grönsaksmarknader, men runt sekelskiftet 1900 växte det fram köttmarknader som drog nytta av en för tiden ny uppfinning – kylskåpet.

”Området blev snart New Yorks center för partihandeln med kött,” säger Andrew Berman. Här låg bl a Manhattan Refrigeration Company, som sträckte sig över ett helt kvarter, och kylde ner luft som sedan pumpades in i grannbyggnadernas köttgrossister via ett system av rör. Den byggnaden gjordes emellertid om till lägenheter för ett par decennier sedan. Många av byggnaderna från marknadens storhetstid finns kvar, liksom kullerstensbeläggningen på Gansevoort Street. 1949 byggde staden en byggnad kallad Gansevoort Meat Market Center, som exklusivt hyrdes ut åt köttgrossister.

”Distriktet låg länge i skuggan, men på 1970- och 1980-talet dök det upp barer och klubbar samtidigt som de första köttgrossisterna började trängas ut av stigande hyror. På 1990-talet dök det upp exklusiva restauranger. Ett skäl till att området inte ”utvecklades” snabbare var att en mängd byggnader ägdes av Bill Gottlieb, som var något av ett original. Han var inte alls intresserad av att göra om området, utan lät helt enkelt byggnaderna vara, ofta tomma. Det var när han dock år 2000 som kampanjen ”Save Gansevoort Market” startade, eftersom folk var oroliga för att arvingarna skulle släppa in markspekulanter och byggherrar. Merparten av området är nu klassats som historiskt, vilket betyder att byggnaderna måste bevaras. ”Vi jobbar tillsammans med kötthandlarna för att se till att köttgrossisterna kommer att finnas kvar,” säger Andrew Berman.

Det är dock långt ifrån garanterat att så kommer att bli fallet. Howard Goldenberg, som sedan 13 år driver grönsaksgrosshandeln Four Winds på Gansevoort Street, är övertygad om att kötthandlarna kommer att drivas bort när markpriserna stiger. ”New York vill inte ha kvar marknaderna. Den här staden bryr sig inte om att bevara gamla saker, utan det är utbud och efterfrågan som styr. Området kommer att bli som SoHo, med boutiquer för de som har pengar,” säger han desillussionerat.

Det som gör att en del grossister försöker stanna kvar är att läget fortfarande är väldigt bra transportmässigt. Det ligger alldeles vid West Side Highway och det är lätt för lastbilarna att ta sig dit och sedan nå resten av Manhattan. Howard Goldenberg säger att det kan ta en till en och en halv timma för en lastsbil att komma in till Manhattan från New Jersey om trafiken är besvärlig och det är den ofta. Man skulle kunna tycka att det borde gå snabbare sjövägen, men den enda trafik som går över till Jersey den vägen är turistbåtar och båtar för pendlare. Han tror att marknaderna kommer att flyttas upp till Hunt’s Point i Bronx där staden försöker bygga upp en stor distributionscentral för kött, fisk och grönsaker. ”Det finns inga alternativ på Manhattan. Vi har ingenstans att ta vägen,” säger Howard Goldenberg som därför tänker försöka hänga kvar så länge som möjligt.

Hans Sandberg

En användar-vänlig Jesus

(Denna intervju från jan 2004 publicerades i Kyrkans Tidning)

Jesus förefaller populärare i USA än någon annanstans på Jorden. Han har blivit en nationell ikon i detta konsumtionsparadis; en produkt som kan fås i alla tänkbara färger och smaker; en vän av både kristna och icke-kristna. Men priset framgången är en nästan kameleontisk Jesus som definieras av användaren - för att låna ett begrepp från datavärlden. Det stör emellertid inte amerikanerna, säger Stephen Prothero, som skrivit boken ”American Jesus.”

(NEW YORK) ”Amerikanerna bryr sig mycket mer om Jesus än europeerna,” säger professor Stephen Prothero som är ordförande för den religionsvetenskapliga institutionen vid Boston University. Boken American Jesus – How the Son of God Became a National Icon gör inga anspråk på att skildra Jesus historiskt, utan är en slags kulturhistoria över kristendomen i USA. Stephen Prothero anser att förklaringen till kristendomens starka ställning i USA är att den vuxit fram i en dynamisk miljö där nya församlingar och trosriktningar kunnat spira utan att hejdas av myndigheter och hierarkier.
”Vi har en vitalitet bland både kristna och icke kristna som man inte hade i Europa. Det har gett kristendomen dess styrka och det är därför det blir så mycket bråk i USA när det kommer ut en ny film eller bok om Jesus.”

Stephen Prothero beskriver i sin bok hur Thomas Jefferson skapade sin egen Bibel genom att skära ut avsnitt han gillade och skära bort sådana som han fann otroliga eller rent av absurda. Denna Jeffersons Bibel blev på sätt och vis en modell för USA:s förhållande till kristendomen. Här fanns den ekonomiska, sociala och geografiska grogrunden för religösa entreprenörer, som gjorde om de gamla religionerna, eller som i likhet med mormonerna skapade nya hybrider. Det unga kyrkorna konkurrerade i relativ frihet och här ligger enligt Stephen Prothero en del av förklaringen till att det inte funnits någon stark anti-kyrklig tradition i USA.
”Vi hade aldrig någon etablerad kyrka att göra uppror emot, medan den svenska kyrkan slog fast hur det skulle vara. Folk rebellerade därför mot kyrkan och är idag måttligt intresserade av kristendomen. Det var därför upplysningstidens uppror mot religionen blev så mycket svagare i USA än i länder som Frankrike och Sverige. Vi hade grundlagens första tillägg om religionsfriheten och ett öppet samhälle med en enastående ekonomisk och geografisk rörlighet. Lägg därtill att vi hade en stor andlig rörlighet. Det faktum att du var född katolik eller lutheran inte betydde att du måste förbli katolik eller lutheran. Religionsfriheten skapade en andlig marknadsplats och amerikanera har ända sedan dess försökt uppfinna nya religiösa produkter för denna marknad.”

Religionerna i Europa förändrades emellertid inte särskilt mycket när man fick religionsfrihet där. Enligt Stephen Prothero beror det på att friheten kom för sent.
”Upplysningen hade redan hunnit underminera religionen, medan de religiösa i USA integrerade upplysningstänkandets tro på förnuft, frihet och jämlikhet med sin tro: ’Utnyttja din frihet och välj Jesus!’, ’Lyssna på mina argument för Jesus!’ Den amerikanska ’Born Again’ traditionen handlar om att integrera tro och förnuft, jämlikhet och evangelism.”

Vilken roll spelade då immigrationen? Kan man säga att europeerna hade en slags trygghet i vetskapen om att regeringen i Bismarcks efterföljd tog hand om medborgarna? I Amerika var man däremot utelämnad åt sitt öde?
”Det är sant att amerikanernas sociala och ekonomiska oberoende reflekterades i religionen.”

Men ligger det inte också en fruktan och osäkerhet bakom detta oberoende?
”Jo, men faktum är att folk blev mer religiösa när fruktan avtog. Jag håller inte med om att amerikanerna skulle tro på Jesus därför att de lever i ett skrämmande öppet samhälle. Om du tittar på medlemstalet i kyrkorna ska du se att det stiger när samhället stabiliseras och inkomsterna stiger.”

Men invandrana behövde trygghet, mat, kultur och vänskap, vilket förklarar varför de byggde kyrkor.
”Tja, nu pratar du om de svenska invandrarna som kom ett par hundra år senare, i slutet på 1800-talet. Det var då mina anförvanter kom till Minnesota från Sverige och Norge. Kyrkan försåg dem med ett samhälle som talade deras språk och den bidrog med ett socialt skyddsnät, samt hjälpte till att hålla liv i hemlandets traditioner som Lucia-firandet.”
”Ett andra skäl till att svenskarna i Minnesota är lutheraner och bryr sig om Jesus är att samhället runt omkring dem uppfattades som kristet. Att vara amerikan på 1880-talet var att vara kristen, medan sekulariteten uppfattades som oamerikansk.”
”De amerikanska invandrarna kristnades snabbt, vilket inte var fallet i många andra invandrakulturer. Jag tror att det har haft med religionsfriheten att göra. Att vara amerikan var att älska gud och tjäna pengar. Dessa två aspekter hängde ihop redan från början. De strider mot varandra, men amerikanerna har hela tiden kommit på sätt att spela ut dem mot varandra. De blir alltmer oberoende och hittar på nya sätt att tro på samma sätt som de hittat på nya sätt att tjäna pengar.”

Du beskriver i din bok hur de blir religiösa entreprenörer, vilket visar att deras ekonomiska verksamhet påverkar deras religiösa.
”Ja, men religionen påverkar också det ekonomiska. Det går åt bägge håll och många ser den ekonomiska driftigheten som ett sätt att tjäna Gud och ser sina ekonomiska framgångar som tecken på att Gud älskar dem. De försöker tillämpa den kristna etiken i sin affärsverksamhet och tar framgångar som ett tecken på att de lyckats.”

De första europeiska kolonisatörerna var strikta kalvinister med en auktoritär Gud; en straffande fadersfigur snarare än en varm och förlåtande Jesus. Men det dröjde inte länge förrän kolonisternas kyrkor fick konkurrens från nya strömningar. Med tiden skulle den amerikanska kristendomen betona individens behov.
”Det följer med det växande ekonomiska oberoendet och den sociala rörligheten. I så måtto kan jag acceptera din socio-ekonomiska syn på religionen. Vi kastade ut britterna och gjorde revolution. Tron på predestination och en auktoritär Gud blev ohållbar i ett samhälle där man röstade fram sin president och där bonden kunde bli handelsman.”

Det låter nästan som en marxistisk tolkning av historien, där överbyggnaden anpassar sig till den ekonomiska basen.
”Men så ligger det till och till en del är det nog en marxistisk förklaring. Men den andra delen är weberiansk. Max Weber såg kapitalismen som ett svar på kristendomen. Var kom alla kapitalister ifrån? Tja, vi hade ju alla dessa kalvinister. Kristendomen påverkar hur folk lever, arbetar och huruvida de är ärliga i sina affärer eller inte, samt vilka branscher folk väljer. Jag tror att socio-ekonomiska faktorer påverkar religionen, för den verkar inte i ett vakuum. Folks huvuden är kopplade till deras kroppar.”

Jesus-bilden utvecklas från att betona fadern till att betona sonen. Den blir alltmer en kulturprodukt och vi har nu till och med fått ”Jesus, the Action Figure.” Man skulle med ett lån från datavärlden kunna säga, att Jesusbilden bestäms av dem som i sista hand ”använder” honom (the end-user.)
”Ja, det är ett fint sätt att formulera saken. Det brukade vara kyrkan som definierade honom, men nu definieras han av de som använder honom och det är en enorm förändring. Kyrkorna måste svara, för detta är en marknadsplats, en virtuell marknad, där kyrkorna reagerar på slut-användarens krav. Om slut-användaren säger att ’Jag vill ha en leende Jesus’ så måste kyrkorna skaffa en leende Jesus för att locka fler folk, få in mer pengar och sälja sina böcker. Det finns definitivt en efterfrågesida här, till skillnad från utbudssidan.”

Men om Jesusbilden styrs av användarens krav och blir vår broder och personliga vän, då berövar man väl religionen dess mysterium, eller hur? Kan en religion överleva utan ett mysterium?
”Ha, ha, ja, det var en jättebra fråga! Jag tror, och här generaliserar jag ordentligt, att amerikanerna är skeptiska mot mysterier och inte har något emot att man avlägsnar mystiken från religionen. Amerikanerna vill ha en intim relation till Jesus. Den amerikanska gudomligheten har inte mycket att göra med den outgrundliga guden, den mystiska guden som är långt borta och väldigt annorlunda, vilket var den koloniala Gud vi en gång gjorde oss av med.”

Skulle man kunna säga att en plastisk och formbar Jesus förlorar sin makt?
”Det stämmer och förbluffar. Om du vill uppnå något i Amerika kan du söka stöd hos Jesus. Om du vill bli av med SUV-bilar och få amerikanerna att köra hybridbilar istället, så är det rimligt att ställa frågan om ’Vilken bil skulle Jesus köra?’ Han är en bank med en massa förtroendekapital, men frågan blir då hur man förnyar detta kapital. Hur kommer det sig att Jesus fortsätter att ha makt om han är så anpassningsbar, så formbar? Det är ett märkligt faktum, men amerikanerna fortsätter att vända sig till honom och många ser honom fortfarande som helig. Det är möjligt att folk inte inser hur mycket de har gjort om honom. De tror att han har klivit rätt ut ur nya testament och inser inte hur mycket han t ex påverkats av Teddy Roosevelt och 1960-talet. Om de insåg det skulle hans makt avta, men hans inflytande förblir stort. Han återkommer överallt och på alla sidor i debatten. Och snart får veta vad han tycker om homosexuella äktenskap,” säger Stephen Prothero.

Finns det inte en risk i att komma så nära och bli vän med sin gudom? Folk kanske istället väljer en alternativ rutt för moraliskt stöd, en som går från Teletubbies och Barney, via Disney och Star Wars till Dr. Phil och Oprah. Det kan bli mycket konkurrens för Jesus?
”Ja, fast han verkar klara sig rätt bra ändå, eller hur? Kom ihåg att Oprah och Disney inte är emot honom, utan drar åt samma håll. Det skulle bara vara dumt att gå emot Jesus, vilket The Beatles fick lära sig när de försökte. I Europa var det ingen som brydde sig när John Lennon sa att Beatles var populärare än Jesus, men i USA blev ett sånt rabalder att han fick be om ursäkt om och om igen. Det finns i USA ingen stor institution som angriper Jesus.”

Man kan jämföra det som hänt med Jesus i Amerika med disneyfieringen av de europeiska folksagorna. Många barn lär sig skilja på rätt och fel från Disney snarare än i kyrkorna.
”Ja, de ser ett par Jesus-filmer och läser ett par berättelser och det blir allt de kan om Jesus.”

Vilket lägger en massa makt i händerna på massmedia?
”Ja och det betyder att Mel Gibson får ett enormt inflytande över nästa generation Jesus-vänner. Cecil B. DeMille sa en gång att hans film ’Konungarnas konung’ ’näst efter Bibeln’ hade störst inflytande på hur folk tänker på Jesus. Massmedierna har en enorm makt och det oroar kyrkorna, som förlorat sitt monopol på kristendomens centrala symbol. Jag argumenterar i min bok för att Jesus gått utanför kyrkorna och blivit en del av vår populärkultur. Det hjälper honom, men är rätt problematiskt om vi bryr oss om det han står för. Folket på Disney gör inte Jesusfilmer för att sprida hans budskap, utan för att tjäna pengar.”

Bolagen styrs av vinstintresset, men individernas Jesustolkningar följer social trender. Har vi krig får vi en krigisk Jesus och har vi fred får vi en fredsvän. Fast då måste man fråga sig vad det egentligen är vi pratar om när vi pratar om en amerikansk Jesus. Vilken smak är det som gäller?
”Den amerikanske Jesus finns i flera smaker, precis som läskedrycker. Det finns inte någon enda smak. Alla tror att de tänker på samma sak, men det rör sig om tusentals olika saker. Vi har hinduer som tror på Jesus och vi har pånyttfödda kristna som ser honom som Guds son; han som dog på korset för att frälsa oss från våra synder.”

Det verkar som om Jesus i USA anpassats till landets många subkulturer och att marknaden sedan skapat stommen till ett globalt varumärke.
”Det är en skrämmande tanke och en väldigt, väldigt skarp iakttagelse. Disney utgick från berättelser som var universella, men i likhet med Bröderna Grimms sagor hade en mörk undersida. De tyska sagorna var för mörka för det amerikanska psyket som föredrar den käcka optimismen. Vi exporterade dem sedan till en alltmer globaliserad och amerikaniserad värld.”

Kanske är det därför amerikanerna varit så framgångsrika i att exportera sina religioner? Hälften av världens 8-10 miljoner mormoner bor idag utanför USA.
”Det verkar som den amerikanske Jesus är på väg att bli en global Jesus, men det hänger också på hur det långt globaliseringen och amerikaniseringen av kulturen fortgår.”

Jag har svårt att tänka mig att folk i Europa och Kina ska ta till sig den amerikanska Jesus-figuren. Kineserna har sin egen tradition och även om det finns kristna i Kina så tvivlar jag på att de flesta kineser bryr sig särskilt mycket om honom.
”Det kommer att vara mycket svårare i platser som har en väl förankrad kultur, men det finns platser som skiljer sig från Kina. Jag tänker på de karibiska öarna och vissa områden i Latinamerika.

Möjligheten att exportera den amerikanska Jesus-figuren beror också på USA:s globala ställning och idag är många avigt inställda till USA på grund av George W. Bush och Irakkriget. Saken kan förändras om vi får en ny president, men i dagens läge är USA-bilden förmörkad.
”Ja, de får nog verka i smyg, så att Jesus-figuren inte uppfattas som amerikansk. Men det beror också på var du befinner dig. Ett annat problem är förstås vilken Jesus det är vi exporterar.”
Och vem bestämmer det? Han kan ha lika mycket marknadsföringsmakt som Coca Cola, men det finns ingen som sitter på det hemliga receptet. Ju mer populär han blir, desto mindre roll spelar han.
”Man skulle kunna jämföra med Linux (ett ”öppet” operativsystem för datorer, vilket hotar den maktställning Microsoft byggt upp runt sitt system, Windows.) Jag har aldrig tänkt på detta förut, men det finns ett Linux-element här. Jag tänker på Linux som ett alternativ, vilket låter folk göra lite som de vill.”

Och där kan kyrkorna ses som Linux-konsulter vilka erbjuder användarna sina tjänster.
”Den gamla modellen är centraliserad runt programvara som ägs av företag.”

Med Bill Gates i rollen som påve?
”Ja och nu har vi med Linux hamnat i ett läge där det är slut-användarna som styr. Märket är viktigt, men det kontrolleras inte längre av kyrkan. Jesus har blivit en del av kulturen.”

Det finns en mörk aspekt på detta. Jag tänker på hur Hitler manipulerade folks känslor med sina propagandashower. Vad är det som säger att medierna inte missbrukar Jesus-figuren?
”Det finns så många kyrkor och de kommer att protestera som tokiga om medierna kommer ut med en bild de inte gillar. Vi har en hälsosam debatt om vem han är. Kom ihåg att Hitlers makt var centraliserad. Han utnyttjade massmedierna.”

Fast den nya Jesus-filmen skulle kunna bli en gnista som tänder en präriebrand. Det är sant att Amerika är decentraliserat, men emellanåt har vi massrörelser som det stora uppvaknandet (1800-talets Great Awakening) och McCarthyismen på 50-talet då folk tappade huvudet för ett tag.
”Men vi har också perioder som på 60-talet då medborgarrättsrörelsen och Martin Luther King Jr kunde få resultat genom att appellera till Jesus. Religionen gör både gott och ont, men jag är defintivt störd av den nya Jesus-filmen som verkar anti-semitisk. Jag har inte sett den själv, men det verkar så och jag störs av hur lite kyrkorna gör för att opponera sig emot den. Det verkar som om de slagit följe med Mel Gibson. Fast jag tror att en del kristna grupper kommer att fördöma den.”

Om vi ska summera skulle man kunna säga att USA har formulerat om, förändrat och förvandlat Jesus-bilden, men precis som på andra områden har man använt Disney-tekniken, det vill säga avlägsnat saker som sticker ut.
”Ha, ha, ha. Ja. Det var ett smart sätt att formulera saken. Ja! USA reformerar Jesus-bilden genom att ta bort det som sticker ut och gör den rosigare, lyckligare och mer optimistisk. Det ger kristendomen ett leende ansikte och betonar återuppståndelsen snarare än korsfästningen.”

Men då skulle man som mediekritiker kunna klaga på att det blir som Dallas utan J.R. Rosiga berättelser räcker inte särskilt långt....
”Titta på Disney! De har väldigt otäcka typer och Mel Gibson-filmen lär ju ha väldigt skrämmande judiska typer. Fast vi har Hollywood-slutet med glädje och optimism.”

Vad handlar den amerikanske Jesus om? Den gyllene regeln? Vad är det som lockar folk? Vad är det de troende har gemensamt? Vad är det som gör det meningsfullt att säga att du tror på honom? Vad vill du uttrycka med din tro?
”Det är en fantastisk fråga. Den är mycket intressant och svår att svara på. Vilken mening har en religion när den baseras på en kille som kan skifta innebörd i en handvändning. Men jag tror att folk fortfarande tycker att de har kontakt med någonting verkligt och moraliskt. Det är inte bara den gyllene regeln. Alla har en känsla av att de träder i förbindelse med verkligheten med stort V och sanningen med stort S. Det är det som får det att fungera.”

Hans Sandberg

Bush: Välfärdsprogram med Guds ... och statens hjälp (2003)

(Denna artikel skrevs för Kyrkans Tidning i november 2003, men publicerades aldrig.)

President Bush hade knappt flyttat in i Vita Huset förrän han inrättade en ny ”trosbaserad” myndighet med namnet ”Office of Faith-Based and Community Initiatives” (OFBCI). Han vill göra det lättare för andliga grupper att söka statsbidrag för välfärdsarbete, något som fått kritikerna att varna för att Bush river staketet mellan kyrka och stat.
-Nonsens, säger Vita Husets andlige byråchef, Jim Towey, i en exklusiv intervju.

Sett ur svenskt perspektiv är det där med statsunderstöd åt religiöst baserad välgörenhet kanske inte så märkligt, men den amerikanska traditionen drar en skarp skiljelinje mellan kyrka och stat. Regeringen ska hålla sig borta från det religiösa livet.

Det har emellertid inte hindrat president George W. Bush från att inrätta ett tros-baserat kontor i Vita Huset och vid fem andra myndigheter. Han har också försökt driva igenom ny lagstiftning som öppnar den offentliga socialvården för andliga grupper, men förslaget körde snabbt fast i kongressen.
Bush gav inte upp, utan använde sig i december 2002 av sin presidentmakt för att stifta nya förordningar som låter religiösa och andra grupper konkurrera om statsbidrag avsedda för bostäder åt hemlösa, stödprogram för knarkare och frigivna fångar osv.

Inför valet 2000 aviserade han ett miljardregn (15 miljarder dollar) över fattiga församlingar till följd av skattesänkningar för välgörenhet, liksom skapandet av en federal ”Compassion Capital Fund” som skulle uppgå till 700 miljoner dollar. Men andra prioriteringar – den stora skattesänkningen för de rika, 11 september 2001 och Irakkriget – kom emellan och när kongressen i april 2003 antog den nya lagen (”the CARE Act”) hade dess religiösa övertoner tvättats bort och skattelindringarna för välgörande ändamål reducerats. Och kapitalfonden har hittills bara fått 30 miljoner dollar att arbeta med. Men det blir likaväl betydande skattelindringar för gåvor till välgörenhet och Bush:s nya förordningar tillåter religiösa grupper att konkurrera om 65 miljarder dollar i federala pengar för sociala tjänster.

Kay Bengston, en policyexpert vid den amerikanska evangeliska lutherska kyrkan (ELCA), säger att det sedan länge finns ett samarbete mellan regeringen och kyrkan när det gäller social välfärdsprogram. ELCA består av 11.000 församlingar med tyngdpunkt i mellanvästern.
-96 procent av den lutheranska kyrkans välfärdsprogram i delstaten Pennsylvania betalas till exempel av den federala regeringen. Det är pengar som kommer via Medicaid, välfärdsprogram för barn, adoptionstjänster osv., säger hon.

Bob Wineburg, som är professor vid University of North Carolina, skrev i januari 2003 i tidningen Christian Examiner (fd Christian Times) att den katolska kyrkan, ELCA:s Lutheran Social Services och Frälsningsarmen tog emot 4 miljarder dollar i federala pengar året innan Bush drog igång sitt Faith-Based Initiative. Han påpekade också att detta slag av samarbete går tillbaks till 1800-talet.
Rent tekniskt brukar man lösa frågan kyrka och stat genom att de religösa grupperna bildar sekulära dotterorganisationer för sin statligt stödda hjälpverksamhet.
-Vi har också frågat oss vari det nya ligger i detta initiativ, säger Kay Bengston. Det har visserligen förekommit en del missförstånd där t ex lutheranska organisationer nekats federala bidrag för sina välgörande program eftersom de haft ordet ”Lutheran” i sina namn, men det har rört sig om misstolkningar av lagen.

På Vita Husets ”tros-baserade” byrå (OFBCI) beskriver man initiativet som ett sätt att avskaffa diskriminering mot religiöst baserade organisastioner, särskilt församlingar utan tung politisk förankring.
-De stora grupperna har politiskt makt, så de kan ignorera lokala myndigheter som säger till dem att plocka ned sina kors, säger OFBCI-chefen Jim Towey, som tog över efter demokraten John DiIulio som frustrerad hoppade av för nästan två år sedan.
-De mindre grupperna tvingades sekularisera sig om de skulle kunna erbjuda offentliga tjänster. Det stämmer att de stora organisastionerna fått stöd i åratal, men de var tillräckligt politiskt starka för att kunna försvara sin identitet, fortsätter han.

Talet om att Bush initiativ var skräddarsytt för att passa vita evangeliska grupper avvisar han som prat.
-Kritikerna sa att det var en ”payback” till den religiösa högern, men de ville inte ha pengarna, eftersom de inte litar på den federala regeringen. Kritikernas verkliga motiv är att de vill ha ett sekulariserat välfärdssystem där tros-baserade organisationer inte är välkomna, säger han.

Kan man ansöka om pengar om man är en agnostisk eller t o m en ateistisk organisation?
-Visst, visst!
Är inte det paradoxalt?
-Tja, vi vill inte definiera innebörden av ”Faith-Based”, utan det får identifiera sig självt.
Så arje organisation utanför regeringen kan ansöka om medel?
-Rätt, rätt!
Men då blir begreppet meningslöst. Det betyder ingenting!
-Tja, det har en betydelse för organisationen, men bidragen ska baseras på meriter och inte på om du tror på Gud eller ej, säger Jim Towey.
-Presidenten har tre principer: Den första är att se till att allmänna medel går till allmänna syften. Om du får pengar för yrkesträning, ska de inte användas till att predika. Den andra är att inte tillåta diskrimering vid leverans av sociala tjänster. Alla ska vara välkomna: kristna, judar, muslimer och de utan tro. Det får inte finnas krav på att man ska delta i religiösa ceremonier för att få hjälp. Det tredje är att låta de tros-baserade grupperna behålla sin identitet. De ska inte behöva sälja sin själ för att få serva allmänheten.

Vad betyder det för ett rehabiliteringsprogram där tron spelar en nyckelroll i behandlingen? Kan det anses vara öppet för alla?
-Ett program som baserar sig på tron till den graden kan inte få stöd idag. Det är därför presidenten i sitt State of the Union-tal föreslog ett ”vouchers” program (välfärdscheckar) vilket kongressen ska anta denna vecka. Det kommer att börja med hundra miljoner dollar. En person kan ta sin ”voucher” och gå till vilket tros-baserat program han vill.

Man skulle kunna se presidentens initiativ som ett sätt att privatisera (ousource) myndigheternas uppgifter. Finns det inte då en risk att regeringen ger upp för mycket av sin kontroll och översikt över hur tjänsterna utförs?
-Det är klart att du måste administrera bidragen, men du har också en fördel i att du har organisationer som kan bygga upp relationer med de människor de servar. President Bush säger ofta att regeringar inte kan visa kärlek, att de inte förmår visa medlidande. Men de små tros-baserade organisationerna och gräsrotsgrupperna kan göra just detta. När en missbrukare övervinner sitt missbruk, eller en fånge återinträder i samhället och försöker hålla sig ren, så måste frågan om deras andliga fattigdom tacklas. De tros-baserade grupperna är unikt lämpliga för detta, säger Jim Towey, som själv är katolik.

Det är sant att en stark tro ger extra incitament och vägledning, men det finns ju ett helt universum av religiösa grupper och det är inte särskilt svårt att föreställa sig sekter som avvisar etablerade vetenskapliga, medicinska och terapeutiska metoder. Här finns en risk att myndigheternas arbete tas över av grupper som faktiskt kan skada en patient.
-Nu skiljer sig reglerna för hälsovård från socialvård. Vi har inte koncentrerat oss på hälsovården.

Men ta ett rehabiliteringsprogram för knarkare som exempel.
-Ingenting tvingar en individ att uppsöka ett tros-baserat program om det är för mycket av det goda.

Det har funnits fall – om jag får agera Djävulens advokat här – där patienter blivit svårt skadade eller till och med dött under tros-baserade program av modellen ”tough love”. När regeringen svarar för social tjänster går det att kräva ut ett ansvar och de måste basera sin verksamhet på vetenskapens rön. Sviker inte regeringen sitt ansvar för medborgarnas välfärd om den överlåter sitt ansvar på grupper som inte har någon respekt för vetenskapliga metoder?
-Jag kan inte föreställa mig en situation där regeringen skulle ge bidrag till organisationer som skadar människor.
Men det handlar kanske om organisationer som vill väl, men är övertygade om att det krävs hårda bud för att driva igenom sitt budskap. Det kanske handlar om filosofiska skillnader.
-Jag tänker inte spekulera om ett sådant hypotetiskt fall, men du kan definitivt säga att vi också måste titta på verkligheten. I dagens rehabiliteringsprogram frågar vi oss aldrig om programmen fungerar, om folk rehabiliteras, och ändå spenderar vi hundratals miljoner dollar på dem år efter år, ja kanske miljarder trots att mindre än 30 procent blir bra. Du måste vara försiktig när du för in nya serviceleverantörer, men om ett program har en hög rehabiliteringskvot, så bör vi ta en titt på dem.

Kan vi vänta oss mer federal översikt i takt med att fler program drivs av kyrkor?
-Regeringen måste idka översikt och se till att pengarna går till det de är avsedda för och inte för att predika. Men vi behöver inte någon särskilt myndighet för detta. Ibland finns det en sådan rädsla för att släppa in tros-baserade organisationer att folk börjar projicera sitt förakt för religionen på dem. Det fanns under decennier en kampanj för att sekularisera det offentliga rummet och ta bort varje religiöst inflytande. Nu har vi en motreaktion och jag tror att president Bush hittat en rimlig balans i mitten. När vi gjort det kanske det inte behövs något tros-baserat kontor i Vita Huset, säger dess chef Jim Towey.

Hans Sandberg

Bakgrund och omfattning

Tanken på ett samarbete mellan regeringen och andliga organisationer när det gäller välgörenhet är ingenting nytt och ligger inte nödvändigtvis på den traditionella höger-vänster-skalan. De religiösa organisationernas sociala arbete (The Social Gospel) brukade ses som en seger för den progressiva rörelsen i början av det 20:e seklet. Möjligheten för religiösa grupper att tävla om regeringens välfärdspengar fanns faktiskt med i 1996 års välfärdsreform, efter ett förslag från John Ashcroft, då senator från Missouri. Lagen signerades av Bill Clinton. Både Al Gore Jr., och George W. Bush förespråkade i valrörelsen 2000 mer federalt stöd till religiös välgörenhet.

Det är svårt att uppskatta omfattningen av Bush initiativ. En färsk rapport från ”The Roundtable on Religion and Social Welfare Policy” säger att det inte nått särskilt långt utanför Washington, DC, men att de flesta delstater redan har egna program. Den klagade också på den oklara terminologin och bristen på data.
-Vi har just börjat tackla dessa frågor och hoppas ha en del preliminära data nästa år, säger Jim Towey, när vi frågar honom om han vet hur många organisationer som tar emot federala pengar inom ramen för inititativet.
-Men jag vet inte om vi någonsin kommer att ha ett definitivt svar på den frågan, fortsätter han. Många grupper har namn som Place of Hope och det är inte alltid lätt att veta vad de står för. Dessutom mäter vi inte framgången på detta sätt, för det är som president Bush har sagt att vad som räknas inte är om en organisation tror på Gud eller ej, utan på om programmet fungerar, säger Jim Towey.

Det finns 600.000 frivilliga allmännyttiga organisationer som bedriver välgörenhet i USA. Man räknar med att det finns 330.000 religiösa församlingar. De flesta av dem är relativt små, med i genomsnitt 200 familjer som medlemmar. Svårigheten att samla in data kan därför bli betydande.

Reaktioner

Anhängarna av Bush ”Faith-Based Initiative” ser det som en rättvisefråga och hävdar ofta att socialt arbete som grundas i religiösa värderingar är mer effektivt. ”Regeringen kan inte älska,” har president Bush sagt för att kontrastera den religiösa verksamheten mot den statliga. Han vill därmed få oss att tro att de religiösa organisationernas tjänster är bättre än myndigheternas, men det finns ingen forskning som stöder denna hypotes. Särskilt inte om man tar hänsyn till att privata program kan välja och vraka bland klienterna, så att de bara arbetar med dem som redan är motiverade.

Den kristna högern representerad av t ex Jerry Falwell och Pat Robertson har avvisat initiativet, eftersom de misstror den federala byråkratin och fruktar att de federala pengarna ska ha en korrumperande effekt.
Medborgarrättsgrupper som American Civil Liberties Union (ACLU) och Americans United for Separation of Church and State (AU) protesterade kanske inte helt oväntat på Bush ”Faith-Based Initiative,” men så gjorde äver 850 medlemmar av olika religiösa församlingar, som våren 2001 krävde att regeringen skulle ”hålla sig utanför kyrkor, tempel, synagogor och moskeer.”

Orwellianerna förnekar sig inte... (2003)

(Krönika för Sydsvenska Dagbladets nyhetsbrev Snällposten, maj 2003)

Pentagons planer på en gigantisk datadammsugare och AI-baserad (artificiell intgelligens) terroristspanare mötte så hårt motstånd att politikerna drog öronen åt sig och stoppade projektet i väntan på förklaringar och mer detaljer. Vilka skulle konsekvenserna bli för privatlivets helgd? Var det verkligen nödvändigt att samla in så mycket information om medborgarnas vardagsliv för att spåra terrorister och hur skulle man kunna lita på att informationen inte missbrukade eller hamnade i fel händer? Det faktum att projekt ”Total Information Awareness” som pappa hade den ökände pensionerade amiralen John Poindexter (djupt iblandad i IranGate och dömd för att ha ljugit inför kongressen!) hjälpte inte.

Men skam den som ger sig och om Total Information Awareness (TIA) låter obehagligt, så kan man ju alltid hitta ett nytt namn och det var just det Pentagons forskningsbyrå Darpa gjorde. TIA har därför döpts om till ”Terrorism Information Awareness” berättar Darpa 20 maj i den rapport kongressen krävt av dem. Det nya namnet ligger väl i tiden och borde vara lättare att svälja, men projektet handlar likafullt om att bygga ett gigantiskt och ytterligt sofistikerat avlyssningssystem, vilket ska scanna näthinnor per distans, registrera information från övervakningskameror, biltullar, check-in information från flygplatser, data från kreditkortsföretag, myndigheter, universitet, sjukhus, telefonsamtal, epost osv osv osv.

Orwells ”Storebror” hade tvåvägs video i varje hem och kontor, samt kunde skriva om historien vid behov, men det är bara blaha, blaha jämfört med de verktyg Poindexter vill skapa, vilka gör att man undrar om vi inte står inför ”1984” i kubik.

Inte alls säger TIA:s anhängare, som hänvisar till nya garantier för privatlivets skydd och att en opartisk kommitte ska övervaka övervakarna. TIA är inte heller avsett för att spionera på amerikanska medborgare, utan att skydda samma medborgare genom att förebygga terroristattacker innan de inträffar, försäkrar oss Pentagon och dess (efter)forskare.

Jo, jo, det är som man säger, att vägen till helvetet är kantad av goda avsikter....

Hans Sandberg

Är krig bra för IT-utvecklingen?

(Publicerad i Sydsvenska Dagbladets nättidning Snällposten våren 2003.)

Det var en sommar på Öland i slutet av 60-talet. Jag var 15 eller 16 och hamnade förstås i en livlig debatt med en representant för vuxenvärlden. Jag kritiserade vietnamkriget och orättvisorna i världen. Vår bekant var ingenjör och jobbade för försvarets forskningsanstalt. Han var en snäll farbror med pigga ekorrögon bakom glasögonen, men hans syn på världen var cynisk. Krig var bra, sa han, för det minskade överbefolkningen. Och ledde dessutom till nyttiga innovationer.

35 år har gått sedan dess och Bush har just beordrat Saddam Hussein att lämna landet inom 48 timmar. Annars smäller det.

Det där med kriget och befolkningstillväxten kan vi nog lämna därhän, eftersom världen under 1900-talet troligen upplevde mer och blodigare krig än någonsin i människans historia, men ändå lyckades växa från 1,6 miljarder till över 6 miljarder.

Den andra frågan är knivigare, för det är onekligen sant att krig driver på den tekniska utvecklingen. Jägarens vapen kan fälla både djur och människor, och snickarens yxa kan klyva både stockar och skallar. Det är vad man här kallar ”dual use technologies.”

Den tidiga datautvecklingen sporrades av de brittiska, amerikanska och tyska kodskaparnas och kodknäckarnas ”kapprustning” under andra världskriget och det stod snart klart att elektroniska ”matematikmaskiner” även kunde användas till att räkna fram ballistiska banor och till att designa militära flygplan. Med tiden spillde en del av de militära uppfinningarna över till det civila samhället i form av ”spinoff” tekniker. På den tiden var datatekniken en elitistisk teknik för vitrockade experter i inglasade datarum, ungefär som kärnkraften och rymdforskningen.

Men för den som upptäckte databranschen först på 80- och 90-talet får lätt uppfattningen att det var en samling avhoppade studenter och garagebaserade hobbyister som gav upphov till den digitala revolutionen. Inget kunde vara mera fel, för revolutionen hade då redan ammats under flera decennier av Pentagon och andra federala myndigheter.

Vad som skedde var snarare att den teknik som närts vid militära forskningslabb och pentagonsponsrade forskningsprojekt som MIT:s Project Wirlwind slog rot i den civila sektorn via kommersiella stordatorsystem som IBM:s System 360, Digital Equipments VAX-minidatorer och därefter PC-revolutionen, som - precis som pionjärerna Bill Gates och Steven Jobs drömde om – förde ut datorkraften till massorna.

Kommersialiseringen av den digitala tekniken gjorde snart att det blev Pentagon som fick ta emot spinoffs från den civila dataindustrin, istället för tvärtom. Samma utvecklingen går igen när det gäller Internet. Det som började som militära datanät öppnades så småningom och blev mycket snabb publika nät för massorna.

Teknikfronten definierades inte längre av Pentagons behov, utan av näringslivet, underhållningsindustrin och till och med vanliga hemanvändare, som ofta flockades kring sajter långt under strategernas radar, sajter som ”Ebay” och ”Napster.” Det enorma tillflödet av riskkapital underblåste en lika enorm som vildvuxen expansion av IT-marknaden, vilken förutom vettlösa projekt gjorde det möjligt att testa massvis med nya ideer som annars kanske aldrig nått längre än till den virtuella byrålådan.

Efter att IT-bubblan spruckit var det populärt att racka ned på slöseriet och svindlerierna, men man ska komma ihåg att Enron och Worldcom kom sent till partyt och egentligen inte hade så mycket med IT-revolutionen att göra. Det kommer dessutom att bli intressant att en gång jämföra graden av misslyckade investeringar i försvaret med dem inom databranschen. Det är inte omöjligt att överdrifterna under IT-bubblan framstår som ganska begränsade villfarelser när de ställs mot Reagans ”Stjärnornas Krig” (SDI-projektet) och George W. Bush:s fortsättning längs samma bana.

IT-revolutionen skapade också en ny bild av USA, av ett oerhört kreativt land som sög åt sig talanger från hela världen och gav dem relativt fria händer att skapa och omskapa allas vår verklighet. Silicon Valley blev en smältdegel där det inte spelade någon roll om du var indier, pakistanare, fransos eller svensk när du gjorde en runda hos riskkapitalisterna på Sandhill Road. Men kollapsen för teknikaktierna nollställde spelet och ströp kapitalströmmarna, samtidigt som Bush-regeringens ekonomiska politik och fanatiska fokus på Saddam Hussein skapade en fundamental osäkerhet och kluvenhet om USA:s roll och karaktär. Den 11 september var en fruktansvärd händelse och en chock för alla som drömde om att kombinera den ekonomiska globaliseringen med en politisk globalisering och liberalisering. Fast det var inte 11 september som tog andan ur den amerikanska ekonomin och skapade det enorma och snabbt växande budgetunderskott. Orsaken var en fullkomligt oansvarig ekonomisk politik, som efter det rättfärdiga kriget mot Talibanregimen, parades med en lika oansvarig utrikespolitik.

IT-branschen kommer visserligen att kunna kamma hem ett antal friska miljarder i regeringskontrakt, men de kommer att komma från Pentagon och den nya supermyndigheten för ”hemlandets säkerhet.” Följden kan bli att IT-utvecklingen tiltar över från den civila sidan till den militära när efterfrågan styrs mot ny militär teknik, nya system för att spionera på medborgare, brottslingar och misstänkta terrorister, alltemedan den civila marknaden går på sparlåga. Men där Pentagon en gång var barnmorska åt en radikalt ny teknik som knappast skulle kunnat lära sig gå av egen kraft, så innebär militarisering av IT-utvecklingen idag ett stort steg tillbaks.

Man kan också fråga sig om inte dagens mörkare image av USA:s roll i världen – en sak som knappast ändras av en snabb seger över Saddam Hussein - kommer att undergräva de positiva aspekter av globaliseringen som världen trots allt upplevt. Bush globala maktspråk hotar att stärka världens isolationistiska element, vilket kan komma att bromsa en så internationell bransch som IT-branschen. Det kan också slå tillbaks mot USA självt eftersom det troligen blir lättare för företag och universitet utanför USA att locka talanger, som annars haft siktet ställt på Silicon Valley eller New York.

Hans Sandberg