Är krig bra för IT-utvecklingen?

(Publicerad i Sydsvenska Dagbladets nättidning Snällposten våren 2003.)

Det var en sommar på Öland i slutet av 60-talet. Jag var 15 eller 16 och hamnade förstås i en livlig debatt med en representant för vuxenvärlden. Jag kritiserade vietnamkriget och orättvisorna i världen. Vår bekant var ingenjör och jobbade för försvarets forskningsanstalt. Han var en snäll farbror med pigga ekorrögon bakom glasögonen, men hans syn på världen var cynisk. Krig var bra, sa han, för det minskade överbefolkningen. Och ledde dessutom till nyttiga innovationer.

35 år har gått sedan dess och Bush har just beordrat Saddam Hussein att lämna landet inom 48 timmar. Annars smäller det.

Det där med kriget och befolkningstillväxten kan vi nog lämna därhän, eftersom världen under 1900-talet troligen upplevde mer och blodigare krig än någonsin i människans historia, men ändå lyckades växa från 1,6 miljarder till över 6 miljarder.

Den andra frågan är knivigare, för det är onekligen sant att krig driver på den tekniska utvecklingen. Jägarens vapen kan fälla både djur och människor, och snickarens yxa kan klyva både stockar och skallar. Det är vad man här kallar ”dual use technologies.”

Den tidiga datautvecklingen sporrades av de brittiska, amerikanska och tyska kodskaparnas och kodknäckarnas ”kapprustning” under andra världskriget och det stod snart klart att elektroniska ”matematikmaskiner” även kunde användas till att räkna fram ballistiska banor och till att designa militära flygplan. Med tiden spillde en del av de militära uppfinningarna över till det civila samhället i form av ”spinoff” tekniker. På den tiden var datatekniken en elitistisk teknik för vitrockade experter i inglasade datarum, ungefär som kärnkraften och rymdforskningen.

Men för den som upptäckte databranschen först på 80- och 90-talet får lätt uppfattningen att det var en samling avhoppade studenter och garagebaserade hobbyister som gav upphov till den digitala revolutionen. Inget kunde vara mera fel, för revolutionen hade då redan ammats under flera decennier av Pentagon och andra federala myndigheter.

Vad som skedde var snarare att den teknik som närts vid militära forskningslabb och pentagonsponsrade forskningsprojekt som MIT:s Project Wirlwind slog rot i den civila sektorn via kommersiella stordatorsystem som IBM:s System 360, Digital Equipments VAX-minidatorer och därefter PC-revolutionen, som - precis som pionjärerna Bill Gates och Steven Jobs drömde om – förde ut datorkraften till massorna.

Kommersialiseringen av den digitala tekniken gjorde snart att det blev Pentagon som fick ta emot spinoffs från den civila dataindustrin, istället för tvärtom. Samma utvecklingen går igen när det gäller Internet. Det som började som militära datanät öppnades så småningom och blev mycket snabb publika nät för massorna.

Teknikfronten definierades inte längre av Pentagons behov, utan av näringslivet, underhållningsindustrin och till och med vanliga hemanvändare, som ofta flockades kring sajter långt under strategernas radar, sajter som ”Ebay” och ”Napster.” Det enorma tillflödet av riskkapital underblåste en lika enorm som vildvuxen expansion av IT-marknaden, vilken förutom vettlösa projekt gjorde det möjligt att testa massvis med nya ideer som annars kanske aldrig nått längre än till den virtuella byrålådan.

Efter att IT-bubblan spruckit var det populärt att racka ned på slöseriet och svindlerierna, men man ska komma ihåg att Enron och Worldcom kom sent till partyt och egentligen inte hade så mycket med IT-revolutionen att göra. Det kommer dessutom att bli intressant att en gång jämföra graden av misslyckade investeringar i försvaret med dem inom databranschen. Det är inte omöjligt att överdrifterna under IT-bubblan framstår som ganska begränsade villfarelser när de ställs mot Reagans ”Stjärnornas Krig” (SDI-projektet) och George W. Bush:s fortsättning längs samma bana.

IT-revolutionen skapade också en ny bild av USA, av ett oerhört kreativt land som sög åt sig talanger från hela världen och gav dem relativt fria händer att skapa och omskapa allas vår verklighet. Silicon Valley blev en smältdegel där det inte spelade någon roll om du var indier, pakistanare, fransos eller svensk när du gjorde en runda hos riskkapitalisterna på Sandhill Road. Men kollapsen för teknikaktierna nollställde spelet och ströp kapitalströmmarna, samtidigt som Bush-regeringens ekonomiska politik och fanatiska fokus på Saddam Hussein skapade en fundamental osäkerhet och kluvenhet om USA:s roll och karaktär. Den 11 september var en fruktansvärd händelse och en chock för alla som drömde om att kombinera den ekonomiska globaliseringen med en politisk globalisering och liberalisering. Fast det var inte 11 september som tog andan ur den amerikanska ekonomin och skapade det enorma och snabbt växande budgetunderskott. Orsaken var en fullkomligt oansvarig ekonomisk politik, som efter det rättfärdiga kriget mot Talibanregimen, parades med en lika oansvarig utrikespolitik.

IT-branschen kommer visserligen att kunna kamma hem ett antal friska miljarder i regeringskontrakt, men de kommer att komma från Pentagon och den nya supermyndigheten för ”hemlandets säkerhet.” Följden kan bli att IT-utvecklingen tiltar över från den civila sidan till den militära när efterfrågan styrs mot ny militär teknik, nya system för att spionera på medborgare, brottslingar och misstänkta terrorister, alltemedan den civila marknaden går på sparlåga. Men där Pentagon en gång var barnmorska åt en radikalt ny teknik som knappast skulle kunnat lära sig gå av egen kraft, så innebär militarisering av IT-utvecklingen idag ett stort steg tillbaks.

Man kan också fråga sig om inte dagens mörkare image av USA:s roll i världen – en sak som knappast ändras av en snabb seger över Saddam Hussein - kommer att undergräva de positiva aspekter av globaliseringen som världen trots allt upplevt. Bush globala maktspråk hotar att stärka världens isolationistiska element, vilket kan komma att bromsa en så internationell bransch som IT-branschen. Det kan också slå tillbaks mot USA självt eftersom det troligen blir lättare för företag och universitet utanför USA att locka talanger, som annars haft siktet ställt på Silicon Valley eller New York.

Hans Sandberg

”Självdeklaration” botar inte intressekonflikter

(Artikeln publicerades först i Dagens Forskning våren 2003).

Frågan om ekonomiska särintressen är gammal, men diskuteras allt livligare i takt med att banden mellan industrin och forskningen blir allt intimare.
-På sikt riskerar vi att förlora vår reservoar av oberoende och fristående vetenskapsmän, varnar Sheldon Krimsky, professor vid Tufts University och expert på intressekonflikter.

NEW YORK (Dagens Forskning).Var fjärde biomedicinsk forskare har finansiella intressen i näringslivet och två tredjedelar av alla akademiska institutioner är delägare i nystartade företag, som i sin tur sponsrar institutionernas forskning. Det hävdar tre forskare vid Yale University i en studie som nyligen publicerades i det amerikanska läkarförbundets tidskrift JAMA. Forskarna kunde också påvisa ett statistiskt samband mellan industrisponsrad forskning och industrivänliga forskningsresultat.

Detta samband - ”the funding effect” - är inte förvånande, allra minst för Sheldon Krimsky, vars kommande bok heter Science in the Private Interest: Has the Lure of Profits Corrupted Biomedical Research? (Rowman & Littlefield Publishers, Inc. Utkommer i augusti 2003.)
Han härleder de allt intimare relationerna mellan forskare och näringslivet till 1980 års Bayh-Dole-lag, som gav universiteten upphovsrätten till upptäckter gjorda med federala pengar. De fick fria händer att licensera sina patent till näringslivet, samtidigt som den biologiska vetenskapen blev alltmer ”syntetisk,” eller produktinriktad.
-Vi fick en stor förändring i relationerna mellan privata företag och universiteten, säger han om det tidiga 80-talet då många politiker ville stärka konkurrenskraften genom att skynda på tekniköverföringen till industrin.

Om man jämför med Silicon Valley på 50- och 60-talet, så ser man enligt Krimsky att forskarna då lämnade universiteten för att förverkliga sina idéer. Trenden på 80- och 90-talet gick ut på att göra det lättare för forskarna att stanna kvar på universiteteten och därifrån samarbeta med näringslivet. Skattesystemet modifierades, vilket bland annat ledde till alla dessa teknikparker som skulle snabba på tekniköverföringen. En annan faktor var högsta domstolens beslut 1980 (Diamond v. Chakrabarty) att tillåta patentering av levande organismer, vilket gav genforskningen en boost.

Men samtidigt som industrin och universiteten närmat sig varandra har massmedierna fokuserat sig alltmer på intresse konflikterna, särskilt inom de medicinska vetenskaperna. Den medicinska världen har länge känt till problemen med detta och akademiska tidskrifter krävde redan på 80-talet att läkare ska vägra ta emot gåvor från läkemedelsföretagen (ett problem som tydligen kvarstår, eftersom det amerikanska läkarförbundet ifjol AMA skärpte sina regler mot gåvor.)
-Forskare, både kliniska och andra, har en plikt att rapportera sina eventuella sidointressen. De står inte över andra yrken, men de har ofta försvarat sig med att de inte påverkas av sina relationer med näringslivet. De har sagt att sanningen är vår största belöning, säger Sheldon Krimsky.

-Men forskningen stöder alltmer antagandet om en ”funding effect,” säger han och fortsätter: Det gäller särskilt när vi tittar på grupper av forskare snarare än individer. Det är stor skillnad på om forskningen finansieras av regeringen, eftersom den inte bryr sig om ifall resultatet pekar hit eller dit. För företagen kan det däremot spela en enorm roll, ekonomiskt sett. Det privata näringslivets inflytande gäller inte bara forskningens resultat, utan också valet av forskningsobjekt och metoder.

Den amerikanska regeringen har bidragit med en del riktlinjer för att förhindra intressekonflikter.
-Regeringen kom ut med ett förslag till riktlinjer 1994 efter att mediadebatten hettat till efter några flagranta fall. Tanken var att den som ansökte om federala pengar skulle tvingas deklarera sina finansiella intressekonflikter till regeringen, men det ledde till en ilsken reaktion från forskningsvärlden. Regeringen backade och tog istället fram en rekommendation som ber universiteten att upprätta sina egna databaser över sina forskares intressekonflikter. Man insåg redan då att universiteten själva kunder ha institutionella intressekonflikter, men sa att det var en fråga att återkomma till i framtiden. Så skedde aldrig. Vi fick visserligen förslag till rådgivande regler för kliniska tester, sedan en patient dött vid ett experiment med genterapi i Pennsylvania, men de har inte antagits än.

En lösning som ofta nämns är att tvinga forskarna att deklarera sina finansiella intressen, men det förslår enligt Sheldon Krimsky inte långt.
-Alla kan deklarera sina intressen, men det innebär inte att forskarna saknar bias eller står fria från intressena. Vi kan iaktta ett sammanbrott för en rad sektoriella distinktioner i den amerikanska kulturen. De traditionella gränserna försvinner. Det gäller banker, mäklare, medier och underhållningsföretag. Vi har t ex fall där tillverkare av cancermediciner tagit över driften av behandlingshem för cancersjuka. Jag tror att vi måste gå tillbaks till grundprinciperna, vilket jag föreslår i min nya bok. Vi måste ha en separation mellan dem som producerar kunskap vid ett universitet och dem som har finansiella intressen i att använda denna kunskap.
-Det är inte konstigare än att en domare inte ska vara delägare i ett företag som driver fängelser. På samma sätt bör vi hålla isär dem som har ansvar för patienterna från dem som har finansiella intressen i specifika läkemedel, eller terapier. Här räcker det inte med en deklaration, säger Sheldon Krimsky och tillägger att Harvard University har en regel som säger att en forskare som har investerat över 100.000 kr i ett bolag inte kan ta emot forskningsbidrag från detta bolag.
-Du har två roller. Å ena sidan den som säger att du ska försöka marknadsföra saker och vinna over konkurrenterna. Å andra sidan har du ett system som handlar om att dela med sig av kunskapen. Om det tar tid att nå fram till sanningen så är det bara att vänta. Du kör inte ut en undersökning därför att den måste ut om man ska kunna sälja ett nytt läkemedel, utan du väntar tills du vet helt säkert. Dessa två modeller går inte särskilt bra ihop, avslutar Sheldon Krimsky.

Hans Sandberg

Poindexters spion(mar)dröm snöpt (2003)

(Krönika för Sydsvenska Dagbladets nyhetsbrev Snällposten, februari 2003)

Ett av de största hoten i mannaminne mot amerikanernas privatliv har avvärjts, åtminstone för tillfället.

Jag syftar förstås på John Poindexters ”Total Information Awareness”-byrå (se Snällpostens IT-brev 27 november) som skulle använda den mest avancerade datateknik för att spionera på medborgarna i jakt på presumtiva terrorister. Myndigheterna skulle med TIA:s hjälp få mycket avancerade datorsystem för att snoka igenom alla tänkbara dataflöden, från kreditkortsbetalningar, teleräkningar och vägtullar till varjehanda myndighetsinformation, inklusive övervakningskameror. Poindexter såg inte något hot mot vårt privatliv i detta, eftersom TIA inte skulle bygga upp någon databas över information om individer, utan ”bara” spåra misstänkta mönster i en ocean av information.

Kritikerna vägrade att svälja den förklaringen, särskilt som den kom från en teknokrat som dömts för att ha ljugit för kongressen och förstört massvis av dokument relaterade till Iran-Contra-skandalen. Opinionen kom både från höger och vänster, men det såg tills nyligen ut som om TIA skulle få sina miljoner för att gå vidare med sitt försök.

Ända tills ett par demokratiska och republikanska senatorer skrev ett tillägg till den nya budgeten, vilket bromsar programmet och förbjuder dess användning mot amerikanska medborgare. Om inget annat händer och Bush inte lägger sitt veto mot den budget som kongressens båda kammare arbetat fram, får Poindexter räkna med att köra på sparlåga ett tag framöver.

”Det verkar som om kongressen fattat det budskap de fått höra högt och tydligt från det amerikanska folket, nämligen att sluta undergräva de laglydiga amerikanernas medborgerliga rättigheter,” var senator Ron Wydens kommentar till att kongressen antagit hans tillägg (New York Times 12 februari.)
Medborgarrättsgrupper som ACLU (American Civil Liberties Union) hoppas att det ska vara ett första steg mot att skydda medborgarnas privatliv, vilket underminerats av en rad antiterror-regler sedan 11 september 2001.

Kongressens snöpning av TIA är inte permament och gäller bara för spioneri mot amerikanska medborgare, varför det kan användas mot utländska medborgare som vistas i USA.

Pentagon får 90 dagar på sig att i detalj bevisa att Poindexters teknokratdröm inte hotar privalivets helgd eller de medborgerliga rättigheterna. Utan en sådan rapport upphör pengaflödet till TIA omedelbart.
Man kan bara hoppas att president Bush inte i elfte timman räddar spionprogrammet genom att komma dragande med att det är ”nödvändigt för rikets säkerhet.”

Man kan som sagt bara hoppas, men helt säker kan man förstås inte vara.

Hans Sandberg

Medicinsk forskning utan gränser

(Reportaget publierades först i Dagens Forskning februari 2003).


NIH:s högkvarter i Bethesda utanför Washington, D.C.

Få personer personifierar som Ruth L. Kirschstein USA:s jättelika National Institutes of Health (NIH.) Hon är fortfarande en nyckelperson i amerikansk medicinsk forskning trots sin ålder och att hon våren 2002 lämnade över rodret till Elias Zerhouni.
-NIH är en organisation som regeringen och det amerikanska folket är väldigt stolta över, säger hon till Dagens Forskning.

BETHESDA (DF) Ruth Kirschstein har arbetat på NIH i ett halvsekel och det var hon som höll i trådarna under maktvacuumet efter Harold Varmus avgång i december 1999. ”Alla kretsar på NIH verkar vara kopplade till Ruth Kirschstein,” skrev tidningen Science sommaren 2001. Hon var mellan 1974 och 1993 chef för National Institute of General Medicine Sciences (NIGMS,) som fokuserar sig på medicinsk grundforskning. Hennes make Alan Rabson har också jobbat för NIH sedan 50-talet och är verksamhetschef (deputy director) för dess största enhet – det nationella cancerinstitutet, NCI.

NIH har alltid varit populärt i Washington eftersom det gett politikerna en chans att visa att de bryr sig om väljarnas hälsa, utan att gå så långt som att förstatliga sjukvården. NIH:s budget har fördubblats under de senaste fem åren, men bara en tiondel av dess anslag spenderas internt.
-85 procent av våra anslag går till forskare på universitet, medicinska skolor, forskningsinstitut, samt till forskare i länder som Sverige, Danmark, Norge, Tyskland, Israel och ibland England. Vi har också ett stort antal personer som kommer hit för att studera och lära sig.

Ruth Kirschstein har inte varit i Sverige sedan 1963, men har stor respekt för vår forskning.
-Sverige har ett antal mycket, mycket distingerade vetenskapsmän, inklusive några vänner till mig, säger hon och nämner bl a George Klein på Karolinska Institutet. Hon säger också att hon vart mycket imponerad av sitt möte med den svenske ambassadörens hustru Kerstin Eliasson, som är vetenskaplig attaché i Washington, DC.

NIH har ofta vuxit genom att kongressen skapat nya institut runt specifika sjukdomar, men det är en metod som fått skarp kritik. Nobelpristagaren och förre NIH-chefen Harold Varmus har varnat för att man snart ska sitta med 55 institut istället för 27. Han vill istället organisera forskningen kring vetenskapliga teman, vilket skulle betyda mindre adminsistrativ duplicering och mer vetenskapligt utbyte. Ruth Kirschtein känner väl till debatten från sin tid som Varmus ”deputy director,” men vill inte föregripa förre princeton-rektorn Harold Shapiros kommitté. Hon kastar sig hellre över de medicinska utmaningarna.
-Den första gäller att avgöra vilka stora steg vi måste ta härnäst. Det är så mycket som måste göras, varför vi måste prioritera. Den andra gäller vad vi ska göra nu när vi avslöjat den mänskliga genomen. Ska vi helt enkelt gå vidare och göra samma sak för alla proteinerna och alla andra kemikalier, eller måste vi börja fundera på – vilket vi ändå måste göra – vad generna gör? Utmaningarna gäller hur vi går vidare. Det finns ingen brist på vetenskap. Varje fråga som lösts leder till hundratals nya och så fortsätter det i evighet, säger hon.

Det verkar som om vi lever i en tid av skandaler, alltifrån den katolska kyrkans pedofiler, korrupta politiker, Enrons och Wall Streets bedragare till Bell Labs-forskare, som tagit genvägar till ära och berömmelse. Ökar risken att forskare korrumperas av sidointressen?
-Vi har ganska omfattande regler när det gäller intressekonflikter. En vetenskapsman kan inte tjäna på två saker samtidigt. En forskare eller ett universitet kan söka patent och licensera rättigheter till ett stort antal företag. I några fall kan ett företag som varit kritiskt för att utveckla en teknik få ensamrätt, men vi tillåter inte våra forskare att lättvindigt arbeta för privata företag samtidigt som de arbetar för universitetet. Vi har program för att stöda småföretag med forskningsanslag eller speciella bidrag för små forskningsföretag. De måste emellertid vara separata från universiteten. De kan ha konsulter, men det måste ske separat. Jag tror på det hela taget att vi klarat oss utan saker som ImClone, vilket för övrigt inte fått pengar från NIH, säger hon.
-Men fenomenet finns och vi försöker utbilda våra forskarstuderanden och medicinare i etik och följer noga utvecklingen. Vi har ett stor antal människor som övervakar bidragen.
-Forskare som får bidrag måste deklarera sina finansiella intressen för sina universitet eller andra institutioner. Anslagen går aldrig direkt till forskaren, utan till institutionen som ansvarar för att pengarna spenderas korrekt.
-Systemet baseras på förtroende och integritet och jag tror att det fungerat väldigt bra i 99,99 procent av alla fall.

Är det inte en smula förvånande att man i USA förlitar sig så mycket på förtroende?
-Tja, men om en forskare gjorde någonting fruktansvärt skulle hans eller hennes rykte förstöras. Artikeln i Science om de där fysikerna på Bell Labs borde räcka för att skämma ut dem för all evighet. Jag tror emellertid att vetenskapsmän i grund och botten är ärliga, säger Ruth Kirschstein.

Hans Sandberg

Den medicinska forskningens Mecca - NIH

(Dagens Forskning februari 2003).


Listan över NIH:s nobelpristagare är lång.

Världens medicinska Mecca ligger i Bethesda, en förort i Maryland, som inte ligger längre från Washington, D.C., än att man kan ta T-banan till Medical Center och gå sista biten. National Institutes of Health (NIH) brukade likna ett collegecampus, men myndighetens snabba tillväxt har förvandlat området till en industripark, som snart ska inhägnas på grund av terrorhotet.

BETHESDA (DF) NIH svarar för en dryg tredjedel (36 procent) av all medicinsk forskning i USA och ligger på ett eller annat sätt bakom de flesta av landets medicinska framsteg. Det är en något av en ”socialistisk” ö i ett sjukvårdssystem som drivs kapitalistiskt, men till stor del finansieras skattevägen. (Medicare för de äldre och Medicaid för de fattiga.) Här jobbar 18.000 forskare, byråkrater, läkare, sjukskötare, chaufförer, ingenjörer, städare, trädgårdsmästare, glasblåsare och instrumentmakare. Här finns över 50 byggnader, varav den största – nummer 10 – är Warren Grant Magnuson Clinical Center. Det öppnades 1953 som ett rent forskningssjukhus med 540 bäddar, vilket kan jämföras med de 10-15 forskningsbäddar dåtidens akademiska sjukhus hade. Många läkare fruktade vid starten att kolossen var ett steg mot en ”socialistisk sjukvård,” något som inte minst oroade traktens lokala läkare. Men NIH försäkrade dem med att de inte skulle ta sig an några patienter annat än för forskning. Och så är det än idag. Paula Cohen från NIH:s pressavdelning varnar mig för att jag inte kan få någon vård här även om jag föll inne i sjukhusentrén.

NIH:s rötter går tillbaks till ett enrums ”hygienlabb” på Staten Island i New York. Det startades 1887 av läkaren Joseph J. Kinyoun inom ramen för flottans sjukvårdsenhet MHS (Marine Health Services, grundad 1798.) Han ville tillämpa de senaste europeiska rönen för att spåra bakterier och förebygga epidemier, men fick under tio år jobba ensam i labbet innan politikerna förstod hur viktigt det var. Precis som idag debatterades statens roll i samhället, men på den tiden var federala forskningspengar ett relativt nytt och oprövat grepp.
-Frågan går filosofiskt sett tillbaks till 1700-talet, då många trodde att folk förlorade initiativet om de gjorde sig beroende av regeringens pengar, säger NIH:s historiker Victoria Harden.

Det dröjde till 1901 innan hygienlabbet fick ett erkännande från kongressen i form av 35.000 dollar till en ny byggnad. 1902 års Biologics Control Act gav labbet ansvar för regleringen av vacciner och serum, samtidigt som MHS breddades och döptes till PHS-MS (Public Health Sercices-MHS.) 1912 ändrades namnet till PHS rätt och slätt.

PHS:s hygienlabb växte i betydelse tack vare en rad medicinska upptäckter och viktiga insatser under första världskriget. Samtidigt drog en rad kemister som arbetat för regeringen under kriget 1918 igång en kampanj för ett privat medicinskt forskningsinstitut. Det lyckades emellertid inte hitta någon tillräckligt stor sponsor och lierade sig därför med en senator från Louisiana, Joseph E. Ransdell. Han drev 1930 igenom en lag som förvandlade ”hygienlabbet” till ett nationellt medicinskt forskningsinstitut - National Institute of Health (pluralformen kom till på 40-talet)

Victoria Harden säger att många forskare var skeptiska mot att låta regeringen betala för forskningen. De behövde pengarna och visste vad vetenskapen kan uträtta, men insåg att det inte fanns tillräckligt med privata pengar. Kunde man ta regeringens pengar, men inte låta den styra forskningen? Svaret på det dilemmat blev en modell kallad ”peer review” där anslagen utvärderades av andra forskare i särskilda granskningskommitteer (study sessions.) Det fanns dessutom styrelser med lekmannainflytande, vilka kunde anlägga ett bredare socialt perspektiv på den medicinska forskningen.

NIH:s historiker Victoria Harden.

Det andra världskriget stärkte ytterligare ställningen för PHS och NIH som 1938 flyttat ut till Bethesda och från 1944 blev hemvist för det nationella cancerinstitutet (NCI) vilket grundats 1937. NIH fick vid samma tid rätt att bedriva kliniska studier.
-NIH bestod till att börja med bara av den egna forskningen. Den vetenskapliga nivån var hög, men skalan var liten. Under andra världskriget växte det bland allmänheten fram en stark tro på vetenskapen och forskarna blev mer intresserade av federala pengar. Vi fick penicillinet, blodplasma och folk vande sig vid att få sjukvård. Efter kriget ville man inte gå tillbaks till hur det var innan, säger Victoria Harden.

En av NIH:s uppgifter under kriget var att ta reda på varför 43 procent av de värnpliktiga klassades som olämpliga att bli soldater och varför 28 procent inte ansågs kunna fylla någon roll alls inom försvaret. Victoria Harden säger att dåliga tänder var en av de vanligaste orsakerna. En annan var syfilis.

Perioden 1955-68 brukar beskrivas som NIH:s ”gyllene år.” Sedan följde Vietnamkriget och 1970-talets inflation som urholkade värdet av NIH:s budget. Den hade växt från 4 miljoner dollar 1947 till 100 miljoner 1957 och nådde en miljard dollar 1974. Det tidiga 1990-talet var relativt magra år för NIH och den konservativa retoriken från Newt Gingrich & Co., var fientlig till nästan all statlig verksamhet, med undantag för polis och militär. Och Bill Clinton visade trots sin vilja att reformera hälsovården föga intresse för NIH, men detta ändrades under mitten på 90-talet då den ekonomiska boomen tagit rejäl fart. NIH gick nu in i en fas av stark tillväxt och fick under 1998-2002 sin budget fördubblad, från 13 till 27 miljarder dollar. Bush-regeringen har också ökat anslagen till NIH, men fjolårets kraftiga ökning gällde till stor del nya uppgifter som att bekämpa bioterrorism. Den ekonomiska nedgången under George W. Bush och de våldsamma skattesänkningarna, samt krigsförberedelserna väntas sätta mycket hård press på de delar av budgeten som inte är hårdprioriterade, eller som Medicare och Medicaid växer automatiskt.

Regeringens budgetkontor (OMB) har redan skärpt kraven på myndigheten, vilket skapat frustration bland NIH:s strateger. Den ska i fortsättningen bedömas i ett system som ger grönt eller rött ljus beroende på hur effektiv den är.
-Bushregeringen vill ha utvärderingar baserade på resultat, men det är svårt att genomföra detta och NIH har alltid försökt undvika det. Det är svårt att se forskningens praktiska resultat, som ofta kommer längre fram, säger Victoria Harden.

Sötebrödsdagarna förefaller att vara över, åtminstone för denna gång.

Hans Sandberg

Fogarty axlar global sjukdomsbörda

(Dagens Forskning februari 2002).

Sharon Hrynkow, chef på NIH:s Fogerty.

Fogarty International Center (FIC) är minst av NIH:s många institut, men dess uppgift är en av de svåraste och på sikt kanske viktigaste – att stöda den internationella medicinska forskningen, särskilt i fattiga länder.
-Vetenskapliga områden som den mänskliga genomen är så komplexa att de kräver ett internationellt samarbete, säger organsationens ”deputy director,” Sharon Hrynkow.

BETHESDA (DF) Vi är intresserade av Sverige som en partner på områden som är mycket komplexa och där vi har gemensamma intressen. Stamceller är ett sådant. Det var för lite drygt ett år sedan som jag träffade Vetenskapsrådets Harriet Wallberg-Henriksson på ett möte i Strasbourg med EMRC, det europeiska medicinska forskningsrådet. Jag var inbjuden som observatör för NIH och hade ombetts redogöra för vad vi gör inom stamcellforskningen. Vi hade väldigt bra diskussioner om forskningens inriktning och stamceller var uppenbarligen ett sådant område, säger Sharon Hrynkow, som känner Skandinavien väl från sina 3 år som forskare i neurobiologi vid Oslouniversitetet.

-Vår uppgift är stöda medicinsk forskning som kan förbättra hälsan för alla. Ibland är det vettigast att arbeta utomlands, därför att det som i Sverige finns avancerad forskning, eller därför att vi vill forska om sjukdomar som inte finns i USA.

Fogartys tyngdpunkt ligger emellertid i arbetet med utvecklingsländerna.
-Vi har med tiden insett den stora globala bördan av sjukdomar och fokuserat vår budget och våra program på fattiga och ”medelinkomstländer.” Vi stöder forskning mot AIDS, tuberkulos, malaria. Vi har 26 olika program som på ett sätt eller ett annat hjälper till att reducera de stora hälsoskillnaderna mellan rika och fattiga länder. Vi slog in på denna väg för 15 år sedan när vi insåg att AIDS skulle bli ett globalt problem. AIDS-programmet kostar idag 2,8 miljarder dollar.
-Vi har sedan dess satsat på att träna forskare i utvecklingsländerna och på att bygga upp en expertbas i de länder vi visste skulle drabbas hårdast. Vi ville få dem att samarabeta med oss och hjälpa till att ta fram metoder som accepterades lokalt.
-Vi har byggt andra program efter samma modell; program för mödravård och barnhälsa, mot nya smittssamma sjukdomar och miljöhälsovård. De är idag de största på sina respektive områden.
-Våra program i miljömedicin startade 1997 och har resulterat i hundratals mastersexamina och doktorsavhandlingar. Många har kommit från central- och östeuropa. De flesta deltagare har återvänt till sina hemländer. De tar sedan jobb vid hälsodepartementen, universiteten och inom WHO.
-Vi lade under rekryteringen stor vikt vid att folk skulle återvända hem efteråt. 85 procent har gjort det, mot 50 procent som är vanligt när forskare kommer till USA. Vi vill inte bidra ha någon ”brain drain,” säger hon.
-Vi stöder också program för ta fram data som beslutsfattare kan kunna använda när de fattar beslut som påverkar miljön. Vi vill att det ska finnas data som visar hur folks bristande hälsa kan vara länkad till utvecklingsprojekt typ dammar och konstbevattningssystem, vilka i och för sig byggts av sunda ekonomiska skäl. Vi vill bidra till ett holistiskt perspektiv så att man även känner till hälsoeffekterna för den kringboende befolkningen, säger hon.
-Det krävs bra data om man ska kunna utveckla en politik som är relevant, praktisk och förhoppningsvis hållbar på lång sikt.

Hur ställer ni er till födelsekontroll?
-Det är en väldigt politisk fråga och vi är en vetenskaplig organisation. Vi stöder befolkningsprogram, men vi inser att regeringen intagit en annorlunda hållning än FN.

Hans Sandberg

NIH-chefen: Muslim som gillar djupdykningar

(Dagens Forskning februari 2003).

Det tog två år att hitta en ny chef för NIH efter att nobelpristagaren Harold E. Varmus slutat år 2000. Under den tiden drabbades USA av terrorattackerna 11 september, mjältbrandsbreven gjorde bioterror till ett vardagshot och Afghanistan befriades från talibanernas tyranni. För NIH:s del resulterade denna period i en ny uppgift – att forska om hur man skyddar sig mot bioterror.

NEW YORK (DF) Våren 2002 utsåg president Bush en ny chef för NIH. Valet föll på Elias Zerhouni, en medicinsk forskare, administratör och entreprenör. Han älskar att dyka, vilket harn lärde sig under uppväxtåren på Algeriens medelhavskust, är muslim och anhängare av stamcellforskning. Han säger sig vara vän av öppna kommunikationer, men har hittills varit försiktig med att ge intervjuer. I en radiointervju för National Public Radios Ira Flatow beskrev han sin uppgift så här:
-Min filosofi är ganska enkel. Jag har bevittnat en enorm förändring i hur vi bedriver biomedicinsk forskning. Jag har aldrig varit med om en så djup revolution som den vi haft under de senaste tio åren. Kom ihåg att för tio år sedan kände vi inte till detaljerna om den mänskliga genomen, men vi lyckades göra det och fortare än vi räknat med. Vi känner nu till den mänskliga genomen och andra arters genetiska kod så att vi kan jämföra dem på ett sätt som var omöjligt tio år tidigare. Jag är bildforskare och såg datarevolutionen förändra vårt område. Den genomiska revolutionen och vår förmåga att förstå livet på dess mest grundläggande nivå är verkligen revolutionär. Våra metoder är helt annorlunda idag. Det skulle till exempel ha tagit fyra år att identifiera en viss gen för tio femton år sedan. Idag går det på två timmar.
-Min filosofi är därför att anpassa NIH:s biomedicinska forskning till denna revolutionära tid med dess nya forskningstekniker, där de problem vi tacklar har ändrats och vår förmåga som nation att tackla dem kommer att fokuseras runt NIH. Jag tror att det 21:a århundradet kommer att tillhöra biomedicinen på samma sätt som 20:e århundradet tillhörde fysiken, elektroniken och datorerna. (NPR, 20 sep 2002.)

USA: ”Total informationsmedvetenhet” (2002)

(Krönika för Sydsvenska Dagbladets nyhetsbrev Snällposten, nov 2002)

Kongressen har tagit och Bush har signerat Homeland Security Act (HSA,) vilken av 22 myndigheter ska skapa en superbyråkrati med 170.000 anställda, Department of Homeland Security (DHS.) USA står inför en en radikal (i begreppets ursprungliga mening) konsolidering av den federala statsmakten, liksom ett ökat hot mot medborgarnas personliga integritet – deras ”privacy.”

DHS drevs igenom av republikanerna, men det var senator Joseph Liebermann – Al Gore Jr:s vice-presidentkandidat i valet 2000 – som lanserade idén och demokrater lär ha skrivit 95 procent av lagtexten. Bakom denna paradox ligger förstås ”11 september” som ännu kastar sin skugga över amerikansk politik. Rädslan för nya terrorattacker och krigspropagandan mot förtryckarregimen i Irak gör det lättare att motivera nya och utvidgade frihetsinskränkningar.

Men kriget mot terrorismen kan ta decennier och frågan är när undantagen måste betraktas som regel.

Den nya lagen om inrikes säkerhet innehåller skrivningar som öppnar för digitala övervakningssystem av ett slag som för tankarna till George Orwells mardrömsvision från 1948 - ”1984.” Det gäller bl a den nya forskningsbyrån HSARPA (Homeland Security Research Projects Agency,) som får 500 miljoner dollar för att främja ”revolutionära förändringar” när det gäller ”tekniker som gynnar den inrikes säkerheten.” Vad som exakt avses är svårt att säga, men många kritiker ser en länk till ett kontroversiellt nytt kontor vid Pentagons forskningsgren DARPA - ”the Office of Information Awareness” (OIA) som i sin tur ligger bakom ett projekt som har det orwellianskt klingande namnet ”Total Information Awareness” (TIA.)

”Medvetandebyrån” OIA leds av ingen mindre än vice-amiral John M. Poindexter; som en gång dömdes till sex månaders fängelse för att han ljugit för kongressen i samband med Reagans Iran-Contra-skandal (USA-vapen till Khomeini i utbyte mot att de sänder pengar till högergerillan i Nicaragua,) men slapp sitta av straffet.

TIA går ut på att bygga en gigantisk datadammsugare som ska samla in information av alla slag i det hedervärda syftet att förebygga terrorattacker. Det rör sig inte bara om samkörning mellan federala register, utan om ett totalsvep, från epost och kreditkortsdata, till tullverkets rapporter, körkortsregistret, brottsregister, data från elektroniska vägtullar, övervakningskameror, transaktionsdata från banker, finansbolag, videobutiker, internetsajter och så vidare.

New York Times datareporter John Markoff berättar 9 november att Poindexter sagt, att regeringen måste kunna ”bryta ner de skorstenar” som idag separerar privata och offentliga databaser, allt för att underrättelsetjänstens analytiker ska kunna spåra möjliga missdådares misstänkta mönster.

Det är otroliga mängder data att gå igenom, varför TIA vill utveckla nya kraftfulla superdatorsystem, plus en rad radikalt nya redskap för att bearbeta och analysera dataflöden: dynamiska superdatabaser, biometriska system för ansiktsigenkänning på stora avstånd, program för automatisk rösttolkning och översättning, sofistikerade program för att upptäcka mönster och händelser i dataflöden, verktyg för att analysera mänskliga resonemang, algoritmer för att förutse händelser, avslöja lögner och så vidare.

Så här motiverar TIA behovet av nya övervakningstekniker:

“Terroristerna kan för närvarande röra sig fritt i världen, gömma sig när det är nödvändigt, hitta sponsorer och stöd ostraffat, arbeta i små, oberoende celler och slå till oregelbundet, utnyttjande vapen med masseffekt och genomslagskraft i media vilket påverkar regeringarna. Detta lågintensiva och utspridda krig har en informationssignatur, men inte någon som vår underrättelsetjänsts infrastruktur och andra myndigheter optimerats för att upptäcka. Terroristerna har i alla fall lämnat ledtrådar som man i allmänhet hittar efter attacken. För att kunna bekämpa terrorismen måste vi skapa en ny infrastruktur och en ny informationsteknik som siktar på att avslöja utländska terrorister och deras aktiviteter och stödsystem. Det är ett fruktansvärt svårt problem, därför att terroristerna förstår hur sårbara de är och försöker därför dölja sina planer och sin kapacitet.... Information är nyckeln till att bekämpa terrorism. En del av lösningen innefattar att samla in data på en mycket bredare front än vi gör idag....” (BAA 02-08: Information Awareness, Proposer Information Pamphlet, 23 mars 2002, Darpa.)

Poindexters spionprogram har vuxit fram i det tysta och blev inte allmänt känt förrän några veckor innan kongressen röstade om lagen. Ett trettiotal medborgarrättsgrupper protesterade via Internet och konservativa krönikörer som William Saffire gisslade i New York Times TIA under rubriken ”Du är misstänkt.” Han skrev att ”Poindexter nu har förverkligat sin 20 år gamla dröm: att med hjälp av kraftfull ’data-mining’ snoka i varje amerikans varje offentliga eller privata handling.” (14 nov)

New York Times, Washington Post och andra tidningar skrev kritiska ledare, men det var för sent. Ett försök från republikanen Robert Barr att blockera spionprogrammet misslyckades också. Lagens försvarare – däribland Dick Armey, republikanernas ledare i representanthuset, och senator Joseph Lieberman – avvisar kritiken eftersom det finns skrivningar om skydd för privatlivets helgd och att en ombudsman inom DHS ska rapportera om privacyfrågor till kongressen.

Skeptiker frukar att hjulen satts i rullning och att det nu blir svårt att stoppa tilläggslagar som ytterligare luckrar upp skyddet för privatlivets helgd. Det faktum att designen av det nya övervakningsmaskineriet lagts i händerna på en man som inte dragit sig för att ljuga för kongressen gör knappast saken bättre.

Det är svårt att inte vara paranoid i dagens värld, men betyder det att vi - för säkerhets skull – bör offra demokratin? Maktens män och kvinnor kan alltid hitta argument för att snoka i vad medborgarna har för sig, för att inte tala om hotfulla främlingar. Det ligger i myndighetandets natur. Men det ligger i demokratins natur att försvåra den totala översikt och insikt Poindexter drömmer om (”Kunskap är makt” är hans motto, men någon folk /demos/ makt /kratein/ är det knappast frågan om.)
Ännu en risk med övervakningssystem som Poindexters är att de invaggar oss i en falsk säkerhet. Det politiska nettot kan då bli att vi offrat en del av våra friheter utan att ha vunnit särskilt mycket trygghet.

Hans Sandberg

Smithsonian Institute

(Dagens Forskning hösten 2002).

Doug Erwing, t.f. chef för Smithsonians National
Museum of Natural History.

Effektivitet bland dinosaurier

Nästan alla som besökt USA:s huvudstad har också besökt någon av Smithsonian-institutets 16 museer och kanske även dess zoologiska trädgård. De har lockats av dess unika samlingar av diamanter, meteoriter, dinosaurier, fossiler och kulturella artefakter. Smithsonian är en nationell skattkammare, men också skådeplatsen för en strid om museernas framtid och forskningens roll. Många forskare knorrar över bristande resurser och flera chefer har hoppat av, en del i öppen protest mot institutets nye och mer affärsmässige chef - Lawrence Small.

Washington, D.C. (DF) Tim McCoy ger mig skyddshandskar för att inte förorena de två meteoriter han sedan ber mig gissa var de kommer ifrån. Mars säger jag om den första och det var rätt, men den andra kom från Europa, en av Jupiters månar och inte från Jordens. Men hur vet du att den kommer från Mars, frågar jag eftersom de ser så snarlika ut. McCoy förklarar att de analyserar gaser som finns i små bubblor i stenen och jämför dem med de mätningar Pathfinder gjorde på Mars. I ett angränsande rum finns en nyinköpt Ion Mass Spectrometer, som kostar runt tio miljoner kr och kan genomföra extremt finkänsliga analyser med ytterst små prover.
-Utställningar är långsiktiga projekt som kan pågå i 20-30 år. Det är inte säkert att de senaste laboratorieresultaten håller över tiden. Det är forskningen som driver den långsiktiga visionen och hjälper oss att ställa de verkligt viktiga frågorna, säger McCoy, som är chef för meteoritavdelningen vid Smithsonians National Museum of Natural History.
-Om du förlitar dig på experter utifrån får du en sammanställning av vad de sett på andra muséer, men en institution av världsklass måste kunna ta fram unika utställningar. De måste spegla ditt tänkande och inte vad alla andra tycker, säger han.

Smithsonians utställningar har varit så framgångsrika – de drar över 30 miljoner besökare per år - att allmänheten kommit att förknippa namnet med muséer rätt och slätt. Men det är bara halva sanningen.
-Forskningen och samlingarna är 50 år äldre än museerna, säger Douglas Erwin, som egentligen är expert på massutrotningar för 250 miljoner år sedan, men i början på juni blev interimistisk chef för det naturhistoriska museet.
-I början fanns det inga utställningar för allmänheten. Muséerna skapades som nationella forskningssamlingar. Museum of American Anthropology genomförde till exempel banbrytande etnologiska analyser av indianerna. Syftet var att öka och sprida kunskap. Det först långt senare muséerna kom att dominera, fortsätter han.

Populariteten var en viktig faktor bakom Smithsonians tillväxt, men mycket av tillväxten skedde utan någon synbarlig logik. Det gick an så länge kongressen var villig att skjuta till mer pengar, en vilja som mattades betydligt när politiken fokuserades på budgetunderskotten i början på 90-talet.

Botanisten och paleobiologen Scott Wing liknar Smithsonians tillväxt vid maskeradkrabban som kamoflerar sig med saker den hittar på sjöbotten. Resultatet blev i Smithsonians fall enorma vetenskapliga samlingar, men kanske inte något direkt mönster av effektivitet. Vilket bidrog till dess styrelse (ledd av högsta domstolens chef Rehnquist och befolkad av vicepresidenten Cheney, en rad senatorer och framstående privatpersoner) 1999 vände sig till näringslivet och inte den akademiska världen för att hitta en ny chef. Valet föll på Lawrence Small, som var känd i finansvärlden men okänd i den akademiska. Han tog över i januari 2000 och lade fast en ny strategi. ”Det handlar om modernisering och pengar,” sa han i en intern video från november 2000.

Smithsonian får 70 procent av sina inkomster från kongressen, men pengarna har inte räckt för att förnya utställningarna, reparera byggnaderna och anställa nya forskare. Small har försökt tackla detta problem på flera fronter; dels genom att rationalisera verksamheten och dels genom att satsa hårdare på privata donatorer. Det senare har resulterat i flera spektakulära gåvor, som till exempel de 800 miljoner kr mäklaren Kenneth Behring skänkte till National Museum of American History. Som tack förlängdes muséets namn med ”Behring Center.” Han gav också 200 miljoner kr till det naturhistoriska muséet och har nu sitt namn på prominent plats ovanför dess rotunda.

Smalls taktik för att locka till sig mer pengar från den privata sektorn har emellertid fött en motreaktion både internt och i massmedierna. Den antog stormstyrka förra våren efer att Smithsonian accepterat en gåva på 380 miljoner kr från en stiftelse kontrollerad av den rika affärskvinnan Catherine Reynolds. Hon ville att pengarna skulle användas för en stor utställning om framgångsrika amerikaner. Bara det faktum att en donator ställer krav på vad ett museum ska göra med en gåva var inopportunt om än inte helt ovanligt, men när hon i ett samtal kring idén nämnde Martha Stewart och Oprah Winfrey som exempel på framgångsrika amerikaner, blev frågan en het nyhet. De stora dagstidningarnas krönikörer häcklade Smithsonian för att sälja ut det nationella arvet. Och när Smithsonian lät General Motors få sitt namn knutet till en utställning om transportväsendet (som tack för en gåva på 100 miljoner kr) anslöt sig Ralph Nader och hans antikommersiella trupper till striden. Nader lyckades mobilisera över 170 akademiker och författare bakom ett öppet brev till domare Rehnquist i egenskap av styrelsens ledare. Small attackerades för att styra Smithsonian bort från dess historiska mission och för ”bristande vilja att skydda dess integritet.” Brevet varnade i en naderesk vändning för att det ärevördiga institutet skulle bli en shoppingmall där företag kan köpa plats för sina produkter. Bland undertecknarna återfanns Milo Beach, som var chef för Smithsonians Freer and Sackler Galleries i 14 år fram till sitt avhopp i oktober 2001. Han anklagade i Washington Post Small för att ha ersatt Smithsons motto om ”kunskapens tillväxt och spridning” med ”modernisering och pengar.” Han kritiserade också Small för att vilja krympa forskningens roll vid Smithsonian. Han skrev att han av Small blivit tillsagd att fokusera sig på att samla in pengar och locka besökare. Hans forskningsintressen kunde vänta till efter pensioneringen. (Washington Post, 17 januari 2002.)

Small har inte gjort sig tillgänglig för intervjuer i massmedia annat än vid presskonferenser och det har inte direkt ökat hans populäritet. När han i maj 2001 lade fram ett förslag organisera om och koncentrera forskningen vid Smithsonian tog medierna fasta på nedläggningen av två konservatorier. Debatt utbröt och en vecka senare var den ena gruppen räddad.

Hur man ser på Small och hans reformer beror förstås också på hur allvarligt man bedömer läget. Enligt en oberoende undersökning, som gjordes 2001 på uppdrag av kongressen, behöver Smithsonian 15 miljarder kr över en tioårsperiod för att restaurera byggnader och utställningslokaler. De behöver också rekrytera fler forskare, eftersom deras antal sjönk med 16 procent under 90-talet. ”Vi kan inte längre vara lika breda och diversifierade som vi en gång var eftersom resurserna inte räcker till,” sa Small på ett personalmöte i april 2001 vid naturhistoriska museet. ”Hela stället lever i en drömvärld. Vi sjunker alla långsamt. Vi dör. Vi blir mindre och mindre och äldre och äldre,” klagade han på ett internt forskarmöte (The Chronicle of Higher Education, 18 maj 2001.)

Hur det ska bli med forskningen på Smithsonian diskuteras just nu av en bred kommission som ska lägga fram en rapport i slutet av detta år.
-Utmaningen gäller hur vi ska balansera forskningen och den utåtriktade verksamheten, inte om den ena eller den andra. Våra utställningar bygger på den forskning vi bedriver. Och vi har dessa samlingar därför att vi har vetenskapsmän anställda som garanterar innehållet genom att befinna sig vid forskningens frontlinjer på sina områden. Om du är intresserad av mänsklighetens ursprung så har vi Rick Potts, en av världens ledande experter på relationen mellan miljöförändringar och den tidiga utvecklingen av hominider. Han arbetar på en ny utställning som heter ”Vad betyder det att vara människa?” Den kommer när den är klar att reflektera hans forskning under de senaste decennierna. Den kommer förstås även baseras på andra forskares arbete, men vi kan genom att ha egna forskare förse utställningarna med en substantiell förståelse om vad som är viktigt, säger Douglas Erwin, som är en av dess medlemmar.

Erwins jobb som chef för det naturhistoriska museet är en oavsiktlig konsekvens av Smalls reformer. Detta eftersom den senaste ordinarie chefen, Robert Fri, hoppade av ifjol i protest mot Smalls reformer och hans interimistiske efterträdare, Dennis O’Connor, nyligen hoppade av till förmån för ett jobb vid University of Maryland. Erwin är själv en utpräglad forskartyp och skulle säkert hellre diskutera gastropoder med sina kollegor i Nanjing, Santa Fe och Uppsala än parata museipolitik med journalister. Men han har trots det förståelse för Smalls dilemma.
-Vi har en hel serie byggnader som kräver underhåll och utställningar som behöver uppdateras eller ersättas, plus vetenskap som måste göras och det inom ramen för en budget som i stort sett legat platt sedan 1990 vad kongressens pengar anbelangar. Budgeten har inte hållit tempo med lönekostnader och andra fasta utgifter, varför vi inte kunnat ersätta folk som slutat.
-Vi har 30 procent färre kuratorer inom mitt område, paleobiologi, än vi hade 1990. Vi hade 20 kuratorer när jag kom hit 1990. Idag har vi 13. Det är verkligen synd, för det finns otroligt intressant forskning att bedriva inom paleontologi, antropologi och systembiologi.

Det är inte bara Smithsonian som brottas med svårigheter i att finansiera långsiktiga projekt. Är det pengarna eller viljan som saknas?
-Det handlar inte om brist på pengar och jag tror att vi har stöd för målet att öka och sprida kunskap. Ta exemplet med NASA:s Pathfinder som körde omkring på Mars. Det fascinerade en bred publik, även om det inte finns någon social avkastning av att ha en liten robot som krockar med stenar på Mars. Folk var villiga att vika en del av sina skatter för en sådan upptäcksfärd. Det är samma sak med oss. Vi undersöker naturen och försöker förstå den så att vi kan förmedla vår kunskap till allmänheten. Det finns ofta ingen omedelbar eller uppenbar avkastning av att studera växtlivets systematik, varför vissa växter tar över eller inte tar över när de hamnat i en ny miljö. Men om vi inte har forskare som lär sig förstå detta kan vi få problem längre fram. Det var ingen som kunde förutsäga att vi genom att samla in fossila lämningar under 150 år skulle skapa en databas som pekar mot att utomjordiska objekt kan skapa periodiska massutrotningar på Jorden. Är det inte en socialt nyttig sak att veta?

Det verkar som om Smithsonian misslyckats med att sälja er till politikerna och nu måste sälja er till den privata sektorn?
-Så har det i viss mån varit hela tiden, men vi är faktiskt mindre beroende av privata bidrag än många andra institutioner. American Museum of Natural History i New York har till exempel alltid varit beroende av filantropi. Vi behöver verkligen pengar utifrån till våra nya stora utställningar. Pengarna brukade komma från filantropiska grenar tillhörande stiftelser, men kommer idag alltmer från stora företags marknadsavdelningar. Vare sig Smithsonian eller något annat museum kan göra mycket åt detta, men det påverkar definitivt hur vi arbetar med givarna. Det betyder inte att vi ändrar inriktning, men vi måste arbeta mycket med att utbilda givarna så att de förstår vad institutioner kan och inte kan göra.

Vad säger du om debatten kring Small? Är det en kris? Är forskningen i fara?
-Mina kollegor som varit här 30-35 år brukar säga att vi vanligen har en kris vart femte år, men att vi trots det finns kvar och att livet går vidare. Jag tror att det är bäst att inte bli alltför exalterad över det hela. Larry Small är en väldigt annorlunda chef jämfört med sina föregångar. Han kommer från näringslivet och har ingen vetenskaplig bakgrund. En del av det han gör är saker som måste göras, även om han kanske gör det lite annorlunda än förr. Och den fråga han har ställt är hur vi ska bli bäst på att bedriva forskning, säger Erwin.

Så du tror inte att det handlar om att hålla tillbaks forskningen?
-Tja, om han var ute efter att göra sig av med forskningen skulle han inte ha utsett Irwin Shapiro till interimistisk forskningschef för Smithsonian. Shapiro är en lysande forskare från Astrophysical Observatory in Cambridge i Massachussetts och medlem av USA:s vetenskapsakademi (National Academy of Sciences.) Han är en av landets bästa vetenskapliga ledare. Dessutom skulle han knappast ha utsett mig till chef för detta museum, säger Erwin, som dock avstår från att svara på frågan om kritiken i pressen varit rättvis eller ej.

Scott Wing kommer från England och har varit forskare vid Smithsonians National Museum of Natural History i 18 år. Han har uttalat sig kritiskt om Small i tidningsintervjuer, men förstår behovet av förändringar.
-Styrelsen insåg att det fanns en massa brister i hur effektivt verksamheten sköttes. Smithsonian har tagit sig an så många saker och är verkligen bra på många områden, men det är svårt att få grepp om verksamheten och jag har en känsla av att styrelsen vill ha en enklare och mer styrbar organisation, säger han.

Han är orolig för forskningens framtid, men kanske inte så mycket för att den ska elimineras, som att den ska påverkas av donatörerna.
-Det är effektivare att vända sig till några stora donatorer än att försöka få varje besökare att betala. Men är det institutionen de stöder, eller har de andra mål med sina gåvor? Jag tycker att vi ska ta emot pengar från folk som stöder vår kombination av vetenskaplig autencitet och förmåga att nå miljontals människor. Men jag tycker inte att det är acceptabelt om de vill tala om för oss vad vi ska göra med pengarna.

Men det kan vara svårt om någon viftar med 800 miljoner kr under ens näsa? Det finns så mycket man skulle kunna göra med dessa pengar....
-Ja, kanske det, men frågan är om man verkligen kan det. För om vi accepterar att folk talar om för oss vad vi ska göra med pengarna så är det inte längre en gåva. Då blir det som att de hyr plats hos oss, men vi är en federal institution och det gör det än mer tvivelaktigt. 70 procent av pengarna kommer från kongressen. Vår plikt är att tjäna folket, alla medborgare och inte bara de som kan erbjuda stora donationer, säger Scott Wing.

Tim McCoy förefaller inte lika bekymrad över reformerna och debatten kring donatorerna. Han säger sig vara lika trygg i sin roll som forskare på Smithsonian som när han började för fem år sedan.
-Världen är inte lika insulär som den brukade vara. Betoningen på forskning har inte minskat under de senaste två tre åren, men vi har fått en växande medvetenhet om att man inte bara kan sitta på sitt rum och vänta på att alla resurser man behöver bara ska infinna sig, säger han.
-Vi har en mycket starkare betoning av att hålla igång den finansiella maskin som hjälper oss att bedriva vår forskning, vare sig det gäller att ansöka om (externa) stipendier, marknadsföra våra utställningar, sälja produkter i museibutikerna eller se till att de äter i våra cafeterior, eftersom vi inte tar entreavgifter.
-De (ledningen) kommer inte bara låta oss sitta där och säga att vi inte bryr oss om pengar eftersom vi är forskare. De har sagt att vi har ett ansvar för detta och det retar många forskare. Det är nog en generationsfråga. De yngre forskarna har växt upp med tanken att man naturligtvis måste ansöka om stipendier utifrån och att vi måste hjälpa till att dra in pengar. En del äldre forskare var vana vid att få alla sina resurser från den federala regeringen och stiftelsens kapitalfonder. De behövde inte oroa sig över varifrån pengarna kom, säger han.

Hans Sandberg

Smithson....vad är det?

Få av de 30 miljoner människor som varje år besöker dess utställningar har mer än en diffus uppfattning om vad Smithsonian är och ännu färre har hört talas om engelsmannen som fäste både iden och namnet på pränt i sitt testamente från 1826 - James Smithson.

Han var en flitig forskare och resenär, liksom en oäkta son till en blivande hertig av Northumberland och en rik änka med kungligt påbrå. Han föddes i Frankrike 1765 och efterlämnade vid sin död i Italien 1829 en ansenlig förmögenhet till hans brorson, Henry James Hungerford. Men testamentet stipulerade att arvet skulle gå vidare till Amerikas Förenta Stater för den händelse Hungerford skulle dö barnlös, vilket han mycket riktigt gjorde sex år senare. Smithson ville att det i så fall skulle användas ”för att i Washington skapa ett etablissemang, kallat Smithsonian Institute, för kunskapens tillväxt och spridning.”

Man skulle kunna tycka att det bara var att tacka och ta emot, men USA var en ung, stolt och revolutionär nation är det omedelbart utbröt en hetsig debatt om Smithsons gåva. Senator John Calhoun från South Carolina anade (1836) en konspiration för att stärka centralmakten på delstaternas bekostnad. En annan senator från samma delstat, William Campbell Preston, ifrågasatte först det kloka i att låta ”every whippersnapper vagabond” föreviga sitt namn på detta sätt, men blev med tiden en av institutets beskyddare. En del av projektets anhängare drömde om ett nationellt universitet, medan andra hoppades på en lärarutbildning för den unga och ännu tämligen obildade nationen. Åter andra ville ha ett nationellt institut för att upplysa befolkningen om sina ledare och tekniska landvinningar.

Men när kongressen efter tio år antog en lag om skapandet av Smithsonian Institute hade den släppt tankarna på både ett nationellt universitet och ett nationellt institut. Smithsonian skulle bli en institution ”för kunskapens tillväxt och spridning” och det blev dess första chef, den högt aktade vetenskapsmannen Joseph Henry, som fick tolka mandatet.

Så kom det sig att USA fick sitt första nationella forskningsinstitut, vilket med tiden även skulle bli landets främsta riksarkiv och en samling muséer. Dess 142 miljoner objekt inkluderar de rubinröda skor Judy Garland bar i ”Trollarlen från Oz,” bröderna Wrights första flygplan från 1903, Charles Lindbergs flygplan ”The Spirit of St. Louis,” 9.250 meteoriter, den gigantiska Hope-diamanten och 40-50 miljoner fossila lämningar.

Hans Sandberg