Professor betalade en miljon för annons mot Big Bang teorin

(Dagens Forskning våren 2002)

För ett några år sedan var Pierre-Marie Robitaille en högt aktad radiolog, som byggt världens kraftfullaste instrument för magnetiska resonansbilder (MRI.) Men sedan 17 mars är han Ohio-professorn som spenderade en årslön – över en miljon kr – på att såga den moderna kosmologin i en helsidesannons i New York Times.

NEW YORK (DF) Pierre-Marie Robitaille, som är radiologiprofessor vid Ohio State Univesity, inleder annonsen med att han gett upp hoppet om att bli publiceraded i vetenskapliga tidskrifter. ”Mina ideer är både för enkla och oväntade för att han en chans,” skriver han och levererar sedan en detaljerad uppgörelse med de senaste 150 årens kosmologi. Han förnekar att det går att mäta universums temperatur (vilken antas vara 2,728 grader K) och att de mätningar COBE-satelliten gjort (den studerar den kosmiska bakgrundsstrålningen) i själva verket avser strålning från jordens oceaner. Och eftersom denna temperatur är avgörande för Big Bang-teorin avfärdar han hela tanken på ett universum fött ur en gigantisk explosion. Hans fortsätter med att kritisera synen på solen som ett brinnande gasklot för att vara en orimlig teori, eftersom den antar att solytan har en mycket lägre temperatur (6.000 grader K) än solens inre (ca 15 miljoner grader K,) samtidigt som dess korona har en temperatur på en miljon grader K. Solens yta är istället ett brinnande hav, som dessutom är mycket hetare (7 miljoner grader K) än man hittills trott.

Robitailles annons uppmärksammades i Ohio-tidningen Columbus Dispatch och senare i New York Times, men har annars förbigåtts med tystnad. Denna tystnad kan delvis förklaras med att artikeln är mycket teknisk och i det närmaste oförståelig för en lekman och delvis med att man inom den vetenskapliga världen fruktar att det ligger andra krafter bakom annonsen. Det ser ut som en tanke att annonsen kommer samtidigt som skolstyrelsen i Ohio debatterar ett anti-darwinistiskt förslag om att jämställa läran om Intelligent Design med utvecklingsläran. Professor Robitaille ville i ett ebrev till New York Times inte uttala sig om sina eventuella band till ID eller de kristna fundamentalisterna (creationists.) Och han hävdar att han och hans familj betalat för annonsen. I ett ebrev till Dagens Forskning skriver han, att han inte tänker ge några fler intervjuer eftersom han är dålig på personliga kontakter. Robitailles kollegor säger till New York Times att han för några år sedan började ge sig utanför sin akademiska kompetens och då avgick som chef för universitetets MRI-forskning.

Steven Weinberg, som är nobelpristagare i fysik (1979) och den som populariserade Big Bang-teorin med sin bok – The First Three Minutes – vill inte kommentera annonsen, men säger i ett ebrev ”att det finns gott om bevis för att den kosmiska bakgrundsstrålningen verkligen kommer långtbortifrån i universum.” Han pekar på Sunyaev-Zeldovich-effekten, där spektrum varierar över områden med kluster av galaxer på ett sätt som tyder på att strålningen kommer från källor bortom dem.
-Talet om att den kosmiska bakgrundsstrålningen skulle komma från jorden är helt enkelt inte korrekt. Även om man tog all strålning från jorden och förstärkte den så skulle det bli något helt annorlunda än den kosmiska bakgrundsstrålningen, säger Lyman Page, en expert på just detta område vid Princeton University.

Hans Sandberg

Strippad cyborg i rullstol till planet

(Publicerad i Sydsvenska Dagbladets nättidning Snällposten våren 2002).

Steve Mann är inte som oss andra. Han gör anspråk på att ha uppfunnit datorn som man bär på sig jämt och ständigt, en wearable computer, och det är en vision han gjort till en vital del av sitt liv.
Jag har stött på honom då och då under mina femton år som USA-korrespondent och får nog säga att lite galen är han nog. Saken är den att han sedan barnsben varit övertygad om att hans fem sinnen inte räcker. Han började därför redan på gymnasiet plocka isär videokameror för att bygga elektroniska apparater man kan gå omkring med.

När jag träffade honom 1997 på MIT Media Labs seminarium om Wearable Computers visade han videosnuttar som han tagit av sig själv i konfrontation med kassapersonal på livsmedelsaffärer med TV-övervakning. Han var då forskare på medialabbet och spenderade större delen av sin vakna tid med en liten videokamera på huvudet. Kameran var ansluten till en bärbar dator och kunde sända bilder till en server via ett trådlöst system han snickrat ihop själv på medialabbets campus.

Visst låg det något i hans tanke på att konfrontatera makten med dess spegelbild, genom att sätta videokamera mot videokamera, men det hela hade också en paranoid underton. Den fanns kvar när jag fyra år senare intervjuade honom på Toronto-universitetet sommaren 2001. Det bärbara datorstystemet hade krympts så att han nu kunde titta på video från sin miniatyrkamera via sina specialtillverkade solglasögon, som projicerar en virtuell bildskärm direkt på näthinnan. “Jag har skapat denna maskin, eller kanske mig själv som en maskin,” sa han bland annat under intervjun.

Om det inte vore för det faktum att han faktiskt bygger nya och spännande prylar skulle det bara vara alltför lätt att avskriva honom som ett excentriskt snille som inte drar sig för att hamna på stickspår. Men han hittar som sagt på nya saker hela tiden och har inspirerat en hel generationer ”cyborgs,” som mer eller mindre lever med sina ”wearables” uppkopplade mot Internet.

Men så mycket anti han nu är (Manns stora hjälte är cyberanarkisten Eric Raymond) är han också duktig på att skapa publicitet kring sin forskning och inte minst sig själv. Senast lyckades han få en rejäl artikel i New York Times om en kontrovers han haft med säkerhetspersonalen på S:t Johns flygplats. S:t John är nordamerikas äldsta stad och dessutom huvudstad i Newfoundland, som ligger långt uppe i nordost.

Steve Mann hade flugit många gånger förr med sitt bärbara datorsystem utspritt över kroppen och vakterna på Torontos flygplats lät honom borda planet upp till S:t John sedan han dokumenterat vad det var för utrustning han bar på sig. Vakterna i S:t John var däremot inte alls lika pigga på att släppa ombord en kille med ledningar kors och tvärs över kroppen, mystiska kläder fulla av elektronik och som dessutom bar svarta solglasögon med ledningar som försvann ner bakom nacken. De bad honom ta av sig utrustningen, starta och stänga av den och sedan lägga den på röntgenmaskinens rullband.

Vår cyborg drabbades då av akut digital separationsångest. Han fruktade för sitt digitala booster-pack, som var superkänsligt och inte skulle må bra av en röntgenbehandling. Han ägnade två dagar åt att förhandla med flygbolaget Air Canadas chef för kundservice, men det var säkerhetsbolaget som hade ansvaret och dess vakter insisterade på att röntga hans utrustning system och genomförde till slut en kroppsvisitation. De förstörde enligt vad han berättat för New York Times (14 mars) delar av hans utrustning och ska dessutom ha åsamkat honom viss blodspillan när de avlägsnade elektroder fästade vid hans kropp (systemet håller även koll på vitala kroppsliga funktioner.)

Den Mann som såsmåningom släpptes igenom säkerhetskontrollen var i egna ögon gravt handikappad. Han hade svårt att navigera flygplatsen utan sin wearable computer och sina specialglasögon som han fått checka in. Han snubblade två gånger och svimmade efter att ha slagit huvudet i en eldsläckare. ”Jag mådde illa och var disorienterad och det blev bara värre,” klagar han i efterhand för tidningens reporter.
Det bar sig inte bättre än att han fick borda planet med hjälp av en rullstol. Den mentala upplösningen berodde naturligtvis på avsaknaden av den dator han levat med sedan 1980-talets början och som fanns med till och med på hans bröllop. Det måste ha varit en sorglig cyborg som satt han på Air Canadas plan; berövad sin dator, sitt visuella stödsystem (som kan komplettera hans bild av omgivningen) och sin realtidsuppkoppling mot Internet. ”Han genomgår nu tester för att utröna om hans hjärna påverkats av den plötsliga separationen från tekniken,” skriver New York Times teknikreporter Lisa Guernsey.

Nu väntar vi bara på ett mångmiljonåtal, fast det är kanske för simpelt och otekniskt för en cyborg.

Hans Sandberg

Intervju med Leornard Downie Jr., Washington Post

Leonard Downie Jr.    Photo: Hans Sandberg.

(Intervju 6 mars 2002, Först publicerad i Pressens Tidning).

Nyhetsjakten ska styra – inte profitjakten

-Den amerikanska journalistiken befinner sig i ett vägskäl, säger Washington Posts Leonard Downie Jr., som en gång höll i Watergate-avslöjandet och 1991 tog över som Executive Editor efter Ben Bradlee. 
Downie har just gett ut boken The News about the News tillsammans med en annan veteranreporter, Robert G. Kaiser. Det är en svidande kritik av lönsamhetsfixeringen hos kedjor som Gannett och Knight-Ridder, samt ett försvar för den amerikanska journalistiska traditionen.

(Washington, D.C.) Säkerheten har blivit tajtare på Washington Post. Det står ett par vakter utanför entrén, en omedelbart innan och ett par till halvägs till vaktbåset framför hissarna, där man numera måste visa fotolegitimation. Jag får sedan vänta på Downies sekreterare Pat O’Shea, som för mig till centralredaktionen på tredje våningen. Hon pausar ett ögonblick när vi kommit in för att se om det finns några jordgubbar på den stora desserttallrik som sänts ner från direktionen. Sedan fortsätter hon bort mot långväggen som vetter mot 15:e gatan, förbi redaktionschefen Milton Colemans stora kontor, där han sitter och pratar i telefon. Jag kan se genom glasväggen att Downies kontor är tomt och ska just slå mig ner i en soffa då Coleman kommer ut och hälsar. Han säger skämtsamt att jasså, du är här för att träffa the Big Boss nu och försvinner sedan tillbaks till sitt rum (följ denna länk till intervjun med Coleman.)

Len Downie dyker snart upp och ber mig följa honom in på kontoret. Han slår sig ner i en soffa med ryggen mot redaktionen och jag sätter på bandspelaren. Han ger ett tufft och affärsmässigt intryck. Inget kallprat, inget kaffe, inget slöseri med värdefull tid, utan rakt på sak.
-Den amerikanska journalistiken befinner sig i ett vägskäl, säger han som svar på min inledande kommentar om att det kommit ut en massa böcker om journalistik under de senaste fem-sex åren.
-Den bästa journalistiken är bättre än någonsin. De bästa journalisterna är bättre utbildade än någonsin och bättre experter på sina respektive områden, men merparten av amerikansk journalistik försämras tyvärr. Kabelteve, Internet och nya ägarmönster har skapat ett läge där det kan gå åt endera hållet.
-Vi vill hjälpa amerikanerna förstå hur nyhetsmedier fungerar. Vi gör det genom att skildra utvecklingen inifrån vilket få andra böcker gör. De argumenterar, medan vi har riktiga reportage, säger han.

Och det är ingen överdrift, för The News about the News är ett mycket långt och mycket kritiskt reportage om hur nyheterna produceras och rapporteras i dagspressen, de nationella tevenäten, lokalteve, kabelteve, radio och av nyhetssajterna på Internet. Downie och Kaiser är två av USA:s mest erfarna journalister och levererar en lika detaljerad som inträngande analys, vilken dessutom ger oss den historiska bakgrunden.

Det är ett med andra ord ett stycke av den goda journalistik som enligt bokens underrubrik befinner sig i fara. Kritiken är konkret och insiktsfull, som när Tom Brokaw, Peter Jennings och Dan Rather intervjuas om hur de ser på de nyheter de idag producerar, efter att först ha låtit dem fräscha upp sina minnen med program de gjorde i början av sina jobb som nyhetsankare. Brokaw, Jennings och Rather erkänner att de fått pruta på sina ambitioner, eftersom dagens nyhetsprogram måste vara underhållande - och framför allt lönsamma.

Internets nyhetssajter modell MSNBC.com kritiseras för att de investerar i teknik snarare än i journalistik och därför inte har resurser för självständig journastik i någon större omfattning. Dagspressen skildras via den egna tidningen, men också i en serie undersökningar och intervjuer med ledare för de stora tidningskedjorna; med Tribunes Jack Fuller och Gannetts John Curley. Mycket av skildringen är en sorglig historia, men det finns också upplyftande berättelser som Raleigh News & Observer i North Carolina.

Om vi bortser från drakarna, så är de flesta amerikanska tidningar små och lokala. Ska man verkligen vänta sig så mycket från dem?
-Jag förväntar mig att de täcker sina lokalsamhällen väl och de är förresten inte alltid så små. Många är medelstora i likhet med Raleigh News & Observer som vi skildrar. Den tidningen gör ett mycket fint jobb med en personlastyrka som bara är bråkdelen av den vi har. De har de rätta värdena, den rätta ägaren och gör så gott de kan. Det använder nyhetsbyrårerna och syndikerat material från Los Angeles Times, Washington Post och New York Times för att täcka nationen och världen och framställer sedan en tidning som håller befolkningen i Raleigh-Durham-området av North Carolina ytterst väl informerad.
-Det går att göra detta och många amerikanska tidningar gör det, men så har vi dem som köpts upp av stora tidningskedjor, vilka bryr sig mindre om samhällena och desto mer om att krama ur tidningarna så mycket pengar de kan. Det är inte storleken utan ägarnas mål som avgör.

Ni kritiserar lönsamhetstänkandet, men jag vill minnas att redan Alexis de Tocqueville talade om de positiva effekterna av vinstintresset....
-Ja, ja, visst är lönsamhet bra för tidningarna, men frågan är hur mycket. När man talar om tjugo eller trettio procent, så kan man dra av fem procent för att satsa på nyheter och ändå vara väldigt lönsam. Man kan acceptera lägre vinstmarginaler när konjunkturen rasar och kompensera sig när tiderna är goda igen, men storföretagen kräver samma marginaler hela tiden, säger Len Downie, som ofta hugger in på en fråga innan den avslutats.

Kärnan i ert argument är behovet av en stark organisation för att rapportera nyheter, oavsett hur de levereras...
-Det är helt rätt! Vi har en stor publik för Washingtonpost.com och uppskattar detta. Vem vet vad som ska hända i framtiden? Jag tror visserligen att tryckta tidningar kommer att finnas kvar en lång tid eftersom de är så användbara, liksom av det faktum att inga gamla medier någonsin dött därför att det kommit nya medier.

Men en stor del av kvällstidningarna försvann...
-Ja, ja, tidningarna kommer att förändras. Gamla medier förändras när det kommer nya.

Boken skildrar ingående utvecklingen på Chicago Tribune och Philadelphia Inquirer. Deras ägare kritiseras för att ha varit alltför lyhörda mot Wall Street och satsar för lite på journalistiken. Men går det verkligen att jämföra dessa tidningar med New York Times och Washington Post, vars ställning även speglar det faktum att de ges ut i Washington och New York. Vi frågar Len Downie om folk som kan logga in sig varän de råkar befinna sig, inte kommer att föredra New York Times och Washington Post framför dessa tidningar.
-Bara Chicago Tribune kan bevaka Chicago och bara Philadelphia Inquirer kan bevaka Philadelphia, svarar han bestämt.

Sant, men klarar de att bära den stora dagstidningens kostym, med utrikeskorrespondenter och....
-Det är inte det vi menar! De bästa och mest lönsamma tidningarna tidningarna ska ha utrikeskorrespondenter. Så många som möjligt bör ha det om det ligger i läsarnas intresse. Dallas Morning News har blivit en mycket bättre tidning än den brukade vara och det utan att ha korrespondenter överallt.De har dem däremot i Latinamerika och Mexico, vilket är naturligt för folk som bor i Dallas, på samma sätt som det är naturligt för tidningar i Californien att ha korrespondenter i Asien. De ligger ju vid Stilla Havskusten.
-Vi kräver inte att alla ska ha allt, men en tidning måste vara bra på att betjäna det samhälle den verkar i. Philadelphia är en stor stad med 4-5 miljoner invånare och där måste du ha en bra bevakning av Philadelphia, delstaten Pennsylvania och nationella frågor av vikt för stadens invånare. Inquirer gör fortfarande ett ganska bra jobb, men är inte så bra som den brukade vara. Dessutom sjunker upplagan och ligger nu under 400.000, vilket är fruktansvärt i en stad med över 4 miljoner invånare.

Men det speglar väl det demografiska skiftet till förorterna?
-Tja, men då måste du bevaka förorterna bra och sälja tidningar där också. Det finns ingen anledning att inte göra det. Vi har en penetration på 50 procent på vardagarna och 67-70 procent på söndagarna.

Med Internet blir vi alltmer oberoende av geografin....
-Vi kommer fortfarande vara beroende av var vi befinner oss. Merparten av våra annonser kommer från Washington-området och så kommer det att förbli så långt vi kan se. Internet kommer inte att dra in särskilt mycket nationell annonsering, utan basen förblir lokal. Det faktum att basen för annonsintäkterna är lokal är en stor skillnad mellan amerikanska medier och europeiska. Jag vet inte om det kommer att vara så om tjugo år, men det är ett mönster som hållit i nästan 300 år, säger han.

Det finns många trender som sliter i det paket som dagens storstadstidning utgör. Går det verkligen att hålla ihop det?
-Vi har framgångrika tidningar av olika storlek – Portland Oregonian, Dallas Morning News, Los Angeles Times, Boston Globe och Washington Post – och det som gör dem framgångsrika är att de fungerar som ”supermarkets” för nyheter av hög kvalitet om en mängd olika ämnen. Jag behöver inte köpa tjugo publikationer eller titta på tjugo olika tevekanaler för att få samma sak som de kan få genom att läsa en dagstidning. Jag ser inget skäl att tidningarna inte ska kunna fortsätta att fylla den rollen.

Fruktar du at publiken ska brytas upp på samma sätt som hände med TV när kabelteve slagit igenom? Det tryckta formatet gör det lättare att hålla ihop paketet, men när ni rör er mot nya medier kanske läsarna börja plocka ihop sina egna rapporter – The Daily Me.
-Jag har aldrig sett någon göra The Daily Me. Visst kommer folk att surfa på nätet, men de kommer fortfarande att att besöka webbsajter som ställts samman av redaktörer vid medier och som de identifierar sig med. Folk kommer till Washingtonpost.com från hela världen, men de kommer av bestämda skäl och inte för att plocka ihop sin egen tidning. De vill veta vad vi ställt samman och vad vi tycker är viktigt. Om vi ger upp detta, om vi slutar värdera nyheterna och specialisera specialisera oss på det som är bäst för vår läsekrets, då kommer folk att sluta läsa tidningarna eftersom det inte finns någon anledning för dem att göra det, säger han.

Har 11 september förändrat det journalistiska klimatet i USA?
-Jag hoppas att effekten blir bestående, men är inte säker på att det blir så. Det som hände omedelbart efter 11 september var att de flesta nyhetsorganisationer gjorde sitt bästa arbete någonsin. TV-näten satsade mer tid och tidningarna gav ökat utrymme för nyheter, men idag är det många som återgår till business-as-usual.
-Det viktigaste resultatet av bevakningen efter 11 september var att amerikanerna läste och tittade i rekordmängd. Tidningarnas upplagor steg och tittarantalet ökade. Jag tolkar det som att amerikanerna är intresserade av seriösa nyheter om man bara gör sig besväret att bevaka dem väl och göra dem relevanta för folk.

Under det kalla kriget var det psykologiskt lättare mobilisera resurser för saker som forskning. Det gick att spela på den Röda Faran. Efter 11 september såg det ut som om landet åter hade en samlande fiende...
-Det är klart att en kris ökar intresset för nyheter utöver det normala, men jag hoppas att folk ska lära sig läxan att vi måste kunna mer även resten av tiden också. Då hade vi kanske kunnat undvika en del av de faror som vi nu oroar oss för. En välinformerad befolkning och regering skulle kanske kunna vidtagit åtgärder så att allt detta inte behövt hända.

Kan man säga att medierna och folket kopplades samman efter 11 september ungefär som anhängarna av public journalism önskar sig?
-Medierna producerade en utmärt bevakning av en mycket viktig händelse och folk lyssnade, men de spelade inte en aktiv roll i samhället, vilket en del anhängare av public journalism kräver. Vi gjorde vårt jobb och gav folk information, men vi talade inte om för dem vad de ska göra med den. Det var inte det vi gjorde efter 11 september, så jag skulle inte vilja betrakta det som ett exempel på public journalism.

Men pressen tacklade ett av de problem som public journalism-rörelsen rest, bandet mellan läsaren och journalisten?
-Visst, men mitt argument har alltid varit, att vi löser detta genom att bevaka nyheterna riktigt bra. Public journalism används alltför ofta som ett billigt alternativ till bra nyhetsbevakning, till att hålla lokalpolitiska möten, göra opinionsundersökningar och driva kampanjer istället för att bevaka nyheter.
-Det fanns en tid då folk var mer intresserade av sina privata liv än i samhällslivet. Det var inte vårt jobb att övertyga dem om att ta del i det allmänna, utan att på ett bra sätt rapportera om det allmänna. Där brast vi.

Hur mycket av detta ligger bortanför någons kontroll?
-En del kanske, men det ska inte stoppa oss från att göra vårt jobb så bra vi kan. Det finns fortfarande en hel del finansiella resurser för bra nyhetsbevakning. Frågan är hur mycket som används för detta och hur mycket som hamnar i de stora företagsägarnas fickor.

En monopolmarknad tenderar att politiseras, eftersom det inte finns någon konkurrens som kan tvinga fram ändringar....
-Rätt, men USA har en lång tradiditon av att betrakta journalistik som samhällsnyttig verksamhet och inte bara en fråga om att göra vinster. De stora ägarna av medieföretag har förmått hålla ihop dessa två saker. De har en grundlagsstadgad plikt att producera journalistik som en service åt allmänheten. De som säger att de inte har råd med detta och att allt måste vara lönsamt går emot traditionen. De har också fel, för det finns mycket pengar att tjäna på att göra bägge delarna.

Problemet är kanske att ni inte varit så bra på att förklara varför det är värt att vänta ett par kvartal, eller kanske till och med ett par år på lönsamhet?
-Det är det vår bok handlar om. Det är exakt det vi försöker lära folket och utgivarna, säger Len Downie och kastar ett snabbt öga på sin klocka samtidigt som han säger ”två minmuter.”

Jag packar undna bandspelaren och pappren och tar upp kameran för att ta några bilder. Han stramar upp sig och riktar blicken ut mot gatan, men producerar ett leende när jag säger att han står som i givakt. Telefonen ringer och han gör sig redo för nästa besökare, medan Pat leder mig bort mot hissen. Hon är inte så glad åt allt detta ledsagande, men efter 11 september tas inga risker.

Hans Sandberg

Apotekaren som blev framtidsjägare

(Publicerad i BioteknikVärlden våren 2002). 

Att säga att Anders P. Wiklund har en lång erfarenhet av amerikansk bioteknik är en underdrift. Han var 1976 med om att fästa Genentech på Kabi Vitrums karta och spenderade andra hälften av 80-talet i USA:s bioteknikcentrum - San Franciscos ”Bay Area.” 1990-93 var han vd för Kabi Pharmacias amerikanska dotter. Idag är han rådgivare och styrelsemedlem i flera unga bioteknikföretag.

(NEW YORK) Från början hade han tänkt bli jägmästare. Det var på den tiden ett logiskt val för en ung man i Älvsbyn, men den saken ändrades en sommardag 1960 när Börje Jalar som var Astras första vd kom förbi Wiklunds Verkstäder för att hälsa på Anders pappa. Han pratade så engagerande om sitt arbete som apotekare att Anders beslöt att lägga om kursen.
-Jag sa att jag ska bli apotekare och bli chef för ett dotterbolag utanför Sverige, säger han 40 år senare i sitt kontor på Biacore, ett bioteknikföretag i New Jersey som Pharmacia knoppade av 1996.


Anders började på Farmaceutiska Institutet i Stockholm 1962 och fortsatte sedan med företagsekonomi vid Stockholms Universitet. 1967 började han på Kabi som 1973 sände honom till England som chef för sitt dotterbolag där. De hade köpt loss en del av sina produkter från sina engelska distributörer och Anders fick uppdraget att bygga ut säljorganisationen. Försäljningen sexdubblades och antalet anställda mer än tredubblades. Det engelska dotterbolaget tog namnet Kabi Vitrum och så gjorde också moderbolaget. 1976 kallades Anders hem för att försöka upprepa sin framgång i internationell skala.

Det ledde honom 1984 till San Franciscos ”Bay Area” dit Kabi Vitrum hade flyttat sin amerikanska verksamhet (som man tagit över efter att ha köpt ut Cutter ur det samägda företaget Cutter-Vitrum.) Bay Area-området – som även inkluderar Silicon Valley - är ett av USA:s ledande bioteknik-kluster vid sidan om San Diego i södra Californien och korridoren Boston-Washington, D.C., där även New Jersey ingår med sina många läkemedelsjättar.

När Kabi Vitrum 1990 slogs samman med Pharmacia blev Anders vd för det nya företaget Kabi Pharmacia i Piscataway i New Jersey. Men efter samgåendet med Upjohn 1995 hoppade han av och startade Wiklund International, som beskriver som en rådgivningsfirma snarare än ett konsultbolag.

Det var ett telefonsamtal till London-kontoret 1975 som fick honom intresserad av bioteknik, även om man då inte använde den termen. Samtalet kom från Orrie Friedman en läkare som startat företaget Collaborative Research i Boston.
-Ni tillverkar ju mänskligt tillväxthormon, men det finns ett nytt sätt att göra det, en slags jäsningsprocess, sa Orrie Friedman. Anders tyckte att det lät intressant och stämde träff för att titta på en teknik som man senare skulle kalla rekombinant DNA.
-Forskningsgubbarna i Stockholm var ganska tveksamma, men forskningschefen Hans Sievertson och jag åkte över till USA sommaren 1976 för att se vad det var för någonting. Under hösten och vintern identifierade vi Genentech som det företag vi borde jobba med, vilket ledde till Genentechs första samarbetsavtal, säger han.

Att Genentech grundats av svenskamerikanen Bob Swanson skadade förstås inte de inledande kontakterna. Det var Bertil Åberg som skötte förhandlingarna och han arrangerade vid ett tillfälle ett besök hos familjehemmet i Blekinge
-Men det var inte av sentimentala skäl Bob gjorde affären. Han var en driven affärsman, säger Anders Wiklund.

Affären med Genentech skulle öppna många dörrar till den gryende amerikanska biotekniksektorn eftersom många av de som jobbade på Genentech senare dök upp på ledande jobb i andra bioteknikföretag.
-Kontaktnätet fördjupades och breddades efter flytten till Bay Area. Jag lärde känna företagsledningarna, riskkapitalföretagen, headhunters och juristfirmor inom bioteknikområdet, säger han.

Närheten till Silicon Valleys chips- och dataföretag var inte bara geografisk.
-De liknade varandra väldigt mycket. Tempot var hårt och vi hade en rik tillgång på teknologiskt kunnande. Många duktiga chefer kom dessutom in från läkemedelsindustrin. De behövdes för att sköta registreringar, kliniska prövningar, samt för att förbereda försäljningen och marknadsföringen.

När kände du dig säker på att detta var ”it?”
-Det stod klart under mitten på 80-talet att detta skulle bli något oerhört intressant.

Hur ser du på skillnaderna mellan bioteknik i Sverige och USA?
-Jag tror att Kabi Vitrum var bäst i Europa under ett par år i slutet på 70-talet och början på 80-talet. De skapade en fantastisk kompetens som fortfarande är till mycket stor glädje för de mindre företag vi har idag. I början saknade vi riskkapital i Sverige, men nu har vi riskkapitalfonder som HealthCap.

Pharmacias successiva nedtrappning av verksamheten i Sverige frigjorde också många duktiga människor inom forskning, klinisk prövning och management. Dessutom var man inom företag som Kabi Vitrum vana vid ett delegerat ansvar för driften och lönsamheten, vilket gjorde att det fanns folk med entreprenöranda.
-Sverige har ett oerhört bra klimat för entreprenörbaserade biotekbolag, men det finns fortfarande problem med kompensation och optioner, något man löst väldigt bra här i USA, säger han.

Det växande internationella intresset för svenska bioteknikföretag från både riskkapitaliser och mäklare är uppmuntrande, särskilt som den kliniska prövningen kan kosta miljardbelopp i kronor räknat.
-Risken är bara att man sprider resureserna för tunt; att man bedriver regionalpolitik med resurserna. Man bör istället skapa ett par starka kluster, i områden som t ex Uppsala-Södertäljekorridåren. Jag tror inte man ska räkna med att Linköping, Lund-Malmö, Göteborg och Umeå alla ska bli lika framgångsrika.

Faran med att sprida ut investeringarna gäller inte bara ur investerarnas perspektiv, utan också för personalen och entreprenörerna. Det är viktigt att ha någonstans att gå om ens projekt misslyckas, eller om man förlorar jobbet. Det är svårt om det bara finns ett par företag på orten. En ort med gått om företag och talanger erbjuder rikare möjligheter både för företagen och talangerna. Branschen berikas när folk flyttar från företag till företag. Det har varit en viktig förklaring till Silicon Valleys magik.

Det talas ibland om att vi i Sverige har ett plus, eftersom våra forskare äger sina patent, medan de i USA ägs av de universitet där de forskar.
-Svenska uppfinnare och patentinnehavare har en fördel i att kunna bilda ett bolag runt sitt patent, medan de amerikanska universitetetsforskarna får licensera rätten att kommersialisera sina uppfinningar, säger han.

En svensk uppfinnare kan teoretiskt sätt behålla större delen av sitt bolag, men hur motiverar man resten av personalen? Det är här optionerna spelat en så stor roll i USA, eftersom de gett ägarna en chans att sprida ägandet och mobilisera personalen. Bristen på ett bra optionsklimat är enligt Anders ett problem för svensk bioteknik.

Men allt är inte pengar.
-Det är en fantastisk stimulans att veta att någon vill investera i ditt projekt så att du kan genomföra ditt livs dröm. Det är fantastiskt att få tillverka ett läkemedel som kan hjälpa människor. Många av dem jag kommit i kontakt med drivs av ambitionen att hjälpa andra. Om man jobbar mycket med sjuka och ser en chans att hjälpa en medmänniska, så ger det en ökad mening åt det man gör. Det är inte samma sak som att ta fram ett nytt tuggummi.

Finns det en risk för en ny bubbla och att svenska företag drömmer om att bli uppköpta på samma sätt som skedde med en del företag under IT-bubblan?
-Det är bra att de stora internationella venture-firmorna kommer in i Sverige och att svenska företag täcks av de stora investeringsbankernas analytiker. Det kanske visar sig att ett svenskt bolag bara värderas till en fjärdedel av ett amerikanskt som gör något liknande, men jag tror inte att företagsledningar sitter och väntar på att bli uppköpta.
-Man ska komma ihåg att detta är en högriskbransch. När jag investerar i bioteknik gör jag det i många bolag, för det är väldigt svårt att veta vem som ska bli vinnare om 4-5 år. Branschen har haft en fantastiskt fin tillväxt och skapat stora aktievärden, men det är svårt att veta vem som ska bli den stora vinnaren.
Amgens köp nyligen av Immunex är enligt Anders ett tecken på en konsolidering inom branschen. Investerarna har blivit tuffare och mer resultatinriktade.
-De vill se produkter, antingen på marknaden, eller är på väg in. Det var därför ImClone fick en så hög värdering, säger han om ett högtflygande bioteknikföretag vars värde kollapsade när de fick problem med FDA:s godkännande av en ny tung produkt. Det som nyss såg ut som en produkt runt hörnet framstod plötsligt som en fjärran hägring.

Vad tror du om Sverige och stamceller?
-Sverige och England har till skillnad mot USA ingen restriktion mot att skapa nya linjer och det skapar en affärsmöjlighet för de svenska företagen. Om de kan bygga vidare på den kompetens som finns och utveckla nya stamcell-linjer med altmer intressanta egenskaper så bör de kunna få resurser även från USA. Det går ju inte att investera NIH-pengar (federala pengar för hälsovårdsforskning) där, säger han men påminner om att vi befinner oss i ett tidigt stadium.
-Det behövs mycket mer forskning på universiteten och inom bioteknikföretagen. Det kan ta tio-femton år innan teknologin blir riktigt kommersialiserad. Riskkapitalet satsar ofta så tidigt, men det är klart att de hellre ser att staten kommer in, så att de kan gå in senare och tjäna ännu mer pengar. ”Venture capital” är egentligen inget riskkapital. De är väldigt försiktiga och vill helst eliminera all risk, säger grabben från Älvsbyn som blev framtidsjägare istället för jägmästare.

Hans Sandberg

Mätt på IT?

(Publicerad i Sydsvenska Dagbladets nättidning Snällposten i januari 2002)

För ett år sedan fruktade man ”den kommande IT-depressionen,” men hur många pratar idag om spruckna bubblor? Faktum är att fjolårets oro känns en smula futtig jämfört med dagens krig, terrorhot och ”globaliserade” konjunkturnedgång.

Perspektivet var för smalt; alltför fokuserat på IT. Det var så smalt att Bill Gates – som knappast kan skyllas för att vara någon teknikfiende – fick på huvet när han på konferensen ”Creating Digital Dividends” i Seattle ifrågasatte nyttan av elektronisk handel för världens utfattiga. ”Fattar folk verkligen vad det betyder att leva på en dollar om dagen? Det finns ingen elektricitet i huset,” sa han och spann senare vidare på den tanken i en intervju för New York Times. Han föreställde sig afrikanska mödrar i en by som fått nya datorer: ”De kommer knappast att slå sig ner för att kolla in eBay, eller någonting sådant. De vill se sina barn överleva.” (NYT, 3 nov 2000.)

En sådan skepsis innebär naturligtvis inte att man tappat tron på IT-revolutionen, bara att man placerar in den i ett bredare socialt sammanhang. Och det är just vad Peter Drucker gör i en lång essä kallad ”The Next Society” (The Economist, 3 nov 2001.) Drucker är inte bara en av världens mest inflytelserika managementfilosofer, utan också ett tungt namn när det gäller informationsteknik. Men det är befolkningens demografiska sammansättning, företagens organisationsformer och kunskapsarbetets natur som står i centrum för hans analys. Han citerar sjunkande födelsetal och längre livslängder, vilket ger USA, Europa och Japan en allt äldre befolkning. Vi får samtidigt alltfler ”kunskapstekniker,” dvs folk som i och för sig jobbar med sina händer, men bara efter att ha skaffat sig en avancerad utbildning som måste vidareutbildas om och om igen eftersom deras kunnande föråldras snabbt. Det nya samhället är dynamiskt och flexibelt och tillåter mycket större social rörlighet än något tidigare samhälle, men det kommer med nya psykologiska utmaningar eftersom dynamikens baksida är att man kan förlora den ställning man just vunnit. Gårdagens integrerade koncerner omvandlas till lösliga organisationer som kan ha många former, från designcentra, till specialiserade tillverkningsföretag och globala inköpskooperativ. Svårigheten att hålla samman dessa nya företag har resulterat i en hjältedyrkan (Jack Welch, Andy Groove och Sanford Weil) som i själva verket pekar på en kris för deras ledningssystem.

IT-revolutionen finns med överallt i det moderna samhället, men metamorfosen handlar om mycket mer. Drucker jämför IT-revolutionen med den första och andra industriella revolutionen och slår fast att det mesta återstår att göra. ”Vi kan vara övertygade om att samhället år 2030 kommer att vara väldigt annorlunda mot idag..... Det kommer vare sig att domineras eller formas av informationstekniken. IT kommer naturligtvis att att spela en stor roll, men den kommer bara att vara en av flera viktiga nya tekniker. Den centrala egenskapen hos nästa samhälle, kommer precis som för dess föregångare, att bli nya institutioner och nya teorier, ideologier och problem,” skriver 92-åringen.

Hans Sandberg

En grym paradox och en ny normalitet

(Publicerad i Sydsvenska Dagbladets nättidning Snällposten i december 2001).

Det har gått ett par månader sedan terrorattackerna i i USA och vi vågar ännu inte ta för givet att de senaste veckornas lugn på hemmafronten ska vara bestående. Vem vet, vice-presidenten Dick Cheney kanske hade rätt när han sa till watergateavslöjaren Bob Woodward att vi har fått en ny slags normalitet. ”Vi kommer att tvingas vidta åtgärder …. som kommer att bli en permanent del av vår livsstil. I slutändan kommer vi att tvingas göra alla dessa saker - säkerhet, hur vi hanterar resor och flygbolag - för att så att säga göra målet hårdare, göra det svårare för terroristerna att komma åt oss. Och jag tror att de kommer att bli permanenta inslag i vårt sätt att leva.” (WP 21 oktober 2001.)

Så bin Laden lyckades väl på sätt och vis. Terrorn fungerade, för folk lät sig skrämmas, men merparten av lidandet drabbar inte amerikaner och europeer, utan folken i de länder som drabbas av kriget och där fundamentalisterna skrämmer iväg utländska företag och investeringar. De riskerar att drabbas av växande fattigdom, särskilt i de länder och regionen där fundamentalisterna får överhanden.

Det är en grym paradox att denna nästan maniska vilja att vrida klockan tillbaka kommer i en tid då kommunikations- och IT-revolutionen verkligen börjat knyta samman världen och öppnat nya möjligheter att sprida kunskap, utbildning, sjukvård och handel. Fattiga hantverkare i Afrika, eller Apalacherna med för den delen, kan sälja hantverk till kunder över hela världen, istället för att skinnas av någon mellanhand. Fattiga studenter på ö-republiken Palau (19 000 invånare) kan besöka något av internetkafeerna i huvudstaden Koror och få access till hela kursmaterialet på Massachussetts Institute of Technology.

Den viktigaste faktorn bakom alla ekonomisk utveckling – teknologiskt kunnande – kan nu delas på ett sätt som aldrig förr i världshistorien. Men för fanatiker som bin Laden är just denna möjlighet ett hot och det var därför talibanerna förbjöd både TV och Internet, för ju mer folk vet, desto svårare blir de att styra.

Bin Ladens eget terrornät drog sig däremot inte för ett ögonblick från att använda all modern teknik de kunde komma över, från kortvågsradio och mobiltelefoner, till Internet och stingerrobotar. De tog världen på sängen, men istället för att försvaga sin fiende stärkte de den och världen slöt sig samman på ett sätt som inger hopp inför framtiden.

Men det finns också en risk för att vi i skuggan av terrorn börjar tillåta saker som vi normalt inte skulle tillåta och ger Storebror - som nyss stod och trampade i farstun – hedersplatsen vid stora matsalsbordet. Det är svårt att argumentera mot tillfälliga frihetsinskränkningar under trycket av krig och terrorhot, men det är desto viktigare att se till att de inte blir normala företeelser.

Hans Sandberg

Smarta jätteteleskop tog revansch på Hubble (2001)

(Publicerad i Ny Teknik 2001-10-10 14:00. Även publicerad i danska Ingenioren.)

Formbara speglar kompenserar för atmosfäriska störningar

Hubbleteleskopet långt ute i rymden kastade länge en skugga över sina markbaserade kusiner. Hur skulle de kunna konkurrera med ett teleskop långt ovanför jordens störande atmosfär? Men med hjälp av datorer och optiska innovationer lånade från Reagans stjärnornas krig-projekt har den markbaserade astronomin tagit revansch.
- Vi kan ta klarare bilder än Hubble, samtidigt som vi samlar in tio gånger mer ljus, säger Matt Mountain, som är chef för Geminiobservatoriet på Hawaiiön.

I förgrunden, Gemini North. Mauna Kea, Big Island, Hawaii.
Foto: Hans Sandberg, 2001

Big Island är den största av Hawaiis åtta öar och har de högsta bergen i Stilla havet. Få platser på jorden kan mäta sig med denna vulkanrika ö när det gäller astronomi. Atmosfären vid den sovande vulkanen Mauna Keas topp - 4 200 meter över havet - är ovanligt klar och stabil, plus att den är hela 40 procent tunnare och syrefattigare än vid havsytan.

Här ligger de optiska tvillingteleskopen Keck 1 och 2, samt Gemini Nord, ett av två samverkande teleskop som ska bevaka hela stjärnhimlen i det infraröda området. Men den tunna atmosfären till trots brottas även astronomerna på Mauna Keas topp med störningar.

Ljuset från avlägsna himlakroppar färdas mot jorden likt ringar på vattnet. Men när ljuset går igenom atmosfären störs vågfronten; det uppstår avbildningsfel. Vid klara och lugna nätter blir felet litet, men så snart det finns atmosfäriska störningar blir fronten ojämn. För astronomernas del betyder det grumliga och smetiga bilder, och det oavsett hur stora teleskopen är.

Länge kunde forskarna inte göra mycket åt saken, annat än att hoppas på en riktigt lugn och klar natt, eller skicka upp ett teleskop i rymden. Men med den adaptiva optiken, som har sina rötter inom både radioastronomin och Stjärnornas krig, kom lösningen. Grundtanken i den är att mäta störningarna i vågfronten runt det objekt på himlen man vill studera och sedan korrigera dem med ett slags formbara speglar.

Rent praktiskt går det till så att astronomerna försöker hitta ett ljusstarkt objekt - en så kallad ledstjärna - som de sedan analyserar med hjälp av detektorer och datorer. Datorerna räknar snabbt ut hur en perfekt vågfront bör se ut och talar om för de formbara speglarna vilken form de måste anta för att avbildningsfelen ska kompenseras. Korrigeringarna kan göras på olika sätt och på flera ställen, både i sekundärspegeln och i speciella instrument under primärspegeln. Dessa instrument måste kunna upptäcka extremt små fasförskjutningar i vågfronten, göra det tusen gånger per sekund och sedan finjustera optiken.

- När vi byggde Gemini gjorde vi modellen och testerna enbart i datorer, säger Matt Mountain.

- Det gjorde att vi prövade nya saker och vågade ta risker som vi annars aldrig skulle vågat ta. Vi kunde bland annat utsätta modellen för jordbävningar och starka vindar (vindstyrkan på toppen av Mauna Kea når ibland 160 km i timmen.) Istället för tjocka speglar byggde vi en tjugo tons datorstyrd "kontaktlins". När vi var klara skrev vi ut ritningarna och skickade över dem till tillverkaren. På så sätt byggde vi ett mycket stort teleskop som från marken kan fungera som om det var i rymden, men till ett mycket lägre pris. Vi spenderade mindre än motsvarande en miljard kronor per teleskop, istället för de 24 miljarder Hubble kostade.

Forskningsmässigt ligger Geminis fokus på infrarött ljus, eftersom det tränger igenom de interstellära moln som hindrar vanligt ljus från att komma fram. Vanligt ljus ligger inom våglängdsområdet 390-770 nanometer. Ljus med längre vågor kallas infrarött.

- Med infrarött kan du studera universums tidigaste barndom. Du kan blicka in i stjärnornas födelseplatser och fånga information om planeter och andra föremål. Du kan se in i vår galax hjärta där det troligen finns ett svart hål gömt.

- För att bygga ett teleskop för infrarött ljus måste du göra en massa saker annorlunda än när du bygger ett traditionellt optiskt teleskop som Keck, säger Matt Mountain, med en känga till grannteleskopen, som när allt kommer omkring är världens största och mest kända teleskop.

- Vi är dubbelt så känsliga som Keck i de infraröda våglängderna.

Gemini North har liksom Keck en tvilling, men medan Keck II står några tiotal meter från Keck I på Mauna Kea, återfinns Gemini South på Cerro Pachon, 2 715 meter över havet i centrala Chile. Skillnaden beror bland annat på att Kecks designer hoppas kunna förena de två 10-meters speglarna till ett virtuellt superteleskop genom interferometri, medan Geminiforskarnas mål är att kunna bevaka hela stjärnhimlen med hjälp av två samverkande teleskop.

- Gemini är ett observatorium med två teleskop. En observatör som ansöker om tid för ett projekt kommer med hjälp av internet att kunna sitta vid sitt skrivbord på norra halvklotet och använda ett teleskop på det södra och vice versa. Avstånden förlorar betydelse tack vare videokonferenser, fjärrastronomi och alla webbaserade verktyg. Vi kontrollerar redan nu Gemini North från Hilo, huvudstaden på Big Island. Bättre bandvidd kommer en dag att låta oss styra bägge från olika ställen i USA, Kanada eller någon annanstans.

De markbaserade teleskopen har fått sin revansch, men kampen är inte över. Nasa planerar en 6,5-meters efterföljare kallad Next Generation Space Telescope (NGST) som ska ersätta Hubble år 2009.

"Vad gör vi nu?" frågar sig Matt Mountain.

- Vi måste fråga oss vad vetenskapen behöver och svaret är att vi måste ta språnget från 8-10 meter till 50-100 meter. Vi vet inte hur vi ska göra det, men vi måste göra det om vi ska kunna klara konkurrensen.

Hans Sandberg

Fotnot. Geminiprojektet finansierades till hälften (88 miljoner dollar) av USAs nationella forskningsråd NSF (National Science Foundation), medan den andra hälften betalades av Argentina, Australien, Brasilien, Kanada, Chile och Storbritannien. Gemini South väntas bli färdigt senare i år.

Ett nytt slags astronomi

Dagens astronom har lämnat bergstoppen och satt sig vid datorn. Stora observatorier som Gemini och Keck drivs ofta med ett minimum av personal, medan forskarna leder observationerna från fjärran kontrollrum.
- Det är samma revolution som överallt annars. Internet och datatekniken förändrar vårt sätt att bedriva vetenskap, säger Matt Mountain, som är chef för Geminiobservatoriet på Mauna Kea.

- Det är inte bara det att vi kan använda dessa stora teleskop via nätet, utan också det att vi har tillgång till enorma databaser online.

Följden har blivit en radikalt annorlunda sociologi för hur man bedriver astronomi. Många traditionella astronomer har enligt Matt Mountain svårt att smälta detta.

- De brukade röka sin pipa och höra motorernas hummande, men idag jobbar vi alltmer på samma sätt som man gör med rymdteleskopet Hubble. Man lägger in en ansökan och så görs observationen åt en.

- Den yngre generationen tycker att det är befriande. Nu behöver de inte vara experter på alla tekniker bakom komplexa observationer, utan kan designa ny typer av projekt och sedan ta de data vi serverar dem. Det blir som när man använder en partikel-accelerator, säger Matt Mountain.

Hans Sandberg

Telemedicin i Stilla Havet

(Opublicerad).

David Yun i sitt kontor på University of Hawaii.

-Jag har kallats Mr. Telemedicin, säger David Y.Y. Yun stolt.
Han är chef för Hawaii-universitetets Laboratory of Intelligent and Parallel Systems (LIPS,) som använder datakraft och elektronik inom vitt skilda områden. David Yun har varit drivande i uppbygget av delstatens telemedicinska nät. Han har också patent på en teknik som gör det möjligt att behandla cancerpatienter utan att först flyga in dem till Honolulu.

Stilla Havet må ha aldrig så många paradisöar, men blir man allvarligt sjuk på någon av dem måste man ofta flyga till den moderna storstaden Honolulu. Det är en lång och dyrbar resa och knappast något man vill göra regelbundet, vilket ju kan vara fallet under en cancerbehandling. David Yun vill bespara patienterna sådana resor och har kommit på sätt att förvandla tvådimensionella bilder (kanske från en datortomograf, CAT-scan) till tredimensionella virtuella miljöer, med vars hjälp läkare kan planera röntgenbehandling över långa avstånd. Tekniken kallas teleradiologi.
-Det är ingen lätt sak att döda en tumör med röntgenstrålar eftersom en för stark dos dödar allting i dess väg. Det går att reducera dosen till en mer hälsosam nivå, men då måste man använda fler strålar och fokusera dem på rätt sätt. Saken blir inte lättare om vi har en tumör med oregelbunden form, säger han.

Tekniken testades under 90-talet i ett stort forskningsprojekt kallat Mission (Medical Imaging Support via Satellite Integrated Network.) Projektet blev 1998 en av semifinalisterna till USA:s Global Internet Infrastucture Health Reward. Det visade att det går att sända tvådimensionella datortomografiska bilder till fjärran superdatorer vilka har den datorkraft som krävs för att snabbt förvandla dem till detaljerade tredimensionella miljöer. Läkarna kunde sedan justera doseringen och ändra instrumentens inställningar.
-Vi vill kunna skapa virtuella centra för fjärran röntgenkliniker utan egna experter, eller dyrbara system för analys. De behöver bara ta patientens data och sända över dem till det virtuella centrat, säger David Yun.

Men vem har ansvaret om något går fel?
-Det är den lokala läkaren som har det slutgiltiga ansvaret juridiskt sätt. Visst finns det risker med den mänskliga faktorn, som när en röntgenläkare placerar strålen fel. Men vårt system innebär ingen ökad risk mot idag, säger han.

Projekt Mission var ett storskaligt och dyrbart försök, men David Yun arbetar också i mindre skala. Diabetespatienter skulle till exempel kunna förses med glukosmätare som låter dem övervaka sina blodvärden hemifrån och sedan rapportera in dem via Internet.
-Det är tjänster som hjälper patienterna direkt och på ett personligt plan, säger han.

De jobbar också på expertsystem som kan reagera på och kommentera mätvärdena.
-Tänk dig en glukosmätare som också är en mobiltelefon. Då kan du ringa in dina resultat när helst du behöver, säger David Yun optimistiskt.

Hawaii: Från annanas till high tech

Vetenskap är kanske inte det första man tänker på när man hör ordet Hawaii, men samma öar som gett oss Doles annanas och hula hula, bjuder också på superdatorer, observatorier som matchar rymdteleskopet Hubble och avancerad telemedicin. Vägen dit var emellertid inte lätt.

Naturen och klimatet gör det lättare att locka forskare till Hawaii, men orkaner, konjunkturnedgångar i Japan och på fastlandet, samt nu på sistone även terrorism, slår hårt mot ögruppens ekonomi. Det var för att bryta detta beroende delstatsregeringen på 90-talet började profilera sig som ”High Tech Hawaii.”
-Vi var bara en isolerad punkt i Stilla Havet och insåg att vi måste skaffa oss en avancerad infrastruktur för telekommunikationer, säger IT-konsulten Frank Fukunaga, som 1990-2000 höll i genomförandet av Hawaii:s satsning på ny teknik.

Det var inte bara den fysiska isoleringen som höll tillbaks Hawaii, utan också attityder rotade i den traditionella ekonomin. Här har internet spelat en viktig roll för att få folk att tänka i nya banor och Hawaii blev som tur var en knutpunkt för en rad transoceaniska fiberoptiska kablar. Frank Fukunaga drog därför igång en rad projekt inom telemedicin och distansutbildning. Ett resultat är STAN-nätet, som länkar 16 sjukhus och 7 kliniker på 22 öar i Stilla Havet med hjälp av fiberoptik och satellitkommunikationer. Det når även avlägsna öar som amerikanska Samoa, Guam, Palau och Mikronesien.

De enorma avstånden i Stilla Havet gör behovet av telemedicin uppenbart, vare sig det gäller krigsveteraner eller infödda på isolerade öar. Det stora veteransjukhuset Tripler Army Medical Center – också det på Oahu – betjänar hundratusentals veteraner och ger gratis sjukvård åt civila när det kan motiveras inom ramen för de forskningsprojekt man driver med bistånd från USA:s nationella forskningsråd (NSF.) Målet är både att spara pengar och att ge bättre sjukvård. Ett ebrev till Triplers experter med ett digitalt foto plus en diagnos från den lokala sjukvårdspersonalen kan bespara en patient den långa och dyrbara resan till Oahu, alternativt garantera att de flygs in för behandling så snabbt som möjligt.

David Y.Y. Yun: Från Shanghai till Honolulu

David Yun är professor i data och elektronik. Hans föräldrar flydde till Taiwan innan Maos kommunister tog makten 1949, medan David lämnades kvar hos farföräldrarna i Shanghai. Han var tio år gammal då han ombordsmugglad på en djonk lyckades ta sig över till Taiwan där han 1957 återförenades med sina föräldrar. 1962 emigrerade familjen till USA och bosatte sig i Colmbus i Ohio.

David skippade sista året i skolan och gick direkt till Ohio State University för att läsa matematik. Efter examen fortsatte han till Massachussetts Institute of Technology, där doktorerade hösten 1973. Avhandlingen gjorde honom till chef på ett programvarulabb vid IBM:s Watson Research Center. Efter tio år på IBM lämnade han labbet för att undervisa och forska inom Taiwans IT-sektor. Till Hawaii kom han i början av 90-talet och blev snart drivande i delstatsregeringens satsning på högteknik.

Han ägnar en stor del av sin energi åt telemedicin, men också åt eldrivna fordon, datoriserad resursplanering, fjärrstyrda undervattensfarkoster och laserbaserade alternativ till mammografi. En man med många järn i elden.

Hans Sandberg

Briljanta, böjbara och billiga bildskärmar

(Datateknik 3.0)

En OLED-prototyp från UDC i Princeton, New Jersey.

Föreställ dig en handdator i form av en kulspetspenna, där bildskärmen ligger ihoprullad i dess mitt, eller en storbildsteve i form av en rullgardin. Eller vad sägs om plastbildskärmar som spottas ut ur tryckpressar ungefär som andra pressar producerar papperstidningar? Detta är än så länge bara visioner, men den nya organiska bildskärmstekniken – OLED - har börjat leverera både prototyper och några produkter. ”OLED har en väldigt stor potential,” säger Steven Abramson, operativ chef för Universal Display Corporation (UDC) utanför Princeton.

(Princeton, New Jersey) Motorolas TimePort är en av de första kommersiella produkterna baserade på organiska lysdioder (OLED står för Organic Light Emitting Diodes.) Man slås av dess fosforiserande bildskärm, men det är fortfarande en monokrom skärm som knappast förklarar varför ett 60-tal företag, däribland IBM, Kodak, Phillips, Pioneer, Sanyo, Seiko-Epson och Sony satsar stora pengar på den.
-OLED har alla element man kan önska sig när man arbetar med ljus och bildskärmar. Tekniken är enkel, stabil och potentiellt väldigt billig. Den ger oss briljanta och ljusstarka bilder som kan ses från en bred vinkel. Skärmarna är dessutom överlägsna LCD när det gäller video, säger Steven Abramson på UDC, som ligger i Ewing, en halvtimma väster om Princetonuniversitetet där mycket av företagets teknik utvecklats.

Bildskärmen är både en av de viktigaste och dyraste komponenterna i en portföljdator. De bästa skärmarna är s k aktiv matris LCD-skärmar (AM LCD.) Tills för några år sedan var de nära nog oöverkomliga i pris, eftersom de var mycket svåra att tillverka och andelen skrämar som måste kasseras var hög. Idag har de dock kommit ner i pris och börjat ersätta de tunga och skrymmande CRT-skärmarna, både som datorskärmar och TV-apparater. Men det finns mycket att önska när det gäller LCD-tekniken, vilket alla vet som försökt ta sin portföljdator ut i trädgården en solig dag. Den inomhus så briljanta bilden blir plötsligt oläsbar, eller ”washed out” som man så träffade säger på engelska. Inte nog med det: De drar dessutom mycket ström, är svåra att läsa från sidan, fungerar inte så bra i kyla och är i långsammaste laget för video. (Det tar enligt Abramson en tusendels sekund för en LCD-pixel att slå om, medan det bara tar en miljondels sekund för en OLED-pixel.)


Steven Abramson, operativ chef för UDC.

Det pågår ett intensivt utvecklingsarbete för att förbättra dagens bildskärmar och ta fram nya alternativ. En av de mest omtalade är ”digitalt bläck” eller ”digitalt papper,” men detta ser än så länge ut att bli en nischlösning för elektroniska böcker och tidningar och andra media som inte kräver färg. Nya generationer av LCD-skärmar är också på väg och några av dem visades nyligen upp på SID 2001 i San Jose, men den teknik som förefaller att ha störst potential att revolutionera bildskärmsbranschen är OLED.

Kodak och Sony har nyligen visat upp prototyper till organiska aktiv matris färgskärmar och de har väckt sensation genom sin skärpa, ljusstyrka och snabbhet. Kodaks prototyp som de utvecklat tillsammans med Sanyo var på 5,5 tum, medan Sony i våras visade upp en 13 tums skärm.

OLED-tekniken pekar mot nya typer av datorer, TV-apparater och annan konsumentelektronik, men kan också leda till en internationell maktförskjutning när det gäller var bildskärmarna tillverkas. Detta eftersom det på sikt kan bli möjligt att tillverka OLED-skärmar i en tryckprocess som påminner om hur man tillverkar tidningar (web based printing.)
-De flesta skärmar tillverkas idag i Japan, Tawian och Korea, men nya processer kan låta oss tillverka dem var som helst. Vi tror att denna produktionsteknik kommer att finnas om 3-5 år, säger Janice Mahon, som ansvarar för kommersialiseringen av UDC:s teknik. Hon tror att den nya tekniken ska ligga väl till för företag som t ex Dupont, 3M och Dow Chemical.

UDC är i likhet med brittiska Cambridge Display Technology ett litet utvecklingsföretag som jobbar i nära samarbete med både universitet, privata företag och - åtminstone för UDC:s del - försvaret. Pentagons forskningsgren Darpa gick i somras in med ytterligare 15 miljoner kr utöver de 15 miljoner kr man redan satsat på UDC. Syftet är dels att få fram nya och bättre bildskärmar för militärt bruk och dels för att minska beroendet av utländska bildskärmar.

Det är ett litet företag, men de har tunga partners. Motorola har investerat i företaget och gett UDC rätten att licensera dess betydande patentportfölj inom OLED. Sony tecknade i våras ett avtal med UDC om att gemensamt utveckla stora aktiv matris OLED-skärmar.
UDC:s expertis är dels kunnandet om vilka organiska ämnen och kombinationer som är bäst för att bygga OLED-skärmar och dels kunnande om hur man bygger dem. Målet är att kunna licensera tekniken till världens stora bildskärmfabriker.

Vanliga LCD-skärmar (både passiv matris och aktiv matris) har till skillnad från OLED-skärmar ingen egen ljuskälla, utan använder reflekterat ljus, alternativt en ljuskälla bakom skärmen. En LCD-skärm består grovt sett av ett skikt med flytande kristaller mellan två tunna glasskivor. Poängen med kristallerna är att de kan styras så att de endera släpper igenom eller blockerar ljus. Passiv matris betyder att man styr kristallernas beteende med hjälp av elektronik längs skärmens kanter, medan en aktiv matris-skärm har en tunn film av transistorer (TFT) - en bakom varje pixel.

Bilden på en AM LCD-skärm skapas när ljus sänds genom glaspaketet och stoppas eller illåts passera genom LCD-skiktet för att sedan nå ett färgfilter där varje pixel får sin färg.
(Varje sådan bildpunkt består egentligen av tre subpixel, ett vardera för grundfärgerna röd, grön och blå. Alla andra färger följer av att man kombinerar de tre.)

Den organiska bildskärmen behöver ingen extra lampa, eftersom den använder lysdioder som är självlysande. De ”tänds” genom att man tillför ström, varvid elektroner tvingas ut i banor längre ut (de exciteras) och sedan avger ljusenergi när de faller tillbaks. Forskarna har idag lärt sig att driva upp mängden ljus man kan utvinna från organiska material så att de idag överträffar vanliga glödölampor. Stephen Forrest, chef för Princetons elektronikforskning och vetenskaplig rådgivare till UDC, skrev förra sommaren i tidskriften ”IEEE Spectrum” att OLED:s snart kommer att nå en effektivitet på 80 lumens per Watt, dvs samma som för lysrör. Janice Mahon säger, att UDC nu nått detta mål för grönt ljus. Hon säger också att OLED faktiskt skulle kunna användas som högeffektiva lampor i allt från julgransbelysning till ljuskällor för LCD-skärmar.

På konferensbordet framför mig radar hon upp ett antal elektroniska komponenter, som ser ut som om de tagits från en elektronisk byggsats, men detta är några av UDC:s bidrag till OLED-tekniken.

Den första apparaten har ett antal olikfärgade sockerbitsstora fyrkanter som lyser klart och starkt. Det illustrerar att en OLED-pixel kan se ut lite hur som helst. Vill man göra en skärm för utomhusreklam vid en motorväg kan man använda stora bildpunkter, men man kan också gå åt andra hållet och göra dem riktigt små, vilket kan vara bra om man ska tillverka en mikrobildskärm att ha framför ögat.

Den andra komponenten har en liten genomskinlig glasplatta mitt i, men om man trycker på en knapp förvandlas den till en bildskärm. Detta är en genomskinlig (Translucent OLED, eller TOLED.) Om man sedan tar flera sådana TOLED:s och lägger dem ovanpå varandra får man en stackbar OLED (SOLED,) och det är så UDC hoppas kunna bygga ett nytt slags färgbildskärmar. Kodaks prototyp till AM OLED-skärm monterar precis som vanliga AM LCD-skärmar tre färgdioder (röd, grön, blå) sida vid sida, men UDC hoppas med TOLED kunna uppnå samma resultat genom att så att säga lägga färgerna ovanpå varandra, vilket i sin tur skulle göra det möjligt att få tre gånger högre upplösning. Den trejde komponenten vi får se är just en sådan TOLED. En fjärde variant av OLED kallas FOLED, där F:et står för flexibel. UDC visade nyligen på sin bolagsstämma en millimetertunn monokrom plastskärm som visade en videofilm helt obekymrad om att den böjdes fram och tillbaka.

Det finns två grundläggande sätt att tillverka organiska lysdioder. Den ena är att arbeta med små molekyler i en fotolitografisk process där man lägger ner tunna lager av organiska material ovanpå varandra med hjälp av masker, ungefär som man gör när man tillverkar datorchips. Man får fram olika färger och ljusintensiteter genom att variera de organiska ämnena och hur tjocka lagren görs. Ett av de största problemen vid tillverklingen av OLED-skärmar är att organiska material lätt förstörs om de kommer i kontakt med syre, ultraviolett strålning, eller vatten. Tillverkningen måste därför ske i en extremt ren miljö och i vacuum. UDC har ett ”Clean Room” av klass 100 vägg i vägg med ett som har klass 10.000.

Den andra metoden är att använda halvledande filmer av polymera material som plast. De består av långa kedjor av molekyler, vilka har fördelen att de är flexibla och tåliga, men de reser också en del svåra hinder för produktionen. Man använder en kemisk process för att etsa in mönster i polymerfilmen, men kruxet är att om man använder samma lösningsmedel en andra gång förstör man det man just åstadkommit. Detta gör det svårt att bygga mer komplicerade strukturer.


Janice Mahon, UDC.

Janice Mahon säger att kapitalinvesteringarna för en OLED-fabrik troligen kommer att ligga på 80-90 procent av dem för en LCD-fabrik. OLED-processen använder enligt henne bara hälften så mycket material som man använder vid motsvarade LCD-tillverkning.
-Detta är en mycket enklare och elegantare produkt, vilket leder till stora besparingar. Flera studier tror att OLED-skärmar kommer att kosta 60-70 procent av LCD-skärmar, säger hon.
-Enligt en uppskattning krävs det 86 tillverkningssteg för att tillverka en OLED-skärm mot över 200 steg för motsvarande LCD-skärm.

Det ser ut som om OLED har goda förutsättningar för att utmana LCD-tekniken, men det faktum att inte ens Sony kan visa upp mer än en 13 tums skärm bör kanske tas som en tankeställare.
-Det finns definititvt tekniska frågor som det återstår att lösa, säger Steve Abramson. Det gäller både processen med små molekyler och i ännu högre utsträckning den där man använder polymerfilm, vilket är den process som har den största ekonomiska potentialen. Han tar dock Sonys satsning på OLED som ett tecken på att det ska gå att övervinna tillverkningsproblemen även för större skärmar.

UDC:s mål är att utveckla tekniker som man sedan licenserar till industrin. Det kommer dock att ta tid innan det finns en industriell infrastruktur för tillverkning av OLED-skärmar.
-LCD-tillverkningen har en lång kurva bakom sig, medan vi startar i liten skala, säger Janice Mahon. Vi kommer troligen att börja med rätt enkla displayer där olika delar av skärmen ges olika färger (typ instrumentpanel,) och sedan fortsätta till passiv matris LCD för att slutligen fortsätta till AM LCD. Vi kommer att börja med mobilskärmar och sedan gå vidare mot större skärmar, säger hon.

Mobiltelefoner och handdatorer är givna kandidater för OLED, men man ska inte glömma digitala kameror och videokameror, som definitivt skulle kunna dra nytta av en färgskärm som är ljusstark nog att klara direkt soljus och dessutom är liten och energisnål.

Var står tekniken idag? När har jag en Palm med OLED?
-Vi licenserar tekniken, men de flesta tillverkare av bildskärmar vi pratat med tror att den kommer att dyka upp runt 2002. De flesta talar om PM OLED för mobiltelefoner, sedan AM OLED med full färg, så att folk t ex ska kunna titta på video på sina mobiltelefoner.
-Det finns många spelare i Asien som gör sig klara för att tillverka AM OLED runt 2002-2003. Vår roll är att ta fram en teknik som vi kan licensera till dem, att ha material som de kan använda. Jag tror att utvecklingen kommer att explodera under under de närmaste åren, säger Steven Abramson.

Tror du att OLED kommer att ersätta LCD?
-Det tar lång tid för en teknik att försvinna, längre än prognosmakarna tror. Jag skulle tro att det blir nya nischer för LCD, precis som skett för CRT. Det finns dessutom en massa smarta människor som jobbar på andra tekniker. Man får inte glömma det.

Hur ser läget ut på patentfronten?
-Vi har över 400 utfärdade eller sökta patent över hela världen. En del har vi skaffat oss genom vårt samarbete med Princeton, University och University of Southern California. Andra har vi skaffat oss genom att köpa rätten att licensera Motrorolas patentportfölj för OLED-teknik.

Hans Sandberg