Linus Torvalds om Linux (1998)

Linus Torvalds, 1999. Foto: Hans Sandberg

(Intervju med Linus Torvalds, maj 1998)

-Operativsystemet Linux kommer om några år finnas på var femte till var fjärde PC, samma andel som för Windows NT, spår Linux “pappa” Linus Torvalds. Han ser en växande roll för Linux inom företagssektorn och bland avancerade hemanvändare. Han utesluter inte heller att Linux blir ett OS för massorna.

Linus Torvalds och Bill Gates härskar över var sitt operativsystem, men där slutar nog likheten. För medan den förre svartsjukt bevakat äganderätten till sin programkod, har Linus Torvalds skänkt bort sin gratis. Och medan Bill blev biljardär, kämpade Linus som fattig forskarstuderande vid Helsingfors universitet för att bygga ett bättre Linux och få klar sin avhandling.

I februari 1997 flyttade Linus med sin hustru och tre månader gamla dotter till USA:s Silicon Valley för att jobba på ett nystartat och hemlighetsfullt företag kallat Transmeta. Allt vi vet om det är att det sysslar med avancerad chipsdesign och backas av miljarden Paul Allen, också känd som medgrundare av Microsoft.

Det tog mig lång tid att få kontakt med Linus Torvalds trots många ebrev och telefonmeddelanden, men när han så småningom svarade hade han en perfekt ursäkt: Hans hustrus nedkomst av en andra dotter. Han har uppenbarligen sina prioriteter rätt när det gäller balansen mellan den virtuella världen och den reella. 

Det är nu sju år sedan han postade den egenhändigt hopsnickrade kärnan till det operativsystemet han skämtsamt döpt till Linux. Det gjorde till att börja med inte mycket väsen av sig, annat än inom vissa kretsar av programmerare där Linux snart blev otroligt populärt. På den tiden fanns det ingen World Wide Web och det var inte många som hört talas om Internet, fast den dåvarande senatorn Al Gore Jr., hade faktiskt börjat efterlysa mer federala pengar för någonting han kallade Information Superhighways.

Med webben blev det inte bara mycket lättare att sprida, förbättra och göra reklam för Linux. Det blev tillsammans med programmet Apache snart en av de stora plattformarna för webbservrar. Många talar idag om Linux som en seriös rival till Microsofts Windows NT, särskilt inom akademiska kretsar och utvecklingsländer där man dubbelt uppskattar ett effektivt och resurssnålt OS som dessutom är gratis.

Få ifrågasätter idag Linux kvalitet, men hackerkulturen kring Linux skrämmer många företagskunder. Hur ska man kunna lita på ett operativsystem som inte ägs av något företag, som ständigt uppdateras och där inget enstaka företag ansvarar för utveckling och support?

Linus Torvalds erkänner att företag ställer just sådana frågor, men han tycker inte att det är skäl nog för att oroa sig. Den underliggande programkoden bakom Linux är ju öppet tillgänglig på webben tack vare den speciella GPL-licens som gäller för Linux och många andra gratisprogram. (Licensen ger vem som helst rätt att duplicera och modifiera program, förutsatt att de ger andra rätt att göra samma sak.)

Linux växer fram genom ett internationellt samarbete där alla som vill kan bidra, men för att Linux inte ska fragmenteras i tusentals oförenliga varianter måste någon hålla i trådarna. Och denne någon är Linus själv.

Man skulle kunna tro att Linus Torvalds jobbar dygnet runt med Linux, men dagarna ägnar han numera åt Transmeta, som inte har något med Linux att göra och kvällarna har han händerna fulla med sin unga familj.  

Han säger att ett av skälen till att han tog jobbet på Transmeta var att han inte ville jobba med Linux.

Kan det inte ses som att Linux inte ger dig någon framtid ekonomiskt p.g.a. dess utvecklingsmodell?

-Jag hade möjlighet att jobba för ett Linuxföretag, men jag ville inte göra det, eftersom jag inte vill ha något ekonomiskt att göra med Linux, så att jag inte känner att jag måste göra någonting för pengarnas skull. Genom att jag får pengarna från ett annat jobb kan jag leda Linux på rent tekniska grunder, säger han.

Och det är ligger i linje med Linux-filosofin...

-Nja, det är att folk litar på mig mera när de vet att jag inte får något ekonomiskt ut av det. De vet att jag gör det jag gör bara för att jag tycker att det är rätt. De CD-ROM företag som säljer Linux skulle vara mycket mer oroliga om jag började tjäna pengar på Linux.

Men är du inte bekymrad för att så mycket hänger på dig personligen, på din roll som en Sankte Per vilken bestämmer vem som får komma in i Linux-himlen? Vad händer om du pensionerar dig?

-Det skulle nog bli en turbulent tid för Linux-utvecklingen om jag slutar, men det finns å andra sidan människor jag litar på. Dessutom har det på sista tiden varit så att jag visserligen varit ledare, men att jag till största delen inte ägnar mig åt programmering, utan att organisera, läsa och skicka ebrev. Jag tror inte att det skulle bli någon total anarki om jag slutade.

-Vi har också försökt göra en uppdelning, så att jag håller i vår experimentella version där alla nya saker ingår, medan en annan kille, Alan Cox, sköter den reguljära, stabila versionen. Det har fungerat bra och han skulle antagligen kunna bli den som tar över efter mig. Fast jag håller å andra sidan inte på att sluta med Linux.

Microsoft skulle förstås ha samma problem om Bill Gates pensionerade sig.

-Ja, Microsoft skulle ha precis samma problem. Det behövs nån som säger vad som gäller. Bill Gates ledning gjorde att Microsoft snabbt kunnat ändra sin riktning. Det är ofta svårt för ett stort företag, men Microsoft svängde på en tioöring när det gällde Internet, säger Linus Torvalds.

Kommer ni att fortsätta utveckla Linux med hjälp av samma modell?

-I stort sätt kommer vi att fortsätta med samma denna väldigt öppen modell där alla har kunnat vara med och jag har agerat filter.

-Men vi behöver lite mer organisation och regler, så att det blir lättare för mig att hålla reda på vad folk gjort.

-Jag brukade hålla reda på det i mitt eget huvud och hade allt i min egen epostlåda. Det fungerade ganska bra och fungerar ännu, men man börjar märka att det inte kommer att fungera så hemskt länge till.

Mera organisation... betyder det att vi får en standardkommitte för Linux?

-Nja, att göra en kommitté är lite för starkt, för än så länge tycker alla att det är bra att ha mig. Det blir mindre bråk om man har en härskare, men på sätt och vis har du rätt att det blir mera pappersarbete att hålla reda på och på det sättet kanske det blir lite mera som en standardorganisation, säger Linus Torvalds.

Linux framställs alltmer som en rival till Windows NT? Hur ser du på framtiden för Linux och NT?

-Jag vill inte titta för mycket i kristallkulan, men det verkar som om Linux och NT skulle vara ungefär lika stora. Det märker man kanske inte när man läser tidningarna, eftersom det skrivs mycket mera om NT. Men Linux och NT verkar ha ungefär 5-10 procent var av PC-marknaden.

-Jag försöker inte ta över hela världen med Linux, men tycker att det är lite sjukt med den totala dominansen för Microsoft. Både NT och Linux kommer att växa de närmaste 3-5 åren. Microsoft har ju sagt att Windows 98 är den sista versionen av Windows. Den kommer att fasas ut såsmåningom, medan NT och Linux växer. Jag kan tänka mig en marknad där Linux och NT vardera har 20-25 procent av PC-marknaden.

Var kommer Linux att växa? Blir det något för mig som hemanvändare, eller blir det framför allt något för webbservrar och folk som jobbar professionellt med datorer?

-Linux kommer att bli alltmer accepterat som en serverplattform för kommersiella företag i och med att de får höra talas om programmet mer och mer, även i massmedia som CNN. Linux ses inte längre som en lite konstig nykomling. Det kommer därför att accepteras mer i den kommersiella världen. Vi kommer dessutom att få alltfler applikationsprogram för Linux, som när Corel flyttar över Corel Office till Linux.

-Hemanvändare kommer än så länge mest använda Windows 95 eller 98, men jag tror det ändrar på sig.

Men hur ska du få in den i hemmen? Då måste ni få med OEM-tillverkare och satsa på marknadsföring?

-För ett par år sedan fanns det inga OEM som erbjöd Linux färdiginstallerad, men nu finns det små firmor som gör det.

Men ni måste väl börja tänka mycket mer kommersiellt om ni ska sälja Linux via Walmart!

-Det finns faktiskt en firma som tänker mycket kommersiellt. Jag är i den speciella situationen att jag inte gör det, men det finns företag som gör det... företag som Red Hat Software och Caldera.

Fast kommer Linux att kunna konkurrera? Hur stor chans är det att jag väljer ett Linuxsystem om jag går in på Staples (en nationell butikskedja som säljer kontorsutrustning) och möts av en Apple, en Linux-baserad dator och en med Windows 98? 

-Ja, det blir nog bara två, för jag tror inte Apple finns där om ett par år.

Men då har du Linux mot Windows 98? Kommer konsumenterna att välja Linux? Kommer den att kunna konkurrera vad gäller applikationsprogram, lättanvändlighet och grafiskt gränssnitt?

-Idag finns det ju inte närapå lika många program som för Windows....

-Det finns de som tror att Windows “binärer” kan fungera som en sorts Java, säger Linus Torvalds, som själv är ganska skeptisk mot Java.

Däremot tror han att Windowsprogram skulle kunna köras på en rad andra plattformar som imiterar (emulerar) Windows, ungefär som Java-applets kan köras på en rad olika plattformar oavsett hårdvara och operativsystem.

-Det finns en massa program till Windows, vilket lett till att en massa människor är intresserade av att kunna köra programmen utan Windows. Det var vad Sun försökte göra med Wabi.

Och samma sak som Apple gör med hjälp av Windows-emulatorer?

-Ja. Apple gjorde det också med sina egna program när de gick över till PowerPC. Det var förvånande hur bra de klarade det.

-Det finns två Windows-emulatorer för Linux. Den ena är Suns Wabi och den andra heter Wine. Wabi klarar 16-bitars program, medan Wine klarar 32-bitars.

-Det verkar som om folk idag börjat lära sig hur man ska använda emuleringstekniken.

Så du tror att vi snart har emulatorer som kör Windowsprogram lika bra som Windows?

-Ja, fast det kommer att finnas program de inte klarar.

Men varför ska jag besvära mig med köra Linux? Varför inte köpa ett Windows-system istället?

-Orsaken till att du vill köra Linux är inte att du vill köra Windows binärer, utan att du vill ha ett stabilt system som du kan lita på. Om folk vill ha en webbserver hemma och dessutom kunna köra Word for Windows, då ska de välja Linux. Men om du vill köra Word for Windows hundra procent av tiden kan du lika bra köra Windows.

-Jag vill inte ta över Windows, utan Linux är ett alternativ och alternativ finns det för få av.

Du har alltså ingen ambition att göra Linux till ett verkligt brett operativsystem?

 -Idag satsar vi på “powerusers,” men om ett par år kanske vi tar oss an alla de andra.

Skulle du gjort någonting annorlunda om du börjat om idag?

-Jag måste säga att allting när det gäller Linux gick så rätt. Det jag inte visste var hur stort projektet skulle vara och hur mycket arbete det skulle ta. Om jag vetat det skulle jag tänkt mig för två gånger, men å andra sidan visste jag inte heller hur roligt det skulle vara. Timingen var så perfekt och det är en orsak till att det lyckats bra.

-Vi lyckades helt enkelt därför att det fanns en nisch som ingen annan fyllde. Vi råkade göra allting rätt. Det var inte jag som satt där och planerade. Mycket var tur och det var också en massa människor som hjälpte till. Jag tror att jag måste säga, att allting har fungerat så bra att jag inte skulle ändra någonting.

Hans Sandberg

Titanic: Full maskin på digitalt vatten

(Publicerad 1998 i Dagens IT, Datatid Norge samt Mikro PC i Finland.)

Jim Camerons Titanic var knappast ett mindre utslag av hybris än originalets ödesdigra resa 1912. Men filmen klarade sig utan vare sig katastrof eller människooffer, mycket tack vare de 500 datorer som skapade hav på land och fyllde Titanic-modeller med “levande” passagerare och sjömän.

Det märkliga med Titanic är, att man kan se filmen utan att överhuvudtaget tänka på datorer. Filmen ger - om man bortser från den romantiska kärlekshistorien som är det nav berättelsen hängts upp på - en bild av Titanics katastrofala jungfrufärd som känns nästan påtagligt realistisk.

Vi ser fartyget lämna Southampton i all sin prakt, vi ser massvis med människor röra sig på däck medan några delfiner leker vid båtens för. Och när kameran sedan rör sig bakåt över fartyget för att så småningom zooma ut känns helheten massivt övertygande: Det är svårt att tro något annat än att detta är Titanic, eller åtminstone en exakt kopia av den, som stävar ut på Atlanten.

Men Titanic ligger kvar där den ligger och även om tanken fanns på att bygga en kopia av Titanic runt ett modernt containerfartyg, så valde Cameron att bygga sin 772 fot långa (90 procent av originalets) version av Titanic på land, delvis nersänkt i en jättelik bassäng. Dessutom lät han bygga modeller i mindre skala, som tillsammans gjorde det möjligt att skapa den perfekta illusion han behövde för att göra trovärdig sin hyllning till 1900-talets största myt.

Det var med Jurassic Parc (1993) allmänheten fick upp ögonen för datorernas nya roll i filmindustrin. Grafiska superdatorer från Silicon Graphics International (SGI) och nya avancerade datorprogram gjorde det möjligt att återskapa dinosaurierna och ympa in dem i filmen så att det såg realistiskt ut. Efter Jurassic Parc följde en lång rad filmer där de datoriserade specialeffekterna blev alltmer avancerade och ofta alltmer iögonenfallande! Nästa steg i filmens datorisering var Toy Story, den första långfilmen helt skapad i datorer.

Alla dessa filmer bjöd på enorma utmaningar och skulle knappast varit möjliga utan de senaste 5 årens snabba utveckling av nya kraftiga arbetsstationer och sofistikerade grafiska program. Titanic, som kostade nära 200 miljoner dollar, varav 30 miljoner gick till specialeffekter, reste ribban ännu ett par snäpp.
-Det är mycket svårare att arbeta med verkligheten, säger Van Ling, vd för Banned From The Ranch (BFTR,) som är ett av de 16 företag regissören Jim Cameron hyrde in för att hjälpa Digital Domain i arbetet med filmens specialeffekter.
-Det är inte en film för att visa upp specialeffekter. Många som ser den inser nog inte hur mycket specialeffekter den innehåller, säger Van Ling,

Mike Kanfer, som är en av Titanicfilmens fyra chefer för visuella effekter, säger att en film som Titanic dessutom är mycket svårare att göra.
-Toy Story var en helt syntetisk film, Jurassic Parc använder syntetiska varelser i live action scener, medan Titanic på filmen ytterst sällan är helt syntetisk. Det är bara på vissa extremt breda vidvinkelscener hela skeppet är syntetiskt, säger Mike Kanfer, som jobbar för Digital Domain som jämte Georg Lucas Industrial Light & Magic är USA:s ledande företag inom digitala effekter.

De flesta av scenerna i Titanic gjordes med mänskliga skådespelare och statister på den nära nog fullskaliga Titanic-kopian, Cameron av kostnadsskäl byggt vid den mexikanska kuststaden Rosarito Beach på Bajahalvön söder om Kalifornien. Skeppets placering alldeles vid havet gjorde att det gick att filma händelser på däck med havet som bakgrund, men när man behövde scener av båten omgiven av vatten var det datorn som gällde.

Den svåraste utmaningen för de digitala trickfilmarna var faktiskt att fånga inte Titanic, utan havet runt den. Att replikera den ständigt skiftande havsytan med dess nyans och ljusspel ansågs för en i det närmaste omöjlig uppgift och verktygen man hade till hands led dessutom av viktiga brister.
-Samtidigt var tanken på att filma havet från helikoptrar och matcha bilderna med filmade modeller av Titanic löjeväckande. Det var därför vi beslöt oss för att satsa pengarna på att skapa vatten som såg riktigt ut. Och det fungerade, vattnet ser fantastiskt ut, säger Mike Kanfer stolt.

Det syntetiska vatten som omger Titanic varje gång vi ser båten i sin helhet skapades med programmet Areté Image, som dock först fick förbättras så att det kunde integrera filmade eller datorgenererade objekt med vattenytan, hantera reflexer och olika slags himlar. Det tog fyra månader för Areté och Digital Domain att anpassa programmet för Titanic, berättar specialisten på digitala effekter, Judith Crow i tidskriften Cinefex specialnummer om Titanic (72/dec 97, s 97.)

Hälften av filmsekvenserna i Titanic var digitalt sammansatta, men i många fall rörde det sig bara om relativt enkla saker, som att man med digital teknik lagt in “rök” för att illustrera kylan när någon andades. Samtidigt fanns det scener med tusentals statister, som i en del fall “morfats” med skådespelare som filmats mot en grön bakgrund så att deras kroppar sedan digitalt kunde friläggas och kopieras in över digitala dockor.

På en nyckelscen som början med att Jack (Leonardo DiCaprio) och Fabrizio (Danny Nucci) står i fören och som sedan sveper över uppåt-bakåt så att man till slut ser hela båten är nästan allting fejkat och de enda riktiga skådespelarna är de nyss nämnda samt kapten och ett sjöbefäl. De hundratals sjömän och passagerare vi ser röra sig på båten är alla digitalt fejkade, eller CG (computer generated) som man säger i fackkretsar. Samma sak med vattnet och båten som här är en filmad 45 fot lång kopia.
För att de tredimensionella CG-figurerna skulle verka äkta användes rörelsedetektorer fästade på riktiga skådespelares kroppar och dräkter. Deras rörelser lästes sedan in på datorer som underlag för de virtuella skådespelarnas och statisternas.

Rörelserna måste inte bara kännas äkta, så att figurerna verkligen ser ut att stå och gå på däck och inte sväva omkring strax ovanför; de måste också skiktas efter social klass. En förstaklass CG fick inte förblandas med en tredjeklassdito! Totalt skapades ett 40-tal digitala karaktärer som sedan kunde återanvändas genom att placeras ut på olika ställen, i olika kombinationer och kroppsställningar. Mike Kanfer säger att Titanic var ett produktionstekniskt genombrott både när det gäller det virtuella vattnet (CG water) och CG-skådespelarna, men han varnar för att vi ännu har långt kvar innan vi kan ersätta skådespelarna med virtuella sådana.
-Vi är inte ens i närheten av att kunna göra realistiska CG-ansikten som håller i närbild, men för sekvenser på lite längre avstånd (medium wide shots) har vi tagit fram bilder som ser äkta ut.
-Det svåraste är att skapa realistiska bilder i fullt dagsljus och på en del av dem i filmen kan du, om du koncentrerar dig, se att det inte är riktiga människor, säger han.

Datorerna hjälper inte bara till att skapa objekt som kan läggas in i en filmad scen, eller scener i sin helhet; de används också för att “tvätta” filmade sekvenser. De dramatiska scenerna där Titanics akter står lodrätt mot himlen och folk störtar ner längs däcket gjordes dels med hjälp av CG-stuntmän (för de riktigt långa och farliga fallen,) men också av riktiga stuntmän fästade i trådar. De digitala artisterna fick då ta bort alla linor och andra föremål som hotade störa illusionen.

Titanic krävde stora mängder datakraft och enorma mängder dataminne för att lagra alla digitaliserade sekvenser. Totalt användes över 300 arbetsstationer från Silicon Graphics. Digital Domain använde ett stort antal SGI-stationer, samt över 200 arbetsstationer från Carrera Computers (baserade på Digital Equipments supersnabba Alpha-chips).

Men hårdvaran var trots det inte alltid state-of-the-art.
-Våra maskiner var ofta ett par år gamla, en del fem år gamla. Det var istället framsteg inom programvaran som var nyckeln. Visst har vi SGI-servers med 24 CPU:s, men vi har också en massa Windows NT-maskiner som vi kör programmet Lightwave på, säger Mike Kanfer.
-Det kommer att bli allt viktigare med att man använder billigare maskiner och små “butiker” utan en massa kapital som kan producera korta sekvenser av lika hög kvalitet som de stora företagens, säger han.

Van Lings BFTR är ett sådant mindre företag och de jobbar med relativt enklas datorer.
-Vi använder framför allt PowerMac:ar, 8600, 9500, med massor av minne, vanligen 300 Mb RAM. Vi har inte de nya G3-maskinerna än, men vi klarar oss bra, säger han.
Det faktum att det går att göra digitala specialeffekter med relativt enkla datorer ser Van Ling som en ny och viktig trend. Folk med talang får en större chans att delta i produktionen och de som sitter på den tunga utrustningen kan inte längre gömma sig bakom tekniken pga konkurrensen från folk som han själv.
Samarbetet de stora produktionsbolagen och mängder av små pekar enligt honom mot ett nytt slags globala specialeffektsföretag.

Vilket arv tror du att Titanic kommer att lämna efter sig ur den digitala trickfilmningens perspektiv?
-Den har visat att vi gör filmer som inte längre handlar om effektsökeri. Du använder en digital filmsekvens precis som vilken annan sekvens som helst. Effekterna är inget självändamål, utan ska betjäna berättandet, säger Mike Kanfer.

Hans Sandberg

Chicago Tribune rustar mot Microsoft

(Först publicerad i Pressens Tidning 1998)

Howard Witt, webbchef för Chicago Tribune.

På Chicago Tribune som är en av USA:s största dagstidningar med 654 000 i upplaga på vardagar och en miljon på söndagar, gör man sig klar att möta den väntade anstormningen från Microsoft.

För Microsoft öppnar inom kort online-tjänsten Sidewalk Chicago, som ett led i sin strategi för att erövra den lukrativa marknaden för småannonser. Sidewalk Chicago kommer precis som den i Seattle, San Francisco, Sydney, London och New York erbjuda sina läsare mängder av lokal information, alltifrån bio, teater- och restaurangrecensioner till kartor och tips om shopping, samt virtuella anslagstavlor.

På många tidningar i USA är man livrädda för att Bill Gates på detta sätt ska rycka undan benen på deras viktigaste inkomstkälla, eftertextannonserna. Det var därför Chicago Tribune förra sommaren meddelade att tidningen tänkte satsa tio miljoner dollar för att bygga ut sin online-sajt och expandera Digital City ut i förorterna. (Den lokala webben Digital City som Chicago Tribune driver tillsammans med America Online är en föregångare till Sidewalk. Moderbolaget Tribune Company har för övrigt satsat 125 miljoner dollar på ett tjugotal online-projekt under de senaste fyra åren, uppger Advertising Age.)

Chicago Tribunes nya satsningen innebär 50 nya webb-journalister, varigenom tidningen får den största webb-redaktionen i USA. Gannetts USA Today Online har 84 anställda varav 50 journalister och Wall Street Journal Interactive Edition har 90 anställda varav 45 journalister. Chicago Tribune har enligt Howard Witt, företagets näst högste chef för interaktiva media, 90 journalister sysselsatta med webben. Totalt arbetar 200 personer med online-publicering om man räknar in reklam och marknadsföring. Witt säger att man än så länge bara anställt 25 nya journalister för att jobba med webben, men att man fortsätter anställa fler.

Tribunes offensiv riktar sig emellertid inte bara mot Microsofts Sidewalk, utan också mot den lokala konkurrenten Chicago Sun-Times (upplaga: 484 000 vardagar och 424 000 söndagar,) vars ägare Hollinger International lanserat Chicago Newspaper Network, som ska samla 70 lokala och regionala tidningar under en webb-sajt. Men varken Ben Estes som är internetredaktör för Chicago Tribunes webbsajt eller Howard Witt är särskilt oroade över den konkurrensen.
-De har bara fyra anställda på Chicago Sun-Times webb-sajt, säger Howard Witt.

De flesta av de nya webb-redaktörerna sätts in för att bygga ut den lokala rapporteringen i Chicagos välmående förorter i nordväst. Där finns den köpstarka medelklass man måste nå för att behålla sin ställning som lokalt annonsorgan.

Papperstidningen görs idag i sex regionala utgåvor, men denna geografiska lokalanpassning kan göras mycket mer finkornig online. Det finns idag 17 sektioner online och det ska bli fler.

En starkare lokal rapportering är ett sätt att försvara de lokala annonserna, men det finns också annonser där det inte räcker att vara lokal. Det gäller t ex bil-, bostads- och platsannonser. Microsoft attackerar här över hela linjen och tidningarna svarar genom att gå samman nationellt som man gjort med Careerpath. Chicago Tribune deltar i två nya projekt som snart ska starta, en webb-marknad för bilar och en för bostäder.

De nya webb-redaktörerna arbetar inte exklusivt för webb-utgåvorna.
-De som jobbar för tidningen producerar material som sprids via en rad olika kanaler, inklusive Tribunes lokala kabeltevekanal, tidningen, radio och internet. Vårt mål är att bli ett företag som spänner över alla media folk vill använda, säger Howard Witt.
-Det betyder att satsningen på webben också kommer att leda till att tidningen får mer material, säger han.

Microsofts planer på Sidewalk Chicago var den direkta orsaken till Tribunes expansion, men Howard Witt säger att det vore fel att bara se den som defensiv.
-Vi satsar aggressivt för att hitta nya vägar att leverera nyheter och nya sätt att berätta historier. Många av de webb-specialer vi publicerar paketerar historier på ett nytt sätt med grafik, bilder och audio. Vi ser det som experiment med nya sätt att använda detta nya media.

Finns det inte en risk att ni tar på er för mycket? Det kan ta lång tid innan webben betalar sig?
-Svaret är ja, det är en risk. Vi förlorar fortfarande en massa pengar på detta, men bolaget har tålamod och inser att detta är en viktig investering i vår framtid. Vad vi måste visa är att vi kan öka inkomsterna och det gör vi, men det kommer förmodligen att vara en förlustverksamhet något år till, säger Howard Witt.

Hans Sandberg

Mark Weiser om "wearables"

(Publicerad i Datateknik 3.0 1997).

Datorer som man kan ha på sig reser en rad frågor av både kulturell och social natur. Man kan också fråga sig om “wearables” ska bli personliga stordatorer, eller enkla nätdatorer. Mark Weiser som är chef för dataforskningen vid Xerox Parc och i början på 90-talet lanserade begreppet “ubiquitous computing,” ville redan då ha datorerna ur vägen. Jag tänkte på honom när jag kom hem från MIT Medialabs symposium och bad honom om hans synpunkter på “wearable computing.”

Här är hans svar:
-Det är en jättebra ide. Det är ännu ett sätt för datorer att finnas överallt, säger han och påpekar att Xerox Parc är en av sponsorerna till MIT Media Labs på detta område. “Ubiquitous computing” är den tredje vågen av databehandling, där det finns massvis med datorer i miljön och de blir enklare att använda.
- Det finns emellertid några idéer jag tror är farliga i sammanhanget, t ex den försåtliga tanken att »wearables» betyder en säkrare och mer privat framtid, eftersom all min personliga information finns på min kropp, istället för på en server någonstans.
- Det försåtliga ligger i tron att det inte kommer att finnas data om dig någon annanstans, att det faktum att du har datorn nära din kropp gör dig säker. Nej, jag tror att vi måste acceptera seriösa nya lagar till skydd för privatlivets helgd. Att tro att man löser den frågan genom att bära på sin dator, är att sticka huvudet i sanden.
-Det finns en annan tendens jag inte gillar när det gäller “wearables” och det är när datorn görs mer påträngande. Att översätta pantomim till engelska är enligt min uppfattning påfluget och okonstnärligt. Att ha en ett till ett relation med en speciellt buren dator gör den inte heller särskilt osynlig för dig. Så länge det finns en speciell dator för dig i ditt liv, lever du i den personliga datorns paradigm, inte i paradigmet om “ubiquitous computing,” även om du bär datorn på dig. Osynlighet betyder inte bara och inte nödvändigtvis “fysisk” osynlighet. Avgörande är att den är mentalt osynlig.
-Jag har nyligen börjat fokusera mig på hur vi känner oss när vi använder dessa “ubiquitous computers.” Idag gör datorerna att vi känner oss mer stressade och överlastade. Därför talar jag numera om en era av “lugn användning av datorer” (calm computing) och hur vi ska nå dit, säger Mark Weiser.

Hans Sandberg

Läs Mark Weisers paper om “calm computing”:

The Coming Age Of Calm Technology

Första natten på Manhattan och jag kallsvettades redan

(En av mina krönikor för Dagens Nyheters första nätupplaga, DNnet)

Dagarna före nyårsafton ska man försöka summera året som gått och säga något dumt som inte låter så dumt om det nya år man än så länge inte vet någonting om. För egen del skiter jag i prognosen och blickar istället tio år tillbaks. Det var den 27 december 1986 jag för första gången satte min fot i New York. Jag hade träffat en tjej från New York på Holiday Inn/Lidos nya diskotek i Beijing ett par månader tidigare och hade efter ett par månaders brevväxling (det var före webben!), telefonerande och skrivande fått ihop tillräckligt med kulor för att åka.
Lisa mötte mig på flygplatsen och tog mig hem till Staten Island där jag träffade jag hennes föräldrar, Jerome och Bridget. De var vänliga och bjöd på middag. Sedan gick Lisa och jag på ett party där jag röjde min svenska rättframhet genom att på frågan vad jag tycker om Amerikan svarade:
-I haven't seen much of it yet, but the airport sucks! (Jag har inte sett mycket av det än, men flygplatsen stinker!)
Jag märkte det inte, men Lisa berättade senare att de var chockade. Amerikaner säger hellre något snällt och meningslöst än att riskera att trampa en främling på torna. Vill de vara sarkastiska kanske de klämmer till med "How nice for you!" vilket låter snällt men i själva verket betyder att om du är så korkad får du stå ditt kast. Fast det var inte artigheter jag skulle berätta om utan om min första natt på Manhattan.
Jag fick av en vän till Lisa hyra en liten etta, eller Studio som man säger här, på 87:e gatan, i närheten av York Avenue. Det är visserligen ganska nära spanska Harlem, men också nära borgmästerens bostad varför det räknas som "a good neighborhood." Skillnaden mellan ett bra kvarter och ett dåligt kan i New York vara livsavgörande. Det var en röd tre eller fyra våningars tegelstensbyggnad, med en Deli (ett snabbköp av Seven Eleven-typ) i bottenvåningen. Bakom glasdörren fanns ett metallskåp med rader av små brevlådor.
Det fanns en minimal kokvrå i tamburen och en likaledes minimal toalett. Själva rummet var stort nog för att man skulle kunna fälla ut den gamla bäddsoffan, men inte mycket mer. Det satt en luftkonditioneringsanläggning instucken i den nedre halvan av det lilla tvådelade fönstret, bakom vilket jag skymtade brandstegen.
Jetlaggad som jag var skickade jag hem Lisa och stöp i säng, men jag somnade inte omedelbart utan låg och tänkte på allt som hänt och på att här låg jag nu i New York av alla ställen. Vilket visserligen var ballt, men också lite otäckt. Det var ju trots allt en ganska farlig stad. Innan jag åkte hade jag läst ett reportage av Jan Guillou som fått följa i en partrullbil genom ett av New Yorks tuffaste polisdistrikt. Det fanns 242 miljoner handeldvapen i USA hade jag också läst där eller någon annanstans. Och det mördades tre människor per dygn i New York. Jag hade också sett filmen En natt i New York, som i och för sig var en komedi, men inte någon direkt reklamfilm för The Big Apple.
Det var då jag hörde steg på brandstegen. Klockan var nu över ett på morgonen och det var tyst ute, sånär som på brandstegen. Jag höll andan och lyssnade. Först ingenting. Sedan kom de. Klank, klank, klank. Och så vart det tyst igen. Ungefär som om någon smög sig uppför brandstegen. Varför har de förresten brandstegar? Det är ju som att rulla ut röda mattan för varenda tjuv. Jag reste mig upp och smög mig sakta fram till fönstret. Försiktigt kikade jag bakom gardinen. Det var ingen där. Jag väntade, men hörde inget och gick och lade mig igen. Det var väl bara inbillning sa jag till mig själv och försökte somna igen.
Då kom det igen. Klank, klank, klank. Det var någon därute. Tänk om det är en tjuv? En beväpnad en. Vad gör jag då? Telefonen fungerade inte, men det fanns en nere på gatan framför Delin. Men hinner jag dit? Och tänk om han har en kumpan som väntar därute? Och ingen quarter har jag att ringa med.
Kallsvettig smög jag mig fram mot fönstret. Kikade ut igen, men det var svårt att se något i mörkret. Fast låg det inte något där i snön på brandstegens galleravsats? Kanske hade han tappat en handske eller trasa? Mitt hjärta satt nu strax under struphuvudet och jag andades bara varannan minut. Men ljudet var borta. Jag återvände till sängen för att kontemplera det ironiska i om jag skulle bli rånad och mördad under min första natt i New York. Lisa skulle komma hit i morgon kväll och finna min kropp med ett par kulhål igenom bröstet. Då hörde jag det igen, eller så drömde jag att jag hörde det, men det spelade ingen roll för när jag vaknade igen var klockan halv sex nästa kväll.
Vad viktigare var, var att jag hade livet i behåll och mina prylar också. Men jag hade inte tid att fundera så mycket mer över detta mirakel, som över det faktum att jag nu var en timma sen till mitt möte med Lisa på hennes jobb nere i Wall Street-distriktet. Jag fick på mig kläderna, sprang ner till Delin, köpte en tidning för att få växel och ringde hennes jobb. Städerskan svarade och lämnade över telefonluren till Lisa som inte gett upp hoppet. Hon hade visserligen börjat tänka mörka tankar, för hon visste hur naiva turister kan vara.
När vi slutligen träffades den kvällen berättade jag om min mardrömslika natt, men Lisa blev allt annat än upprörd. Hon bara skrattade och sa:
-It was the radiator! They allways make noise! (Det var elementet! De för alltid oväsen!)
Min tjuv var alltså bara het ånga som förde oljud under sin väg genom kåkens urmodiga värmesystem.
It could only happen in New York, eller?

Hans Sandberg

Pilot 5000: Äntligen en dator för skjortfickan!

Den är så liten att jag nästan vart besviken när jag packade upp den. Var det allt? Och så fyrkantig den ser ut sen.... Men Pilot är ingen skrytleksak, utan en billig, liten och utomordentligt användbar PDA-dator.

En Personal Digital Assistant (PDA) som Apples Newton eller en “organizer” som Casios BOSS och Sharps Zaurus må vara hur duktig som helst på att komma ihåg möten och telefonnummer, men om den inte kan kommunicera med vår PC haltar den fram på ett ben.

Det är därför US Robotics Pilot väckt så mycket uppmärksamhet här i USA. De är först med en PDA som blixtsnabbt kan synkronisera sin information med den vi har på vår PC.

Så här går det till:
1. Stoppa in din Pilot i den lilla ställning du anslutit till din dators ena seriella port.
2. Tryck på knappen! (Det finns bara en.)

Pilot uppdaterar automatiskt PC-versionen av Pilots programvara med all ny information. Skulle du sedan ha skrivit in ny information i PC-versionen av dess adresslista, kalenderprogram, kom-ihåg-lista, eller anteckningsblock hämtas de automatiskt. Det är så enkelt och smidigt att även en ärrad databrukare nästan tappar hakan. Var det allt? Inget krångel, inga felmeddelanden. Verkar skumt. Måste vara något fel.

Men det är inget fel, utan bara en produkt som är synnerligen välgjord, med undantag för det genanta faktum att Pilot inte har något reservbatteri. De två AAA-batterierna räcker visserligen i 2-3 månader, men sedan har vi bara tre minuter på oss att byta innan våra data försvinner. Nu har vi säkert kvar en kopia av våra data kvar på vår PC, men det är inte till stor hjälp om vi råkar befinna oss på resande fot. Ett par extra batterier bör därför alltid finnas till hands. (Och var inte allt för nervös p.g.a. de tre minuterna. Ett par användare har vittnat på Compuserve om att de klarat sina data även efter 20 minuter utan batterier.)

Det finns två versioner av Pilot, modell 1000 som kostar 299 dollar och modell 5000 som kostar 369 dollar. Skillnaden mellan dem ligger i mängden minne. Pilot 1000 klarar 500 adresser, 600 möten, 100 kom-ihåg och 50 memon. Motsvarande siffror för Pilot 5000 är 2500, 2400, 500 respektive 500.

Mannen bakom Pilot heter Jeff Hawkins. Han drömde redan 1991 om att skapa en handdator för massorna. Året därpå grundade han Palm Computing, som gjorde sig ett namn med Graffiti, ett litet program för att ta plågan ur skrivandet på Apples Newton. Företaget har sedan ackumulerat erfarenheter av små handdatorer genom sina allianser med företag som Casio, Tandy, Geoworks och Sharp. Det köptes för en tid sedan av modemtillverkaren US Robotics, som nu lanserar Pilot i USA. En tysk och en fransk version är också på gång, men det är inget som hindrar att man använder den amerikanska modellen tillsammans med andra språk.

Graffiti gav oss ett lätt stiliserat alfabet istället för att försöka lära våra datorer den mycket svåra uppgiften att tolka varje tänkbar mänsklig handstil. Tar man sig bara den halvtimma det tar att lära sig Graffiti är det sedan ingen konst att skriva på en Newton med nästan 100-procentig träffsäkerhet.

Pilot är helt enkelt en PDA byggd kring Graffiti och Palm Computings operativsystem, Palm OS. Den mäter 12 x 8,1 x 1,8 cm och väger 258 gram inklusive batterier. Bildskärmen tar upp nästan hela framsidan, men är delad i två delar. Den nedre fjärdedelen är ett kommandofönster, med två “fasta” ikoner på var sin sida om ett fönster i vilket man skriver in text och siffror med hjälp av Graffiti. Vänstra delen av detta fönster är för text och den högra för siffror. Att denna tudelning är smart märker vi om vi prövar Pilots inbyggda kalkylatorprogram. Så länge vi skriver i högra delen av inskrivningsrutan råder ingen tvekan om att ett rakt vertikalt streck är en etta och inget i.

Man kan ju fråga sig varför man överhuvud ska krångla med penn-input. Förklaringen är förstås att våra fingrar är för stora. Användbara tangentbord får inte plats i en skjortficka och de som får plats är inte användbara.
Pilot löser detta dilemma med Graffiti och det fungerar.

Fast om man nu nödvändigtvis vill ha ett tangentbord, så kan Pilot fixa det med. Det är bara att dra ett streck med pennan från inskrivningsrutan upp i det stora fönstret, så aktiveras ett litet virtuellt tangentbord på skärmen. Själv använder jag det mest när jag behöver skriva in omljud som å, ä och ö. Pekar man på en liten box märkt “Int’l” får man en uppsjö av a, e, i, o, y och u med olika accenter och omljud att välja på. Det går i och för sig att skriva dem med Graffiti, men i det fallet föredrar jag tangentbordet.

Jag skrev att det bara finns en enda knapp på den ställning man parkerar sin Pilot i när man sitter vid sin dator. Det är sant, men det finns sju till på själva Piloten. En är grön och det är den man sätter på datorn med. Sedan finns det fyra runda knappar för hoppa mellan systemets basfunktioner utan penna. Mellan dem finns två små avlånga knappar för att “scrolla” upp och ner i en applikation, eller hoppa mellan datum i kalendern.

De applikationsprogram som följer med Pilot är enkla, men fullt tillräckliga för de flesta behov. Kalendern har alarm och låter oss föra in återkommande möten med ett kommando. Den erbjuder bara två perspektiv - dags- och veckovis, vilket är det pris man får betala för litenheten. Kalkylatorn är elementär. Telefonboken är relativt sofistikerad och låter oss bl a sortera våra nummer efter olika kategorier.

Det snabbaste sättet att hitta ett namn eller dylikt är att peka med pennan på “Find” ikonen, som öppnar ett litet sökfönster. Där skriver man in det ord man letar efter och får snabbt en lista på alla ställen där det förekommer. Sedan är det bara att peka på det man vill ha, så öppnas det fältet.

PC-versionen av Pilots programvara - “Pilot Desktop” - är föredömligt enkelt och effektivt, men här skulle jag önska mig lite större flexibilitet, även om det gjorde programmet aningen mer komplext. Det går t ex att importera data till adressboken och anteckningsboken, men inte till kalendern eller kom-ihåg-listan. Den bristen kommer i viss mån att repareras när andra företag levererar specialprogram för att synkronisera sina PIM med Pilot. Stöd för följande program har aviserats: Franklin Quests “Ascend,” Lotus “Organizer,” Microsofts “Schedule+”, Campbells “OnTime,” Elans “GoldMine,” NetManages “Echo 3.0,” Starfishs “SideKick,” Now Softwares “Now Up-to-Date” samt Mecas “Managing Your Money.” Commence Corporation som ligger bakom marknadens i mitt tycke bästa PIM-program “Commence,” har däremot inte bestämt sig för att slå en bro till Pilot.

Om man går omkring med sin databas i skjortfickan, eller handväskan finns förstås risken att man förlägger den och ens hamnar i fel händer. Pilot har därför en säkerhetsfunktion som kräver ett lösenord för att starta den. Alternativt kan vi markera känsliga data med “private” och de kommer då bara att visas om vi skriver in vårt lösenord.

Pilot kan än så länge bara arbeta tillsammans med Windowsprogram, men ett Mac-program bör finnas att köpa i USA när denna artikel läses. US Robotics jobbar dessutom med att ta fram en kommunikationsmodul för Pilot, som ska göra det möjligt att använda den över trådlösa datanät som RAM Mobile. 1997 bör vi också kunna se fram mot nya versioner av Pilot, med kraftigare processorer och bakgrundsbelysta skärmar.
Det är i och för sig inget större fel på dagens skärm, men lite extra ljust kan aldrig skada.

Man behöver slutligen inte stänga av Pilot, för det gör den själv om vi inte använt den på ett tag.

Hans Sandberg

Paco Underhill om framtidens konsument

(Publicerad i Köpmannen november 1996)

Paco Underhill i sitt kontor på Manhattan.

Handeln måste lära sig se med äldres ögon

Om detaljhandeln ska kunna möta åldersexplosionen måste den lära sig se världen med de äldres ögon.
-Hushåll ledda av folk över 55 står för var fjärde spenderad dollar och den andelen kommer att växa, säger Paco Underhill, en av USAs ledande konsulter inom handeln.

Det finns gott om butiker som säljer till unga, alltifrån DisneyStores och Toy´s R Us till Gap och Niketown, men det är inte lätt att hitta butiker för äldre. Skälet är dels att de ofta handlar samma saker som vi andra och dels att “ett av de mest effektiva sätten att alienera äldre är att sikta direkt på dem,” för att citera den amerikanske gerontologen Kenneth J. Doka. (The Futurist, Jul/Aug -92.)

Mer än tolv procent av USAs befolkning är idag över 65 jämfört med fyra procent år 1900. Och om 15 år börjar landets 76 miljoner “baby boomers” (dvs generationen född mellan 1946 och 1964) pensionera sig. Trenden pekar mot att 20-25 procent av USAs befolkning år 2040 kommer att vara över 65!

Denna “åldersexplosion” kommer att förändra det amerikanska samhället i grunden. Det blir enorma påfrestningar, men också nya möjligheter, inte minst för handeln. Professor Ken Dychtwald som driver konsultfirman Age Wave, tror att 60-, 70- och 80-talets fokus på de unga år 2020 kommer att ha ersatts av en fokus på “the middlescene” dvs 40-60-åringarna. (21st Century Online Magazine, http://21net.com/on-line/agewave.)

De gamlas växande ekonomiska betydelse gör det dubbelt viktigt att skaffa sig en riktig bild av dem. Det är t ex sant att USAs äldre är en rik och politiskt mäktig grupp, men det är, som Kenneth Doka påpekat, också en mycket heterogen grupp, både ålders- och hälsomässigt, ekonomiskt och kulturellt. 65-åringen som joggar på beachen i Florida har kanske inte så mycket gemensamt som konsument med en sjuk och fattig 95-åring i Detroit.

Men det finns trots det viktiga gemensamma drag som handeln måste lära sig förstå om den ska kunna svara på denna stora och växande kundkrets.

Vad kan man göra? Vi lät frågan gå till Paco Underhill, som grundat en forskningsgren kallad “retail antropology,” dvs detaljhandelsantropologi, eller studiet av mänskligt beteende inom detaljhandel.
Paco Underhill studerar konsumenternas beteende med videokameror istället för med frågeformulär, vilket ger en mer detaljerad bild av vad folk har för sig när de shoppar. Han kan t ex hänga upp en kamera över entrén för att i detalj studera exakt vad folk gör när de kommer in i en butik. (Hans konsumentforskning beskrivs utförligt i tidningen The New Yorker, 4 nov -96.)

-Det är ironiskt att vi trots all vår kunskap om den förestående demografiska explosionen gör så lite för att attrahera äldre konsumenter, säger han när vi träffar honom på hans anspråkslösa kontor ett par kvarter norr om Union Square på Manhattan.
-Det finns många enkla saker att göra. En stol, eller en plats att sitta, handlar inte om bekvämlighet, utan om marknadsföring. Ta ett äldre par som kommer in i en avdelning för underkläder. Om det finns en plats där frun kan lämna sin man och veta att han trivs ökar chansen att hon stannar längre och spenderar mer pengar. På samma sätt saknas det ofta ett ställe för mannen att placera sin hustru när de går in i en järnaffär.
-Det gäller att se till att den fysiska miljön hjälper de äldre i den kommersiella miljön. Det kan handla om trappor, ramper och räcken. Kom ihåg att alla tjänar på det vi gör för de äldre.
-Jag tror att omsättningen skulle kunna öka med 4-8 procent om vi blev bättre på att sälja till äldre, säger han och påminner om att äldre inte bara handlar om att handla åt sig själva.
-Vem har mest pengar att spendera i leksaksaffären? I USA är det farmor eller mormor! Men försök gå in i en leksaksbutik som mormorsmor för att köpa ett Sony videospel, eller ett Nintendo supersystem. Det finns ingenting som hjälper de äldre att handla åt sina barnbarn. Väldigt få inser att man borde erbjuda äldre lösningar på att köpa presenter.

Seendet är en nyckelfråga för äldre.
-Ögat hos en person som är 50 tar in 30 procent mindre ljus än samma öga när personen var 20 eller 25. Det är t ex därför apotekskedjan Eckhards i Florida placerat ut förstoringsglas vid sina receptfria mediciner.
-Frågan om seendet styr många saker, som hur vi designar trappor, vilka stilsorter vi använder på våra paket och vilka val vi gör när det gäller att få ut viktig information i en handel som alltmer litar till självbetjäning.
-Det tar mina ögon en och en halv sekund längre att anpassa sig till skiftande ljusförhållanden än för någon som är tjugo år yngre. Om jag kommer in från en solig parkeringsplats kommer jag att missa de skyltar och meddelanden man placerat alldeles innanför entrén.
-Jag brukar uppmana butikschefer att ställa sig i dörren och iaktta när folk börjar röra på huvudet. Det brukar vara en bestämd punkt, som kan ligga mellan fem till tjugo steg in. Gå sedan dit och titta efter vad ni kan se därifrån. Vad vill ni att era kunder ska kunna se från den platsen? Vad kan de inte se därifrån?

Ett annat viktigt faktum för handeln att tänka på är att kvinnor lever längre än män.
-Hur ska vi kunna hjälpa kvinnliga pensionärer att hantera saker som de traditionellt låtit männen sköta? Hur kan jag hjälpa en 65-årig kvinna att köpa nya vindrutetorkare och övertyga henne om att hon själv kan byta dem?
-Vi måste också fundera igenom var vi placerar olika varor utifrån den åldersgrupp vi försöker nå. Vi har jobbat en hel del med kosmetikbranschen och dokumenterat att äldre kvinnor väldigt ofta måste böja sig ner för att hitta sina produkter vid kosmetikdisken. Deras produkter är sällan de sexigaste och hamnar därför nära golvet, istället för där de borde vara, säger han.
-Vi lever i en tid där kvinnornas roll växer. De inte bara lever längre, utan jobbar mer, kontrollerar mer pengar och fattar mer beslut. Resultatet är att män ofta gör saker som kvinnorna brukade göra, t ex att köpa sina egna underkläder. Jag minns hur min 65-årige gick ut och köpte sitt första par underkläder! Där gick han på Wal-Mart och försökte lista ut vilken storlek han hade.

Det finns exempel på företag som framgångsrikt börjat anpassa sig till åldersexplosionen. Paco Underhill pekar på jättekedjan Wal-Mart, som bl a anställer äldre människor för att stå i entrén och hälsa kunderna välkomna. Det gör att äldre känner sig välkomna, men motverkar också snatterier. Det blir psykologiskt svårare att stjäla när butiken associeras med snälla gamla farbröder och tanter.

Finns det inte en risk att man skrämmer bort unga konsumenter om man anpassar sina butiker för de äldre? Han tror inte att det behöver bli så och pekar på en del lösningar. Man vet t ex ganska väl när olika kategorier av kunder shoppar. Klockan nio på onsdag morgon är chansen god att det är pensionärer och unga mödrar, eftersom de barnen är i skolan och resten är på jobbet.
-Då är det inte så smart att köra Michael Jackson på TV-skärmarna. Bättre då att ha Rocking Seniors, en träningsvideo för äldre, eller en Jane Fonda-video.

Ett annat sätt är att ha x-formade montrar som kan roteras så att fronten anpassas efter kundtrafiken en viss tid på dagen.

Slutligen ska vi komma ihåg att shoppingen för många äldre kan vara ett avbrott i ensamheten.
-När vi väl tagit en människa ut ur arbetslivet och flyttat ut den till förorterna har vi också förnekat den merparten av vår arts möjligheter till social samvaro, säger Paco Underhill en smula filosofiskt.

Hans Sandberg

Milton Coleman, Washington Post: Mångfald lönar sig

(Pressens Tidning, 1996)

Milton Coleman, Redaktionschef.
Foto: Hans Sandberg

Nästan alla större amerikanska tidningar och tidningskedjor har program för “diversity,” dvs att främja etnisk mångfald och förståelse.
-Klara ekonomiska skäl talar för “diversity,” säger Milton Coleman, redaktionschef (deputy managing editor) på Washington Post.

USAs nyhetsredaktioner är fortfarande vita fläckar på en alltmer etniskt diversifierad arbetsmarknad. Detta undergräver deras moraliska status som sanningssägare och hindrar dem från att nå nya och växande grupper av läsare.

Bara var tionde amerikansk nyhetsjournalist tillhör någon av landets “färgade” minoriteter trots att var fjärde amerikan räknar sig dit. Enligt de amerikanska tidningsredaktörernas organisation (ASNE) som gör en årlig enkät om minoriteternas ställning är 5,4 procent av den redaktionella personalen svart, 3,2 procent spansktalande (“hispanic,”) 2 procent amerikaner av asiatiskt ursprung och 0,4 procent indianer.

Det är inte mycket att skryta om, men även dessa siffror representerar en radikal förändring. Minoriteternas andel ökade enligt ASNE med 259 procent från 1978 till 1995, från 3,95 procent till 11,02 procent.
-Det har skett stora förbättringar på redaktionerna, säger Arthur Fennell, nyhetsankare på NBC:s TV-station i Philadelphia och ordförande i the National Association of Black Journalists (NABJ.)

Men ju högre upp man kommer i hierarkin på redaktionerna, desto sämre blir representationen för de etniska minoriteterna.
-Det finns bara 15 tidningsutgivare och chefredaktörer med minoritetsbakgrund, berättar Carolyn Terry, som är arbetsmarknadsreporter och rapporterar om “diversity” för de amerikanska tidningsutgivarnas tidning PressTime.

USA har över 1.500 dagstidningar.

-Det finns för få företrädare för minoriteterna på ledande poster. Det sitter alldeles för många vita i toppen på totempålen, säger Arthur Fennell på NABJ.

ASNE har satt målet att 24 procent av de redaktionella jobben år 2000 ska besättas av representanter för minoriteterna. Idag - fyra år före deadline - har bara tolv av 226 dagstidningar med över 50.000 i upplaga nått dit.
-De stora tidningarna och kedjorna tenderar att ha program för diversity, för de har resurser. De har också insett att de nya läsarna kommer att komma från färgade och att de måste anpassa sig för att nå dem, säger Carolyn Terry.
-Överlag tror jag att kedjorna varit bra för den etniska mångfalden. USAs två största kedjor, Gannett och Knight-Ridder, har väldigt bra program och kurser när det gäller diversity, säger Carolyn Terry. Att jobba för en kedja ger också bättre karriärmöjligheter.

För små tidningar kan det vara svårt att rekrytera minoriteter även om de vill.
-Vilken minoritetsjournalist vill flytta till Frost Bite, Illinois och vara den enda färgade i stan, samt tjäna 12.000 dollar om året, frågar hon ironiskt.

För att komma runt detta problem har en del tidningar och kedjor startat ett rotationssystem, där nyanställda journalister eller praktikanter sänds ut till småtidningar för en tid. De håller kontakt med de stora tidningarna och får senare en chans att flytta tillbaks.

Den tidning som kommit längst, men också fått ta mest stryk för sina försök att diversifiera är Washington Post.
-Det är en av de tidningar som gjort mest när det gäller “diversity.” Chefredaktören Leonard Downey Jr., är personligen väldigt engagerad i detta, säger Sig Gissler, forskare vid Columbiauniversitetets journalisthögskola.

Washington Post har sedan 1986 en uttalad politik för att varannan nyanställd ska vara kvinna och var fjärde från en etnisk minoritet.

Den politiken har väckt starka känslor av den enkla anledningen att fler jobb för minoriteter betyder relativt färre jobb för den vita majoriteten. Man talar ibland om en “backlash,” särskilt bland vita journalister som reagerar mot vad de ser som omvänd diskriminering.

Även i USA i stort har vi fått se mer kritik mot olika former av “affirmative action” (dvs försök att främja minoriteter,) som likställts med “kvoteringar” av jobb och utbildning.
-Motreaktionen har varit stark, säger Carolyn Terry. Hon ser emellertid kritiken som missriktad. Folk som inte fått den befordran de hoppats på skyller gärna på minoriteter, trots att det lika gärna kan bero på att tidningarna skär ned.
-Om det verkligen vore så att minoriteterna tar alla jobben, hur kommer det sig då att det finns så få av dem på tidningarna?
-Kom ihåg att hälften av alla dagstidningar i USA inte har en enda svart journalist, säger hon.

Det hårdaste angreppet mot politiken för “diversity” kom emellertid inte från konservativa kretsar, utan i den liberala politiska veckotidningen The New Republic, som 2 oktober 1995 publicerade en mycket lång artikel om Washington Post, författad av en ung kvinnlig reporter. Hon hette Ruth Shalit och målade en bild av en tidningen som kokade över av missnöje och konflikter p.g.a. försök att åstadkomma “diversity.” Shalit hävdade också att tidningen i en naiv strävan efter etnisk mångfald sänkt sin redaktionella standard och hållit stoppat kritik av svarta politiker. Hon citerade interna dokument som pekade på konflikter mellan behovet att rekrytera de bästa journalisterna och att rekrytera minoriteter. Hon anklagade tidningens högst uppsatte svarte journalist, Milton Coleman för att han “kvävde” reportage som kritiserade svarta ledare.

Artikeln fick Leonard Downey Jr., att gå i taket och han svarade med ett ilsket brev där han anklagade Ruth Shalit för “rasmässig McCarthyism,” amatörmässighet, mängder av sakfel och verklighetsförfalskning. Han förnekade att de “på något sätt anpassat standarden” för att anställa färgade. Både Len Downey och utgivaren Donald Graham Jr., försvarade Milton Coleman, inte minst mot anklagelsen för att strypa kritisk journalistik. Han “är en av våra modigaste journalister och mest effektiva redaktörer” skrev Downey. Don Graham påminde att Coleman 1984 mordhotades för en artikel om Jesse Jackson. Colman är “en av de modigaste människor jag mött” skrev Graham.

Jag begärde inför denna artikel att få intervjua Leonard Downey Jr., men hänvisades till Milton Coleman, som håller i personalpolitiken och genom vars händer alla rasmässigt känsliga artiklar måste passera. Vi träffades på centralredaktionen, men eftersom hans schema var tajt föreslog han att vi genomförde intervjun över lunch. Vi sneddade över gatan till Hotell Madisons restaurang, som han säger är Washingtons bästa matställe. Det förefaller att vara hans och den övriga tidningsledningens favorithak. Vi har knappt hunnit öppnat menyn förrän utgivaren Don Graham kommer förbi och hälsar.

Vad lägger du in i ordet “diversity?”
-För mig är det ett sätt att få nyhetsredaktionerna att bättre tjäna sina läsargrupper. Det är inget socialt experiment, utan det finns klara ekonomiska skäl för att främja mångfalden, säger Milton Coleman.
-De etniska, rasmässiga och könsmässiga skillnaderna är verkliga. De påverkar folks tänkande. Om vi inte låter dem komma till uttryck på nyhetsredaktionen kommer vi inte att kunna spegla dessa skillnader i samhället.
-Diversity säger att en avgörande förklaring till vad som kommer i tidningen beror på redaktionens sammansättning.

Är det ett system för kvotering?
-Nej, för det är frivilligt. Vi går inte omkring och tänker att vi ska ha så och så många svarta, spansktalande och amerikaner av asiatiskt ursprung.
-Vi tar ibland hänsyn till kön och ras när vi anställer folk eftersom vi försöker få en mer diversifierad personal. Om det betyder att vi måste anställa fler minoriteter så gör vi det.
-Många gånger kan man nå målet genom att helt enkelt titta extra noga varje gång en tjänst ska besättas. Om vi vet att det är svårt att rekrytera bland minoriteterna måste vi hålla ögonen öppna hela tiden, så att vi kan anställa bra personer vi råkar träffa. Om man gör detta regelbundet kommer man en dag finna att redaktionen präglas av mångfald, säger Milton Coleman som under tio år ledde tidningens Metro-sektion, vilken med sina drygt hundra journalister och fotografer är den största redaktionen.

Om man tittar på vem som jobbar på Washington Posts redaktion verkar det som om diversity-programmet varit en framgång. 1989 utgjorde minoriteterna 16,3 procent av den redaktionella personalen. 1995 var siffran 21,3 procent. De svartas andel steg från 13,5 till 14,6 procent. I absoluta tal ökade de från 69 till 97. Den mest dramatiska ökningen stod ameri-asiaterna för. De fyrdubblade sitt antal på redaktionen, från 6 till 25. Hela 30 procent av Metro-redaktionen är enligt Milton Coleman från etniska minoriteter, vilket ungefär motsvarar deras andel i tidningens täckningsområde.

Men att bredda rekryteringen är bara första steget. Det svåra är att hantera mångfalden, sa Sig Gissler på Columbiauniversitetet när jag pratade med honom tidigare på sommaren.

Milton Coleman säger att det är Len Downeys filosofi att skapa en öppen miljö där problemen kan vädras fritt.
-Vi försöker bli bättre på att tala om etniska skillnader, säger Coleman. Vi har sedan två år en kommitté bestående av redaktörer, reportrar och fotografer som diskuterar sådana frågor över arbetsluncher. Den har haft åtta medlemmar, men vi ökar den nu till tjugo, samtidigt som dess roll förändras. Den ska bli mer representativ för nyhetsredaktionen och inkludera flera olika intressegrupper och åsikter. Vi vill särskilt få med fler vita män för att kommittén mindre ska uppfattas som en påtryckningsgrupp och mer som ett forum för en öppen diskussion om diversity.

Hur är det med kurser för att utbilda personalen?
-Vi funderade på att låta våra chefer gå på diversity-träning, men beslöt istället att integrera vissa element av den i chefsutbildningen.

Coleman erkänner att de fruktade att många chefer skulle dragit sig för att delta i särskilda diversity-kurser. De hundra högsta cheferna gick igenom en chefskurs, men övriga journalister har inte erbjudits några kurser i diversity.

Den största utmaningen för framtiden kan mycket väl bli att hjälpa minoriteterna vidare i karriären. En intern utredning från 1993 sa att minoritetsjournalisterna på tidningen “inte verkade avancera uppåt” och att “minoriteter och kvinnor alldeles för ofta klagade över att de inte trivdes med atmosfären på nyhetsredaktionen och hade svårt att göra sig hörda.” (Citerat av tidningens mediareporter Howard Kurtz 21/9 1995.)

Statistiken bekräftar detta. 1990 fanns det 16 svarta i ledande jobb på redaktionen, vilket var 14,8 procent av de 108 ledningstjänsterna. 1994 var det 13 av 140, dvs 9,3 procent. Antalet vita på ledande jobb hade ökat från 89 till 124, dvs från 82,4 procent till 88,6 procent.

Milton Coleman har ingen förklaring till dessa ganska nedslående siffror. Han påpekar att det inte finns någon automatik mellan hur många man anställer från olika grupper och hur många som når chefsjobb.
-Vi vill öka mångfalden bland redaktörerna, men det kommer att kräva både bättre rekrytering och insatser för karriärutveckling.

Mångfald handlar emellertid inte bara om vem som har vilket jobb, utan också om vad man skriver om och hur man gör det. Varje tidning har en karaktär, en slags personlighet. “Diversity” innebär att denna personlighet diskuteras och förändras, vilket är ett känslomässigt och vådligt företag.

För en del vita läsare och journalister känns det säkert som ett hot när “deras” tidning alltmer uttalat vänder sig till folk som är annorlunda. Så länge tidningarna gick med stora vinster år ut och år in spelade det kanske inte så stor roll om tidningen bara nådde en del av befolkningen.
-Den här tidningen var länge en överväldigande vit institution, ägd av vita och styrd av vita, i en stad som varit mellan 75 och 60 procent svart, säger Milton Coleman.

En kärnpunkt i kritiken från Ruth Shalit och andra mot diversity är att kvaliteten offras för jämlikhetens skull. Milton Coleman har en annan utgångspunkt, som lika mycket handlar om relevans som om kvalitet.
-Du kan ta det som är viktigt för dig och definiera det som nyheter, men allteftersom världen ändras kanske det inte längre är så viktigt för andra. Folk har ont om tid och väljer kanske att inte läsa det du anser vara viktigt.

Med andra ord: Om tidningen inte angår mig spelar det ingen roll hur välskrivna reportagen är.
-Det gäller att balansera det du tycker är viktigt med det som ger dig tillräckligt många läsare för att överleva.
-Det är en avgörande fråga för oss på Washington Post, för vi är en populär tidning till skillnad från alla de andra tidningarna som brukar nämnas i samma andetag som oss, New York Times, Los Angeles Times, Wall Street Journal.
-Vi har sofistikerade och elitistiska rapporter, men vår bas är kvällstidningens. Vi är en tidning för massorna, med 50 procents täckning på vardagar och 60-75 procent på söndagar. Det är därför vi fortfarande har livsmedelsannonser.
-Detta är en kassako som tjänar pengar! Det är viktigt att vi behåller vår breda bas. New York Times är inte New Yorks nyhetstidning, utan en tidning för världens elit, medan 95 procent av vår tidning säljs inom 8 mils radie. Det är en lokaltidning. Vi vill inte bli en fin kvalitetstidning som New York Times, vilken medborgarna inte läser. Det finns bara plats för en eller ett par sådana tidningar. Vårt jobb är att bekymra oss över Washington, D.C.

Men hur anpassar man innehållet för att främja mångfalden?
-Det råder en hel del debatt kring frågan och en del obehag, men det finns också stora möjligheter till framsteg, svarar han en smula kryptiskt, kanske alluderande på den kritik han fått för att ha stoppat några artiklar rörande Marion Barry (borgmästaren.)
-Vi är känsliga för vad läsarna tycker. Det har alltid varit Posts filosofi att det är nyhetsredaktionen som gör tidningen. En del av det vi gör kommer en del läsare inte gilla. Om vi tycker att det är nyheter kommer vi att göra det ändå och sedan får det gå som det går.
-Men det finns frågor som är väldigt känsliga ute i samhället och även är känsliga på redaktionen. Vi har t ex i vårt land spänningar mellan svarta och judar. Varje artikel om Louis Farrakhan kommer därför att skapa spänningar på nyhetsredaktionen och ibland blir det väldigt heta diskussioner. Det är där Downey säger att vi måste diskutera frågan istället för att undvika den.
-Folk ser ibland artiklar på olika sätt och om det gäller rasfrågor blir det en diskussion om ras.

Vad skulle du se upp med om jag skrev en artikel om Louis Farrakhan? The New Republic skrev att du inte tillät att man kallade Farrakhan “kontroversiell.”
-Det stora argumentet gällde om han är en uttalad antisemit eller ej. Kan man skriva “Farrakhan, som är antisemit.” En del anser att det är fallet, men han kanske förnekar att han är antisemit och istället ger oss en utläggning om vad han anser att antisemit betyder. Han anser att begreppet semit står för folk från en viss region där inte alla var judar. Jag kommer inte ihåg detaljerna, men vad gör vi om han efter sin utläggning säger att han inte är antisemit? Skriver vi “Farrakhan, som är antisemit men förnekar det” eller “Farrakhan som en del anser vara antisemit,” eller “Farrakhan som är antisemit” eftersom vi tycker det.
-Det är skillnad på när vi skriver att Ku Klux Klan är rasistiska för de har aldrig förnekat detta.

Men du har säkert andra rasistiska och nazistiska grupper som kanske förnekar att de är det. Riskerar du inte att hamna i ett akademiskt sofisteri av rädsla för att gå för långt?
-Det är precis det folk oroar sig för.

Hur hanterar du det?
-Man gör så gott man kan och det händer ändå....

Bör man vara försiktig för att inte såra svartas känslor?
-Jag tror att frågan ligger djupare än så. Det viktiga är att vi har en nyhetsredaktion som reflekterar och delar befolkningens värderingar och åsikter. På samma sätt som folk hade olika åsikter om OJ Simson och Marion Barry, fanns det svarta människor på redaktionen som av journalistiska skäl ifrågasatte vad som skedde. De delade den skepsis som andra svarta i samhället hade.
-De kanske också håller med Farrakhan när han säger att den enda gången ni journalister är intresserade av vad jag gör är när ni kan skriva att jag är antisemit. Det betyder inte att de stöder Farrakhan.
-Jag tror att det bästa vi kan göra är att så komplett och grundligt som möjligt presentera vad han säger, sätta in det i ett sammanhang och sedan överlåta åt läsaren att döma om han är antisemit eller ej.
-Samtidigt kan man inte ignorera frågan, för i det här landet är vi bara en generation bort från en tid då anklagelsen om att vara antisemit kunde ha högst påtagliga konsekvenser. Man kunde bli dödad, folk kunde få sitt liv förstört för decennier. Antisemitismen är en lika känslomässig och stark sak för judiska amerikaner som slaveriet är för svarta.

Dina kritiker säger att du vill lägga locket på, men du säger alltså att det är frågan om att inse att vi har att göra med explosivt material?
-Nej, allt jag säger är att vi måste försöka prestera god journalistik.
-Ofta kör vi journalister fast och gör samma artikel om och om igen. Det finns folk på vår redaktion som är trötta journalistiskt och känslomässigt på att läsa den senaste versionen av reportaget om den värsta tänkbara svarta familjen. De frågar sig om det inte är gammalt, om det är det rätta sättet att skriva om svarta?
-Jag hör samma synpunkter från både vita och svarta läsare.

Anser du att satsningen på diversity varit en framgång?
-Ja, för kvaliteten är bättre, rapporteringen skarpare och tidningen är mer mångsidig. Vi förstår saker bättre och har bättre journalister.
-Den vanligaste kommentaren jag fick när jag var chef för Metro-sektionen var, att vår personal aldrig varit bättre. Folk sa inte att det var bra att vi hade en redaktion präglad av mångfald, utan att den var så bra.
-Jag är glad över att en sak som jag verkligen tror på visat sig fungera. Men det är långt kvar.

Hans Sandberg

Fakta: Washington Post Company
Utgivare: Donald E. Graham
VD:Alan G. Spoon
Chefredaktör: Leonard Downey, Jr.
Grundad: 1877
Upplaga: Vardagar: 807,818
Omsättning 1995: 1,7 mdr dollar varav tidningsdelen stod för 729 milj dollar och TV & kabelteve stod för 500 milj.
Vinst (operating income) 1995: 271 milj dollar, varav tidningsrörelsen bidrog med 110 milj och TV & kabelteve stod för 173 milj.
URL: http://www.washingtonpost.com
Not: Washington Post Company äger också Newsweek, dagstidningen Herald i Everett, Washington, Gazette Newspapers med 16 veckonyhetstidningar, 6 TV-stationer, kabeltevenät och hälften av the International Herald Tribune.

Onödigt grovt underhållningsvåld

(Först publicerad i dataspeltidningen High Score).

Klicka på bilden så kommer
du till min Lulu bokhandel:

Jag har en bekännelse att göra. Saken är den att jag ogillar meningslöst våld, särskilt de grova, gruvliga, groteska och grafiska grymheter som man i USA kallar gore. Jag gillar det inte på TV, inte på bio, inte i spelarkaden och inte på min PC.

Att säga detta i High Score känns ungefär som att svära i kyrkan. Jag kan se för mig hur ärrade doomare och nyfrälsta quakare sänker sina tidningar för att kolla att de har sina virtuella yxor och granatgevär inom räckhåll.

Men jag är inte emot allt våld, för lika fullt som våld är övergrepp mot andra varelser så är det ett djupt mänskligt - och djuriskt - beteende. Aggression och våld har därför en naturlig plats inom kultur och underhållning. Utan kamp, mellan dom och oss, gott och ont - ofta på liv och död - skapas inte den spänning som driver berättelsen eller spelet vidare. Jag föredrar min Shakespeare och Kurosawa blodig och har inget emot att spel driver upp adrenalinnivån. Men jag har bara förakt för film- och spelskapare som frossar i meningslöst våld bara för att väcka sensation och kanske tjäna en hacka.

Ta fjolårets mest uppreklamerade dataspel som exempel: Phantasmagoria. Det var ett grafiskt vackert, men på det hela taget tamt och ointressant spel. Kanske var det därför Roberta Williams försökte jazza upp det med lite sex, en våldtäkt och några skopor sadistiskt våld, som när vi mot slutet av spelet om och om igen tvingas se ett huvud klyvas av en yxa. Det var äckligt, meningslöst och onödigt.

Många företag, med Id Software i spetsen, har gjort våldet till sitt varumärke. En av killarna på företaget beskrev för ett par år sedan i New York Times sin genre som “stick-en-puffra-i-din-mun-och-blås-bort-bakhuvudet-program.” Det låter tufft och macho, men är dumt och dessutom ett stickspår, för det som skapar spänningen i Doom och Quake är inte så mycket de makabra inslagen, som den snabba och suggestiva jakten genom mörka och farliga gångar. Den som spelar för blodets skull är antingen omogen, eller mogen för psykoterapi.

Men spelar det verkligen någon roll om folk gillar grovt och sadistiskt våld eller ej? Vad jag vet har forskningen inget definitivt svar på den frågan. De flesta människor tycks kunna dyka in i våldsamma och sadistiska filmer och spel, utan att för den skull förvandlas till nya Jeffrey Dahmers.

Min invändning handlar om fartblindhet. Vår hjärna anpassar sig väldigt snabbt till nya miljöer. När vi kört 130 en stund känns 110 som att vi kryper fram. Samma sak med våldet. Den extrema våldskulturen avtrubbar oss för våldet. Så länge vi rör oss i en social miljö där våldet inte accepteras annat än som konsumtion kan det hållas i schack, men vad händer när vi glider in i en epok, eller subkultur som inte bromsar utan förstärker de instinkter vi trimmat på bio eller framför datorn?

Hans Sandberg