Mark Weiser, Xerox PARC: Datorn försvinner (1992)

(Publicerad i Datateknik mars 1992)

Med ubiquitous computing (UC) försöker Xerox berömda forskningscenter PARC vända upp och ned på vårt sätt att använda datorer. Mark Weiser, som är chef för PARCs datavetenskapliga labb, vill på en gång göra datorerna allestädes närvarande och anonyma.

I likhet med de flesta andra innovatörer är Mark Weiser missnöjd med Status Quo.
-Den gamla typen av datorer, de som sitter på ditt skrivbord förutsätter att du träder in i deras värld, säger han.
Det är datorn i centrum, istället för människan och hennes arbete. I extrema fall, som med system för "virtuell verklighet", måste man sätta på sig hjälm och handskar för att använda dem.

På PARC, som är granne med Stanforduniversitetet i Palo Alto i Californien, försöker man göra raka motsatsen!

Målet är en integrerad datormiljö, där datorerna finns överallt och alltid är tillgängliga. Istället för en dator på ditt skrivbord ska du ha dussintals, av olika storlek och med olika funktioner. Varje rum kan komma att rymma hundratals datorer. Vi ska inte behöva släpa datorn med oss när vi går från ett rum till ett annat, eftersom det bara är att plocka upp någon av datorerna i det andra rummet och fortsätta med vad man gjorde i det förra. Datorerna ska veta var de befinner sig och var du befinner dig och ständigt vara redo att betjäna dig. Härigenom skapas radikalt nya förutsättningar för samarbete och ökad produktivitet på morgondagens kontor.
Det är i korthet drömmen om en allestädes närvarande, men aldrig iögonenfallande databehandling.
Mot den bakgrunden är det kanske lättare att förstå varför Mark Weiser skrev i septembernumret av Scientific American, att "själva idén om en 'personlig' dator" är malplacerad.
-Den gamla stilens datavisionärer försöker radikalisera persondatorerna och göra dem än mer personliga, säger han till DataTeknik.
-Alan Kay talar om intim databehandling som nästa steg. Jag mår illa när jag hör det! Att bli intima med våra datorer är inte den rätta vägen. Vi vill få datorerna ur vägen! De ska vara en del av vårt liv, som papper, pennor och stolar, men vi vill inte bli intima med dem. Det är att driva det personliga och individualistiska till sin extrem, säger Mark Weiser och frågar spetsigt:
-Är du intim med din penna?
(Alan Kay var en av PARCs grundare och är idag en av de ledande forskarna inom Apple Computer. Han myntade begreppet "dynabook", vilket Apple populariserat med termen "kunskapsnavigator". )

Papper och penna är också tekniker, men vi har upphört att betrakta dem som sådana. Vi tar dem oreflekterat för givna, vilket för Weiser är ett tecken på hur djupt en teknik slagit rot i vårt samhälle.

-Ubiquitous computing är det första försöket att på djupet tillämpa det vi lärt oss om människan under de senaste tjugo åren, säger Mark Weiser.

-Det är ofta psykologiska insikter som driver fram förändringar inom dataområdet. Bildskärmar och datorgrafik är t ex svar på input från psykologer.

-Ubiquitous computing kunde bara inträffa på ett ställe som PARC, där du har datavetare och antropologer under samma tak. Jag kom på begreppet när jag funderade på hur vi skulle kunna svara på vad antropologerna sade till oss. De studerade hur folk använder teknologi och pratade om "situationer". De sa att vi missförstått teknologin; att vi förbisett de myriader av detaljer som finns i verkliga situationer, verkliga rum. Om relationer mellan människor i ett rum och om de kulturer de kommer ifrån, säger Mark Weiser.

Det ledde till en radikal omprövning av det sätt på vilket vi använder datorer. Mark Weiser och hans kollegor insåg att det inte skulle räcka med en omprövning av detaljer, som t ex den grafiska miljön (GUI).
-Eftersom en seriös modell för ubiquitous computing kräver att vi tar hänsyn till detaljerna, var vi tvungna att så fort som möjligt försöka bygga element av den och börja använda dem. Detta var inte en sak man kunde studera teoretiskt, utan den måste studeras praktiskt.
-Vi kom så småningom fram till några saker som antydde vart vi är på väg. Vi vet att det kanske inte är exakt de rätta sakerna, men de är tillräckligt olika de nuvarande datorerna för att hjälpa oss på vägen.

PARCs modell av UC ser vid första anblicken inte särskilt märkvärdig ut. Vi har ett stort elektroniskt ritbräde ("Liveboard"), som man kan rita på med en digital "tuschpenna". Vi har ett antal penndatorer ("Pads") och en mängd små digitala anteckningsblock i fickformat ("Tabs").

-Vi har skapat datorer av tre storlekar: några tum, en fot och en aln ("inch-, foot- and yardsize computers"), vilket vi ser som en naturlig skala, motsvarande den vi har på kontoret och i hemmet. (Om någon undrar var man finner en aln stor infomations-skärm i ett hem, så pekar Mark Weiser på kylskåpsdörren, som i USA är standard-anslagstavlan.)

Det som först får mig att höja ögonbrynen en smula är en specialtillämpning av den minsta biten i detta pussel; den "aktiva" ID-bricka som Mark Weiser bär på sitt bröst och som faktiskt är en dator med inbyggd infraröd sändare.
Denna smarta ID-bricka, som är framtagen i samarbete med forskare inom Olivetti, kommunicerar hela tiden med små antenner i taket på varje rum.

Smarta ID-brickor kan användas både för att kontrollera och betjäna människor. De kan ingå i ett system som selektivt öppnar dörrar; de kan användas för att styra telefonsamtal och elektronisk post till en person oavsett i vilket rum han befinner sig; de kan användas för att informera datorerna i ett rum om vem som är där.
De kan dessutom användas för att skapa automatiska dagböcker, genom att systemet löpande registrerar var du är (såvida du inte stoppar ID-brickan i en ficka varigenom dess infraröda signaler blockeras.) Systemet skapar en automatisk logg över var du varit och vilka andra som varit på samma ställe, en lista som kan bli ett värdefullt hjälpmedel för att komma ihåg saker och ting. (Mark Weiser är medveten om att många fruktar att detta ska inkräkta på privatlivets helgd -- "Storebror ser dig" --, men han tror att man kan undvika det genom sociala normer för hur systemet används och genom att låta individen själv kontrollera sådan privat information.)

De minsta datorerna i UC-systemet, låt oss kalla dem tabbar, är tänkta att fungera som ett mycket enkelt skrivredskap; ett elektroniskt kladdpapper. De kan kanske jämföras med enkla fickräknare. Mark Weiser tänker sig ett hundratal sådana tabbar i ett normalt kontorsrum.
Nästa steg i skalan är "Pads", dvs elektroniska anteckningsblock. (Jag avstår från att föreslå en försvenskning av detta begrepp!) De påminner mest om penndatorer, men fyller en annan funktion, vilket illustreras av det faktum att ett rum kan ha 10-20 "Pads". Liksom du i t ex Windows kan ha flera program öppnade på en gång kan du ha flera "Pads" aktiva på ditt skrivbord. Skillnaden är att hittillsvarande fönstermiljöer trängs på en och samma bildskärm, medan du PARC-modellen kan ha dem liggande bredvid dig i full skala.
Varje rum kommer därtill ha en eller ett par "storbildskärmar" ("Liveboards"), som kan använda för kommunikation (t ex videokonferenser) eller för föredragningar.

Grundelementen i "ubiquitous computing" bygger på tekniker som antingen redan finns eller är nära förestående. Lätta handdatorer, penndatorer och projektionsbildskärmar med ett system för penninput (en infraröd kamera registrerar den digitala "tuschpennans" rörelser), ett till stora delar trådlöst lokalt datanät, samt ett antal nätverksdatorer.

Det som gör systemet i sin helhet unikt, är den totala integrationen av ett så stort antal datorer, som alla kommunicerar med varandra på ett enhetligt sätt och att varje del vet var den befinner sig.

Samtidigt som Mark Weiser ritar på sin "storbildskärm" kan jag ge honom skriftliga kommentarer, direkt från min "Pad". De kommer att dyka upp på hans skärm. Jag kan också ta innehållet på hans skärm och spara det som en ikon på en "Tab" för att senare kalla upp samma bild på en annan "storbildskärm". Systemet finns överallt och jag kan nå det oavsett var jag befinner mig i byggnaden. Det är något helt annat än att bära med sig en penndator från rum till rum och koppla upp sig mot ett lokalt nätverk.

-Det finns de som tror att vi kommer att nå dit ändå, mer eller mindre automatiskt, men det tror inte jag, säger Mark Weiser. Istället kommer vi att få anhopningar av nätverk som kommunicerar inom var sin nisch, typ personsökare, mobiltelefoner och persondatorer av olika slag. Jämför det med den tillgång vi har till litteraturen i detta rum. Vi har en omedelbar access till alla ord i rummet, utan att behöva bekymra oss om vilket format de är tryckta i. Så länge vi (i datavärlden) domineras av dessa nischer, kommer vi aldrig få en "sömlös" access till informationsvärlden, där man kan kan plocka up en dator (scrapcomputer) och bara sätta igång och jobba.

Det är viktigt att komma ihåg att UC än så länge bara är ett forskningsprojekt, som kan komma att förändras åtskilligt innan Xerox bestämmer sig för att försöka lansera det på marknaden. Först måste man tackla några av de svåra tekniska utmaningar systemet står inför.
-Vi kommer att behöva mycket mer trådlös kommunikation än något företag idag kan föreställa sig, säger Mark Weiser. Vi behöver förbindelser mellan hundratals datorer i en byggnad, medan företagen på detta område tänker i termer av en person, en dator.
PARC-forskarna har därför tvingats tvingats ge sig in på att utveckla egna trådlösa nät, med ytterst små celler, som var för sig täcker ett rum.

Ett annat problem är att bygga ett stabilt system, med så många löst länkade datorer.
-Det gäller att se till att inte hela systemet rasar om en dator inte fungerar, något som nuvarande system för distribuerad databehandling är dåliga på. Vi behöver en mycket mer robust teknologi för nätverksdatorer, säger han.
Såväl datorernas operativsystem, som tekniken för fönsterhantering måste genomgå stora förändringar för att möjliggöra "ubiquitous computing".
Den tredje utmaningen gäller förmågan att bygga smått. Det är en förutsättning om man ska kunna ta fram tillräckligt små, lätta och billiga "Tabs".

Även om forskarna i Xerox-forskarna i Palo Alto lyckas möta dessa och andra tekniska utmaningar, återstår det att se hur moderföretaget möter utmaningarna på marknaden. Under 70-talet lyckades Xerox fumla bort en rad geniala uppfinningar, vilket gjorde att man tappade såväl sina snillen som de marknader de skapat.

Förhoppningsvis ska 90-talets skörd från PARC inte gå samma öde till mötes.

Hans Sandberg

Xerox: Inte bara kopiatorer

Men vad har Xerox med datorer att göra? Ganska mycket och det av tre skäl.

För det första, därför att dåvarande vd Peter McColough 1970 startade ett forskningscenter med uppgift att studera hur komplexa organisationer använder information. Detta center, Palo Alto Research Center, som är beläget i en kullig trakt i närheten av Stanforduniversitetet, skulle visa sig vara oerhört kreativt. Här skapades 1974 t ex den första persondatorn/arbetsstationen Alto. Den var visserligen ett kommersiellt fiasko, men den introducerade en rad begrepp, som skulle sätta sin prägel på persondator-revolutionen och Apples framgångsrika Macintosh: överlappande fönster (windows), ikoner, mus, "bitmap" grafik. PARC ledde också utvecklingen av lokala nätverk med sitt Ethernet och var födelseplatsen för det första objektorienterade programspråket, Smalltalk.

Det andra skälet är att Xerox länge haft ambitionen att bli ett dataföretag. 1987 övergav man sin tidigare strategi, som gick ut på att sälja egna datorsystem och exklusiva operativsystem, till förmån för Suns SPARC-datorer och operativsystem SunOS. Idag fokuserar man sig på att utveckla och sälja applikationer för kontorsautomation och i synnerhet avancerad desktop publishing och bildbehandling.

Det tredje skälet är, att Xerox digitala kopiatorer är datorer. De innehåller nätverk av mikroprocessorer och avancerad programvara, inklusive expertsystem för teknisk övervakning.

Hans Sandberg

Möte med Andreas V. Bechtolsheim, en av Sun Microsystems skapare (1991)

Andreas Bechtholsheim vid
Sun Microsystems högkvarter
i Palo Alto, Californien.
Foto: Hans Sandberg

Sun Microsystems har klarat sig nästan oförskämt bra i en tid då dataindustrin går på knäna. Bragden blir inte mindre, om man betänker hur många och mäktiga krafter, som är ute efter Suns skalp. Hans Sandberg reste till Palo Alto, för att ta reda på hur detta klassiska Silicon Valley-företag tänker möta dagens och morgondagens utmaningar. Han träffade bl a Andreas V. Bechtolsheim, en av Suns grundare och chefsarkitekten bakom dess arbetsstationer, inklusive SPARCstation 1.

Sun Microsystems lär ha gott om besserwissrar och vd Scott G. McNealy har ett ego, kaxigt nog för att reta gallsten på folk, om hans giftiga kommentarer nu inte redan gjort det. Typisk var hans kommentar till ACE-gruppens planer på att kasta Sun och dess RISC-standard, SPARC, ur sadeln:

"Big hat, no cattle!" (Stor hatt, ingen boskap!)

För att överleva med en sådan attityd, måste man ha rejält på fötterna och det får man väl säga att de har. Sun är USAs elfte största dataföretag och ett av de snabbast växande. Under de fem åren 1987 t.o.m. 1991 sexdubblades försäljningen, från 537 till 3.221 miljoner dollar (ca 19 mdr kr). Bokslutsåret 1991, som slutade sista juni, steg försäljningen med 31 procent och vinsten med 71 procent.

Sun håller en dryg tredjedel av marknaden för arbetsstationer och två tredjedelar av marknaden för RISC-baserade sådana. Dominansen inom SPARC-sektorn är nära nog total, men det är inte något att skryta med. Det röjer i själva verket en allvarlig svaghet i Suns strategi; oförmågan att skapa en livaktig SPARC-marknad vid sidan om Sun självt.

Suns mål är, att upprepa 80-talets fenomenala expansion av persondatormarknaden. Nyckeln till framgång ser man i standardisering och öppna system. Företaget har ända sedan starten 1982 satsat helt på Unix, som man trimmat med hjälp av virtuell minneshantering och avancerade nätverksfunktioner.

Nu har inte Suns succé gått obemärkt förbi, vilket visas av alla allianser med udden riktad mot Sun. Open Systems Foundation, OSF,  var t ex ett direkt svar på AT&Ts och Suns Unix-samarbete hösten 1987. Apollo, Bull, DEC,  Hitachi, H-P, IBM, Nixdorf och Siemens var alla oroade över att de två skulle styra Unix-standarden till sin fördel.

           

Sun Microsystems startades av ett gäng forskare från Stanforduniversitetet i Palo Alto: William N. Joy, Vinod Khosla, Scott McNealy och Andreas Bechtolsheim. Med sig från universitetet hade de nya avancerade idéer för nätverksorienterad datordesign.

Andy Bechtolsheim är som väl är, inte någon besserwisser, utan uppträder anspråkslöst, nästan pojkaktigt, ett intryck som förstärks av den långa och rangliga figuren. Han talar amerikanska med en lätt tysk accent, trots att det är 17 år sedan han flyttade till Californien för att bedriva datorforskning.  

            

Hans titel är teknisk vice-vd (vice-president of technology), men det vore kanske mer träffande att beskriva honom som en joker i Suns ledning. "Han är alltid här och talar om för mig vad jag gör för fel", sa Scott McNealy en gång till Wall Street Journal.

            

Det var Andy Bechtolsheim som designade Suns första arbetsstationer runt Motorolas mikroprocessor 68000, vilket var ett radikalt grepp då konkurrenterna satsade på egenutvecklade exklusiva kretsar.

            

I januari 1987 föreslog han, att Sun skulle använda sitt nya SPARC-chip för att bygga arbetsstationer, men den idén avvisades. Då bildade han ett eget företag, UniSun, och tog pengar ur egen ficka för utvecklingsarbetet. Det dröjde inte länge förrän Suns ledning fick tänka om. Andy kom tillbaka och i april 1989 släpptes SPARCstation 1.

            

Det var räddningen för Sun, som annars hade akterseglats av konkurrenterna.

            

Samtliga nya Sun-maskiner baseras idag på SPARC-arkitekturen, som också licenseras till den som så önskar.    

            

Gårdagens framgångar är dock ingen garanti för framtiden. Medan jag väntar på Andy, ritar jag en liten skiss för mig själv. Det blir en bild av ett företag under belägring från alla håll och kanter:

• Compaq, DEC, MIPS, Microsoft och SCO International har gaddat ihop sig bakom ACE.
• Hewlett-Packards nya billiga arbetsstationer i 700-serien har fått konkurrenterna, inklusive Sun, att blekna vid jämförelse.
• Silicon Graphics Internationals arbetsstation "Iris" levererar överlägsen grafik till kanonpris.
• Apple, IBM och Motorola går samman i en allians för att etablera en ny RISC-standard kring IBMs POWER-chips. 
• En rad andra företag hoppas kunna erövra en större del av SPARC-marknaden. Där finns t ex CompuAdd, Solbourne, RDI, Tadpole och det kommer knappast dröja länge innan japanerna, taiwaneserna och koreanerna börjar visa klorna.
• De mest avancerade persondatorerna håller på att klättra över planket in på arbetsstationernas bollplan. Snart är det dags för Intel att släppa sin nya krets 80586, som kommer att göra det än svårare att dra skiljelinjen mellan en arbetsstation och en avancerad PC.

Trots detta säger Andy Bechtolsheim, att det inte finns något skäl för Sun att ändra sin strategi.

-Faktum är att våra konkurrenter inte har lyckats förändra sin marknadsandel särskilt mycket de senaste åren, medan vi ökat vår på bekostnad av H-P och DEC. Vi har helt enkelt haft produkterna. Det spelar ingen roll hur många konsortier du har, om du inte kan leverera.

Lite senare prövar jag samma bild på Douglas A. Kaewert, Suns marknadschef för systemprodukter. Han svarar med en motbild, där företaget inte är inringat, men väl först in i Unixmarknaden.

-Nu börjar alla andra röra sig åt samma håll, bort från den gamla typen av databehandling. Skälet till att de siktar på Sun, är att vi var först.

            

Andy Bechtolsheim säger, att det enda tillägget till strategin är, att lanseringen av Solaris 2.0 (den senaste upplagan av Suns version av Unix), för 32-bitars Intel-datorer. Men det är inte för att konkurrera med billiga 386SX-datorer, man placerar Solaris i PC-världen. Här finns inga pengar att tjäna på hårdvara. Det är inte heller så, att Sun tänker konkurrera med DOS. PC-versionen av Solaris är mer en service till de kunder, som har både 32-bitars Intel-maskiner och arbetsstationer från Sun. De får en chans att köra sina Unix-program över hela linjen. 15-2000 extra sålda Solaris per månad innebär dessutom en fördubblad upplaga, vilket skulle ge SunSoft mer resurser för vidareutveckling av operativsystemet. Att Solaris för PC också bidrar till förvirringen inom ACE-gruppen och konkurrerar med Microsofts Windows NT, gör ju inte saken sämre ur Suns perspektiv.

Unixmarknaden växer mycket snabbt. Enligt Bechtholsheim låg den på 6-7 miljarder dollar 1990 och 10 miljarder 1991; en ökning med 50 procent. Med den takten kan vi snart komma att tala om en marknad på 35, 40 och kanske 50 miljarder dollar. Hur ska Sun kunna försvara sin ledning?           

Andy Bechtolsheim är inte särskilt oroad över konkurrensen från persondatorernas lågpriskonkurrens. Arbetsstationernas marknad följer en annan logik. Kunderna är inte i första hand ifrån hur mycket en maskin kostar, utan ifrån hur kostnadseffektiv den är.

-Marknaden för RISC och SPARC-kretsar drivs av förhållandet mellan pris och prestanda, säger han. Folk är intresserade av antalet dollar eller kronor per SPECmark (ett mer heltäckande mått på datorers förmåga än Mips, dvs miljoner instruktioner per sekund).

            

-Arbetsstationerna representerar det mest kostnadseffektiva sättet att lösa en rad uppgifter för såväl ingenjörer som för folket på Wall Street. Det är saker som inte kan göras med en PC och som kan göras mycket billigare med en arbetsstation, än med gårdagens minidatorer och stordatorer.

            

Han medger dock att man står inför en mycket tuff konkurrens och att "vi olyckligtvis är något försenade med våra senaste chip, men förhoppningsvis ska vi snart vara tillbaks på kurvan" (för pris/prestanda, min anm. HS).

            

Med den senaste multiprocessor-servern 600MP har Sun redan hämtat igen en del av konkurrenternas försprång, men den helt avgörande utmaningen mot Sun kommer på kretsnivå. Här är man fortfarande svaret skyldig och för den skull har man tre separata kretsprojekt på gång.

Det första syftar, enligt Andy Bechtolsheim till att placera ett helt system på ett enda chips. Det ska resultera i mycket billiga SPARCstationer, även om man förmodligen aldrig kommer att ligga på PC-priser.

Det andra projektet, "Viking SuperSPARC", driver Sun tillsammans med Texas Instruments. Det ska ge svaret på H-Ps och IBMs nya RISC-datorer. Viking-chipet har 3,2 miljoner transistorer och kan utföra upp till tre instruktioner parallellt. Han säger, att han inte kan nämna några SPECmark så länge man inte bevisa dem, med verkliga chips och verkliga kompilatorer.

-Men våra datorsimuleringar pekar på, att detta chips kommer att ha högre prestanda än någon annan existerande produkt på marknaden.

(I en enkät för Computerworld skriver Scott McNealy om en kommande arbetsstation i prisklassen 5-10 000 dollar, som ska ge 50-80 SPECmark, vilket kan jämföras med H-Ps System 700:s 55 SPECmark.)

Sun ska, enligt Andy Bechtolsheim, börja masstillverka de två nya SPARC-kretsarna under 1992. När vi får se arbetsstationer och servers byggda på dessa chips vill han inte säga.

            

Lite längre framåt i tiden, kanske 1993, eller 1994, väntar ett 64 bitars SPARC-chips, som ska kunna leverera flera hundra SPECmark.

-Vi har tagit fram en specifikation, V9, för detta chip, tillsammans med SPARC International, säger han. Den är i stort sätt klar, men ännu inte offentlig för allmänheten. Flera företag försöker redan tillämpa denna arkitektur. HAL, som delvis ägs av Fujitsu har sagt att de jobbar på en 64-bitars V9-arkitektur.

Konkurrenten MIPS Computer har också tagit fram ett 64-bitars RISC-chip, R4000, som spelar en central roll i ACE-gruppens strategi.

-Vi tror att R4000 kom lite för tidigt, säger Andy Bechtolsheim skeptiskt. Det finns inte idag programvara som stöder ett 64-bitars chips, vare sig för Microsoft eller Unix. Fast om några år kommer systemens huvudminne vara tillräckligt stora, för att folk ska börja efterfråga mer än 32 bitar. 1995 kommer de flesta leverantörer att ha 64-bitars chip.

-Vår strategi täcker in hela skalan, från X-terminaler för $995 till stora gigaflop-maskiner för hundratusentals dollar. Vi är emellertid inte intresserade av att bygga persondatorer, eller maskiner som startar på hundratusen dollar.

-Det är ingen uniform marknad; det finns den tekniska delen och den kommersiella. Olika företag har olika starka sidor. IBM har sagt, att hälften av deras RS/6000 försäljning är inom den kommersiella sektorn. För oss är det en tredjedel. De har alltid sålt till kommersiella kunder och det är lättare för dem att bibehålla den relationen.

-Vad som kommer att hända är, att varje företag bygger på sina starka sidor och våra starka sida har varit låga kostnader, bra pris/prestanda och hög volym. Vi har t ex inte fokuserat oss på 3D-grafik, eftersom det inte varit en stor marknad, men vi tror att 3D-grafik är något som kommer.

-Vi har heller inte satsat på system med reserv-processorer (redundant processing), ett segment som Tandem investerat i. Fast det är ett område som inte växt särskilt mycket.

-Vi försöker plocka ut de segment som växer snabbast, för att få mest ut av våra investeringar. Hittills har det varit den ingenjörstekniska och vetenskapliga sidan, men nu väntar vi en stark tillväxt på den kommersiella sidan. Det kommer att bli en stark migration från märkesbundna system, som VMS, VM och 32-bitars stordatorer, till arbetsstationer. Det håller på att bli en flodvåg. Folk upptäcker att de kan ersätta en stordator (med arbetsstationer) till ett pris, som ligger under dess årliga servicekostnad.

-Jag är å andra sidan inte säker på, att alla som arbetar inom den kommersiella marknaden behöver arbetsstationer på sina skrivbord. Om allt de gör är arbeta mot en Oracle-databas, kan de lika gärna göra det med en X-terminal.

-Tillväxten på det kommersiella området kommer att gälla nätverks-servers, snarare än arbetsstationer. Folk kommer att använda förmågan att köra flera processorer samtidigt och de nya I/O kapaciteter vi arbetar på, till att bygga mycket större system. Det är mycket mer kostnadseffektivt, jämfört med traditionella stordatorer.

Det finns de som i Sun ser ett exempel på framtidens "datorlösa dataföretag", dvs företag som lägger ut all tillverkning och fokuserar sig på programvara, design, försäljning och service.

            

Andy Bechtolsheim har ingenting till övers för den teorin.

-Det är den amerikanska drömmen att du kan vara ett servicesamhälle och /ändå/ tjäna en massa pengar. Sanningen är dock, att de som bygger maskinerna är mycket bättre på att optimera produkterna för konsumenterna.

-Suns strategi har alltid varit att hålla världsklass på vår tillverkning. Merparten av vår utrustning kommer visserligen från Japan, men vi kan bygga samma saker som de kan bygga där. Det är väldigt viktigt att ingenjörsarbetet är nära länkat till produktionen.

-Filosofiskt vill vi vara ett japanskt företag. Vi vill kunna konkurrera med deras affärsmodell, även om vi inte tillverkar en massa komponenter själva. Vi måste hitta ett sätt att tillföra tillräckligt mycket värde på systemnivå och genom vår programvara, för att kunna balansera våra partners.

-Vår modell är, att vi alla arbetar som om vi vore partners. Vi optimerar inkomsten per anställd och undviker att ha en väldig massa anställda. Vi försöker vara effektiva. Vi kan inte heller ta vara på varje tillfälle som öppnar sig, eftersom vi inte har resurserna. Vi kan inte heller utveckla färdiga lösningar åt kunderna, utan ser till att de kan lösa sina egna problem.

Suns teknologiska utmaningar har en viktig ekonomisk aspekt. Räcker 3 miljarder i omsättning för att möta de nödvändiga framtidsinvesteringarna? Ta Apple, IBM och Motorola som exempel! De är alla långt större än Sun, men anser sig inte ha råd att var och en för sig finansiera de enorma kostnader, som nya datorarkitekturer och operativsystem är förenade med. Att storleken är ett problem för Sun, visar inte minst det faktum att man både 1987 och 1991 fört diskussioner med Apple om ett samgående. Det finns de som fruktar att Sun kan komma att bli uppköpt av Fujitsu en dag. På sätt och vis skulle en sammanslagning eller ett övertagande av Sun bli ett nederlag för Suns öppna strategi. En poäng med den skulle ju vara att man kan utnyttja standardiseringen för att sprida kostnaderna och utnyttja innovationer gjorda på annat håll.

-Vi gör huvuddelen av vårt utvecklingsarbete på kretssidan tillsammans med andra företag. Alla företagen tjänar på att gemensamt utveckla kretsarna och alla har tillgång till de nyaste kretsarna, säger Andy Bechtolsheim.

Risken med Suns öppna strategi är förstås, att det är fritt fram för vem som helst att komma in och slåss om kunderna. Det för oss naturligt till frågan om framtida konkurrenshot från japaner, koreaner och taiwaneser?

-Först och främst ska du veta att Japan är vår näst största marknad efter USA, säger han. Vi har 15 procent av vår försäljning i Japan, där vi är den största leverantören av arbetsstationer. Vi har mycket nära relationer med en rad japanska företag, som Fujitsu, Matsushita, Sharp, Nippon Steel, Toshiba m fl.

-De japanska företagen är också mer öppna än de amerikanska, då det gäller att acceptera Unix, RISC och SPARC. Det största hindret för japanerna var historiskt frågan om copyright. Fujitsu fick till slut betala IBM en enorm summa för att kunna bygga IBM-kompatibla stordatorer. De vill bort från detta. Unix, RISC och SPARC erbjuder en teknik för detta.

-Om jag har en oro för den traditionella amerikanska dataindustrin, tror jag den gäller vad som kommer från Japan.

Nu är det inte bara Sun som löper denna risk med standardiseringen. Den gäller alla datorföretag, som inte sitter på en unik och exklusiv teknologi. En framgång för RISC(inklusive SPARC)-tekniken på bekostnad av Intels CISC-kretsar (t ex 80386, 80486, 80586) kan därför i värsta fall ytterligare öka USAs handelsunderskott med Japan.

Andy Bechtholmsheim och författaren i december 1991.

Min sista fråga till Andy Bechtolsheim är hur Sun klarar recessionen, som förvärrats det sista halvåret.

-Vår nuvarande produktgeneration är inte den mest konkurrenskraftiga, vilket på sätt och vis gör det bra att recessionen kommer just nu. Förhoppningsvis ska ekonomin vara i bättre skick när våra nya produkter kommer ut och folk börjar investera igen.

Om det inte är att se saker från den soliga sidan så säg....

(Artikeln skrevs i december 1991. Publicerad i Datateknik 1 1992)

Drömmen om glasdatorn - Forskare vill bygga in datorn i skärmen (Januari 1992)

(Jag skrev den här artikeln vintern 1991-92 för facktidningen Datateknik.)

Tänk dig en fullkomligt platt PC, bara några millimeter tjock! En dator där hela systemet ryms i bildskärmen: mikroprocessorer, minne och nätaggregat. Omöjligt? Nej, vi är snart där, om vi får tro dr. Michael Ettenberg på Sarnoff Center, ett av USAs främsta privata forskningsinstitut.

Michael Ettenberg, vid Sarnoff Research Center i Princeton, NJ.
Foto: Hans Sandberg

Ettenberg är övertygad om, att det det går att tillverka helt platta datorer, som dessutom kommer att vara extremt billiga. Han är chef för Sarnoffs forskning om integrerade kretsar, halvledare och optoelektronik.

Datorerna blir redan plattare för var dag som går. Dataföretagen har till sin hjälp allt mer integrerade mikrochips, allt mindre hårddiskar, effektivare och lättare batterier, samt bättre LCD-skärmar. För Ettenberg är "glasdatorn," om vi i brist på bättre ord får kalla den så, en naturlig utväxt på dagens trender inom bildskärmstekniken.

Denna har hittills varit den svagaste länken i byggandet av lätta portföljdatorer och "notebooks." Vad hjälper en kraftig processor, om man inte utan ansträngning kan läsa vad som står på skärmen?

Här sker dock en snabb utveckling, ffa i Japan där man bemästrat tekniken för massproduktion av vätskekristallskärmar (LCD) med aktiva matriser (AM-LCD). De "gamla" LCD-skärmarna använde sig av två rader transistorer, en vågrät och en lodrät, för att sända ut elektriska pulser, vilka när de möttes slog på eller av en bildpunkt (en pixel) på skärmen. Aktiv-matris-skärmar har istället en transistor vid varje pixel. Det går åt runt en miljon transistorer för en färg-VGA-skärm. 

-Den stora förändringen, säger Ettenberg, är att man tar alla dessa drivkretsar och placerar ut dem på glaset, vid varje pixel. De blir dessutom allt mer sofistikerade.

En monokrom AM-LCD-skärm har en transistor per pixel, en färgskärm har tre, en för varje grundfärg.

Datorkretsar görs vanligen av kisel -- silicon. Övergången till AM-LCD-skärmar innebär att man ersätter ämnet kisel med glas. 

-När vi nu börjar fästa integrerade kretsar på glas, kan vi fråga oss varför vi överhuvudtaget har kopplingen till (separata) kiselkretsar, säger han. Om jag ändå måste ta fram IC-masker för LCD-skärmen, varför inte även göra en sådan mask för mikroprocessorn och minnet?

Dessa masker är detaljerade scheman, eller kartor, som linjerar upp hur kretsarna är integrerade på ett chips. Tillverkningen av kretsar sker genom att maskerna stegvis krymps i en fotolitografisk process, för att slutligen etsas in på ett kiselunderlag. Det säger sig självt, att det är synnerligen svårt att skapa en karta/mask, som på ett effektivt sätt vägleder elektronernas färd bland miljoner transistorer. Ju fler transistorer man kan klämma in per kvadratmillimeter, desto kraftfullare datorer kan man bygga (tack vare mer logik, mer minne och kortare färdsträcka elektronströmmen). Dagens mest avancerade integrerade kretsar har ett par tre miljoner transistorer på en yta mindre än en tumnagel.

Varje krets måste dock kommunicera med omvärlden, dvs med andra kretsar och ytterst med oss människor via bildskärmen (än så länge!). Datorns interna kommunikation mellan kretsarna och mellan kretsarna och andra delar i systemet går via kopparledningar, som sett ur ett elektroniskt perspektiv, är förfärande många och långa. Varje gång man kan eliminera koppartråd, genom att flytta över funktioner till centralprocessorn (CPU), vinner datorn i snabbhet, förutsatt att kretsen inte försinkas av sina nya uppgifter.

Om vi öppnar en portföljdators lock, där skärmen sitter, finner vi ett antal breda band, som rymmer hundratals tunna kopparledningar. Det är transportvägar för kommunikationen mellan skärmen och datorns CPU och grafikprocessorer.

-När vi placerar transistorerna direkt på glaset kan vi ta bort alla dessa koppartrådar. Därmed ökar vi även tillförlitligheten i förbindelserna, säger han.

Ettenberg säger att tekniken för att placera integrerade kretsar på glas idag befinner sig ungefär där kiseltekniken befann sig i mitten på 70-talet.

-Kom ihåg att utvecklingen mot mindre och mindre storlek (på "glaskretsarna") kan komma att gå snabbare, eftersom det är en teknik som kommit senare.

-Ingen har hittills placerat en mikroprocessor på glas och ingen har placerat minneskretsar på glas, men vi vet att det går, eftersom vi kan placera transistorer på glas, säger han.

-De skulle med dagens 5-mikron-teknik (dvs avståndet mellan två linjer på ett chips är 5/1000 mm, mot typiskt 1/1000 mm för kiselkretsar) bli ungefär fem gånger större än med kisel.

-Du skulle ändå t ex kunna placera en megabyte minne på glaset, t ex en "frame buffer" (en tillfällig "parkeringsplats" för de data som datorn behöver för att skapa bildskärmens text & bild). För närvarande arbetar mikroprocessorn hela tiden på att uppdatera bilden. Med en sådan "buffer" skulle den avlastas det bekymret.

-Bildskärmen skulle bli en enda stor integrerad krets, en IC i "notebook"-format, säger Ettenberg.

-Det är klart att en sådan mikroprocessor inte kommer att vara av samma kvalitet, i fråga om feature-size (dvs graden av förminskning av ett chips beståndsdelar) och hastighet, som en kiselkrets. Den kommer emellertid att bli mycket billigare, för nu kan vi tillverka systemet samtidigt med LCD-skärmen. På kort sikt tror jag att detta kan vara ett alternativ för lågprisdatorer, t ex för speldatorer.

-Du skulle kunna tillverka "notebook"-datorer, som kostade ett par hundra dollar, eller kanske t o m under hundralappen.

-Den låga kostnaden skulle öppna för fundamentala förändringar i det sätt på vilket vi använder datorer. Det skulle förändra vår värld. Vi skulle kunna ha intelligenta bildskärmar överallt, på kylskåpet som talar om vad du har i det, på garderobsdörren osv.

-Vi skulle kunna ha telefoner i form av små tunna glasplattor. Du kan ha datorer överallt, precis som de mycket enkla mikroprocessorer du nu har i din tvättmaskin. Men vi är inte där än. För även om det bör gå att stoppa in ett helt datorsystem i en glasskiva, återstår det bevisa detta och omsätta denna idé i massproduktion.

-Du måste kunna tillverka stora glasskivor, som är helt fria från defekter, säger Ettenberg.

Detta rör sig om en mycket dyr teknologi, vilket gör det svårt att tro sig att vi kommer att få se något ungt "garageföretag" ta fram de första helt platta datorerna.

-Det är för dyrt, säger han. Vi kan idag tillverka aktiv-matris-skärmar som är 6 gånger 8 tum i storlek, men för massproduktion behöver vi en fabrik, som kostar en halv miljard dollar. Det klarar vi inte utan en nationell satsning.

David Sarnoff Research Center har ett stort kunnande på detta område, eftersom man är djupt engagerat i bildskärmsforskning. Man driver t ex ett digitalt högskärpeprojekt (HDTV), för bl a franska Thomson. Man arbetar också tillsammans med Sun Microsystemes på en arbetsstation för multimedia, som innefattar mycket avancerade bildskärmar. Detta projekt finansieras av Pentagons forskningsgren, Darpa.

-Det finns fler som jobbar med detta i Japan, men den ledande teknologin finns här i USA, säger Ettenberg.

Trots det är chansen stor, att de första billiga glasdatorer kommer att komma från Japan.

-Det handlar om finansiering, säger han. Det finns idag ingen stor tillverkare av LCD-skärmar i USA och vi har ingen stor satsning på att driva forskningen framåt på detta område.

Bush-regeringen var kallsinnig till federala satsningar på strategiska nyckeltekniker, som inte var exklusivt militära. Bill Clinton och hans vicepresident Al Gore Jr., har inga sådana restriktioner, men deras förmåga att pumpa in pengar i avancerad bildskärmsteknik är begränsade pga budgetunderskottet.

Möjligen skulle storföretag som AT&T/NCR och IBM kunna investera i uppbygget av know-how och produktionsanläggningar. Fast frågan är om det inte redan är för sent. För närvarande pågår inga sådana projektka Toshiba om bildskärmsutveckling skulle kunna tolkas i den riktningen.    

Tankar om PC:ns framtid på en digital toa i Tokyo

(Denna krönika publicerades först i tidningen Dagens IT.)

I Tokyo hamnade jag på ett digitalt dass som saluterade min nedkomst med att spraya parfym i stolen, allt för att göra mitt besök så angenämt som möjligt. Lätt förbryllad såg jag mig omkring och upptäckte en instrumentpanel på vänster sida. Där fanns en standby-indikator, knappar för att starta den inbyggda bidén, stjärtduschen, reglera vätsketrycket och stänga av min “Washlet Toto.” (Jag fick senare veta att det finns en lyxmodell med variabel vattentemperatur, lufttorkare och fjärrkontroll med digital klocka!)

Här i prylarnas, artighetens och hyckleriets land vet man att ta hand om folk, från hotellens obligatoriska kimonos och tofflor, till de uppvärmda sätena på många toaletter och tunnelbanetåg. En omtanke som kan bli en konkurrensfördel när PC-eran försvinner i de digitala prylarnas mångfald. För ju närmare vi kommer prylarna, desto mänskligare måste de bli.

Visst är PC:n en underbar maskin – i jämförelse med de maskiner den ersatte. Men om vi istället jämför med den konsumentelektronik vi har i våra hem framstår den “personliga datorn” som överdrivet komplicerad och opålitlig.

 

Japanerna, som älskar prylar, har hittills varit rätt svala inför PC:n. Den har varit för dyr, bökig och dessutom i största laget för de små japanska hemmen. Det är därför elektronikbutikerna i Tokyos enorma elektronikbazaar Akibahara fortsätter att sälja mängder ordbehandlare som är hybrider mellan persondatorer och elektriska skrivmaskiner.

Den vanligaste elektroniska manicken i Japan är nog mobiltelefonen och det första som slår en är, hur små och eleganta de är. Min nya Nokia 6160 känns plötsligt som en hopplös klumpeduns och samma sak gäller Ericssons och Motorolas minstingar, vilket vittnar om japanernas styrka på miniatyriseringens område. Den japanska standarden ligger idag på 60-70 gram, berättar Per Hjertén, som sedan 1996 bevakar japansk IT för det svenska attachékontoret i Tokyo. Många av de nya telefonerna klarar epost och det finns dessutom dedicerade epostläsare som Tegacky, vilka erbjuder ett mer diskret sätt att kommunicera i offentlig miljö. 

Trenden från PC till länkade digitala prylar innebär också en kvalitetsmässig utmaning för PC-branschen, som säljer maskiner vilka måste finjysteras och ofta även avlusas (du har väl laddat ner den senaste buggfixen) av kunderna. Något andra konsumenter sällan förväntas göra. Här har elektroniktjättarna en fördel och deras relativt långsamma tempo i att lansera nya produkter behöver mot den bakgrunden inte vara en nackdel. 

Trenden från PC till “internet appliances” gör att man måste fråga sig om inte ett gyllene tillfälle öppnar sig för japanerna, när de väl lyckas bryta sig loss ur den åtta år långa ekonomiska krisen.

Själv hoppas jag få slå mig ner på en “internet ready” Toto Washlet Deluxe, gärna med färgskärm, nästa gång jag hamnar i Tokyo.

Hans Sandberg

En ny världsordning mindre - Eftertankar om kriget mot Irak (1991)

(En opublicerad essä jag skrev under våren 1991, efter det första Golfkriget. )

Kriget kom och vi satt klistrade framför CNN, precis som vi suttit där när stridsvagnarna rullade in över Tiananmen, och när jublande berlinare började riva muren. Vi var med när Arnett, Holliman och Shaw låg på magen på nionde våningen av hotel Rashiid. Vi var med och väntade på SCUD-missiler bakom tejpade fönster i Tel Aviv. Vi var med i attackplanen och såg hårkorsen låsa sig över sina mål. Vi kunde t o m krypa in i de laserstyrda robotarna och störta ned mot fiendens bunkers och SCUD-ramper. Där ser vi byggnaden... där dörren ... ZZZZZ...

Som världspolitikens soffpotatisar väntade vi ständigt på nästa inslag.

Paradoxalt nog gjorde rapporteringens omedelbarhet det svårt att få perspektiv på händelserna. Vi kastades från upplevelse till upplevelse, men när fick vi tid att bilda oss en genomtänkt uppfattning?

Jag märkte själv hur mina åsikter svängde med nyhetsflödet. Den 16 januari såg jag fram emot, med minst sagt blandade känslor. Å ena sidan fruktan för det fruktansvärda, å andra sidan tanken, att om det nu blir krig, är åtminstone syftet gott.

Så startade flygkriget och snart såg det ut, som om det hela skulle vara över på en vecka. Isåfall var det väl okej, tänkte jag, men när vecka lades till vecka och antalet "sortier" bröt det ena historiska rekordet efter det andra, retirerade jag till min första ståndpunkt. Till slut tappade jag räkningen och undrade vad som pågick: Ett bombkrig mot en fiende som inte kämpade, utan låg nergrävd i ökensanden, sånär som på ett gäng mobila SCUD-enheter.

Mina emotionella oscillationer gick i repris när markkriget kom.
-Jag hoppas de klarar av det på några dagar, annars har de gjort bort sig, sa jag till min svärfar när vi på lördagskvällen tittade på nyheterna om den just inledda offensiven.

Det tog 100 timmar.

Jag och andra skeptiker fick fel. Det blev inget Armageddon i öknen. Saddam Husseins arméer var så "uppmjukade" -- en av dessa språkliga perversiteter som följde med kriget -- att de inte bjöd något större motstånd.

Det var ett krig som förvånade, fast det som förvånade, var inte utgången, utan förloppet. Det föreföll att ha varit ett mönsterkrig (i den mån krig kan anses vara mönster för annat än mänsklig idioti), där George Skywalker besegrade Saddam In-Vader och samtidigt sparade hans folk (om än ej hans trupper).

Vi såg nästan inga offer. Vi tittade på krigsvideos, där de moderna vapnen firade triumf efter triumf över Saddams krigsmaskin. Tänk om vi istället fått se ett ansikte stirra in i den laserstyrda robotens kameraförsedda nos, nanosekunden innan det small...

Det fanns förvisso videofilmer där målen inte var abstrakta fyrkantiga byggnader, utan irakiska piloter, ansikte mot ansikte med döden, men dem fick vi inte se. Inte heller berättade Pentagons talesmän, att bara sju procent av bomberna var "smarta", eller att 81 980 av 88 500 ton fällda bomber under kriget var gamla "hederliga" bomber, som i tre fall av fyra missade sina mål. (Uppger kolumnisten Tom Wicker i New York Times 20 mars 1991). General Norman Schwarzkopf hade på ett tidigt stadium förklarat att han inte tänkte ägna sig åt att "räkna kroppar" (body count), en motvilja han f ö delar med Saddam Hussein, som inte vill avslöja hur många liv hans stormaktsambitioner kostat.

De allierades bulldozers begravde därför inte bara lik i ökensanden, utan också ett historiskt källmaterial. (Det cirkulerar uppskattningar om antalet irakiska stupade, varav en siffra - 100 000 - hänförs till Schwartzkopf. Andra säger "mellan 100 000 och 200 000.")

Vi var med och vi var inte med.

Censuren var överallt; i Irak, i Israel och i Saudiarabien. Och Pentagon censurerade krigskorrespondenterna med hjälp av sina "press pools".

Det krigades psykologiskt om våra själar och här fick de allierade stor hjälp från Saddam Hussein, som tycktes ha bestämt sig för leva upp till varje nyans i propagandans skräckporträtt. Han placerade gisslan vid bombmål och hotade med terrorist- och gasattacker. Det blev allt lättare att tro på talet om "obeskrivliga irakiska grymheter" och Kuwaits förödelse. Det blev samtidigt allt svårare att argumentera för fortsatta sanktioner.

Censuren och psykkriget gav CNNs Peter Arnett en central roll för vår uppfattning om kriget, trots att han var där med Saddams goda minne, censurerad och med begränsad rörelsefrihet. Han kom under ett par kritiska veckor att bli vårt enda oberoende ögonvittne mitt i Bagdad.
Det faktum att hans rapporter retade dem på hemmafronten, som ville enrollera journalisterna i Desert Storm, gjorde dem bara desto mer trovärdiga. Direktsändningen som sådan, med dess tillfälliga avbrott och påminnelser om censuren, spelade också en stor roll. (Det direktsända ordets makt!)

Efter kriget har vi fått lära mer om både krigets fram- och baksida. Det visade sig att en hel del uppgifter om irakiska grymheter (t ex att spädbarn slitits ur kuvöser) varit falska, eller starkt överdrivna (Kuwaits förstörelse). De frisläppta allierade krigsfångarnas berättelser, tyder inte heller på någon bestialitet från Iraks sida. Och det fruktade gaskriget kom aldrig, kanske därför att man inte lyckades transportera ammunitionen till fronten eller för att Saddam Hussein, när det kom till kritan, drog sig för att än en gång bruka detta vapen.

Vi har också börjat få en mer komplett och mindre smickrande bild av de allierades "kirurgiska" bombande. Antalet civila döda var visserligen litet, men Irak utsattes likväl för en "nästan apokalyptisk förstörelse", som Marrti Ahtisaari uttryckte sig i sin rapport till FN. Utan energi, vatten, eller transporter hotas landet av en fruktansvärd katastrof.

Det uppror Bush manade irakierna till kom, men inte i form av den önskade militärkuppen, utan i form av gerillakrig i norr och söder. Och Saddam Hussein, som överlistade även de smartaste av bomber, (är det någon som på allvar tror att han inte fanns med på listan över mål?!) krossar nu upproret med de delar av sitt republikanska mördargarde, som Bush lät honom behålla (genom att stoppa kriget innan general Schwarzkopf hunnit knyta ihop säcken.)

Det var inte så jag menade, tycks Bush nu säga, ivrigt tvagande sina händer. Han vill inte att Irak ska falla sönder, eller falla i händerna på fundamentalistiska shiiter. Han vill bara ha en statskupp och en mer resonabel regim.

"To do the right thing"

Det kommer att ta tid innan vi vet exakt vad som hände och vilka motiv som styrde krigets aktörer. Det hindrar inte att vi redan nu måste diskutera krigets moraliska grundfrågor.
Gjorde George Bush "the right thing"? Stod medlen i proportion till målen?

Det är lätt att se, att det var rätt av USA och FN-alliansen att befria Kuwait. Bedrägligt lätt rent utav. Också en kärnvapenattack mot Bagdad hade kunnat befria Kuwait, men skulle vi accepterat detta pris?

Låt oss innan vi går vidare i diskussionen rekapitulera de stora dragen i den amerikanska politiken mot Irak under konflikten. (Jag koncentrerar mig på USAs roll, eftersom landet i så hög grad dominerade alliansen. Se diagram 1 för en summering av mål, medel och resultat.)

Före invasionen

Bushregeringen hade första halvåret 1990 sitt utrikespolitiska intresse fokuserat på Europa och Sovjet. Vad Mellanöstern angick, fortsatte man Reagans politik av vänskap med Saddam Hussein, som sågs som en motvikt till Iran. Målet var att bevara maktbalansen och skydda västs tillgång på olja (frånvaron av en nationell energipolitik hade starkt ökat USAs oljeberoende). Denna pragmatiska politik fortsatte, även sedan Saddam Hussein i april riktat våldsamma hotelser mot Israel och under sommaren skärpt sina hotelser mot Kuwait. (Vi bör inte glömma att han hade skäl för sin ilska mot sheikdömet, som medvetet saboterade OPECs prispolitik och därmed dränerade Iraks oljeinkomster.)

Inte ens Iraks militära uppbyggnad vid gränsen mot Kuwait föranledde en ny politik från USAs sida. (Världen i övrigt sa f ö ingenting och de flesta av Kuwaits grannar rådde USA att ligga lågt, av rädsla för att provocera Irak.)

Den 24 juli höll dock USA och de Förenade Arabemiraten en mindre flottmanöver, vilket ledde till det beryktade mötet 25 juli mellan den irakiska diktatorn och den amerikanska ambassadören till Irak, April C. Glaspie.

Saddam Hussein protesterade mot manövern och sa storvulet:
-Ni har ett samhälle som inte kan acceptera 10 000 döda i ett slag.
Enligt en irakisk utskrift, svarade ambassadör Glaspie, med att USA "inte hade någon åsikt om de interarabiska konflikterna, som t ex er gränstvist med Kuwait."

När hon slutligen 20 mars 1991 fick UDs tillstånd att ge sin version, sa hon att Saddam Hussein ryckt lös citatet ur sitt sammanhang. Hon skulle istället ha förklarat, att USA är en supermakt och inte accepterade våld mot sina vänner. Att Saddam Hussein trots detta invaderade Kuwait, förklarade hon med att han var "dum".

Det låter en smula hårdkokt för mig. Mer logiskt är att anta, att Saddam Hussein reagerade på den amerikanska politik, såsom han kände den från sin egen erfarenhet.

Ambassadör Glaspie beskrev själv inför en senatskommitte USAs politik, som ett försök att "utbilda" Saddam Hussein genom att "belöna" honom, när han gick åt rätt håll.

2 augusti-1 november

För George Bush var invasionen början på hans svåraste kris, vilken till råga på allt kom under en bottenperiod i hans presidentskap.

1989 hade låtit honom surfa fram på svallvågorna från kommunismens kollaps i en ovanligt lång politisk smekmånad. 1990 var inte lika nådigt: Uppskattningarna av hur mycket sparbanksskandalen skulle kosta skattebetalarna bara växte och försöken att stävja läckagen i banksektorn förvärrade det redan snåla ekonomiska klimatet. Inte ens rymdfärjorna lyfte den sommaren...

Invasionen ledde till höjda oljepriser, vilket gav den lilla extra knuff som var allt som behövdes behövdes för att slutligen knäcka amerikanernas tilltro till ekonomin. Recessionen var ett faktum och andelen amerikaner med förtroende för regeringen sjönk till sin lägsta nivån på femton år, 25 procent.

Bush fördömde omedelbart invasionen, men förklarade samtidigt, att "vi inte diskuterar en intervention. Jag planerar ingen sådan åtgärd." (Fredagen den tredje augusti.) Men detta var kanske mest ett erkännande av det faktum, att USA saknade såväl politiska (klartecken från Saudiarabien), som praktiska (militär styrka på plats) förutsättningar för en aktion.

Den sjätte augusti, efter en helg i Camp David med Margaret Thatcher, gjorde Bush klart för allmänheten, att han inte tänkte acceptera ockupationen av Kuwait. ("This occupation will not stand!")

På inrådan från försvarsministern Dick Cheney och generalstabschefen Colin Powell gav han klartecken till att sända 125 000 amerikanska soldater till Saudiarabien. Det omedelbara målet var defensivt, att förhindra en fortsatt irakisk framryckning. Samtidigt inleddes en intensiv diplomatisk kampanj för att bygga en FN-koalition mot Irak.

Folk flest i USA var måttligt förtjusta i tanken på att riskera amerikanska liv för att försvara ett par reaktionära furstendömen på andra sidan jordklotet. Den akarismatiske presidentens valhänta försök, att tackla den traditionella motsättningen mellan moralism och pragmatism i amerikansk utrikespolitik (se Göran Rosenbergs artikel i MT nr 4/91), gjorde inte saken bättre.

Saken är den, att en amerikansk president har större krav på sig, än en europeisk ledare, att förankra sin utrikespolitik på hemmaplan. Denna demokratiska sida av den amerikanska utrikespolitiken, är en viktig förklaring till dess ofta starkt ideologiska övertoner.

Populariseringen kräver förenklade resonemang, som s a s går hem i stugorna. Det kalla kriget var dock slut och Bush måste finna nya sätt att sälja sin politik.

Genom att lyfta fram oljan som motiv, försökte han göra försvaret av Saudiarabien och Kuwaits befrielse till plånboksfrågor, men denna pragmatiska taktik riskerade att slå bakut. Den bjöd den gryende fredsrörelsen en effektiv moralisk paroll: Nej till blod för olja! ("No blood for oil!").

I ett tal 15 augusti slog Bush an en annan ton. Han jämförde Saddam Hussein med Hitler, vilket gav konflikten en moraliskt svart-vit karaktär och uteslöt varje eftergiftspolitik. På ett djupare plan visade talet, att Bush ersatt antikommunismen, med det andra världskriget, som ideologisk referensram.

(Marginalanteckning I: Om Saddam Hussein är jämförbar med Adolf Hitler -- när upptäckte George Bush det? Vore det då inte på sin plats med en avbön för politiken före den andra augusti?)

Medlen för att bekämpa Saddam Hussein, var än så länge en kombination av diplomatiska påtryckningar, en tuff handelsblockad och en successiv uppbyggnad av ffa amerikanska styrkor i Saudiarabien.

Kruxet med denna relativt odramatiska politik var, att den skulle komma att överflyglas av andra frågor, ju mer den drog ut på tiden. Så skedde när budgetförhandlingarna i september gick från kris till kaos. Bush pressades stenhårt av demokraterna och i det egna partiet rådde myteri, lett av den republikanske inpiskaren Newt Gingrich.

Om det var något Bush utstrålade vid denna tid, var det oförmåga att staka ut en kurs för nationen -- symboliskt illustrerat av utväxlingen av "Read my lips!" mot "Read my hips!"
Denna svaghet noterades givetvis i Bagdad, vilket för Saddam Hussein måste ha bekräftat hans övertygelse att USA, när det kom till kritan, inte skulle vara berett att gå i krig. (Hans respekt för det internationella samfundets beslutsamhet kan heller inte ha stärkts, av strömmen av uppvaktande diplomater, politiker och skrivelser från statsöverhuvuden under gisslandramat.)

Det är mycket möjligt, att det inte bara var Bush som var distraherad. Schwarzkopfs styrkor var långt ifrån redo att möta Saddam, ifall han valt att angripa Saudiarabien, men han försatt denna chans.

Handelsblockaden mot Irak blev under tiden alltmer effektiv, men skulle den få någon effekt? CIA skrev i en hemlig rapport till presidenten i slutet av september, att 90 procent av handeln med Irak stoppats. Det var en framgång, men det räckte, enligt CIA, inte för att "på kort och medellång sikt" tvinga Irak ut ur Kuwait.

Det stärkte hökarna Dick Cheney och Colin Powell, vilka var skeptiska mot sanktionerna. Bush hoppades fortfarande, att Saddam skulle ta sitt förnuft till fånga, men även hans tålamod började ta slut. Newsweek uppger att Amnesty Internationals rapport om Iraks övergrepp i Kuwait, gjorde honom än mer övertygad om Saddam Husseins onda karaktär.
-Du borde läsa Amnesty Internationals rapport. Sedan kan du om för mig vad jag ska göra, sa Bush enligt tidningen till en biskop, som manade honom att ha tålamod.

Den sista oktober var general Schwarzkopf klar med sin hemliga krigsplanering för Operation Desert Storm. Den diskuterades dagen efter av presidenten och hans närmaste män: Baker, Cheney, Powell, Scowcroft och Sununu. Bush antog planen och beordrade en ökning av USAs styrkor i Saudiarabien från 230 000 till 500 000 soldater. Av partitaktiska skäl hemlighölls dessa beslut tills efter fyllnadsvalen till senaten den 6:e november.

Saddam svarade med sända ytterligare 250 000 man till Kuwait.

1 november - 16 januari

USAs militära mål var från och med november inte längre att stoppa nya aggressioner från Saddams sida, utan att befria Kuwait och krossa Iraks militära potential, inklusive landets infrastruktur. Av vad vi idag vet om Operation Desert Storm, är det uppenbart att den senare uppgiften sågs som en förutsättning för den första.

I slutet av november presenterade USA i FN en resolution om att ge de allierade rätt att använda våld mot Irak. Bushregeringens syfte var tveeggat, dels att inför världen legitimera en offensiv aktion och dels en taktik för att få den amerikanska kongressen att godkänna ett anfall på Irak. På sovjetiskt förslag sattes en tidsgräns för när Saddam måste ha lämnat Kuwait. USA föreslog 15 januari, vilket passade perfekt med Operation Desert Storm, som planerats starta den 16 januari.

Den amerikanska antikrigsrörelsen fick nytt bränsle till debatten av Bushs tal den åttonde november, där han avslöjade den nya offensiva politiken mot Irak. Överallt debatterades krig vs. sanktioner och den allmänna opinionen var klart för fortsatta sanktioner. Flera namnkunniga konservativa republikaner, liksom tre f d generalstabschefer sällade sig till krigsmotståndarnas led.

Denna diskussion fick sin klimax i början av januari under kongressens långa och emotionella debatt om "the War Powers Act", som i allt utom namnet förklarade krig mot Irak och gav presidenten de nödvändiga befogenheterna därför. Resolutionen gick igenom med liten marginal och många som röstade för den, gjorde det i hopp om att Saddam Hussein äntligen skulle fatta att det var allvar.

De militära krigsförberedelserna var nu i stort sett klara och Bush hållning kompromisslös. Det senare framgick med all önskvärd tydlighet, i det brutala brev till Saddam Hussein, James Baker fick med sig till mötet med Iraks utrikesminister Tariq Aziz i Geneve (9 januari).

Därefter fanns det ingen återvändo. Gorbatjovs försök att gripa in i elfte timman var dömda på förhand, även om Saddam Hussein skulle ha gett med sig.

För Bush gällde det nu att se till, att han när det nu ändå skulle bli krig, slog två flugor i en smäll, dvs befriade Kuwait och krossade Saddam Hussein militärt. Detta senare mål var aldrig officiellt, eftersom FN-koalitionens uppgift var att befria Kuwait och återställa freden, inte att krossa Irak militärt.
-Vad vi ville, sa en av Bush närmaste rådgivare till Newsweek, var att ta bort (Saddams) offensiva förmåga. Vi kunde inte säga det rätt ut.......men det var vad vi ville. (Se specialnumret "America At War", Spring/Summer 1991).

17 januari - 27 februari

De två veckornas flygkrig tog hand om det inofficiella krigsmålet och lade samtidigt grunden för den sensationellt snabba befrielsen av Kuwait.

200 allierade soldater omkom, mot kanske 200 000 irakiska soldater och ett okänt antal civila offer. Dessutom förstördes den ekonomiska infrastrukturen i det irakiska samhället.

Förödelsen av Irak har, enligt Samir al-Khalil, författare till boken "The Republic of Fear" och en av Saddam Husseins skarpaste kritiker, lett till att "hatet och bitterheten mot väst växer." (New York Review of Books nr 7,1991).

I USA gav segern till att börja med en stark lättnad och glädje över att man kämpat och segrat för en rättvis sak. Äntligen är Vietnamkomplexet övervunnet, förklarade Bush och hans generaler.

CNN rapporterade att amerikanerna, efter att i femton år misstrott sin regering, börjat lita på den. (I mars uttalade 52 procent av de tillfrågade i en opinionsundersökning sitt förtroende för regeringen.)

Målet och medlen

Den tyngsta skuldbördan för det lidande och förödelse kriget orsakade, faller på Saddam Hussein och hans regering, men det fritar inte de allierade, ffa USA, från deras ansvar.

Målet att försvara Saudiarabien och befria Kuwait var obestridligen rättfärdigt och i linje med FNs stadgar (art 51 om kollektivt självförsvar).

Målet att krossa Saddam Husseins militära aggressionkraft, är betydligt mer tveksamt. Hur mycket jag än ogillar Saddam Hussein, kan jag bara se ett legitimt skäl för detta mål och det är, att det skulle varit det enda sättet att befria Kuwait. Maktbalans, västs oljetillgång och intresset att förhindra aggression (preventivkrig), är enligt min mening inte tillräckliga motiv för ett angrepp. (En framtida demokratisk världsregering skulle kanske ha moralisk auktoritet för polisaktioner mot "kriminella" nationer, men vi är inte där än på ett tag.)

Givet utgångspunkten att Iraks ockupation måste hävas återstod två huvudsakliga medel: Krig och sanktioner.

Det faktum att det blev krig, betyder inte att sanktionerna misslyckats, bara att de degraderats till vad historikerna kallar en kontrafaktisk hypotes. Vi vet hur det gick, men kan bara gissa oss till hur det skulle ha kunnat gå. För att jämföra de två lösningarna får vi försöka väga deras respektive "för- och nackdelarna".

Krigets "fördelar"...

-Målen uppfylldes snabbt, vilket förkortade lidandet i Kuwait och minskade de negativa effekterna av ockupationen på världsekonomin.
-Sanktioner skulle tagit längre tid, vilket skulle försvagat alliansen och gett Saddam Hussein längre tid för att utplåna Kuwaits identitet. Vi vet inte om sanktionerna skulle lyckats. (Saddam Hussein har visat stor tolerans för andras lidande.)
-Kriget gav en bestående fysisk försvagning av Iraks krigsmakt. Det kommer att ta lång tid innan landet kan hota sina grannar igen. (Fast det är inte omöjligt! Jfr Tyskland efter första världskriget.)
-Kriget skapade politisk legitimitet åt segrarna; ett politiskt kapital, som kan "investeras" i inrikes- och utrikespolitiken. Detta kan låta cyniskt, men frågan är om inte sanktionernas brist på glamour bidragit till deras impopularitet och problemen med att upprätthålla dem.
...och sanktionernas
-Sanktionerna framstår som en relativt human metod, förutsatt att lidandet i Kuwait inte gör en militär operation nödvändig. Sanktionerna åstadkommer mindre permanent förstörelse.
-Varje krig är ett högriskprojekt, vars utgång ingen känner på förhand. Det bör rimligen vara en avhållande faktor. Sanktioner kan däremot gradvis anpassas till målet. Det går att undanta t ex läkemedel och dylikt från sanktioner, vilket minimerar lidandet hos dem man inte vill skada. Det är svårt att avsluta ett krig, medan sanktioner kan avbrytas med ett penndrag.
-Kriget distraherade USA och dess president från att ta itu med en rad överhängande problem på hemmaplan. Kriget innebar en förlust av produktivt arbete och det förbrukade mängder av produktiva resurser, t ex civila transportplan i militär drift och destruktiva resurser som t ex krigsmateriel. (Marginalanteckning II: Det faktum att USA fick Japan, Tyskland, Kuwait och Saudiarabien att - mer än väl - ersätta dess kostnader, innebar att Bush blev pionjär för ett nytt internationellt skattestystem!)
-Kriget skapade en tendens till politisk likriktning i USA, illustrerad av angreppen på CNN. Detta var bara en underström, men pekar ändå på faran av den ideologisering av politiken, som följer med krig. Resultatet blir lägre kvalitet på informationsutbytet och sämre beslut.
-Saddam Husseins antändande av Kuwaits oljekällor, samt det stora oljeutsläppet i Persiska Viken, hade förmodligen inte inträffat om sanktionspolitiken fortsatt. Krigets enorma ekonomiska och ekologiska kostnader måste därför bokföras på Operation Desert Storms utgiftssida.
-Kriget utlöste inbördeskrig i norra och södra Irak, vilket skördar stora offer. Skulden ligger även här främst på Saddam, men det hindrar inte att en alternativ politik kunde gett ett bättre resultat.

Rätt, men fel

Sammanvägningen av argumenten för och emot kriget måste med nödvändighet bli en subjektiv akt, där vi tyvärr inte har någon rät moralisk måttstock till hjälp.

Även om vi skulle komma till slutsatsatsen att kriget var nödvändigt måste vi fråga oss om det också var nödvändigt att bomba Irak tillbaka till en "förindustriell nivå"? Ja, för att spara allierade liv, säger krigets proponenter, med samma argument som användes för att försvara atombomberna över Hiroshima och Nagasaki. De kan också invända att vi är efterkloka; att krig inte förs med facit i hand. Målet var inte att döda hundratusentals irakier.

Vad visste Bush och hans generaler om de verkliga styrkeförhållandena när de fattade sina beslut? Gav de medvetet en överdriven bild av fiendens styrka och hans förmåga att använda giftgas? Det kommer att dröja länge innan vi får veta hur det verkligen förhöll sig.

Återigen tvingas vi tro. Själv har jag svårt att tänka mig att Schwarzkopf & Co., helt enkelt manipulerade världen. Det borde ha läckt ut till pressen. Jag är mer benägen att tro, att de fångades av den demonbild av Saddam Hussein och hans armé, de själva varit med att skapa. Rädslan för stora egna offer och dess effekt på opinionen (Vietnam-syndromet!), drev dem att inte ta några risker. (Pentagon hade bl a beställt 16 000 likpåsar, s k bodybags från ett företag i New Jersey.)

Men om det var skälet att de bombade Irak bortom det moraliskt försvarbara, kanske de inte borde varit så heta på gröten till att börja med.

Just den snabba segern i markkriget och den extrema disproportionen i antalet offer, gör det svårt att tro, att bombkriget bedrevs enbart för att befria Kuwait. Det förefaller istället, som om det fördes utifrån det andra och moraliskt ogiltiga målet, att krossa Saddam Hussein.

För mig framstår Bush politik för att häva ockupationen av Irak, som välmenande, men oklok.
Anthony Lewis, kolumnist i New York Times, går ett steg längre:
-I en kolumn jag publicerade 25 januari skrev jag, att det var ett rättfärdigt krig, även om det inte var klokt. Jag hade fel. Målet var rättfärdigt -- att upphäva Saddam Husseins aggression. Men kriget var mer än oklokt. När hurraropen avtar kommer verkligheten att stå kvar: en oproportionerlig förstörelse och en politisk abdikation. (23 mars 1991. Lewis syftar på George Bushs brist på vision av vad som skulle hända efter kriget, min anm HS.)

Vi ska i rättvisans namn inte glömma, att president Bush inte tvekade att axla ansvaret i en konflikt, som gällde grundläggande moraliska värden för det internationella samfundet. Han och hans team visade prov på stor skicklighet i missionens utförande och Kuwait är idag fritt.

Att segern ändå lämnade en bitter eftersmak, berodde på att Bush begick två allvarliga politiska misstag.

Det första var jämförelsen med Hitler, vilket låste fast hans perspektiv vid det andra världskrigets svart-vita modell. Vår tids Hitler måste bort, kosta vad det kosta vill. Men Saddam Hussein är betydligt mer lik Stalin och jag tror att den insikten hade lett till en mer realistisk och långsiktig strategi från USAs sida. (Eftersom en jämförelse med Stalin, skulle kunnat störa relationen med Sovjet, hade det nog varit bäst att inte spela upp den offentligt.)

Det andra var, att han var alltför villig att låna generalerna sitt öra, vilka dammade av gamla krigsplaner från det kalla kriget och pressade på för att snabbt få så många soldater som möjligt på plats, för att inte upprepa "misstagen från Vietnam".

Få insåg det då, men med över hundratusen amerikanska soldater trampande i ökensanden var sanktionspolitiken i stort sett dömd. Det gick inte, av praktiska och ekonomiska skäl, att hålla så stora styrkor i Saudiarabien under en lång tid. Experterna pekade ganska snart ut februari 1991 som avgörandets månad, för sedan väntade ökenstormarna.

Om Bush istället valt att ffa sätta in flyg- och flottstyrkor för att övervaka blockaden och förhindra en invasion av Saudiarabien, hade han behållit sin handlingsfrihet. (Vi vet idag vad flygvapnet kan åstadkomma! Bush och hans rådgivare var knappast okunniga om dess potential.). Han kunde då fortsätta hålla trycket uppe och ändå haft möjligheten att ta till kriget som sista utväg. Han hade haft tid på sig

Den nya värdsordning George Bush önskade sig, hade då kanske blivit mer än en hägring över ökensanden.

Hans Sandberg
West Windsor, NJ
10 april 1991

Superdatorer spårar växthuseffekten

(Denna artikel publicerades i Datornytt sommaren 1990)
Syukuro Manabe

Klimatologen Syukuro Manabe är inte stor i maten, men hans aptit för data vet knappast några gränser. Då hjälper det att ha tillgång till en Cray Y-MP8/832. Men ska denna superdator för 130 miljoner kr kunna radera ut osäkerheten om växthuseffekten?

Mänskligheten har sedan 1800-talet pumpat ut alltmer koldioxid, metangaser och klorväten i atmosfären, med följd att värme som annars skulle försvinna ut i rymden "låses inne". Detta är den s k växthuseffekten, som enligt många forskare kan komma att föröda klimatet på Jorden.

Det råder en het debatt om växthuseffekten och ett snabbt växande politiskt intresse. Är den en realitet och hur snabbt går isåfall uppvärmningen? Forskarna litar alltmer till superdatorer för att besvara sådana frågor.
-Jag kan inte föreställa mig den moderna vetenskapen om atmosfären och klimatläran utan datorer, säger doktor Syukuro Manabe när jag träffar honom i Princeton i slutet på maj.

Han har jobbat med avancerade datormodeller för klimatstudier i ett drygt kvartssekel. 1966 lyckades han tillsammans med Richard T. Wetherald hjälp av datorsimuleringar, visa att Jordens medeltemperatur skulle öka med 4 grader Fahrenheit om halten CO2 (koldioxid) i jordatmosfären fördubblades (jämfört med tiden före industrialiseringen).


Richard T. Wetherald

Manabe är idag chef för forskningen kring växthuseffekten vid Geophysical Fluid Dynamics Laboratory (GFDL, det geofysiska laboratoriet för flödesdynamik) i Princeton, New Jersey. Det är ett av USAs främsta klimatologiska forskningscentra och tillhör National Oceanic and Atmospheric Administration, som lyder under USAs handelsdepartement.

GFDL är inte lika stort som National Center for Atmospheric Research (NCAR) i Boulder, Kolorado, men litenhet är inte alltid en nackdel.
-Jag hade över hundra timmar superdatortid förra månaden, säger Ronald J. Stouffer.
Han är en av en handfull forskare i Manabes grupp. De har sedan mitten på maj haft privilegiet att, via sina Sun-stationer, få arbeta mot en av Crays största datorer. För tillfället har de all datorkraft de kan önska sig. Om det är något de önskar sig så är det mer kapacitet att lagra data och bättre redskap för att analysera dem.
-Det ska bli bättre med den saken, försäkrar Lou Umscheid, som är GFDLs systemansvarig. Just nu har man faktiskt en grafisk arbetstation från Silicon Graphics inne för demonstration.
-Vi inser att vi behöver dagens mest avancerade tekniker för analys av de mängder av data som kommer ut från superdatorn, säger han. Problemet är att vi inte har programvara för våra speciella applikationer. Det är en hel del anpassningsarbete som måste göras.
-Det kommer att ta tid innan vi har tredimensionell grafik, färg och så vidare, men vi kan fortfarande göra väldigt mycket med Sun-stationerna, säger Umscheid.

Själv har Syukuro Manabe paradoxalt nog ganska lite direktkontakt med datorer. Han är ensam om att inte ha någon arbetsstation och säger sig mest gå omkring och bolla frågor till medlemmarna i gruppen. Han berättar att han en gång ansågs gå för långt i att använda datorer och byggde för komplicerade klimatmodeller. Idag är det snarast tvärtom.
-Det är inte jag som har ändrat mig, försäkrar han.

Vilken roll spelar superdatorer för vår kunskap om växthuseffekten, frågar jag.
-Vi försöker följa cirkulationen i atmosfären, som styrs av fysikaliska lagar, med hjälp av hydrodynamiska ekvationer. Vi behöver superdatorerna för att kunna beräkna dessa ekvationer så exakt som möjligt.


Syukuro Manabe

Forskarna på GDFL använder en teoretisk modell som beskriver utvecklingen i atmosfären med hjälp av ett tänkt rutnät över jordytan. Flöden i och mellan rutnätets "klimatlådor" bestämmer det globala klimatet. Det är detta man kallar hydrodynamik.

Manabe säger att nästa mål i modellbygget är att integrera utvecklingen i atmosfären med den i världshaven. De senare har en mycket stor betydelse för klimatet eftersom de suger upp, omfördelar (ytströmmar och djupshavsströmmar) och avger stora mängder värme.
-Ju snabbare superdatorer vi har desto högre upplösning kan vi använda i våra beräkningar, vilket ger mer precisa svar, säger han.

Hittills har man använt ett rutnät där varje ruta varit 400 gånger 400 km. Den nya Craydatorn gör det möjligt att använda ett dubbelt så finmaskigt nät, med 200 gånger 200 kms bas.
-Vi använder exakt samma matematiska operation för varje atmosfärisk "låda", varför detta är en idealisk situation för datorer med parallella processorer, säger Manabe. Därför kommer vi troligen att gå över till massivt parallella datorer i framtiden.

Han tänker på maskiner som Connection Machine från Thinking Machines, vilken har drygt 65.000 enkla processorer, men bara kostar bråkdelen av en Cray.


Syukuro Manabe

Varför har ni inte redan gjort det?
-Vi vill låta andra vara försökskaniner, så att vi kan lära av deras erfarenheter! Vi vill inte göra misstagen. Ett annat skäl är att Cray Y-MP är mer mångsidig.
-Kraftfullare datorer ger oss en bättre förståelse (för vad som sker i modellen), säger han. Istället för att genomföra ett experiment, kan vi genomföra tio. Om du har åtta processorer kan du genomföra åtta experiment samtidigt. Du kan genomföra känslighetsstudier genom att variera parametrar. Du kan studera vilken roll olika parametrar spela för klimatet, vilket hjälper dig förstå återkopplingar i systemet (s k "feedback").

Forskningen går framåt med ständigt ökade prestanda hos datorerna, men Manabe varnar för övertro på vad datorerna kan åstadkomma.
-Folk frågar oss om vi kan förbättra exaktheten i modellen med kraftigare datorer. Jag svarar ja, men det är starkt missledande att säga att det är det enda vi kan göra, säger han.

Den klimatmodell Manabes grupp arbetar på består av två delar. Den ena innehåller hydrodynamiska ekvationer som beskriver kända fysikaliska sammanhang. Här ger bättre datorer i allmänhet bättre resultat.
Den andra delen rymmer komponenter, som är mindre kända eller inte lika lätt låter sig beskrivas i termer av fysikens lagar. Det finns många sorters "feedback" mellan jordytan, atmosfären och oceanerna, som erbjuder mycket svåra problem för forskarna och deras datormodeller.
-Hur påverkar t ex stackmoln tillståndet i atmosfären? Hur behandlar man värmeutväxling mellan jordytan och atmosfären? Jordytan är täckt av träd och mark vilket gör att det blir väldigt komplicerat, säger Manabe.
-Dessa problem kan inte lösas genom mer datorkraft. Vi måste utföra fältexperiment, teoretiska studier, diagnostiska studier för att komma underfund hur vi ska beskriva dessa processer i våra modeller, säger Manabe.
-Vi kommer att ha kvar osäkerheter om prognoserna om det framtida klimatet mycket länge, säger han.

För alltid?
-Ja! Anta att du har en perfekt modell. Men hur kan du veta om den är perfekt, när varje modell är en förenklad version av verkligheten. Du vet inte vilken effekt den förenklingen har på din förutsägelse. Hur värdera effekten av din okunskap om de delar där vi inte tillräckligt känner till de fysiska lagarna?


Datorn är ett tveeggat svärd säger Syukuro Manabe.

Han varnar för en tendens att svara på osäkerheten genom att föra in alltfler stödantaganden i modellen.
-Datorn är mäktig, men ett tveeggat svärd. Den kan skada oss! Trenden idag är att man stoppar in så mycket så möjligt i modellerna, nu när datorerna blivit så kraftfulla. Detta utan att riktigt förstå konsekvenserna.
-Jag är oroad över den okontrollerade marschen mot "komplistiska" modeller. Simplistiska modeller är också farliga, men just nu är jag mer bekymrad för "komplistiska" människor.
-Folk stoppar in allt de kan se genom fönstret, säger Manabe. Det går inte med hydrodynamiska ekvationerna, men om du talar om markprocesser, stackmoln och annat som vi inte vet hur man ska hantera, kan man stoppa in alla möjliga antaganden i modellen. Man skapar mycket komplicerade algoritmer, men vem vet hur många programmeringsfel det finns i modellen?
-Folk tror att man kan göra ett stort experiment där man tar med allting, liksom man kastar in ingredienser i en pizza. Jag gillar inte sådana idéer.
-Sedan låter de modellen göra en godtycklig förutsägelse och förklarar att detta är den mest sofistikerade, komplicerade modellen i världen. Den måste därför vara riktig.
-Men det viktiga är att förstå vad som sker! Därför måste man göra modellen så enkel som möjligt.
-Om du får en förutsägelse fast du inte begriper vad som pågår i hans modell...kan du tro på den?
-Ingen ska tro att världens mest komplicerade modell kommer att låta oss gå till berget Sinai likt en annan Moses och få svaret från Gud, säger han sarkastiskt.
Riskerar det det starka politiska intresset att korrumpera forskningen om växthuseffekten?
-Ja, på så sätt att folk får så bråttom att de inte tycker sig ha tid att försöka förstå vad de sysslar med. Folk reser för mycket (för att hålla tal på konferenser).
-Vi har en så vacker dator. För att den ska vara mödan värd är det bäst att vi sitter vid våra skrivbord och gör vårt jobb.

Hans Sandberg

Svenska Akademin ringer Syukoro Manabe om Nobelpriset i fysik.   

Stora famnen för Windows 3.0

Denna rapport publicerades först i Datornytt sommaren 1990.

Sällan har väl en produkt varit så välkommen som Windows 3.0. Det märktes inte minst 22 maj när Microsofts Bill Gates bjöd på matiné i New Yorks teaterdistrikt.

-Den ökade komplexiteten hotar göra den personliga databehandlingen lite opersonlig. Det grafiska gränssnittet är avgörande för att göra persondatorn till allas redskap, sa Bill Gates.

Wall Street var med på noterna och kickade upp priset på aktien 1,25 dollar. Och om man ska döma av omdömena i fackpressen, som i många fall mot tysthetslöfte haft gott om tid att förhandsstudera det nya "fönsterprogrammet", har man lyckats över förväntan. Microsoft har också lyckats mobilisera ett 50-tal programvaruföretag som lovat att ta fram eller anpassa existerande program för Windows 3.0. En 30-tal PC-företag (dock inte IBM och Compaq!) har beslutat att gratis packa med Windows i alla datorer de säljer.

Byte, PC Week, Infoworld och Computerworld -- alla stämmer de upp lovsånger till Windows 3.0.

Borta är den förkättrade 640 KB-gränsen och borta är -- om man så vill -- livet med en DOS-prompt. (Dvs c:>). För den snabbt växande gruppen som kör 386-datorer väntar nu en ny värld med virtuella minnen och enkel fleruppdragskörning. Men som New York Times dataskribent Peter Lewis påpekar är den "hemska sanningen" den, att vi för att kunna använda Windows 3.0:s grafiska fönsterteknik fullt ut måste köpa nya applikationsprogram. För att fullt utnyttja Windows 3.0 på en 386-maskin måste vi också kasta ut en hel del pengar på att köpa mer RAM-minne.

När det gällde den känsliga frågan om hur Microsofts kraftoffensiv för Windows 3.0 påverkar satsningen på OS/2, sa Gates av naturliga skäl inte mycket. Bara att han väntade sig ökat intresse för OS/2 allteftersom kunderna skaffar sig alltmer kraftfulla datorer. (Det finns många tycker att Microsoft spelat dubbelt. Konkurrenter har lockats att satsa stora pengar på att utveckla program för OS/2, som har väldigt få användare och vars 32-bitars version, 2.0 fortfarande ligger bortanför horisonten. De fruktar att Windows 3.0 ska göra deras investeringar i OS/2 värdelös.)

Succén för Windows kom nästan samtidigt med beskedet att Bill Gates ärkerival Jim Manzis (Lotus) äktenskapsplaner med Novells Jim Noorda kraschat. Därmed var den tuffaste utmaningen på länge mot Microsofts maktställning undanröjd, åtminstone för tillfället.

Världens rikaste, om än kanske inte charmigaste, ungkarl har återigen tagit hem spelet.

Hans Sandberg

Twenty years later: The launch of Windows 7

Chicagoforskare bevisar global uppvärmning (1990)

(En nyhetsrapport för Ny Teknik 26 jan 1990)

Två Chicagoforskare, Veerabhadran Ramanathan och Ameet Raval, har i tidningen Nature lagt fram vad de hävdar är avgörande empiriska bevis för teorin om global uppvärmning. De stöder sig på satellitmätningar av jordens atmosfär 1985-86 gjorda inom ramen för projektet ERBE (Earth Radiation Budget Experiment).

Jordens atmosfär tar normalt till sig solens strålning och upprätthåller den globala energibalansen genom att energi skickas tillbaka ut i rymden i form av infraröd och långvågig strålning. Jordens atmosfär är, skriver forskarna i Nature, kallare än jordytan varför den absorberar mer energi än den sänder ut. Det är skillnaden mellan den energi atmsofären suger upp och den som den gör sig av med som kallas växthuseffekten.

Många forskare har varnat för att luftföroreningarna ökar den energimängd som stannar kvar i jordatmosfären, med en succesiv uppvärmning av klimatet som följd. Detta befaras leda till utbredning av öknar och ökad nedsmältning av polarisen.

Genom mätningar av atmosfärens temperatur och oceanernas avdunstning anser sig Chicagoforskarna för första gången ha fått fram direkta bevis för att vattenånga i luften förstärker effekten av luftföroreningar.
-Utan en sådan förstärkning genom vattenånga, skulle den framtida globala uppvärmingen vara obetydlig, säger dr Ramanathan till New York Times (14/12-89).


Syukuro Manabe

En annan framstående amerikansk klimatolog, doktor Syukuro Manabe vid Princetons universitet, säger till Ny Teknik att Chicagoforskarnas upptäckt stärker förtroendet för växthuseffekten.
-Men man kan aldrig vara hundraprocentigt säker då det gäller matematiska modeller, säger Manabe som själv uppställde hyptosen om vattenångans betydelse 1967.

Han jämför klimatmodellerna med väderprognoser, som de flesta av oss, vis av erfarenheten, tar med en nypa salt. Men problemet med klimatologiska modeller är enligt Manabe, att man bara kan testa en prognos under loppet av en mansålder. En annan framstående klimatolog, doktor Richard Lindzen vid Massachussetts Institute of Technology, förhåller sig dock skeptisk.
-De visar inte vad man påstår att de visar, säger han.

Chicagoforskarnas modell räknar enligt Lindzen bara med att energi försvinner uppåt.
-Problemet är att regioner exporterar värme sidledes, säger han.
-Modellerna är inte tillförlitliga. Ändå talar man om växthuseffekten som den överhängande faran. Den kan vara farlig, men den kan också användas för att förstöra den vetenskapliga atmosfären, säger Lindzen.

Ny Teknik har utan framgång sökt Ramanthan och Raval för en kommentar till Lindzens kritik.

Hans Sandberg