Superdatorer spårar växthuseffekten

(Denna artikel publicerades i Datornytt sommaren 1990)
Syukuro Manabe

Klimatologen Syukuro Manabe är inte stor i maten, men hans aptit för data vet knappast några gränser. Då hjälper det att ha tillgång till en Cray Y-MP8/832. Men ska denna superdator för 130 miljoner kr kunna radera ut osäkerheten om växthuseffekten?

Mänskligheten har sedan 1800-talet pumpat ut alltmer koldioxid, metangaser och klorväten i atmosfären, med följd att värme som annars skulle försvinna ut i rymden "låses inne". Detta är den s k växthuseffekten, som enligt många forskare kan komma att föröda klimatet på Jorden.

Det råder en het debatt om växthuseffekten och ett snabbt växande politiskt intresse. Är den en realitet och hur snabbt går isåfall uppvärmningen? Forskarna litar alltmer till superdatorer för att besvara sådana frågor.
-Jag kan inte föreställa mig den moderna vetenskapen om atmosfären och klimatläran utan datorer, säger doktor Syukuro Manabe när jag träffar honom i Princeton i slutet på maj.

Han har jobbat med avancerade datormodeller för klimatstudier i ett drygt kvartssekel. 1966 lyckades han tillsammans med Richard T. Wetherald hjälp av datorsimuleringar, visa att Jordens medeltemperatur skulle öka med 4 grader Fahrenheit om halten CO2 (koldioxid) i jordatmosfären fördubblades (jämfört med tiden före industrialiseringen).


Richard T. Wetherald

Manabe är idag chef för forskningen kring växthuseffekten vid Geophysical Fluid Dynamics Laboratory (GFDL, det geofysiska laboratoriet för flödesdynamik) i Princeton, New Jersey. Det är ett av USAs främsta klimatologiska forskningscentra och tillhör National Oceanic and Atmospheric Administration, som lyder under USAs handelsdepartement.

GFDL är inte lika stort som National Center for Atmospheric Research (NCAR) i Boulder, Kolorado, men litenhet är inte alltid en nackdel.
-Jag hade över hundra timmar superdatortid förra månaden, säger Ronald J. Stouffer.
Han är en av en handfull forskare i Manabes grupp. De har sedan mitten på maj haft privilegiet att, via sina Sun-stationer, få arbeta mot en av Crays största datorer. För tillfället har de all datorkraft de kan önska sig. Om det är något de önskar sig så är det mer kapacitet att lagra data och bättre redskap för att analysera dem.
-Det ska bli bättre med den saken, försäkrar Lou Umscheid, som är GFDLs systemansvarig. Just nu har man faktiskt en grafisk arbetstation från Silicon Graphics inne för demonstration.
-Vi inser att vi behöver dagens mest avancerade tekniker för analys av de mängder av data som kommer ut från superdatorn, säger han. Problemet är att vi inte har programvara för våra speciella applikationer. Det är en hel del anpassningsarbete som måste göras.
-Det kommer att ta tid innan vi har tredimensionell grafik, färg och så vidare, men vi kan fortfarande göra väldigt mycket med Sun-stationerna, säger Umscheid.

Själv har Syukuro Manabe paradoxalt nog ganska lite direktkontakt med datorer. Han är ensam om att inte ha någon arbetsstation och säger sig mest gå omkring och bolla frågor till medlemmarna i gruppen. Han berättar att han en gång ansågs gå för långt i att använda datorer och byggde för komplicerade klimatmodeller. Idag är det snarast tvärtom.
-Det är inte jag som har ändrat mig, försäkrar han.

Vilken roll spelar superdatorer för vår kunskap om växthuseffekten, frågar jag.
-Vi försöker följa cirkulationen i atmosfären, som styrs av fysikaliska lagar, med hjälp av hydrodynamiska ekvationer. Vi behöver superdatorerna för att kunna beräkna dessa ekvationer så exakt som möjligt.


Syukuro Manabe

Forskarna på GDFL använder en teoretisk modell som beskriver utvecklingen i atmosfären med hjälp av ett tänkt rutnät över jordytan. Flöden i och mellan rutnätets "klimatlådor" bestämmer det globala klimatet. Det är detta man kallar hydrodynamik.

Manabe säger att nästa mål i modellbygget är att integrera utvecklingen i atmosfären med den i världshaven. De senare har en mycket stor betydelse för klimatet eftersom de suger upp, omfördelar (ytströmmar och djupshavsströmmar) och avger stora mängder värme.
-Ju snabbare superdatorer vi har desto högre upplösning kan vi använda i våra beräkningar, vilket ger mer precisa svar, säger han.

Hittills har man använt ett rutnät där varje ruta varit 400 gånger 400 km. Den nya Craydatorn gör det möjligt att använda ett dubbelt så finmaskigt nät, med 200 gånger 200 kms bas.
-Vi använder exakt samma matematiska operation för varje atmosfärisk "låda", varför detta är en idealisk situation för datorer med parallella processorer, säger Manabe. Därför kommer vi troligen att gå över till massivt parallella datorer i framtiden.

Han tänker på maskiner som Connection Machine från Thinking Machines, vilken har drygt 65.000 enkla processorer, men bara kostar bråkdelen av en Cray.


Syukuro Manabe

Varför har ni inte redan gjort det?
-Vi vill låta andra vara försökskaniner, så att vi kan lära av deras erfarenheter! Vi vill inte göra misstagen. Ett annat skäl är att Cray Y-MP är mer mångsidig.
-Kraftfullare datorer ger oss en bättre förståelse (för vad som sker i modellen), säger han. Istället för att genomföra ett experiment, kan vi genomföra tio. Om du har åtta processorer kan du genomföra åtta experiment samtidigt. Du kan genomföra känslighetsstudier genom att variera parametrar. Du kan studera vilken roll olika parametrar spela för klimatet, vilket hjälper dig förstå återkopplingar i systemet (s k "feedback").

Forskningen går framåt med ständigt ökade prestanda hos datorerna, men Manabe varnar för övertro på vad datorerna kan åstadkomma.
-Folk frågar oss om vi kan förbättra exaktheten i modellen med kraftigare datorer. Jag svarar ja, men det är starkt missledande att säga att det är det enda vi kan göra, säger han.

Den klimatmodell Manabes grupp arbetar på består av två delar. Den ena innehåller hydrodynamiska ekvationer som beskriver kända fysikaliska sammanhang. Här ger bättre datorer i allmänhet bättre resultat.
Den andra delen rymmer komponenter, som är mindre kända eller inte lika lätt låter sig beskrivas i termer av fysikens lagar. Det finns många sorters "feedback" mellan jordytan, atmosfären och oceanerna, som erbjuder mycket svåra problem för forskarna och deras datormodeller.
-Hur påverkar t ex stackmoln tillståndet i atmosfären? Hur behandlar man värmeutväxling mellan jordytan och atmosfären? Jordytan är täckt av träd och mark vilket gör att det blir väldigt komplicerat, säger Manabe.
-Dessa problem kan inte lösas genom mer datorkraft. Vi måste utföra fältexperiment, teoretiska studier, diagnostiska studier för att komma underfund hur vi ska beskriva dessa processer i våra modeller, säger Manabe.
-Vi kommer att ha kvar osäkerheter om prognoserna om det framtida klimatet mycket länge, säger han.

För alltid?
-Ja! Anta att du har en perfekt modell. Men hur kan du veta om den är perfekt, när varje modell är en förenklad version av verkligheten. Du vet inte vilken effekt den förenklingen har på din förutsägelse. Hur värdera effekten av din okunskap om de delar där vi inte tillräckligt känner till de fysiska lagarna?


Datorn är ett tveeggat svärd säger Syukuro Manabe.

Han varnar för en tendens att svara på osäkerheten genom att föra in alltfler stödantaganden i modellen.
-Datorn är mäktig, men ett tveeggat svärd. Den kan skada oss! Trenden idag är att man stoppar in så mycket så möjligt i modellerna, nu när datorerna blivit så kraftfulla. Detta utan att riktigt förstå konsekvenserna.
-Jag är oroad över den okontrollerade marschen mot "komplistiska" modeller. Simplistiska modeller är också farliga, men just nu är jag mer bekymrad för "komplistiska" människor.
-Folk stoppar in allt de kan se genom fönstret, säger Manabe. Det går inte med hydrodynamiska ekvationerna, men om du talar om markprocesser, stackmoln och annat som vi inte vet hur man ska hantera, kan man stoppa in alla möjliga antaganden i modellen. Man skapar mycket komplicerade algoritmer, men vem vet hur många programmeringsfel det finns i modellen?
-Folk tror att man kan göra ett stort experiment där man tar med allting, liksom man kastar in ingredienser i en pizza. Jag gillar inte sådana idéer.
-Sedan låter de modellen göra en godtycklig förutsägelse och förklarar att detta är den mest sofistikerade, komplicerade modellen i världen. Den måste därför vara riktig.
-Men det viktiga är att förstå vad som sker! Därför måste man göra modellen så enkel som möjligt.
-Om du får en förutsägelse fast du inte begriper vad som pågår i hans modell...kan du tro på den?
-Ingen ska tro att världens mest komplicerade modell kommer att låta oss gå till berget Sinai likt en annan Moses och få svaret från Gud, säger han sarkastiskt.
Riskerar det det starka politiska intresset att korrumpera forskningen om växthuseffekten?
-Ja, på så sätt att folk får så bråttom att de inte tycker sig ha tid att försöka förstå vad de sysslar med. Folk reser för mycket (för att hålla tal på konferenser).
-Vi har en så vacker dator. För att den ska vara mödan värd är det bäst att vi sitter vid våra skrivbord och gör vårt jobb.

Hans Sandberg

Svenska Akademin ringer Syukoro Manabe om Nobelpriset i fysik.   

Stora famnen för Windows 3.0

Denna rapport publicerades först i Datornytt sommaren 1990.

Sällan har väl en produkt varit så välkommen som Windows 3.0. Det märktes inte minst 22 maj när Microsofts Bill Gates bjöd på matiné i New Yorks teaterdistrikt.

-Den ökade komplexiteten hotar göra den personliga databehandlingen lite opersonlig. Det grafiska gränssnittet är avgörande för att göra persondatorn till allas redskap, sa Bill Gates.

Wall Street var med på noterna och kickade upp priset på aktien 1,25 dollar. Och om man ska döma av omdömena i fackpressen, som i många fall mot tysthetslöfte haft gott om tid att förhandsstudera det nya "fönsterprogrammet", har man lyckats över förväntan. Microsoft har också lyckats mobilisera ett 50-tal programvaruföretag som lovat att ta fram eller anpassa existerande program för Windows 3.0. En 30-tal PC-företag (dock inte IBM och Compaq!) har beslutat att gratis packa med Windows i alla datorer de säljer.

Byte, PC Week, Infoworld och Computerworld -- alla stämmer de upp lovsånger till Windows 3.0.

Borta är den förkättrade 640 KB-gränsen och borta är -- om man så vill -- livet med en DOS-prompt. (Dvs c:>). För den snabbt växande gruppen som kör 386-datorer väntar nu en ny värld med virtuella minnen och enkel fleruppdragskörning. Men som New York Times dataskribent Peter Lewis påpekar är den "hemska sanningen" den, att vi för att kunna använda Windows 3.0:s grafiska fönsterteknik fullt ut måste köpa nya applikationsprogram. För att fullt utnyttja Windows 3.0 på en 386-maskin måste vi också kasta ut en hel del pengar på att köpa mer RAM-minne.

När det gällde den känsliga frågan om hur Microsofts kraftoffensiv för Windows 3.0 påverkar satsningen på OS/2, sa Gates av naturliga skäl inte mycket. Bara att han väntade sig ökat intresse för OS/2 allteftersom kunderna skaffar sig alltmer kraftfulla datorer. (Det finns många tycker att Microsoft spelat dubbelt. Konkurrenter har lockats att satsa stora pengar på att utveckla program för OS/2, som har väldigt få användare och vars 32-bitars version, 2.0 fortfarande ligger bortanför horisonten. De fruktar att Windows 3.0 ska göra deras investeringar i OS/2 värdelös.)

Succén för Windows kom nästan samtidigt med beskedet att Bill Gates ärkerival Jim Manzis (Lotus) äktenskapsplaner med Novells Jim Noorda kraschat. Därmed var den tuffaste utmaningen på länge mot Microsofts maktställning undanröjd, åtminstone för tillfället.

Världens rikaste, om än kanske inte charmigaste, ungkarl har återigen tagit hem spelet.

Hans Sandberg

Twenty years later: The launch of Windows 7

Chicagoforskare bevisar global uppvärmning (1990)

(En nyhetsrapport för Ny Teknik 26 jan 1990)

Två Chicagoforskare, Veerabhadran Ramanathan och Ameet Raval, har i tidningen Nature lagt fram vad de hävdar är avgörande empiriska bevis för teorin om global uppvärmning. De stöder sig på satellitmätningar av jordens atmosfär 1985-86 gjorda inom ramen för projektet ERBE (Earth Radiation Budget Experiment).

Jordens atmosfär tar normalt till sig solens strålning och upprätthåller den globala energibalansen genom att energi skickas tillbaka ut i rymden i form av infraröd och långvågig strålning. Jordens atmosfär är, skriver forskarna i Nature, kallare än jordytan varför den absorberar mer energi än den sänder ut. Det är skillnaden mellan den energi atmsofären suger upp och den som den gör sig av med som kallas växthuseffekten.

Många forskare har varnat för att luftföroreningarna ökar den energimängd som stannar kvar i jordatmosfären, med en succesiv uppvärmning av klimatet som följd. Detta befaras leda till utbredning av öknar och ökad nedsmältning av polarisen.

Genom mätningar av atmosfärens temperatur och oceanernas avdunstning anser sig Chicagoforskarna för första gången ha fått fram direkta bevis för att vattenånga i luften förstärker effekten av luftföroreningar.
-Utan en sådan förstärkning genom vattenånga, skulle den framtida globala uppvärmingen vara obetydlig, säger dr Ramanathan till New York Times (14/12-89).


Syukuro Manabe

En annan framstående amerikansk klimatolog, doktor Syukuro Manabe vid Princetons universitet, säger till Ny Teknik att Chicagoforskarnas upptäckt stärker förtroendet för växthuseffekten.
-Men man kan aldrig vara hundraprocentigt säker då det gäller matematiska modeller, säger Manabe som själv uppställde hyptosen om vattenångans betydelse 1967.

Han jämför klimatmodellerna med väderprognoser, som de flesta av oss, vis av erfarenheten, tar med en nypa salt. Men problemet med klimatologiska modeller är enligt Manabe, att man bara kan testa en prognos under loppet av en mansålder. En annan framstående klimatolog, doktor Richard Lindzen vid Massachussetts Institute of Technology, förhåller sig dock skeptisk.
-De visar inte vad man påstår att de visar, säger han.

Chicagoforskarnas modell räknar enligt Lindzen bara med att energi försvinner uppåt.
-Problemet är att regioner exporterar värme sidledes, säger han.
-Modellerna är inte tillförlitliga. Ändå talar man om växthuseffekten som den överhängande faran. Den kan vara farlig, men den kan också användas för att förstöra den vetenskapliga atmosfären, säger Lindzen.

Ny Teknik har utan framgång sökt Ramanthan och Raval för en kommentar till Lindzens kritik.

Hans Sandberg

Superdator i Princeton skapar framtidens TV

(Datornytt sommaren 1990).

Herb Taylor, Curtis Carlson och Stanley Knight.

"Om Cray skulle arbeta med video skulle den behöva vara 100 gånger så snabb," säger Curtis R. Carlson, chef för forskningen om informationssystem vid David Sarnoff Research Center. Alltså byggde man videosuperdatorn Princeton Engine.

Här på Sarnoff Center i Princeton, New Jersey har en stor del av allas vår vardag uppfunnits: Färgteven, videobandspelaren, MOS och CMOS-tekniken för halvledare, LCD-tekniken, CCD-sensorn i din videokamera är några exempel. Sarnoff fick sitt namn efter David Sarnoff, den fattige immigrantpojken från Ukraina som blev chef för Radio Corporation of America (RCA).

Sarnoff Center övergick i General Electrics ägo när RCA sålde sin division för konsumentelektronik 1986. GE behövde inte två centrala forskningscentra och skänkte därför labbet till SRI-International i Kalifornien.

Nuvarande chefen James J. Tietjen försöker återskapa något av den anda som rådde under general Sarnoffs tid och som gjorde labbet världsberömt. Det är ett måste nu när man är ett privatägt kontraktslabb, som snart måste stå på egna ben när GEs subsidier tar slut.
Det var i arbetet med nästa generations TV-system som forskarna på Sarnoff Center skapade Princeton Engine. För att förstå varför, behöver vi förstå något om hur datorer behandlar den information som ryms i rörliga bilder. Det som för människan är enkelt och omedelbart - att titta - kräver en enorm ansträngning även för den mest kraftfulla dator. Datorn "ser" genom att dela upp bilden i ett stort antal bildpunkter, som var för sig avläses och analyseras.

En HDTV-bild (High-Definition TV) består av ungefär 1000 rader med vardera 1000 punkter (pixels). En dator använder ungefär en "byte" (en sekvens av nollor och ettor, 8 i en 8-bitars, 32 i en 32-bitars dator) information per pixel. TV-bilden "förnyas" 30 gånger per sekund, vilket betyder att det krävs minst 30 megabyte (MB) per sekund för att databehandla rörliga bilder i videoformat. Svenskättlingen Curtis Carlson säger att det för en seriell superdator tar åtskilliga timmar att bearbeta några få sekunder video.
-Vi brukade sitta här med våra datautskrifter fyllda av siffror och försöka avgöra vilka som var viktiga, säger han.

För sex år sedan började en grupp inom Sarnoff på egen hand - och utan att tala om det för någon - söka efter ett nytt redskap för databehandling av TV/video. Det var Herb Taylor, Danny Chin, Joe Passe, Frank Bernard och Stanley Knight.
-De hade en dröm om en ny maskin, men ingen av de tekniker de behövde fanns tillgänglig då, säger Curtis Carlsson.

De förutsåg emellertid att de snart skulle finnas och en efter en dök de upp: CAD-stationer, nätverksteknik, datorstödd VLSI-design osv. Snart kunde de rita sina egna integrerade ASIC-kretsar (ASIC=Application Specific Integrated Circuits) och snabbt få dem skräddarsydda. Innan ASIC-tekniken kunde detta ta flera år.

Joe Passe utnyttjade framsteg inom tekniken för kretskort till att designa kort med upp till 26 lager kretsar ovanpå varandra. Frank Bernard ledde utvecklingen av ett grafiskt programmeringsspråk, utgående från Mentor Graphics CAD-program för VLSI-design. Det gav en Macintosh-känsla åt den färdiga maskinen.
-Vi byggde aldrig någon prototyp för Princeton Engine, säger Curtis Carlson. Vi födde idén, designade chipsen och kretskorten. När de vara klara pluggade vi in dem och maskinen fungerade vid första försöket.

Det var i början på 1989. Idag har man två maskiner (den andra finns hos RCA i Indianapolis) och arbetar på att utveckla en 100 gånger snabbare, maskin, kallad the Sarnoff Engine.

Princeton Engine är en massivt parallell superdator. Det är en SIMD-maskin (Single Instruction Multiple Data). Enligt Curtis Carlson finns det när det gäller TV- och video inget alternativ till att använda mängder av processorer parallellt.

Den luftkylda datorn består av tre kabinett. Två rymmer vardera 512 processorer och det tredje rymmer kontrollenheten. De 1024 processorerna kan tillsammans uträtta 30 miljarder instruktioner per sekund. Hastigheten med vilken data kan forslas in och ut (I/O, Input/Output-rate) är också mycket hög, hela två miljarder databitar per sekund (Gigabits).

Det är på inputsidan Princeton Engine har sin unika styrka grundad i Sarnoffs gedigna kunnande inom TV-teknik. Många andra superdatorer (seriella och parallella) kan spotta ur sig gigabits av data, men få klarar att kontinuerligt plocka upp TV- och videosignaler, pumpa in dem i datorn, analysera dem och omedelbart visa resultatet.
-Detta är den enda dator som kan bearbeta rörliga bilder i realtid, säger Curtis Carlson. Cray klarar det inte och det gör inte heller Thinking Machines parallelldator Connection Machine.

De datamängder som ryms i en HDTV-bild eller en bild från bildskärmen hos en grafisk arbetsstation skulle, om man ville sända alla, snabbt överbelasta de sändningskanaler vi idag har.

TV-kanalerna i USA hand en bandbredd på 6 megahertz (MHz). Det räcker inte för HDTV. Därför måste man antingen hitta extra frekvenser att sända på (vilket är grunden för Zeniths HDTV-modell), komprimera signalerna och/eller rensa bort onödiga signaler.

Sarnoff fokuserar sig på de två senare lösningarna. Man försöker ta reda på hur man kan manipulera HDTV-signalerna, med bibehållen bildkvalitet. Det är då man behöver Princeton Engine.

Vi går en trappa upp till ett studioliknande rum med en avancerad arbetsstation och ett antal TV-skärmar, inklusive en stor HDTV-apparat från japanska Sony.

Herb Taylor ansluter sig och inleder en demonstration. På arbetsstationens bildskärm ser vi små lådor sammanbundna av linjer. Det är designen till en TV:s avkodare, eller rättare sagt, det är en avkodare, fast simulerad. Hur den skulle fungera om den byggts ser vi på en eller flera av TV-skärmarna bredvid.

Saken är den att vi vet alltför lite om den mänskliga synen för att i teorin kunna räkna ut hur man kan skapa en bra bild. Därför är det så viktigt att kunna sitta och pragmatiskt pröva sig fram till olika lösningar.

Herb Taylor arbetar med sina fönstermenyer. Han klyver en av TV-apparaternas bild i två identiska halva bilder av Phil Donahue, vars "talkshow" just har startat. Herb mixtrar med olika filter i den simulerade avkodaren och i nästa ögonblick kan vi se hur ena halvan av bilden ändras.

I en annan övning delar han upp bilden i ett rutnät med ett dussin små TV-bilder. Den i övre vänstra hörnet ser normal ut; de övriga tonar bort tills ju längre från det hörnet vi befinner oss tills de inte kan tydas alls. Alla rutor innehåller tillsammans den information som ryms originalbilden, men de har skiktats upp efter olika egenskaper. Genom att lägga pussel kan vi få fram hur mycket information vi verkligen behöver för att få en bra bild.

Redan efter att ha lagt samman de närmaste tre rutorna i vänstra hörnet ser bilden riktigt bra ut. Kan vi slänga ut resten av bildens information när vi sänder den? Det beror bl a på vad som visas. En match amerikansk fotboll ställer helt andra krav än en studiodebatt. Det grafiska programmerings- språket innehåller alla tänkbara moduler representerande en teves elektronik och det är bara att klicka med musen och möblera om så byggs nya lösningar. En gång i tiden fick man bygga en ny TV varje gång man seriöst ville testa en ny ide. Senare skrev man tusentals och åter tusentals rader program i Fortran som man körde i en dator. Så gör man fortfarande på många håll. Curtis Carlson säger att vi under en timmas arbete med Princeton Engine förmodligen bearbetar mer video/TV än alla andra superdatorer hittills gjort tillsammans.

Trots att man satsar hårt på att utveckla framtidens TV, är detta bara en del i ett större mål - sammansmältningen av data- och TV-tekniken. Ytterst handlar det om 90-talets datorer, som inte bara ska hjälpa oss producera data utan också ta till sig den exponentiellt växande informationsfloden.
-Det är därför vi alltmer behöver kunna visa data i form av bilder, säger Curtis Carlson. Det är genom att visualisera data du kommer att sortera dem. Textfilernas värld kommer att försvinna. Bilder är inte bara det bästa sättet att titta på data, utan ofta det enda sättet. Om du försöker förutsäga vädret med hjälp av en superdator, så vill du inte titta på en massa siffror, utan bilder av hur vädret utvecklar sig över planeten.
-Det råder ingen tvekan om att man i superdatorernas värld mer och mer kommer att betrakta video som en grundläggande datastruktur, säger Herb Taylor.

Princeton Engine är idag ett utvecklingsredskap för TV/videoteknik. Men den är ett mycket flexibelt redskap och Sarnoffgruppen har redan börjat använda den för att simulera neuronnät och designa chips åt sina kunder. Andra områden som ligger nära till hands är radar, multispektralanalys, datakompression och ljudteknik (t ex för röstförståelse).

William Schreiber, chef för MITs forskning om avancerad TV-teknik, säger när jag intervjuar honom några dagar efter mitt besök på Sarnoff Center att han inte känner till någon annan dator som kan bearbeta video i realtid. Vid hans labb använder man en minidator försedd med 320 MB minne plus specialutvecklad hårdvara för att studera video. Det tar en dag att få fram resultaten.

Det är också möjligt att Princeton Engine är föregångare till en ny typ av datorer. Sarnoff Center fick nyligen ett kontrakt från Pentagons forskningsarm, DARPA, för att tillsammans med Sun Microsystems och Texas Instruments ta fram en bantad version av Princeton Engine.

Denna "Video Workstation" som ska vara klar 1992, ska ha en bildskärm på vilken man kan öppna flera TV-fönster vid sidan om allt man idag kan göra på en dators bildskärm. I ett fönster kan vi ta emot text och grafik som sänds via modem; i nästa ta emot en direktsänd TV-rapport från andra sidan jordklotet.

Stanley Knight säger att det redan är möjligt att krympa Princeton Engine så att den inte tar mer än en kubikfot!

På Sarnoff Center drömmer man om att en gång tränga in i och vända upp och ner på våra kontor och vardagsrum. Man hoppas kunna kommersialisera både Princeton Engine och dess speciella programmeringsspråk.
-Intresset är stort, säger Curtis Carlson - i USA, såväl som i Japan.

Hans Sandberg

Kinas Silicon Valley - En rapport från 1989

(Skrevs för International Herald Tribune efter mitt tredje besök i Kina. Det var meningen att den skulle införas 4 juni, men så skedde inte pga den kinesiska regeringens undertyckande av studenternas uppror.)
Wan Runnan i maj 1989. Efter 4:e juni fanns han med
på den kinesiska regeringens "Most Wanted"lista.

I Beijings "Silicon Valley" växer en ny typ av företag fram. Och de leds av en för Kina helt ny typ av företagsledare - entreprenören.
-Vår succé är en framgång för marknadsekonomin. Stones väg är utvägen för Kinas ekonomi.
Det säger Wan Runnan, grundare av ett av Kinas mest framgångsrika elektronikföretag.

Stone Group har sitt huvudkontor inte långt ifrån Sommarpalatset. Häruppe i nordvästra Beijing finns ett 100 kvadratkilometer stort område, som numera kallas Beijings Silicon Valley.

Den kaliforniska originalupplagan är sedan länge ett veritabelt drivhus, där nya idéer snabbt omsätts i nya produkter och nya företag. Framgången har lockat andra delstater och länder att skapa sina egna kiseldalar. Så även Kina.

Mitt första besök i Beijings Silicon Valley, var i maj 1985, fast då var det ingen som använde det namnet. Professor Wu Jikang, som byggde Kinas första dator 1958, tog mig med på en promenad längs Haidianvägen. Vi gick in i några datorbutiker som sålde importerade persondatorer, hemmagjorda IBM PC-kopior och kinesiska handböcker till datorprogram. Det var inte så mycket att se. Jag var mer imponerad av den kinesiska stordator han visat mig hos Institutet för datorteknik (ICT), där han var chef.


Författaren och Wu Jikang i maj 1985.

När jag i mars 1989 åter besöker Haidiandistriktet har jag svårt att känna igen mig. Här kryllar det nu av data- och elektronikföretag, inte bara på Haidian Lu utan så långt ögat kan se.

Förra våren antog regeringen nya regler för området, vars officiella namn är Beijings industriella experimentzon för utveckling av ny teknologi (BEZ). Nya företag slipper helt skatt de tre första åren och betalar reducerad skatt de tre kommande åren. Satsningen på detta område är ingenting nytt. Här har man sedan 1949 investerat ungefär 10 miljarder dollar (drygt 60 miljarder kr). Totalt finns det 80 000 forskare och tekniker på 50 högskolor och 138 forskningsinstitut i zonen.

Det nya är, att man försöker bryta upp de vattentäta skott, som hittills blockerat ett produktivt samarbete mellan forskning och industri i Kina. Vetenskapsmännen lämnar sina elfenbenstorn för att starta nya företag, eller för att arbeta i särskilda institut för kommersiell utveckling av forskningsresultat.


Stone Groups högkvarter i Beijings Haidian-distrikt.

Idag arbetar 11 000 forskare och tekniker i områdets 640 teknikföretag. Deras kapitaltillgångar uppgår till 600 miljoner yuan. Åtta av tio företag sysslar med elektronik. 11 utländska företag har också lockats hit, bl a Intel och Hewlett-Packard.

För bara ett år sedan var antalet företag 150 och antalet anställda 3 800. Företagen i Beijings Silicon Valley omsatte 1984 18 miljoner yuan. 1987 var det 900 miljoner yuan och i fjol togs ett skutt på 56 procent till 1,4 miljarder yuan (2,4 mdr kr). Detta är Kinas största marknad för datorer. Exporten härifrån fyrdubblades 1988 och nådde 13 miljoner dollar (100 miljoner kr).

Det finns dock de som protesterar mot beteckningen Silicon Valley. En är Li Yun, direktör för Beijings Datorfabrik No. 3 i nordöstra Beijing.
-Silicon Valley, ha!
-Det enda de gör är att sälja saker som de köpt från försäljare utomlands. På kinesiska kallas det dao jie. Det är ett populärt ord som betyder att man köper något bara för att sälja det på nytt. I Silicon Valley (i Kalifornien) utvecklar och tillverkar man produkter. Här varken utvecklar eller producerar de någonting. De bara säljer, säger Li Yun.
Gao Jian Yu, vice vd för Syntone Corporation, ett av ledande dataföretagen på Haidianvägen, försvarar Beijings Silicon Valley.
-I början hade vi bara lite erfarenhet, så vi måste starta med att komma in på marknaden. Men nu har vi utvecklat mer än 80 nya produkter, varav en -- en sensor -- vunnit en guldmedalj på en teknologimässa i Västtyskland.


Wu Jikang visar Kinas första superdator "757" som utvecklats
av hans institut, ICT.

Ett exempel på de nya vindarna är ICT. 1984 började detta institut, som tillhör den kinesiska vetenskapsakademien (CAS), arbeta efter kommersiella riktlinjer. Resultatet har inte låtit vänta på sig. ICT sålde 1985 informationsteknik för 3 miljoner yuan (1 yuan = 1,70 kr). Försäljningen sexdubblades året därpå och 1987 sålde man för 71,4 miljoner yuan. Bakom framgången låg en bra produkt som låg rätt i tiden. Kina importerade i mitten av 80-talet hundratusentals persondatorer, vilket skapade ett behov av produkter som hjälper folk att använda datorerna. Knäckfrågan var att få datorerna att "tala" kinesiska, eftersom bara en bråkdel av de kinesiska användarna behärskade främmande språk. ICT tog fram ett särskilt kretskort, som lär persondatorer kinesiska. Idag säljer man ettusen "LX Chinese Card" i månaden.

Men Kinas kanske mest framgångsrika dataföretag är Stone Group, som vi nämnde inledningsvis. Wan Runnan och ett gäng forskare på CAS hoppade av sina trygga jobb för att starta eget. I bakfickan hade de ett lån på 20 000 yuan från en lokal myndighet.

Stone Group började precis som förebilden IBM med något helt annat än datorer. Man gick samman med den japanska elektronikkoncernen Mitsui och tog fram en billig printer (datorskrivare) som även kunde klara kinesiska tecken. Mitsui stod för maskinen och Stone levererade de datorprogram som anpassade maskinen till det kinesiska språket. Det gick mycket bra och Stone och sommaren 1987 startade Mitsui och Stone ett joint-venture. Stones mest kända produkt är en elektronisk skrivmaskin som klarar både kinesiska och engelska. Med 20 000 sålda exemplar per år håller Stone 80 procent av den kinesiska marknaden.

Stone Group består idag av en moderkoncern med 20 specialiserade dotterbolag, fyra joint-ventures med utländska företag och tre med inhemska företag. Totalt arbetar 2 000 anställda för koncernen, varav hälften i Beijing.

I februari 1988 tog Stone Group över ledningen för Yunnans största elektronikföretag, Yunnans Elektronikfabrik (YEF) i Kunming. Provinsens myndigheter ville, enligt Stones PR-chef Li Yichuan, dra nytta av deras managementmetoder. Stone får i gengäld 40 procent av den vinst YEF gör utöver planen.
-Produktionen har fördubblats sedan vi tog över, säger Li Yichuan. Förut drevs företaget efter den statliga planen och inte efter marknadens behov. Man hade en "risskålen av järn" (dvs lika lön oavsett arbetsinsats). Men det går ju inte att uträtta någonting om personalen inte sköter sig.
-Ett icke-statsägt företag som Stone är mer vitalt, säger han.

Kärnan i koncernen är Stone Group Limited, som idag har 1 000 anställda, jämfört med 64 vid starten. Omsättningen var 317 miljoner yuan 1987 och 700 miljoner 1988, en ökning med 221 procent!

Stone Group Ltd är ett aktiebolag. Moderföretaget äger aktier för 15 miljoner yuan, men man har också sålt aktier till allmänheten.
-Det var jobbigt och komplicerat, säger Li Yichuan. Normalt borde det finnas en aktiebörs för detta, men nu tvingades vi gå via Bank of China.

Varför valde ni att sälja aktier?
-Vi siktar mot världsmarknaden och vill dra till oss investeringar. Övervakningen från allmänheten leder till bättre företagsledning. Ägandeförhållandena blir också klarare.
Vem äger egentligen företaget?
-Det är ett problem. Formellt kallas det icke-statligt kollektivt ägande. Stone ägs av de anställda.
Vi försöker lösa detta genom aktier, men det är en känslig fråga.
Vem styr företaget? Är det den verkställande direktören eller partichefen?
-Den verkställande direktören är chef för partikommittén, säger Li Yichuan. Vi har ännu inga fackföreningar. Det behövs inte eftersom vi har harmoniska relationer inom företaget.

En bidragande orsak är säkert att lönerna är ungefär dubbelt så höga som normalt. (Löner i statliga företag och institutioner är 120-400 yuan per månad.)

Det som mer än något annat skiljer Stone Group från andra företag i Kina är företagskulturen. Det slås också fast med emfas i den färgsprakande årsrapporten:
-Stones överlägsenhet ligger i dess oberoende policy och alerta ledning, som vägleds av marknadens trender och behov. Resurserna satsas där de gör störst ekonomisk nytta och vår personal sysselsätts där deras talanger kan utnyttjas maximalt.
-Statsföretag har få eller inga av dessa egenskaper, fortsätter årsrapporten.

Stones skapare och vd, Wan Runnan, är en kinesisk entreprenör. Med sina 30 000 yuan (50 000 kr) om året skulle man kanske till och med kunna säga kapitalistisk entreprenör, men sånt säger man inte i Kina, inte än i varje fall.
-Wan Runnan har studerat datavetenskap i USA och Japan. Han är 43 år och kommer från en liten stad i Jiangsuprovinsen sydost om Beijing. Efter examen från Qinghuauniversitetet 1970 anställdes han vid Vetenskapsakademiens centrum för datavetenskap.
-Stone Group har tre fördelar, säger Wan Runnan när jag frågar honom om hemligheten med företagets framgång.
-För det första har vi ersatt "risskålen av järn" med en "risskål av lera". Alla i mitt företag måste arbeta hårt för att få en bra lön.
-Vi lägger stor vikt vid marknadsekonomin. Det är fortfarande en kontroversiell sak i Kina om vi ska ha marknads- eller planekomomi. Stones framgång är en framgång för marknadsekonomin. Stones väg är utvägen för Kinas ekonomi!
-För det tredje har vi stor respekt för människor med talang. Vi har många sådana i Kina, men de hålls tillbaka av det gamla systemet som gjorde dem lata och fördummade. Hos oss däremot är de smarta och hårt arbetande.
Eller som det sägs i årsrapporten under rubriken "Nyckeln till framgång":
-På Stone finns det bara ett fel vi inte kan acceptera och det är att undertrycka personalens talanger.

Stone Group kallas ibland Kinas IBM. Är det förebilden?
-IBM är mycket framgångsrikt, i synnerhet när det gäller datorer, säger han. För min egen del så deltog jag i ett IBM-seminarium innan jag startade det här företaget. Jag blev djupt imponerad av IBMs produkter och metoder för företagsledning. Men vi har särskilda villkor i Kina och bör inte kopiera dem. Vi måste tänka själva.

Med sådana företag kan Beijings Silicon Valley bli mer än en dröm.
-Moderniseringen av idéerna är viktigare än de fyra moderniseringarna, säger Wan Runnan.

Hans Sandberg
Författaren och Wu Jikang på ICT i maj 1985.

Programmet som fick min dator att ”tänka”

(Artikeln publicerades först i tidningen "Upp & Ner" 1989)

Vi har en tänkande maskin hemma. Ibland när vi tittar på TV hör vi den i rummet bredvid. Den surrar. Men inte som en vanlig maskin. Inte som en diskmaskin som slaviskt slamrar sig igenom sitt program likadant varje gång. Vår maskin förefaller lika oförutsägbar som en katt.

-Det känns nästan som om vi fått en ny medlem av familjen, säger jag till min hustru Lisa.
-Den är som ett husdjur, säger hon.

Håller vi på att bli tokiga? Nej, men vi har en dator som på senare tid börjat bete sig lite märkligt. Vi har haft den i två år och länge var den som de flesta datorer: Ett lydigt och effektivt, men skäligen livlöst redskap. Det var för min skull vi köpte en PC. Jag är journalist och har inte vare sig råd eller tid eller lust att hamra på en skrivmaskin. Jag brukar sitta och skriva med den i knät i en gammaldags fåtölj som jag tippat mot väggen för att få en bekväm position. (Lågpris-ergonomi!)

Ibland händer det att jag vill ha tag på en adress, eller ta fram fakta om något. Då går jag till någon av mina databaser, vilka jag bygger ut allt eftersom jag får nya visitkort, eller stöter på nya viktiga fakta. Utan att röra mig ur fläcken kan jag plocka fram den adress jag vill ha tag på, eller låta datorn visa mig tabeller och rita upp diagram som hjälper mig att förstå verkligheten. Det enda kruxet i denna tillbakalutade tillvaro är att jag måste lämna mitt ordbehandlingsprogram innan jag kan starta programmet som sköter databaserna. Sedan måste jag göra samma sak, fast i omvänd ordning, för att kunna fortsätta skriva. Det är ungefär lika kul som att kliva upp ur fåtöljen, gå bort till skivspelaren och vända på en skiva.

Jo, det finns faktiskt ett krux till och det är att jag inte får ha datorn i fred. Lisa vill nämligen också använda den. Hon vill skriva sina brev och köra hushållsbudgeten. Varje torsdag kollar hon med hjälp av ett kalkylprogram hur mycket pengar vi måste ta ut från banken, vilka räkningar som ska betalas och vilka pengar som borde vara på väg in till vårt postgiro.

Skriva och räkna och hålla reda på fakta. Så långt skiljer vi oss knappast från tiotals miljoner andra "användare" av persondatorer. Sen har vi det där med att vår dator står och "tänker" när vi tittar på TV i rummet intill. Saken är den, att vi skaffat oss en ny typ av datorprogram, som i USA kallas "Personal Information Manager" (PIM). På svenska skulle det bli "personlig informationshanterare", vilket låter förfärligt, men det överlämnar vi åt språkvårdarna.
Poängen med vårt nya program, som heter Agenda, är att det gör datorn smart. Jag ska inte påstå att den har fått mänsklig intelligens, för det har ingen dator och kommer heller aldrig att få. Däremot innehåller Agenda en nypa artificiell intelligens, vilket medför att min dator klarar saker som normalt kräver mänsklig hjärnkraft. Med Agenda blir min dator som en enda magisk in-korg, i vilken jag stoppar in alla mina anteckningar, idéskisser, planer, telefonnummer, adresser och gud vet vad.

För en stund sedan satt jag t ex och funderade på vad jag ska göra nästa vecka och skrev in fem saker att komma ihåg: Tandläkaren på måndag kl. 9.00! Kolla med Knut om lunch på tisdag. Ring andre sekreteraren på Kinesiska ambassaden på måndag. Skriv klar artikeln för Upp & Ner på onsdag. Till skattemyndigheterna på måndag. Så långt fungerar datorn som en almanacka. Men det ska mer till, innan jag går över till att använda en fyra och ett halvt kilo tung almanacka! Och mer blir det.
Det första som händer när jag skrivit in texterna ovan, är att datorn lägger till nyttig information. Min tandläkare heter t ex Björn Gottsta och det skriver datorn ut i en kolumn till höger om den första textsnutten. Sedan dyker hans telefonnummer upp i ännu en kolumn och slutligen dyker måndagens datum upp i en kolumn längst till höger på skärmen.
Den tredje "kom-ihåg-raden" kommer att se ut så här när Agenda är klar med den: Kolumn 1:"Ring andre sekreteraren på Kinesiska ambassaden på måndag."
Kolumn 2:"Zhang Zhenduo"
Kolumn 3: ”08-1018488"
Kolumn 4:"23 Mar 89"

När jag på måndag morgon startar min dator, kommer den att välja ut och visa de saker som ska göras denna måndag, vilka personer det gäller och vilka telefonnummer de har. På tisdag kommer motsvarande saker för tisdagen att dyka upp på skärmen, osv. Om jag sedan trycker på funktionstangenten F4, som här står för "Done" (=gjort) försvinner uppgiften från skärmen. De fem textsnuttarna ovan kallas i Agenda för "items". De kan vara upp till 350 bokstäver långa, dvs 3-4 rader. Varje "item" kan ha en fotnot, på upp till 10 sidor. Skillnaden mellan en "item" och en fotnot är, att Agenda inte bearbetar innehållet i fotnoten. Om jag t ex skriver i en fotnot, att jag ska göra något nästa tisdag kommer programmet inte ta hänsyn till det när den dagen kommer.

För att analysera en "item" använder Agenda sin begränsade förmåga att tolka naturligt språk (dvs det mänskliga språket i motsats till datorns programmeringsspråk) och någonting som kallas "categories".
En kategori är ett hjälpmedel för att kategorisera innehållet i varje "item". Agenda jämför texternas innehåll med kategorierna och om de matchar varandra görs en koppling mellan dem. En text som innehåller namnet Bosse kopplas t ex samman med kategorin Bosse Karlsson.
Kategorierna kan organiseras i familjer. Några av mina heter "Vem", "Telefonnummer", "Adresser", "Land", "Städer", "Tidningar", "Företag". Under var och en av dessa har återfinns individuella namn, telefonnummer, länder osv., som underkategorier. Totalt har jag ungefär sexhundra stycken. Precis som jag kan hänga på en fotnot till en "item" kan jag hänga på en fotnot till en kategori. Jag har använt det flitigt för att hålla isär alla kinesiska personnamn i min databas. I fotnoten lägger jag in små kommentarer om vem personen i fråga är och varje gång namnet dyker upp behöver jag bara placera markören över och trycka på F5, så kan jag läsa noten.

Med en växande mängd anteckningar och kategorier finns risken att vi får en otymplig informationsgröt. Hittills har man löst detta genom att påtvinga användaren fasta regler för hur data stoppas in respektive hämtas från en databas. Agenda låter istället användaren skapa sina egna fönster mot databasens myller av information. Dessa kallas "Views" och man kan göra så många man vill. Jag behöver bara trycka på ett par tangenter och ange vilken kategori det nya fönstret ska bygga på. Några av mina heter "I morgon", "Denna vecka", "Nästa vecka", "Städer", "Artiklar", "Idéer", "Adresser".
Genom att "skräddarsy" varje fönster kan jag få fram just den information jag är ute efter.
"Idag"-fönstret ska t ex hjälpa mig att komma ihåg dagens uppgifter, vilka personer jag ska ta kontakt med och vilka telefonnummer de har. Därför har jag skapat kolumner för dessa kategorier vid sidan om huvudkolumnen där textbitarna skrivs in. Dessutom har jag lagt in ett filter som tar bort textbitar från skärmen, efter att jag tryckt på "Done"-tangenten (F4).
"Städer"-fönstret ska hjälpa mig att både med att komma ihåg saker som jag ska göra i en viss stad, men också fakta om staden, vilka kontakter jag har där och var jag får tag på dem. Därför har jag lagt in en extra kolumn för gatuadresser.
"Artikel"-fönstret visar mig artiklar jag planerar, eller arbetar på, vilka tidningar som beställt dem. Där har jag tidningens namn i en kolumn istället för adressen. Med hjälp av F8-tangenten kan jag växla mellan olika fönster, så att jag i ena stunden betraktar min information utlagd efter tidsaxeln bara för att i nästa stund se den geografiskt utspridd.

Jag berättade tidigare i denna artikel, att Agenda fyller i saker åt mig på eget initiativ. Nåja, helt eget är det inte. Det krävs att jag först har gått in i listan över kategorier och skapat en "action" för den kategori jag vill ska utlösa en viss handling. Om jag vill att ett telefonnummer ska dyka upp varje gång ett viss namn förekommer, måste jag tala om det för datorn. Det är mycket enkelt och kräver bara att jag trycker på några få tangenter.
Jag kan också lära datorn att förstå synonymer och förkortningar. Det är skälet till att datorn "vet" att jag med andre sekreteraren avser Zhang Zhenduo.

Ju fler fönster och kategorier och "actions" jag har, desto mer jobb blir det för programmet att söka igenom databasen och matcha ihop innehållet i texterna med kategorierna och placera ut de matchande texterna i de olika fönstren. Ta t ex följande mening: "Ring Olle i Stockholm och fråga honom om jag ska skriva artikeln om Silicon Valley i Peking för Dagens Nyheter" Där finns kopplingar till många kategorier i många olika fönster. Jag kan skriva in denna mening i vilket som helst av mina olika fönster. Det är sedan Agendas sak att se till att meningen skickas till alla fönster där den hör hemma.

Det är bara ett par månader sedan jag började använda Agenda, men redan är jag så beroende av det att börjar varje arbetsdag med att öppna "Idag"-fönstret. Sedan arbetar jag mig igenom det, uppgift för uppgift. Ring Knut står det och det gör jag, samtidigt som jag öppnar en fotnot, där jag för anteckningar från samtalet. På så sätt blir programmet också en slags dagbok, dit jag kan gå tillbaka och fräscha upp minnet.

När jag jobbar med ett större reportage skapar jag en "item" som får följa med mig under hela projektet. I dess fotnot har jag en plan för reportaget och för kontinuerligt in rapporter om hur det går. Mot slutet av varje dag flyttar jag över texten till nästa dag.
Istället för att göra en lista över vilka personer jag ska ringa och intervjua skriver jag ett antal "items" typ "Intervjua XY om Z". När jag sedan genomför intervjuerna för jag anteckningar om samtalet i en fotnot. Jag kan också skriva rent intervjun och "exportera" den till mitt ordbehandlingsprogram för fortsatt bearbetning.

Finessen med denna nya typ av datorprogram är att de hjälper den enskilda individen att effektivisera sitt arbete. De hittillsvarande databasprogrammen har varit för stelbenta för den lille mannens och kvinnans dagliga verklighet där information måste tillåtas få se ut lite hur som helst.

Det finns ett problem med den här typen av program och det är att tuggan växer i mun. Ju mer du stoppar in i databasen, desto mer jobb blir det. Därför ställer Agenda höga krav på din dator, vilket kostar pengar. Hårddisk (dvs ett fast skivminne i motsats till löstagbara datadisketter) måste du ha, för alla dessa länkar mellan data som programmet skapar kräver minnesutrymme och en diskett är snart full. Dessutom tar det mycket längre tid att läsa av disketter än en hårddisk. Det är också ett klart plus om du har en riktigt snabb dator. Det kostar också pengar.

Min dator är inte så snabb och det är därför jag så ofta hör den stå och "tänka" i rummet bredvid. Den jobbar så att säga övertid. Tidigare har jag aldrig förr haft känslan av att datorn verkligen fått arbeta särskilt mycket. Det har bara surrat till när jag startat och slutat mitt arbetspass. Nu däremot tittar och lyssnar jag allt oftare på den med medlidande – och oro! Hur länge ska den orka?

Hans Sandberg

Alec Nove om Gorbatjovs reformer

(Denna intervju publicerades i Dagens Nyheter 1989).

Sovjets företagsledare står inför en ny och ovan uppgift. Det är dom - och inte minsteriet för utrikeshandel - som ska föra perestrojkan vidare till utrikeshandeln och se till att den välbehövliga västvalutan strömmar in i landet.

Men denna omvälvning leder till konflikter med det gamla systemet för management, säger den brittiske sovjetexperten Alec Nove, som nyligen genomfört en serie föreläsningar i Sverige.

-Gorbatjovs reformer av utrikeshandeln är välbehövliga, men de för med sig en rad problem. Ett är att företagsledarna saknar kännedom om marknaderna i Väst. Ett annat att rubeln inte har en, utan 3000 växelkurser, säger Alec Nove som är professor vid universitetet i Glasgow i Skottland.

Svårigheterna att genomföra Gorbatjovs perestrojka är, enligt Nove skrämmande stora och så hade det varit även om parti- och statsledningen varit eniga om linjen. Byråkratisk tröghet, en brett utbredd traditionell fientlighet mot handel i vinstsyfte och politiska motsättningar hindrar förnyelseprocessen.

Och cynismen brer ut sig när reformerna drar ut på tiden.
-Perestrojka, vad är det för nåt? Det går inte att äta. Köerna i butikerna är lika långa som någonsin och varorna är fortfarande av låg kvalitet. Det har inte skett någon förändring, så varför ska vi bry oss, frågar sig folk. Den attityden finns och Gorbatjov vet det, säger Nove.

För den enskilde medborgaren handlar perestrojka om detta: mat på bordet och bra varor i butikerna. Ett effektivare jordbruk skulle kunna klara matfrågan, men få vågar hoppas att man snabbt ska få ordning på konsumtionsvaruindustrin.
-Sovjetiska ekonomer har föreslagit att Sovjetunionen medvetet skulle anstränga sig för att få ett stort lån i Väst för att köpa konsumtionsvaror. Det skulle göra det möjligt att för folket visa upp omedelbara fördelar av perestrojka, säger Nove.

Efter att denna intervju gjordes har flera stora sovjetiska lån i Väst offentliggjorts. (Italien: 800 miljoner dollar, Västtyskland: 1,6 miljarder dollar. Storbritannien: 2,5 miljarder dollar.) Krediterna, som i svenska kronor motsvarar 30 miljarder, ska användas just för att rusta upp landets livsmedels- och konsumtionsvaruindustri.

Sovjets lån i utlandet har hittills varit relativt små och de behöver därför, enligt Nove, inte behöva oroa sig för att öka sin upplåning utomlands. Men på lång sikt är det inte mer lån, utan ffa mer export man behöver, för att få in hårdvaluta att betala importen med.

Under sjuttiotalet kunde Sovjet använda oljan för att nå balans i handeln med Väst.
-De kunde, säger Nove, dra fördel av den gigantiska ökningen av energipriserna och det faktum att man upptäckte och kunde utnyttja enormt rika källor i västra Sibirien.
-Detta gav dem möjlighet att både köpa mer teknologi, råvaror, spannmål och få ett exportöverskott. Men det fallande oljepriset och svårigheten att upprätthålla oljeproduktionen har lett till växande problem med betalningsbalansen.

Kravet på en reformering av systemet för utrikeshandel har därför blivit allt starkare. Förra våren fick 21 ministerier och 72 statliga företag rätt att handla direkt med västvärlden. Andra steg i denna riktning är joint-ventures med utländska bolag och diskussioner om speciella ekonomiska zoner, liknande dem i Kina.
-I grund och botten är idén att lätta på, eller bryta utrikeshandelsministeriets monopol en god idé, säger Nove.

Det betyder att sovjetiska direktörer kan få direkt tillgång till utländska marknader, vilket är en nödvändighet om de ska kunna tillverka produkter för dessa marknader. Sovjetunionens export till Väst består framför allt av råvaror, medan industriprodukterna är svåra att exportera på grund av deras låga kvalitet. Det finns dock ytterligare ett skäl till att sovjetiska produkter är svåra att exportera och det är, enligt Nove, att de sovjetiska företagsledarna hittills inte har kunnat resa fritt och därför inte kunnat skaffa sig kännedom om de utländska marknaderna. Nu börjar man få en sådan frihet, även om den inte är absolut.

Den sovjetiske företagsledaren har fått en ny frihet, nu när han inte längre kan förlita sig på centrala plandirektiv. Han står inför en process där han måste lära om från grunden.
-Reformen kräver att de sovjetiska företagsledarna ska finna sina egna kunder, men i hela sitt liv har de fått sig kunder tilldelade från sina överordnade enligt planen. De vet inte hur man ska hittar sina kunder. De nödvändiga mellanhänder, som skulle kunna hjälpa till finns inte, eller är för primitiva.

Skulle han trots allt klara detta väntar en serie konflikter med det gamla systemet. Den första gäller rubeln.
-Problemet med rubelns konvertibilitet blir akut när de sovjetiska företagen får tillstånd att själva sälja sina produkter utomlands, säger Nove.

En konvertibel valuta kan växlas in mot andra valutor på en valutamarknad, vilket inte är fallet med rubeln. Tillgången på utländska valutor är mycket hårt reglerad i Sovjetunionen och rubeln kan bara användas för köp av inhemska produkter.
-Reformen har nu gett företagen rätt att behålla en liten del av sina exportinkomster i form av utländsk valuta, som de kan använda för att importera västvaror. Resten måste de växla in mot rubel till en kurs som den sovjetiska staten fastlägger.
-Det finns koefficienter för konverteringen, vilka justeras godtyckligt för varje transaktion, säger Nove. Tro det eller ej, men det finns idag tretusen växlingskurser för en och samma valuta...

Alec Nove tror att detta är ett tillfälligt problem, orsakat av det irrationella prissystemet, som inte låter priserna återspegla den verkliga efterfrågesituationen.
-Det är förnuftigt att du kan tjäna extra pengar på en prisskillnad, om den har en logisk ekonomisk bas, säger Nove.

Men om prisskillnaden är en slags ologisk olyckshändelse, kommer de finansiella myndigheterna fråga sig varför man ska tjäna pengar på det. Det senare gäller t ex om det inhemska priset är lågt trots att produktionskostnaderna och efterfrågan är hög. Då skulle företagens intresse av att exportera produkten kunna stå i strid med ett bredare samhällsintresse.

När det gäller diskussionen om speciella ekonomiska zoner ställer han ställer sig skeptisk.
-De löser ett problem och skapar ett annat, nämligen vad som händer med gränsen till zonen. Skälet till att det är lättare i Kina är att de har mycket hårdare kontroll av befolkningens rörelsefrihet. Du kan ha en zon gränsande till Hongkong och kontrollera folks flyttning till den.
-Skulle du kunna ha ett stängsel runt Leningrad? I dessa avseenden är Sovjetunionen ett mycket friare land än Kina. Möjligen skulle någonting liknande kunna skapas i Estland.

Men det skulle, enligt Nove, inte behöva ta formen av en speciell ekonomisk zon, utan kunna ske genom att den estniska regeringen successivt fick större ekonomisk makt. De skulle sedan kunna skaffa sig rätten att starta joint-ventures med utländska företag, en rätt som bara Moskva har idag.

Alec Nove har länge följt Sovjets försök att vitalisera sitt trögrörliga samhälle. Hittills har man alltid kört fast. Jag frågar honom avslutningsvis hur han ser på oddsen för Gorbatjov. Han skakar på huvudet och säger att det ser dystert ut.

Hans Sandberg

Artificiella neuronnät härmar hjärnan (Datornytt, 1988)

(Denna rapport skrevs för Datornytt i april 1988.)

 

Neural nets kallas ett av de senaste tillskotten från artificiell intelligens-forskningen. De härmar den mänskliga hjärnans sätt att arbeta och de kan till skillnad från andra datorsystem, inklusive expertsystem, snabbt lära sig saker på egen hand. De är också ovanligt stryktåliga vilket förstås väckts Pentagons intresse.

Det finns ett femtontal s k neural nets i USA idag. Ett av de mest avancerade kommer från företaget Nestor Inc., i Providence i delstaten Rhode Island. Ett annat företag som kommit långt på detta område är Hecht-Nielsen Neurocomputer i San Diego, Kalifornien.

Neurosystem har flera egenskaper som vanliga datorer inte har:

• De är "stryktåliga" och kan fortsätta fungera även sedan delar av systemet förstörts.
• De kan hitta saker i en databas som en annan dator skulle missa eftersom den är alltför precis.
• De kan lära sig snabbt.

I slutet av januari presenterade Nestor Inc., sitt paket "The Nestor Development System" (NDS), ett neurosystem som baseras en teknik företaget utvecklade redan 1980. Barry Hoglund, informationschef på Nestor Inc., säger att man hittills använt sina neurosystem internt för att lösa kunders problem, men på senare tid har man börjat sälja produkter som utnyttjar den nya tekniken.

NDS är enligt Ed Rosenfield, som utger nyhetsbladet Intelligence, den mest spännande produkten på detta fält. (Citerad i Business Week 880215). Även en nybörjare kan bygga upp användbara neurosystem för mönsterigenkänning med hjälp och NDS och en persondator typ IBM PC AT. NDS är uppbyggt kring Nestor Learning System (NLS) som är ett neurosystem för att lära datorn känna igen mönster utan att behöva skriva långa detaljerade instruktionskedjor (algoritmer).

Ett exempel på en färdig produkt för mönsterigenkänning är Nestor Writer, som gör att en dator kan  läsa vanlig handstil. Med hjälp av Nestor Writer kan man skippa tangentbordet och istället skriva för hand. Nestor Writer är inte först med att kunna tolka handstil, men med att snabbt lära sig läsa nya stilar och symboler. Det tar bara några få försök att lära sig en ny handstil. (En "förövning" var säkert Nestors utveckling av ett system som känner igen 2 500 japanska skrivtecken i samma takt som de skrivs!)

Att känna igen mönster är ett av de svåraste problemen för datorer, men en fundamental egenskap för oss människor (och de flesta djur därtill). Vår hjärna kan ögonblickligen tolka mönster av ljus, ljud, känsel, smak och lukt som når våra sinnen. Vi behöver inte titta länge på ett ansikte för att sedan känna igen det. Icke så med en dator, som måste programmeras att söka efter väldefinierade egenskaper för att kunna matcha data mot ett mönster. Det behövs dessutom inte mycket för att datorn ska förkasta en matchning, t ex om ett foto täckts över i ett hörn.

För att komma vidare har AI-forskningen bl. a tagit hjälp från neurofysiologin (hjärnforskningen), som är en veteskapsgren i snabb utveckling. Insikter i och hypoteser om hur hjärnans tiotals miljarder hjärnceller (neuroner) fungerar och kommunicerar via nervtrådar och synapser (kopplingar) har lett till teoretiserandet kring och byggandet av s k neural nets, eller neurosystem som jag föreslår att de kallas. ("Hjärn-system" låter för pretentiöst. Nervnät, neuralnät och neurodatorer leder tanken åt fel håll.)

När den mänskliga hjärnan lär sig något sker lagringen genom en förstärkning av en eller flera synapser mellan neuroner. Kunskapen "etsas in." Var och en av neuronerna kan via synapserna upprätta förbindelser med mellan 1.000 och 100.000 andra neuroner. Repetition förstärker kopplingen och ju mer kunskaper man har på ett område, desto fler kopplingar har förstärkts, vilket underlättar ny inlärning. Neurosystemen arbetar på ett liknande sätt, fast på en mycket primitiv nivå jämfört med den mänskliga hjärnan. (Varje neuron är i och för sig inte så märkvärdig, de kan skifta laddning 1.000 gånger per sekund, medan ett datorchip kan göra det 1 miljard gånger per sekund. Mängden och det sofistikerade nätverket kompenserar för neuronens begränsade egenskaper.)

Hjärnan har dock begränsningar även när det gäller att känna igen mönster och denna begränsning blir alltmer uppenbar ju längre datoriseringen framskrider. Ett flygplans "instrumentbräda" eller en tabell fylld med hundratals eller tusentals siffror har goda chanser att göra oss människor förvirrade. För den som vill ha ett praktiskt exempel är det bara att gå till dragningslistorna eller börstabellerna i en dagstidning.

Ett sätt att få meningsfull information ut ur stora datamängder är att begränsa sökningen till några nyckeltal (t ex de lotter/obligationer/aktier du äger, eller de finansiella data som du betraktar som representanter för utvecklingen i stort). För mer sofistikerade analyser/tolkningar av data kan man använda datorstöd i olika former. Det vanligaste är kanske att grafiskt illustrera datamängden, men även dessa bilder måste tolkas.

Expertsystem och neurosystem är två lösningar på detta problem.

Nestor presenterar NDS som ett alternativ till expertsystem, där dessa är för långsamma och dyrbara. Men det handlar inte om att ersätta dem, förklarar Hoglund.

”Vår filosofi är att vi ska arbeta tillsammans med expertsystem. Det kan vara lämpligt att sätta ett expertsystem i fronten på vårt system, men också att använda det som "front end" för ett expertsystem,” säger han.

Såväl datorer med parallell arkitektur som kunskapsbaserade system, som expertsystem och neurosystemen, bryter mot en grundläggande princip för det mesta av dagens databehandling -- principen om seriell databehandling, där problem löses sekvensiellt, steg för steg. De går utöver den formella logiken för att kunna utnyttja kunskaper grundade i erfarenheter, vilka är svåra att definiera, men högst reella.

En experts råd kan t ex byggas in i ett expertsystem som en beslutsregel, utan att vi för den skull vet exakt varför experten gör som han gör. Allt vi har är kanske en tumregel som vi vet fungerar. Detta svåra och tidsödande arbete utförs av kunskapsingenjörer, experter på att utvinna kunskaper ur levande objekt, vilka sedan lär expertsystemet vad det måste kunna.

Det finns tre sätt att bygga neurosystem.

1. Det första innebär att man försöker bygga en dator som fysiskt efterliknar hjärnans neuroner, nervtrådar och synapser. Ett exempel är ett neuro-chip som man utvecklat på AT&Ts Bell Laboratories i experimentsyfte. Detta mikrochip rymmer 75.000 transistorer på en yta stor som en tioöring. De är organiserade i 54 "hjärnceller" förbundna av kopplingar som kan programmeras till att reglera den mängd ström som de släpper igenom. De kommer då att fysiskt imitera hjärnans synapser. Biofysikern och kemisten John Hopfield visade 1982 hur man med hjälp av matematiska modeller för dynamiska system kan analysera beteendet hos ett nätverk av strömomkopplare (t ex transistorer som växlar mellan ström och inte ström, dvs 1 och 0 i ett digitalt system). Han visade också att ett nätverk av omkopplare som startat med godtyckliga växlingar mellan noll och ett tenderar att stabilisera sig så att de stannar i endera läge. Detta kan användas för att skapa betydelsebärande "avtryck", vilka sedan kan avläsas som digital information.
2. Det andra sättet är att använda datorer med flera parallella processorer i kombination med program som låter datorn simulera ett nätverk av neuroner.
3. Den tredje och vanligaste är den som Nestor Inc., valt, nämligen att låta ett datorprogram simulera nätverket på en vanlig seriell dator, en persondator eller en arbetsstation. Neurosystemet lär sig genom att det körs på några testfall. Systemets inlärningsregler fungerar så att om två "neuroner"  tillsammans åstadkommer rätt resultat förstärks förbindelsen mellan dem; i annat fall försvagas den. Det går automatiskt och snabbt. Läroprocessen för ett expertsystem kräver däremot att kunskapsingenjörer utvinner och bearbetar mänskliga experters kunskaper för att slutligen programmera och paketera den. Ett mödosamt och svårt arbete.

Lika lite som för hjärnan förstår forskarna helt hur neurosystemets inlärning går till. Men det betyder inte att systemet är okontrollerbart, försäkrar Hoglund.

”När man kört en omgång på systemet kan man titta på diagram och grafer som ger en bild av hur effektivt det börjar mäta sitt territorium.

”Om ett mönster identifieras fel kommer det att finnas tillräckligt med information för att du ska kunna hitta källan till problemet.”

Neurosystemets sätt att fungera ger det en hög grad av "stryktålighet." Minnet består av olika styrka i kopplingarna mellan "neuronerna" eller transistorerna, vilket betyder att det finns utspritt över systemet. Denna distribuerade datalagring minskar systemets känslighet för skador och dataförluster. Det kan fortsätta att fungera även sedan 15 procent av dess kopplingar är skadade, vilket är mångdubbelt bättre än för en konventionell dator. Det amerikanska försvaret, inte minst de forskare som arbetar med SDI-projektet ("Stjärnornas krig") har insett fördelen med detta. Den kan också komma till nytta i datorsystem som reglerar t ex kärnkraftverk.

En annan egenskap hos neurosystemet är att det kan söka information på ett associativt sätt. Matchningen kräver inte att datorn ska känna igen en bestämd uppsättning nollor och ettor för att ropa Bingo. Om neurosystemet "tittar" på en "inetsad" mängd information kan den acceptera den även om den saknar några bitar. Den kan också, om den inte hittar en perfekt matchning, plocka fram den närmast liknande matchningen.

Nackdelen med neurosystemen är att de inte alltid hittar det bästa svaret på ett problem. (En nackdel som de f ö delar med vår hjärna.) Ett bra svar kan få systemet att betrakta uppdraget som utfört, även om det finns andra svar som är bättre. I ett vanligt datorprogram prövas alla de data som det programmerats att ta hänsyn till och först därefter avges svaret. I komplicerade fall ställer detta mycket höga krav på såväl datorprogrammet som de datorer som ska utföra beräkningarna.

Neurosystem kommer därför  inte att ersätta tidigare metoder för databearbetning, men de kan få stor betydelse i alla de fall där det är viktigare att finna en hyfsad lösning snabbt än att förlora tid i väntan på den optimala lösningen. Ett exempel som refereras i Technology Review (maj/juni 1987) är den resande handelsmannen som vill räkna ut den kortaste vägen att besöka 10 olika städer. Han har inte mindre än 181.440 olika kombinationer att välja på! Skulle han ha 30 städer i sitt distrikt finge han en biljon triljoner rutter att välja på (Uttryckt på annat sätt: En etta följd av 30 nollor!) En seriell dator skulle tröska sig igenom alla alternativ, vilket skulle ta lång tid.

John Hopfield visade experimentellt tillsammans med David Tank, en kollega på Bell Labs, att ett neurosystem kunde lösa den resande handelsmannens problem 1000 gånger snabbare än ett konventionellt datorsystem. Visserligen fann man bara den absolut bästa lösningen i hälften av fallen, men i nio av tio fall prickade systemet in ett av de två nästa alternativen. Vår handelsresande skulle säkert varit fullt nöjd!

Hoglund ger ett annat exempel. Han anger inte specifikt vad det rör sig om, men en gissning är, att det rör sig om ett datorsystem som hjälper en jaktpilot att tolka flödet av information från mängden av instrument framför honom.

”Vi har massvis med signaler från sensorer och dessa behöver tolkas. Låt oss säga att vi har ett expertsystem som gör detta, men den hastighet med vilket det gör det är så långsam att det nästan är oanvändbart,” säger han.

”Det man då kan göra är ta ett neurosystem, som tränats för uppgiften och låta det göra en preliminär klassificering av inkommande data. De mönster som det är relativt säkert på kan handlas på ett sätt, medan de som det råder osäkerhet om kan lämnas till expertsystemet. Även för jaktpiloten torde det finnas ögonblick då han hellre fattar näst bästa beslut, än väntar på det bästa.”

Berodde kraschen "den svarta måndagen" 1987 på datorerna?

(Denna artikel skrevs 16 februari 1988 och publicerades i Datornytt. Artikeln ingår i boken Krönikor från USA:s datavärld 1987-2006).

Sällan har väl den amerikanska finansmarknadens maskineri blivit så noga dissekerat som denna vinter. Tegelstenstjocka rapporter har producerats för att klarlägga vad som hände dagarna kring Den Svarta Måndagen. Den allt mer omfattande datoriseringen av finansvärlden har stått i centrum för undersökningarna. Vilken skuld hade datorerna till kraschen?

Fram till mitten av oktober 1987 verkade det som om USAs ekonomi bara kunde gå åt ett håll – uppåt. Skeptiska finansmän som Felix G Rohatyn och Peter G Peterson, vilka varnade för ett sammanbrott hade svårt att göra sig hörda i den allmänna optimismen.

Dow Jones aktieindex som passerat 2.000 i början av 1987 närmade sig raskt 3000. De enorma budget- och handelsunderskotten fick visserligen dollarn att sjunka som en sten, men på hemmaplan märktes inte mycket av detta.

Den fem år långa högkonjunkturen hade skulle förvisso få slut, men de flesta bedömare placerade detta på andra sidan presidentvalet 1988.

Så föll plötsligt New Yorkbörsen (NYSE) med 250 poäng på Dow Jones index, under tre dagar från och med onsdagen den 14 oktober.

Detta ras var en reaktion på både utrikespolitiska (amerikanska styrkor bombade en iransk oljeplattform som hämnd för en iransk attack mot en oljetanker under USAs beskydd) och inrikespolitiska händelser (negativ handelsstatistik och ett lagförslag som försvårade take-overs, dvs aggressiva bolagsköp). Men det återspeglade också ett underliggande misstroende från finansvärlden mot presidentens förmåga att hantera landets ekonomi och politik.

Ingen vet exakt vad eller vilka faktorer som var de direkt utlösande, men vad som sedan hände finns nu dokumenterat i detalj och indicierna pekar mot att den datoriserade aktiehandeln spelade en avgörande roll för storleken på fallet.

För president Reagan var detta en välkommen slutsats:

”Jag tror inte att dollarn eller någonting annat utanför Wall Street och marknaderna hade någonting med det stora bakslaget i oktober att göra. Och det framgår av den rapport som har presenterats för mig av den kommission jag tillsatt....... Brady-kommissionen,” sade han i januari i Cleveland, Ohio.

Det nötta temat om att underskotten var "kongressens fel" tycktes nu kunna bytas ut mot "det var datorernas fel!" Brady-kommissionen var den första i en serie utredningar om börskraschen. Den fick sitt namn efter dess ledare, Nicholas Brady, ordföranden i finansbolaget Dillon Read & Company och nära vän till vicepresidenten George Bush. Utredningen, som snart skulle bestå av ett femtiotal personer, inklusive framstående ekonomer från Harvard Business School och ledande industrimän, som IBMs förre ordförande John R Opel, fick 60 dar på sig. Uppgiften var utomordentligt komplicerad och man fick bl a ta hjälp av en expertgrupp från Pennsylvania State University och en från IBM, som med hjälp av en stordator i detalj studerade aktiehandeln de kritiska dagarna.

Den åttonde januari överlämnades en 379 sidor tjock lunta till presidenten. Den visade mycket riktigt att det var något fundamentalt fel med hur marknaderna fungerade, men den pekade också ut de stora underskotten i budgeten och utrikeshandeln, vilka beskrevs som "ovälkomna och obehagliga styvbarn till Reaganomics".

Omedelbart efter börskraschen började en diskussion inom finansvärlden om den datoriserade aktiehandelns roll i kraschen. Det talades mycket om "program trading," en luddig term som rymmer flera olika typer av datoranvändning.

Bradykommssionen fann att den successiva datoriseringen av allt fler operationer på finansmarknaderna lett till en kvalitativ förändring av hela det finansiella systemet sätt att fungera.

Under det inledande kursraset den 14-16 oktober aktiverades datorprogram hos ett antal institutionella placerare. De använde datorstödda strategier för att köpa eller sälja aktier när kurserna ändrades mer än en viss procent (På engelska kallas detta portfolio insurance, vilket är något oegentligt eftersom det inte handlar om försäkringar, utan om att undvika kursförluster genom avancerade datorprogram som styr balansen mellan hur mycket aktier och kontanter en institution håller. Om kursen sjunker med 10 procent kanske säljprogrammet rekommenderar kunden att sälja 20 procent av en aktieportfölj, vilket ökar kontant-innehavet.)

Dessa automatiska program sände iväg mycket stora säljorder till börsen, vilket uppmuntrade ett antal spekulativt orienterade finansbolag att börja sälja aktier, eftersom de visste att kurserna skulle rasa till följd av säljprogrammen.

Nu hade en ond spiral nedåt dragits igång, för när datorerna noterade ytterligare kursfall, pumpade de ut nya stora säljorder, vilket ytterligare pressade kurserna. De gav också order elektroniskt att sälja stora mängder s k aktieindexoptioner på terminsmarknaden i Chicago. (Dessa "stock index futures" är kontrakt om att vid ett framtida tillfälle köpa eller sälja en korg med var och en av de 500 aktier som ligger till grund för Standard & Poors 500-index.)

Det säljtryck som byggts upp under fredagen den 16 oktober ledde måndagen den 19 oktober till att de automatiska säljprogrammen löpte amok.

Det var inte någon panik av horder av mäklare och aktieägare, utan en elektronisk säljstorm utlöst av några få superaktörer.

”Denna handel var koncentrerad i händerna på ett förvånande litet antal institutioner,” konstaterade Bradyrapporten.

Det var faktiskt mindre än tio institutioner vars datorstödda handel fick det internationella finanssystemet på knä måndagen den 19 oktober! Tre företag sålde denna dag med hjälp av sina säljprogram aktier för nästan 2 miljarder dollar (12 miljarder kronor) på New Yorkbörsen och tre företag sålde samma dag indexoptioner för 2,8 miljarder dollar på terminsmarknaden i Chicago. Svängningarna förvärrades ytterligare genom att s k indexarbitragörer trädde in med mycket stora och snabba transaktioner. Arbitragörerna gör vinster på tillfälliga prisskillnader mellan marknaderna i Chicago och New York, genom att samtidigt köpa och sälja aktieindexoptioner Normalt ska priset på terminsoptionen återspegla det aktieindex det bygger på, men det finns alltid ett litet gap, en prisskillnad, mellan dem. Arbitragören kan med hjälp av datorer upptäcka och slå mynt av förändringar i dessa gap. Detta är möjligt därför att "handpenningen" vid köp av indexoptioner bara är 7 procent (den har nyligen ökats till 15 procent), vilket möjliggör stora transaktioner, vilket krävs för att det ska löna sig att utnyttja små procentuella fluktuationer. Denna verksamhet var i sig inte skadlig, utan förde över säljtrycket från Chicago till New York, vilket på sikt tjänade till att balansera de två marknaderna. Problemet var att topparna i denna verksamhet kom att sam-verka med de övriga svängningarna på marknaden.

Den enorma ökningen av aktiehandelns volym under de kritiska dagarna drev datorsystemen långt förbi vad de planerats för. Därmed hotades det finansiella systemet av ett tekniskt sammanbrott mitt i säljstormen! Pressen var störst på New York-börsens datorsystem, som spräckte sitt kapacitetstak, men ändå i stort sett höll ställningarna. Som vi berättat tidigare (Datornytt 12/87) uppstod problem på output-sidan, när den elektroniska remsan hade en eftersläpning på flera timmar och de printrar som skriver ut säljorderna åt specialisterna inte kunde hålla tempot. Trycket ledde också till problem för specialisterna, dvs de företag som sköter handeln inne i själva börssalen. De är skyldiga att träda in och köpa aktier själva om de inte kan finna någon köpare, men deras resurser ansträngdes till det yttersta och om inte Alan Greenspan gripit in och med hjälp av The Feds auktoritet och resurser säkrat dem bankkrediter, så hade börsen kollapsat totalt. (Utredningen kritiserade också det faktum att en del specialister frångick sitt ansvar mot marknaden och koncent-rerade sig på att handla med egna papper istället för sina kunders.)

I de utdrag av rapporten som publicerades i New York Times står det att New Yorkbörsens datorsystem, DOT, faktiskt bröt samman och att detta skapade stor förvirring hos investerarna som inte visste om deras säljorders utförts och till vilka priser:

”Ett avgörande problem i börssalen hos NYSE var sammanbrottet för det datoriserade DOT-systemet pga otillräcklig kapacitet.”

Men denna del av Brady-rapporten är felaktig och har reviderats av kommissionen, enligt Jim Squyres, som är vice vd för SIAC, det företag som sköter datorsystemet. Även på Tandem Computer, hävdar man att datorsystemet klarade pärsen.

Bradykommissionens viktigaste slutsats var att datoriseringen av finansmarknaderna de facto skapat en enda marknad, som är elektroniskt länkad.

”Ur ekonomisk synvinkel är det som traditionellt betraktats som separata marknader – marknader för aktier, för indexoptioner och för aktieoptioner – de facto en enda marknad.

”Till stor del kan problemen i mitten på oktober hänföras till dessa marknadssegments misslyckande i att agera som en enda.”

De olika institutionella mekanismerna och myndigheterna klarade inte av att hantera trycket från aktiviteterna från marknad till marknad.

Kommissionen ville därför skapa en central instans som övervakar spelet på och mellan de olika elektroniskt förbundna marknaderna och föreslog att "The Fed", USAs motsvarighet till vår Riksbank skulle ges detta ansvar. (Vilket Alan Greenspan, senare avvisade.)

Man föreslog också att någon slag av "säkringar" (circuit breakers) skulle skapas för att lugna ned marknaden när den hotades av överhettning, t ex i form av gränser för hur mycket en aktie fick falla under en dag innan handeln med den avbröts.

Slutligen föreslog man utbyggnad av informationssystem som följer aktiviteterna inom alla marknader och mellan dem.

Sedan en tid pågår vid New Yorkbörsen experiment med att inskränka den datoriserade aktiehandeln via DOT-systemet. Under tisdagen den 20 oktober stoppades den helt ett tag. I början av februari infördes regler som stoppar vissa typer av datoriserade säljprogram från att utnyttja DOT-systemet (som ger direktförbindelse med specialisternas datorer på börsgolvet).

Den efter Bradykommissionen viktigaste undersökningen om börskraschen kom i form av en 900-sidig rapport från SEC (Securities and Exchange Commission, som övervakar aktiebörsen). SEC-rapporten gick längre än Bradykommissionen i analysen av konsekvenserna av datoriseringen, men var försiktigare i sina rekommendationer om åtgärder.

Man konstaterade att en följd av sammanflätningen mellan marknaderna skapat en "syntetisk aktiemarknad":

”Existensen av en aktiv terminsmarknad för aktieindex har faktiskt skapat en alternativ, ’syntetisk’, aktiemarknad för ett växande antal institutionella placerare,” skriver SEC.

Dessa handlar snarare med index än med enskilda aktier, grundade på analyser av enskilda företags kvaliteter och framtidsutsikter. Priserna på aktier bestäms inte längre på börsen utan på dessa syntetiska börser dominerade av gigantiska placerare. De institutionella aktörerna riskerar med sina avancerade datorprogram på att skrämma bord de individuella aktiespararna. Detta undergräver på sikt marknadens grundläggande funktion, som ju inte är att vara ett kasino, utan att kanalisera sparande till investeringar.

SEC föreslog att en särskild station ("post") på börsgolvet ska inrättas som specialiserar sig på att ta hand om de datoriserade säljprogrammen från institutionella placerare. Det skulle både öka effektiviteten i denna verksamhet och samtidigt göra den mindre skadlig för övriga placerare. SEC vill också i likhet med Bradykommissionen ha något slags "säkringar" mot den datoriserade handeln för att motverka alltför stora svängningar. Däremot undvek man att ta upp något förslag liknande Brady-kommissionens om en central kontrollinstans för hela finansmarknaden.

Vid sidan om dessa två har rapporter om kraschen kommit från New Yorkbörsen, från CFTC, det organ som övervakar terminsmarknaderna och en från GAO (General Accounting Office, ett utredningsorgan som anses vara relativt fristående från olika lobbyintressen).

Den första av dessa tre lade skulden för kraschens djup på spekulation i aktieindex på terminsmarknaden (dvs på Chicagobörsen som också är konkurrent till NYSE). Den andra (som hade mer förankring i Chicago) såg inte något större problem i denna handel, men rekommenderade bättre kommunikation mel-lan marknaderna.

GAOs rapport riktade stark kritik mot det sätt på vilket datorsystemen fungerade under kraschen. Enligt GAO drabbades New Yorkbörsen av tillfälliga sammanbrott i nio av tolv större datorsystem, varav sex var direkt ansvariga för att utföra aktiehandel. GAO efterlyste katastrofplanering från SECs och CFTCs sida.

”Oktoberkraschen var en krasch som nära på blev en katastrof. Vi kommer förmodligen aldrig att få veta hur nära katastrofen vi var,” sade Charles A Bowsher, från GAO i ett kongressförhör.

Ledningen för New Yorkbörsen besvarade GAOs kritik med ett uttalande där man sa:

”Med tanke på storleken på den uppgift som NYSE-systemet stod inför den 19 och 20 oktober, anser vi att de fungerade utomordentligt bra.”

Debatten om vad som hände den Svarta Måndagen kommer att fortsätta, liksom utbyggnaden av datorsystemen. Det är mycket möjligt att kongressen kommer att lagstiftningsvägen reglera vissa former av den datoriserade aktiehandeln, för att säkerställa någon slags jämvikt mellan giganterna och de små individuella investerarna. Det är också möjligt att den självsanering som pågår vid de olika börserna kommer att göra en del av denna lagstiftning onödig.

En sak är i varje fall helt säker. De institutionella placerare som drabbades av hybris och trodde att de med hjälp av datorerna skulle kunna försäkra sig mot kursfall borde vara botade.

Inga datorer hjälpte när tio elefanter samtidigt kastade sig mot nödutgången!