söndag, januari 18, 2015

Om resans betydelse (Indienresan 1974)

Den stora frågan jag ställer mig idag är om resan förändrade mig, om jag lärde mig något, men det verkar inte ha varit fallet. Jag hade rest i Jan Myrdals intellektuella fotspår och den stig han trampat upp var väldigt snäv. Jag är visserligen glad över att jag inte var någon flummig hippie på flykt från verkligheten, men jag hade å andra sidan skygglappar som snävade in min horisont. Alain de Botton skriver i The Art of Travel om resenärens attityd:

“What then, is a travelling mind-set? Receptivity might be said to be its chief characteristic. Receptive, we approach new places with humility. We carry with us no rigid ideas about what is and is not interesting.” (s 242)
Jag ser i min dagbok att jag snabbt, ofta alltför snabbt, tar ställning och drar slutsatser trots att jag inte hade särskilt mycket kunskap eller erfarenhet. Alltför ofta applicerade jag Myrdals mall på mina upplevelser.

Jag var dessutom väldigt naiv, vilket inte var så konstigt eftersom jag intellektuellt och emotionellt var ett barn av 1968. I min världsbild hade de västerländska kolonisatörerna och imperialisterna plundrat och våldfört sig på de fattiga och oskyldiga folken i den tredje världen, folk som jag såg i Rousseaus, Marx och Myrdals anda. Och till det lade jag Sovjets imperialism. Det låg förstås en god bit sanning i denna bild, men mitt historiska perspektiv var kort och snävt. Jag förstod väldigt lite om Asiens historia, om de ständiga invasionerna och krigen, en historia där västerlänningarna ingick i en lång rad av erövrare. Jag reste i relativ okunskap och på den tiden gick det inte att googla eller kolla Wikipedia om man stötte på något man inte förstod eller ville veta mer om.

När det nu är sagt så får jag säga att jag trots allt bar på ett etiskt ställningstagande som var inspirerat av både Kristus och Marx och att det faktiskt hjälpte mig att se. Jag såg fattigdomen. Jag såg lidandet och mina bilder speglar detta. Min romantiska tro på ”folket” gjorde mig fri från etnocentricitet och många fördomar. Turkarna, afghanerna, iranierna och indierna var mina medmänniskor, mina likar. Jag reste inte som Europé och jag bar inte någon vit mans börda, utan jag reste som en medmänniska bland andra. Och det hjälpte mig att se även det som de lokala eliterna tog för givet; som för dem var en naturlig del av den kosmiska ordningen.

Inga kommentarer:

Loading...