torsdag, november 27, 2014

Där stod jag i långkalsongerna, ensam i Elburz-massivet mitt i vinternatten (27/11/1974)

Mount Damavand. Fotograf okänd. 
[2014] 
Vi fortsatte norrut i riktning mot Mashhad och tog i stort sett samma rutt som när vi åkte österut tre månader tidigare. Vägen gick över slättland och när landskapet blev bergigt gick vägen i dalgångar, ofta längs någon flod eller å. Efter Bojnurd klättrade vägen upp i bergen i norra Khorasan och sedan ner mot Gorgan och Amol där vi tog av söderut och följde väg 77 längs östra sidan av Damavand. 
Sven Hedin besteg för övrigt Damavand 11 juli 1891 och samlade där material för sin doktorsavhandling. Han hade anlänt till Iran i oktober året innan som tolk och vice-konsul med uppdrag att överlämna Serafimerorden till den dåvarande shahen av Iran, Naser al-Din Shah Qajar

27 november 1974

Vi gjorde en toalettpaus på toppen av passet mellan Amol och Teheran. Jag gick in på toaletten i långkalsonger och en tjock tröja. Det var strax före midnatt och det var kallt ute. När jag väl kom ut var bussarna borta. Dom skojar väl bara tänkte jag och tittade bakom hörnet, men inga bussar syntes till. En påpälsad karl med mössa och öronlappar viftade med armarna, så jag förstod att de hade åkt iväg. Där stod jag i långkalsonger 5.000 km hemifrån, utan pass eller pengar. De pekade frågande på mina långkalsonger. Den påpälsade mannen förklarade för ett par andra karlar. Jag fick hoppa in i deras Mercedes-truck. De eskorterade en lastbil med en grävmaskin, så det gick långsamt. Jag visste att de flesta sov i Bill, så det skulle ta lång tid innan de skulle sakna mig. Kanske skulle jag få åka med dem ända till Teheran. Och där försöka ta mig ut till flygplatsen där bussarna skulle parkeras, i långkalsonger och utan en enda rial.

Vi åkte i en halvtimma utan att se eller möta bussarna. Jag hade mer eller mindre ställt in mig på att få åka med ända till Teheran. Vi möter ännu ett par billjus och för sent upptäcker jag att det är Bill som är på väg till toppen igen. Ingen chans att signalera och de kunde inte vända och köra ikapp Bill p.g.a. eskorten! Nu var frågan om Bull hade fortsatt eller stannat för att vänta in Bill?!?

Fem minuter senare står dock Bull där. Stämningen är hög när jag lättklädd kliver in.


*

Vi försökte besöka Teherans universitet idag, men hindrades av universitetspolisen. För att komma in måste man känna någon av de anställda eller skaffa ett särskilt tillstånd genom turistbyrån. Universitetet är från 1935.

Entrén till Teherans universitet. Foto: Hans Sandberg, 1974.
[2014] 
Jag glömmer aldrig hur jag blev kvarglömd mitt i natten vid Irans högsta berg, Damavand, men exakt var någonstans var det händelsen utspelade sig? Jag har letat och letat och försökt lokalisera platsen, men det har inte varit lätt, särskilt inte som vi åkte mitt i natten. Jag har kollat kartor och Google Maps, men det har inte hjälpt. Men för en stund sedan prövade jag ännu en gång att göra resan från Amol till Teheran via Google Earth och denna gång fokuserade jag mig på det faktum att den slingriga vägen ner från passet följde berget nära och att berget låg på höger sida. Jag minns hur jag stirrade ut i natten och här och var såg billjus och ljus från bebyggelse. 
Vägen från Amol följer länge Hazarfloden och går i dalgångar, men strax efter Polour, som enligt Wikipedia är en bas för bergsbestigare, klättrar vägen uppför berget Dobrar (4072 m) i ett par hårnålskurvor mot passet Emamzadeh Hashem som ligger på 2.700 meters höjd. Platsen ser av Google Earth ut som en utkiksplats med en stor parkering och några byggnader, men när jag söker efter bilder ser jag att det 2008 byggts en moské med en gyllene kupol. Jag hittar också en topografisk karta på Wikipedia som ger en detaljerad bild av landskapet i och kring Damavand. Den bekräftar analysen jag gjorde med Googles hjälp.  
Vägen söderut från utkiksplatsen ser ut som jag minns den när jag nu "reser” med hjälp av Google Earth. Det är alltså möjligt att det var på toppen av Emamzadeh Hashem-passet jag tog min kisspaus. 
När jag studerar området runt Emamzadeh Hashem med Google Earth ser jag också att det byggts en lång tunnel under Dobrar-berget. Den börjar en bit efter Polour och mynnar ut i Moshadalen.

tisdag, november 25, 2014

Tullen mellan Afghanistan och Iran (24/11/1974)

Väster om Herat, på väg mot Iran. Foto: Hans Sandberg, 1974.

24 november 1974

Söndag. Islam Kalah.

I väntan på tullen. Ännu bara på afghanska sidan, men de verkar vara mycket noggranna.

[2014]


Om afghanerna var noggranna så var iranierna extremt noggranna. Jag minns att de iranska tulltjänstemännen hade långa pinnar som de körde ner i ryggsäckarnas stålramar för att se om det fanns knark där. Vi hade emellertid ingenting att frukta, för vi hade ingenting att förtulla eller dölja.

torsdag, november 20, 2014

En dromedarkalv klarar sig med nöd och näppe i Kabuls trafik (20/11/1974)

Trafikkorsning i Kabul. Foto: Hans Sandberg, 1974.
[2014]
Vi stannade ett par dagar till i New Delhi och shoppade i turistbutikerna runt Connaught Circle medan vi väntade på avfärden. Jag köpte sex meter sidentyg, tjockt och mörkblått med guldtråd invävt, samt flera meter vitt silke. Det var till mamma. Hon använde så småningom det blåa tyget till gardiner och bar det vita silkestyget som en schal på mitt bröllop på Staten Island, New York, 1989.
*
Själva avfärden från Delhi minns jag inget av trots att det rimligen borde ha varit en för oss stor och emotionell händelse. Det är blankt. Nästa minne är från Pakistan. Vi körde genom en dammig stad bland människor, cyklister, rickshaws, hästdroskor och taxibilar. Solen syntes gå ner där gatan slutade. Men var det ett minne av händelsen, eller bara ett konstruerat minne baserat på ett svartvitt foto jag tog från bussen? Nästa minne är att vi stannade i en liten stad för att köpa nybakat bröd. Jag minns att det var kallt och frostigt på morgonen och att de bakade brödet på väggarna av en ugn som satt i marken. Brödet var stort och fårigt och väldigt gott. Sedan började den dramatiska färden upp mot Khyberpasset där bergväggarna reste rakt upp mot himmelen med oss längst ner och mitt emellan.  
Solnedgång över stad i Pakistan. Foto: Hans Sandberg, 1974.
Troligen i närheten av Peshawar, på vägen mot Kyber Pass.
Foto: Hans Sandberg, 1974.
Bussen Bull på väg mot Khyberpasset.
Foto: Hans Sandberg, 1974.

I Alexander den stores, Baburs och andra
erövrares "fotspår" genom Khyberpasset.
Foto: Hans Sandberg, 1974.
Jag måste ha fyllt 21 i Kabul, men jag har inget minne av att jag firade min födelsedag och det står inget i dagboken om saken, så jag antar att andra saker var av större intresse. 

Ca 20 november 1974

Mitt i Kabul driver fåraherdar små fårahjordar genom trafiken. Unga pojkar och knotiga gubbar drar tunga kärror. Utanför centra1posten är det nära att en dromedarkalv blir påkörd. Den rusar förvirrad ikapp modern. Framför våra bussar säljer man äpplen, vindruvor, meloner, rädisor, bröd och bullar. I vida bomullskläder, trasiga kavajer och turbaner eller mössor av karakulskinn.

*

På hemvägen från Indien talade vi med ägaren av Hotel Super-Bezhad. Han är kuchi, nomad, och berättade att han inte hade råd att gifta sig. För honom skulle det kosta två dromedarer och ett antal får.

lördag, november 15, 2014

Sitter på ett diskotek i New Delhi och undrar hur många som fryser ihjäl denna natt (15/11/1974)

På trappan utanför Jama Masjid i Old Delhi.
Foto: Hans Sandberg, 1974.
15 november 1974

Genomlider diskoteket "Wheels" på Hotel Ambassadör. Neil Young ylar vemodigt ur högtalarna. En flimrande psykedelisk belysning. Europeiska och amerikanska tonåringar samt en och annan "frigjord" indisk tonåring shakar. Rolling Stones tar vid och smeker de dansande överklassungdomarna samman. Det är troligen under tio grader varmt ute och jag vet inte hur många som fryser ihjäl i Delhi även denna natt. Men på morgonen kommer säkert sopbilen och forslar bort dem för det passar sig inte med smutsiga lik i New Delhi.

Vi följer med Marianne som låtit sig bjudas ut av två indiska överklassgrabbar.

Eländet har verkligen ingen ände här. Så totalt genomruttet, genomfalskt och en frustrering på gränsen till perversitet. Fy fan!

torsdag, november 13, 2014

Runt järnvägsstationen samlas de fattiga (13/11/1974)

Utanför järnvägsstationen. Foto: Hans Sandberg, 1974.

13 november 1974

Det är tio grader varmt ute klockan halv nio på morgonen och vid järnvägsstationen tigger halvnakna människor, barn och vuxna.

Ett barn leker på trottoaren. Foto: Hans Sandberg, 1974.
Fattiga och hemlösa. Foto: Hans Sandberg, 1974.
En ung och fattig pojke i en stor stad.
Foto: Hans Sandberg, 1974.
Man ser ofta fattiga på jakt efter saker som för oss
förefaller värdelösa. Foto: Hans Sandberg, 1974.


tisdag, november 11, 2014

Det blir trettionio timmar på var sin träbänk (11/11/1974)

Modernt tempel i Madras. Foto: Hans Sandberg, 1974.
Tiggare i Madras. Foto: Hans Sandberg, 1974.
Rickshaw i Madras. Foto: Hans Sandberg, 1974.
Gatuliv i Madras. Foto: Hans Sandberg, 1974.

11 november 1974 

Återigen i Madras.

Lyckades inte boka liggplatser till Delhi. Det blir trettionio timmar på var sin träbänk. Härligt. Nattens resa tog sjutton timmar.

Augusti-november 2014 
Vi hade kunnat få liggplats och vi hade t o m kunnat få plats i en luftkonditionerad soft sleeper med riktiga sängar, men då hade jag fått muta konduktören. Jag minns inte exakt hur mycket han ville ha, bara att det var en relativt liten summa för oss, kanske femtio kronor. Men för mig var det tabu. Jag tackade stolt nej till det korrupta systemet och valde den hårda träbänken. 
* 

Kerala var en mycket vacker stat. Vi tog buss från Trivandrum till Aleppey. Därifrån åkte vi båt till Kottayam. Landskapet var mycket fint.

Kerala genomkorsas av ett nätverk av vattenvägar.
Foto: Hans Sandberg, 1974.
Risodling i delstaten Kerala. Foto: Hans Sandberg, 1974.
En flicka utanför sitt hem i delstaten Kerala. 
Foto: Hans Sandberg, 1974.
Kerala. Foto: Hans Sandberg, 1974.

fredag, november 07, 2014

Ett paradis vid Indiens sydspets. (6/11/1974)

Jag hade säkert tappat 20 kilo sedan starten av resan,
men humöret var det inget fel på. Här i Lackadivsjön
mellan Indiens sydspets och Maldiverna.
Copyright: Hans Sandberg, 1974.
6 november 1974

Andra dagen i Kovalam Beach. Underbart fin strand och bra badmöjligheter. Fullt med palmer, havet dånar i bakgrunden. Tropiskt klimat och tropisk växtlighet.

Lackadivsjön vid Indiens sydspets. 
Foto: Hans Sandberg, 1974.
Fina stränder, men turisterna föredrog Sri Lanka (Ceylon).
Foto: Hans Sandberg, 1974.
Fiskare vid Kovalam Beach.
Foto: Hans Sandberg, 1974.
Fiskare vid Kovalam Beach.
Foto: Hans Sandberg, 1974.
Fiskare vid Kovalam Beach.
Foto: Hans Sandberg, 1974.
Kokospalmer vid Kovalam Beach.
Foto: Hans Sandberg, 1974.
Konsten att skörda kokosnätter. 
Foto: Hans Sandberg, 1974.
Augusti-november 2014
Engelska Wikipedia har en mycket omfattande och rikt illustrerad artikel om Kerala

onsdag, november 05, 2014

”Betala först, så får ni gå till polisen efteråt” (5/11/1974)

Kerala har ett omfattande nätverk av vattenvägar
mellan oceanen och risfälten. Foto: Hans Sandberg, 1974.

5 november 1974

Kom till Cochin Harbor Terminal halv ett på måndagen. 14 ½ tim resa. Cochin blev en besvikelse. Guidebokens ljuva ord om ”arabiska vikens pärla” och ”Asiens Venedig” etc. visade sig vara lögn.

Beställde in mat på Malabar Hotel som såg lyxigt ut och hade kinesisk mat. Ris, nudlar och ”sweet and sour pork.” Men vi fick inget kött utan enbart friterade fettklumpar. Vi klagade och fick veta att de alltid serverar fettklumpar (”flesh”). Managern instämde, men efter en stund tog de tillbaks fettklumparna och lovade servera köttbitar istället.

Elisabeth och jag hade beställt en portion och Bosse en. Vi hade fått in tio fettbitar per portion, men av köttet fick vi bara fyra små bitar per portion. Vi vägrade ta emot det och åt upp resten. När vi fick notan hade de satt upp oss på åtta rupies per portion för köttet. Kyparen vägrade att ta tillbaka köttet och sa att de inte tänkte släppa ut oss förrän vi betalt även för köttet som vi vägrat ta emot. Vi bad dem kalla på polis, men det vägrade de också.

”Betala först, så får ni gå till polisen efteråt.”
”Vi betalar för det vi ätit och sedan går vi.”

Jag drog ifrån köttet från notan och lade tjugofem rupies för återstoden. Efter en stund tog en kypare pengarna. Vi gick utan att vänta på kvittot.

*

Trötta, smutsiga och hungriga åkte vi med nästa tåg till Ernakulum. Konduktören slog sig ner hos oss och presenterade sig som Jacob. Han hade en Bachelors degree i arkitektur påstod han, men hade jobbat i tjugotvå år vid järnvägen. Han berättade om sin dotter och sina två söner. Dottern skulle snart flyga över till sin man som jobbade i Förenta Staterna. Vi fick hans adress i Coimbatore och han bad oss hälsa på nästa gång vi kom dit.

Sedan fick vi ta taxi tillbaks till Cochin för att reservera plats på tåget från Cochin till Madras på lördag. Biljetten var ställd till Station Master i Cochin H.T. och då är det helt omöjligt att reservera i Ernakulum som är nästa station på samma sträcka. Buss till Ernakulum igen. Middag och niobussen till Trivandrum. Kom fram kvart över tre på morgonen och jagade hotellrum i en timma. Det enda som fanns kvar var stans dyraste rum. 35 rupies för ett dubbelrum, air-conditioned.

*

För två timmar sedan försökte vi få en omelett på järnvägsstationens non-vegetarian ”Refreshment Room.” Lång väntan på dåliga omeletter och fem skivor bröd istället för de fjorton vi beställt. Kyparna är provocerande slappa. Notan blir 9,60 rupies per person!!

Den är ospecificerad och när jag frågar vad som är meningen skakar han på huvudet.

”Hur mycket kostar omeletten?”
”1.25 rupies.”
”Hur mycket kostar bröd och smör?”
”60 paisa for two slices.”

Plus en påse torkade bananer för en rupie. Det gör 6,50 tillsammans!

Han protesterade inte utan tog emot 6,50 utan kommentar.

Istället för buss. Foto: Hans Sandberg, 1974.

måndag, november 03, 2014

Ett myller av tempel, gudar, gudinnor och en och annan elefant (3/11/1974)


Två gopurams (portar) till Meenakshi Amman templet.
Foto: Hans Sandberg, 1974.
Detalj av en port till Meenakshi Amman templet.
Foto: Hans Sandberg, 1974.
Swarnapushp kandini är en ceremoniell bassäng i
Meenakshi Amman templet. Den ska enligt sägnen ha
haft gyllene näckrosor. Foto: Hans Sandberg, 1974.
Augusti-november 2014
Det jättelika Sri Meenakshi Amman komplexet började enligt arkitekten Satish Grover som ett par små bytempel i Madurai vars anor lär gå tillbaks 2500 år. Det ena var tillägnat guden Shiva och Meenakshi, en jordisk uppenbarelse (avatar) av gudinnan Parvatisom framför allt tillbes i Sydindien. Meenakshi hade enligt traditionen ögon formade som en fisk (meen på tamil) och tre bröst, men gjorde sig av med ett när hon tog Shiva som älskare. Ett skäl till Parvatis popularitet är att hon står i centrum för en fertilitetskult runt det älskande gudaparet. Dagens jättelika tempel byggdes under första halvan av 1600-talet. Det finns tio gopurams, ett slags portar dekorerade med våning efter våning av färggranna skulpturer av människor, gudar och gudinnor. (Det mesta av färgen hade vittrat bort när vi var där 1974, men templet har nyligen genomgått en restaurering och återfått sina lika klara som sockersöta färger.)
"Templet är en stad i sig själv och mer än tillräckligt tillgodoser varje mänskligt behov med sin egen avdelning - levnadskvarter, områden för festivaler, för bön och meditation, and många andra aktiviteter. En gång i tiden fanns det även ett kvarter för devadasis. Från början var de förmodligen en grupp högt aktade flickor tränade i klassisk dans. Men med tiden och urholkning av traditionerna reducerades de till att bli prostituerade, vilka praktiserade det urgamla yrket under religiös täckmantel och fyllde templets kassakistor." (Masterpieces of Traditional Indian Architecture, Barnes & Noble, New  York, 2006, ss 74-75).  
Detalj från en gopuram i Meenakshi Amman templet.
Foto: Hans Sandberg, 1974.
Utsikt från toppen av södra tornet som är 52 meter högt.
Foto: Hans Sandberg, 1974.
Detalj från en gopuram. Foto: Hans Sandberg, 1974.
Ett överflöd av gudar och människor. 
Foto: Hans Sandberg, 1974.

3 november 1974

Medan vi vandrade genom templet pågick bön. I en del sjunger man. I en annan del månglar man alla sorters skräp, från uppblåsta plastankor till handicraft.

Madurai är en levande stad. Gatorna är fulla av människor, oxar, kalvar, kor, hundar, alla sorters fordon och en och annan elefant.

Ett inte helt ovanligt möte på en gata i Madurai.
Foto: Hans Sandberg, 1974.


lördag, november 01, 2014

Hos Svalorna i Madras (Chennai, 1/11/1974)

"Skolbuss" hos Svalorna i Madras. Foto: Hans Sandberg, 1974.

1 november 1974

Vi försökte reservera sovplatser till Madurai. Det var slut sade expediten och vi fick nöja oss med sittplats. Grabben på hotellet talar emellertid om för oss att det finns sovplatser att få. Men då måste vi betala 8,50 rupies istället för 5,50 som de rätteligen skall kosta.

*

Var det glassen eller vattnet som han garanterade var kokt?
Diarrén sprutar hos mig. Elisabeth är lite lös i magen. Bo mår bra.

*
Far Eastern Economic Review, Oct 18, 1974:
Indien skall lägga ner ännu mer pengar per person på polismakten under den nya femårsplanen, som startar 1979. Centralregeringen ökade polisutgifterna från 30 miljoner Rs 1950-51 till 1.564 Rs 1974-75. En Parliament Public Affairs Committee har klagat på att detta tar de resurser, som skulle behövas för utveckling. “The increase in police expenditure coincides with the assumption of power by Mrs. Indira Gandhi in January 1968.” 1967-68 spenderades Rs. 482.7 milj. På polisen. Det ökade till 726 milj Rs 1968-69. Delstatsregeringarnas utgifter för polisen har fördubblats var tionde år eller så och överskrider redan utgifterna för den allmänna administrationen.
En tiggare korsar gatan framför järnvägsstationen
i Madras (Chennai). Foto: Hans Sandberg, 1974

Madras (som idag heter Chennai, förf. anm.)

Besökte (den svenska biståndsorganisationen) ”The Swallows of India” i Cherian Nagar, ett distrikt i Madras. Där har Svalorna ett par projekt. De har en hantverksindustri där som inbringar en del pengar till hjälpprojekt. Vidare har de en läkarstation i slummen och ett undervisningsprojekt. Tre svenskar jobbade i Madras. Egentligen hade de inte uträttat så mycket. Staden hade däremot sanerat slumområdet och asfalterat gatorna och skaffat fram vissa minimala livsnödigheter, som vatten, toaletter o. dyl. Regeringen hade byggt en del hus också. De är avsedda för en familj per hus, men det bor tre familjer om vardera sju personer i varje hus. 


Cherian Nagar, ett relativt välorganiserat slumområde
i Madras. Foto: Hans Sandberg, 1974.
Mellan Suryanarayana Chetty Road och Bengaliska viken låg ett icke-erkänt slumområde vid stranden. Nyligen har regeringen emellertid cementerat gatorna mellan hyddorna och ordnat med gatu joyar (dräneringskanaler längs gatan) och vattenpumpar.   

Cherian Nagar-slummen uppskattades 1971 till 12.000 personer. Våra svenska vänner från Svalorna beräknar den till 20.000. Svalorna själva har inte kunnat göra så mycket, men bara deras närvaro har gjort att regeringen förbättrat läget där. För man vill ju visa upp ett snyggt ansikte för utlänningarna. Därför är detta en ganska ren och frisk slum.

Barn på stranden nära Cherian Nagar slummen.
Foto: Hans Sandberg, 1974
Håkan från Svalorna berättade att det finns bostäder för de spetälska där de även kan få vård. Men de flesta tjänar så mycket på att tigga att de föredrar att vara i turistkvarteren.
Augusti-november 2014
Stämmer det att de ”inte uträttat så mycket”? Det är svårt att veta idag, men det jag skrev i dagboken låter orättvist när jag nu läser det. Han sa säkert så, men jag skulle tro att han kände sig maktlös inför ett enormt problem. Deras arbete var bara en droppe i havet.
Slumområde vid Suryanarayana Chetty Road 
i Madras. Foto: Hans Sandberg, 1974.


Loading...