fredag, augusti 03, 2012

Färdig med James Joyce - Skippar Finnegans Wake

Det sägs att James Joyces Ulysses är en bok som man bara kan läsa två gånger. Tja, jag har just läst (lyssnat på) den på engelska efter att ha läst den på svenska på 1980-talet. Det var som att vara inlåst på muggen till en irländsk pub på S:t Patricks dag under flera veckor. Det är ett evigt tjatter utan rim och reson. Kopplingen till Homers epos är ju kul och visst finns det avsnitt som är välskrivna och låter bra, men ju längre in i verket man kommer, desto mer ekar tomheten i den verbala katedral som den exkatolske katoliken randade ur sig. Jag minns en reporter på DN som belåtet sa att Joyce tog livet av romanen. Och visst försökte han, men det enda han tog livet av var sin egen roman, som är ungefär lika tråkig som Herman Melvilles historia om valfångsten i Moby Dick.

Jag är besviken, för jag hade verkligen velat falla för Ulysses och jag hade förberett mig med att lyssna på professor James Heffernans fina föreläsningsserie om Ulysses. Men efter att ha lyssnat tålmodigt nådde jag en punkt där jag kände mig som H.C. Andersons pojke som ropade "men han har ju inga kläder på sig!"

Här är en intressant bit om Joyce och religionen från Wikipedia:

L. A. G. Strong, William T. Noon, Robert Boyle and others have argued that Joyce, later in life, reconciled with the faith he rejected earlier in life and that his parting with the faith was succeeded by a not so obvious reunion, and that Ulysses and Finnegans Wake are essentially Catholic expressions.[28] Likewise, Hugh Kenner and T.S. Eliot saw between the lines of Joyce’s work the outlook of a serious Christian and that beneath the veneer of the work lies a remnant of Catholic belief and attitude.[29] Kevin Sullivan maintains that, rather than reconciling with the faith, Joyce never left it.[30] Critics holding this view insist that Stephen, the protagonist of the semi-autobiographical A Portrait of the Artist as a Young Man as well as Ulysses, is not Joyce.[30] Somewhat cryptically, in an interview after completing Ulysses, in response to the question "When did you leave the Catholic Church", Joyce answered, "That's for the Church to say." [31] Eamonn Hughes maintains that Joyce takes a dialectic approach, both assenting and denying, saying that Stephen’s much noted non serviam is qualified – "I will not serve that which I no longer believe…", and that the non serviam will always be balanced by Stephen’s "I am a servant…" and Molly’s "yes".[32]
Umberto Eco compares Joyce to the ancient episcopi vagantes (stray bishops) in the Middle Ages. They left a discipline, not a cultural heritage or a way of thinking. Like them, the writer retains the sense of blasphemy held as a liturgical ritual.[33]
Det är nog det sista som är nyckeln till Joyce. Ulysses är en liturgisk ritual från en katolik som inte längre kan förlika sig med kyrkan, men saknar dess trygga struktur som skapar ordning i ett kaotiskt liv.

Loading...