onsdag, augusti 14, 2002

Svensken som blev rik på att rationalisera den amerikanska sjukvården

(Denna artikel publicerades i tidningen Dagens Medicin hösten 2002.)

Per G.H. Löfberg prövade lyckan i USA och lyckades över all förväntan, något som gick de flesta svenskar förbi tills han plötsligt korades till Sveriges högst betalda doldis i Veckans Affärer. "Det var inte alls någon speciellt välkommen publicitet ur min synpunkt och jag hoppas att folk glömmer det så snabbt som möjligt," säger han och röjer att den svenska mentaliteten sitter kvar efter 30 år i USA.

NEW YORK. Frågan är obekväm och svaret blir en smula omständligt, men ett svar blir det. "Det blev en tillfälligt hög inkomst år 2000 därför att jag inlöste några optioner. Det hade inte någonting med rikedom att göra," säger Per Löfberg om transaktionen som renderade 140 miljoner kronor och placerade honom i mediernas strålkastarljus med dess hårda kontraster. Hade det varit en idrottsstjärna hade det kanske gått an, men saken hamnar i ett annat ljus när det gäller en direktör.
"När sådana här saker rapporteras finns det ingen möjlighet för folk att fatta sammanhanget. I mitt fall var det så, att jag avgått efter åtta års som chef för Merck Medco och startat ett nytt riskkapitalföretag tillsammans med Merck. Jag löste in en del optioner för att få startkapital till den nya rörelsen," säger Per Löfberg, som växte upp på Lidingö och Djursholm och minns hemmagolfbanans bunkrar och dammar där bollarna landade när han spelade i sin ungdom.

Det handlar om perspektiv. Det som i Sverige är astronomiskt är i USA bara högtflygande. Men även med amerikanska mått mätt, så har Per Löfberg lyckats väldigt bra. Det totala värdet av de optioner han ackumulerade på sin tid som vd för Mercks dotterbolag var år 2000 värda runt 640 miljoner kr. Och även utan dessa optionerna räknades han det året som USA:s 7:e högst betalda läkemedelsdirektör. Det uppger i varje fall lobbygruppen Families USA i en rapport som kritiserar branschen för sina höga vinster och priser. Hans årsinkomst det året var enligt gruppens lista 168 miljoner kr. Själv vill han framhäva att 2000 inte alls var typiskt och att bilden såg helt annorlunda ut 2001 då Mercks aktiekurs desstuom dalat.

Det hela började på sätt och vis en eftermiddag 1971 då Per Löfbergs anlände till John F. Kennedy Airport. "Det var som en helt annan värld. På den tiden var det nästan den enda flygplatsen på östkusten dit folk flög från hela världen," säger han och skrattar vid minnet. Det var en rätt spännande situation för en ung pojke.

Fast det var inte amerikadrömmen som lockade honom till USA, utan insikten om han behövde en amerikansk MBA. "Vi var ett gäng på Handels som ville arbeta på internationell bas. Efter Handels och militärtjänsten åkte jag till Amerika för två års vidareutbildning på Carnegie-Mellon University i Pittsburgh. Sedan började jag på Boston Consulting Group och var där i 14-15 år," säger han i en snabb resume av karriären fram till Medco - det företag som skulle få den att lyfta på allvar.

Han hade under sin tid på BCG börjat koncentrera sig på strategiutveckling inom hälsovårdssektorn och det sammanföll med den revolution som döljs bakom det prosaiska uttrycket ”managed care.”
"Det var en trend som startade i början på 80-talet och den förändrade allting inom hälsovården här. Den ändrade förutsättningarna för sjukhus, försäkringsbolag, läkare och läkemedelsföretag. Vi började då utveckla affärsstrategier för företag som orienterade sig mot 'managed care,'” säger han.

Det var under denna tid han lärde känna Martin J. Wygod, entreprenören som grundade Medco bara för att 1993 sälja det till Merck för 66 miljarder kr. Affärsidén var att gå in som mellanhand och förhandla fram bättre villkor för köparna (ofta storföretag och stora hälsokooperativ) gentemot vårdens producenter, som i Medcos falll var apotek och läkemedelsföretag. Per Löfberg formulerar det så här:
"Det innebar att betalningsinstanserna inom hälsovården utvecklade metoder för att bli mer rationella köpare av hälsovård och inte bara en betalningsinstans som betalade fullt pris."

Per Löfberg blev vd för Merck Medco efter att Martin Wygod hoppat av 1994 för att fortsätta med det han gillade bäst, att starta nya förtag. Merck Medco skulle bli enormt framgångsrikt och står idag för nära 60 procent av moderföretagets omsättning, vilken ligger på 500 miljarder kr. Företaget har emellertid kritiserats för att dubbla lojaliteter, eftersom det å ena sidan ska hjälpa klientorganisationerna spara pengar och å andra sidan ingår i ett företag som lever på att sälja läkemedel. Merck håller på att knoppa av Merck Medco, men har av konkurrenterna kritiserats för att inte ge Medco fria händer i valet av leverantör. Men detta är saker som inte längre ligger på Per Löfbergs bord.

Förebilden till ”managed care” var en typ av upphandlingsorganisationer kallade Health Maintenance Organizations (HMO.) De kunde genom sin storlek tvinga läkare och sjukhus att förhandla om priserna, samtidigt som de styrde patienter till de mest kostnadseffektiva inrättningarna. "Medco utvecklade samma tänkesätt inom läkemedelshanteringen. Det var Medcos revolution."

Men ”managed care” och HMO-modellen har mötts av en hård kritik samtidigt som kostnaderna för hälsovården och läkemedlen fortsätter att växa som om ingenting kan hindra dem. "Hela principen kring 'managed care' inför mycket mera kontroll av hur hälsovården används. Det är ingen tvekan om att det skapat stress i systemet, men vi har samtidigt gått från en situation för 20 år sedan då 'managed care' var en obeydlig sak dagens läge där den är normalmodellen," säger han.
"Det har varit Amerikas sätt att införa affärsmetoder och konkurrens i systemet, istället för att låta staten ransonera hälsovården och kontrollera priserna. Min uppfattning är att det amerikanska systemet ger oändligt mycket högre kvalitet och mer tillfredsställda konsumenter," säger han, men håller med om att systemet lämnar väldigt många människor utanför.
"Det stämmer och vi behöver statliga ingrepp för att täcka hålen. Jag hoppas att det kan ske utan att man inför ett helstatligt system. Dagens läkemedelsdebatt handlar om hur man kan hjälpa de behövande utan att staten tar över hela läkemedelsförsörjningen," säger han.

En het fråga är läkemedelsföretagens direktreklam i TV till konsumenterna.
"Det är ingen tvekan om att konsumentreklam via TV har ökat efterfrågan, vilket vållat problem både för läkare och betalningsinstanser. Det kan skapa onödig efterfrågan och pressa läkarna att ge patienterna de mediciner de ber om, men en viss del av denna efterfrågan är berättigad. TV är ofta det viktigaste mediet för att få information och det kan stimulera folk med till exempel mag- eller kolesterolproblem att söka hjälp. Fast jag undrar mig om TV-reklam verkligen är det bästa sättet, eftersom en TV-annons på en halv minut eller kanske två bara ger begränsad information. Internet är nog ett bättre medium," säger han.

Han satsade på Internet redan på sin tid som vd för Merck Medco och nätet kommer säkert att spela en viktig roll för Merck Capital Ventures framtida investeringar.
"Medcos framgångar byggde inte minst på att de införde postorderapotek som en alternativ distributionskanal. Den verksamheten växte till 80 miljarder kronor och Internet blev här en intressant länk till konsumenterna som inte länge behövde sända in sina recept via posten, eller ringa in dem. Det blev nästan som en modevåg bland kundbasen vilket skapade en kontakt som vi kunde vidareutveckla. Man kunde begära mer information från konsumenterna och erbjuda dem mer information om läkemedel, samt om hur deras sjukförsäkring fungerar," säger han.
"Det blev en fantastisk framgång trots kraschen för den elektroniska handeln. Skillnaden mellan oss och webbföretag som Dr. Koop var att vi redan investerat stora resurser i en infrastruktur för att distribuera läkemedel via posten. Vi fick också de stora arbetsgivarnas stöd för att stimulera användningen av Internet bland deras anställda och deras pensionärer. Det sänkte deras kostnader och förbättrade servicen," säger han.

Per Löfberg är en av flera svenskar som gjort lysande karrärer inom amerikanska företag. Lars Nyberg på NCR är kanske den mest kända. Erik Engström är en annan (han var vd för förlagsjätten Random House innan han blev partner i investmentbolaget General Atlantic Partners.) Det är som om det finns något i den svenska mentaliteten som fungerar bra i USA. "Det skulle jag mycket väl kunna tro. Jag har alltid känt en enorm öppenhet från amerikanarna mot mig som svensk. Det finns inte några förutfattade meningar som hindrar oss svenskar. Sverige har tvärtom gott rykte och svenskar har gott rykte. Vår uppfostran och dess betoning av arbetsvilja, ärlighet och renhårighet är sunda principer. Det är värden folk uppskattar," säger han.

Men det finns saker som kan hålla tillbaka en svensk utomlands, saker som blyghet och jantelagen. "Det här är ett land där man måste vara beredd att satsa och stå på sig. Man måste också finna stimulans i den enorma amerikanska smältdegeln. Man måste tycka att det är kul att samarbeta och träffa folk från alla tänkbara bakgrunder, både geografiskt, etniskt och religiöst. Det är som jag ser det en jättepositiv aspekt av Amerika och en viktig del av drivkraften här," säger han.

Mötet med Amerika är inte alltid så lätt. För varje dröm som gått i uppfyllelse finns det andra som krossats, eller bara blivit hängande i ett limbo. Men Per Löfberg verkar ha kommit på rätt spår med en gång och hans integration i det amerikanska samhället underlättades av att han gifte sig med en amerikansk kvinna och på så vis alltid hade en kulturell tolk och rådgivare till hands.
"Jag har dessutom ständigt haft kontakt med min familj och vänner i Sverige, så jag har aldrig känt mig ensam här. Mina föräldrar och jag har pratat varje vecka i 30 år och jag har varit hemma ofta," säger han.

Banden till Sverige ligger idag på det personliga planet. Han har för länge sedan slutat följa svensk politik och näringsliv och även på Mercks svenska dotter är det svårt att hitta någon som kan uttalad sig om Per Löfberg. Han är desto mer känd inom sin nisch. Han omnämns ofta som ”visionär” och en konsultrapport listar som en negativ faktor för Merck Medco det faktum att ”Per Lofberg slutat.” I en rapport om hans avgång spekuleras det i att det nya företaget skapats för att Merck ska kunna behålla honom.

Själv tar han talet om sina visionära talanger med en nypa salt. "Det är överdrivet smickrande. Det som gjorde att Medco fungerade under en 20-årsperiod var att vi lyckades identifiera nya teknologiska koncept och anpassa dem för läkemedelsdistributionen. Det vi gjorde var en kombination av att försöka utvärdera informationsteknologins praktiska möjligheter och att tänka igenom affärsmodellen bakom det hela," säger han.

Men det är inte bara smicker, för varför skulle han annars lämna sitt vd-skap till förmån för ett litet och riskabelt riskkapitalbolag, Merck Capital Ventures (MCV,) där han har en handfull anställda istället för 15.000 som förr? "Jag längtade efter en chans att etablera ett nytt företag; efter att får arbeta mer entreprenörartat. Medco var toppen och jag har bara positiva minnen därifrån, men jag var i 50-årsåldern och tyckte att det var dags att börja tänka på vad som händer härnäst," säger han.

Det nya företaget har sitt huvudkontor i Montvale i norra New Jersey. Merck sköt till en miljard, varav MCV investerat en femtedel. Riskkapitalbranschen dras med ganska kalla fötter dessa dagar, men Per Löfberg tycker att det är ett bra startläge.
"Den irratonella värderingsprocessen från 1999-2000 har försvunnit och de sunda principerna har återvänt," säger han och skissar på områden där han tror att det finns nytt guld att gräva.
"En av huvuduppgifterna för läkemedelsbranschen är att förbättra affärsprocesserna och öka effektiviteten. Ett av de viktigaste områdena är de kliniska prövningarna som idag sker över hela världen. Vi letar efter metoder för att gör dem snabbare och billigare och tror att avkastningen kan bli väldigt stor för den som lyckas. Om du kan minska den tid det tar att rekrytera patienter för kliniska prov ökar tiden för att marknadsföra produkten under patentskydd," säger han.

Ur amerikanskt perspektiv är Sverige litet, men tekniskt avancerat och det gäller inte minst hälsovården. Per Löfberg hämtar ibland inspiration när han besöker Sverige, vilket han gör ett par gånger om året. "Sverige är ett av de bästa ställena i världen för kliniska prövningar. Systemet är relativt homogent, samtidigt som de lagliga förutsättningarna är förmånliga. Många företag och inte minst Merck har använt sig av Sverige i väldigt hög utsträckning, men jag tror också att Sverige kommer att vara pionjärer inom informationsteknik. Det svenska systemet har hjälpt till eftersom staten hjälpt till att införa informationsteknik som det varit svårt att få in i Amerika. Här drömmer folk om elektroniska journalsystem, men det har varit nästan omöjligt att få igenom dem. I Sverige används de däremot brett, tack vare landstingen och staten."

USA är känt för sitt innovativa affärsklimat och en kultur där företagsledarna ses som hjältar, men denna kultur befinner sig nu i gungning efter skandalerna kring företag som Enron och Worldcom. "Det är helt rätt att man rensar upp i fall som Enron och Worldcom," säger Per Löfberg och söker efter formuleringar för fördöma missbruket utan att så att säga kasta ut barnet med badvattnet.
"De är dramatiskt avskyvärda och en upprensning måste ske. De som felat måste dras inför rätta, men det är tråkigt att en procent av företagsledarna ska kasta en skugga över hela näringslivet. Vi måste komma ihåg att ett hälsosamt och sunt näringsliv är kärnan i Amerika," säger han.

Mer entydigt kritisk är han mot 90-talets företagsledarkult. "Idoldyrkan av företagsledare drevs för långt. Ett företag fungerar aldrig enbart på basis av en företagsledares personlighet och stil. Det krävs alltid en organisation med många duktiga personer för att det ska fungera," säger Per Löfberg och kontrasterar med den svenska samarbetsmodellen.

Hans Sandberg

måndag, augusti 12, 2002

Ignacio Rodríguez-Iturbe: Tänker bäst över en kopp cappuccino

(Denna artikel publicerades i Dagens Forskning 12 augusti 2002)


”Hårt arbete är inte samma sak som hårt tänkande,
men hårt tänkande är hårt arbete.”
 

Bortsett från Caracas finns det nog ingen plats där Ignacio Rodríguez-Iturbe trivs så bra som i Princeton. Han har forskat och undervisat i Californien, Colorado, Illinois, Massachussetts, Texas och i Venezuela, men fastnade till slut för den lilla universitetsstaden en timma sydväst om New York. Han älskar dess omgivningar och njuter av en akademisk miljö där han kan ”försvinna” ett par timmar då och då för att tänka djupt över en cappuccino.

PRINCETON, New Jersey (DF). Det går inte att ta miste på entusiasmen när han pratar om sin förestående resa till Stockholm. Han har läst på om Gamla Stan, Djurgården, Kaknästornet och Drottningholmsoperan. Han älskar opera, säger han. Han var lite nervös inför tanken på att möta kungaparet, men lugnades av en representant för Stockholm Water Foundation, som försäkrade att drottning Silvia är så trevlig. Han har alltid velat besöka Venedig och när han hörde att Stockholm kallas ”Nordens Venedig” blev han extra nyfiken.

Ignacio Rodríguez-Iturbe är direktör för Princetons Centre for Energy and Environmental Studies, som ligger ett stenkast från ett campus vars anor går tillbaks till 1700-talet. Här leder han en grupp som specialiserar sig på hydrologi, en lära han i högsta grad hjälpt till att förvandla från ingenjörskonst till generell miljövetenskap.

Ignacios hjärta – och medborgarskap - är kluvet mellan USA och Venezuela. Han föddes i Caracas 1942, men växte upp och gick i skola i Maracaibo, en kuststad på 1,4 miljoner invånare i den oljerika västra delen av landet. Han läste till civilingejör vid Zulia-universitetet i Maracaibo och flyttade efter sin examen 1963 till Californien för att ta en master-examen vid California Institute of Technology. Doktorerade gjorde 1967 han vid Colorado State University. Väl klar med utbildningen återvände han och hans hustru Mercedes till Maracaibo.

Han blev lärare vid Zulia-universitet, men fick efter några år (1971) en förfrågan från Massachussetts Institute of Technology om att komma till Boston för att diskutera ett jobb. Det dröjde inte länge förrän han forskade och undervisade han i hydrologi och vattenresurser vid MIT, som är ett av USA:s främsta tekniska universitet. Han gjorde flera vetenskapliga genombrott under denna tid, men återvände trots det till Caracas 1975.
-Vi ville att våra barn skulle växa upp i Venezuela. Vi kom från stora familjer och ville att de skulle få vara nära sina far- och morföräldrar, kusiner, farbröder och syskonbarn. Våra stod mycket nära varandra i våra familjer, även med latinamerikansk standard, säger Ignacio, som har släkt i både Caracas och Maracaibo.
-Det var en väldigt lycklig tid. Jag var tillbaks på Simon Bolivar där jag fortsatte att undervisa i många år. Men MIT hade samtidigt varit så generösa att de låtit mig fortsätta där också. De lät mig åka upp till Boston var sjätte vecka och undervisa intensivt i två veckor. Dessutom bodde vi hela familjen i Boston under somrarna (de har fem barn - fyra pojkar och en flicka i mitten, min anm, HS.) MIT:s grupp för vattenforskning blev som en del av min utvidgade familj.

1993 flyttade han till Texas för att bli professor vid Texas A&M University. Det direkta skälet var dock att en av hans pojkar behövde specialistsjukvård. (Det var bara de två yngsta sönerna som döljde med, eftersom de äldre barnen var utflugna ur boet.) Denna gång blev han kvar i USA, men efter fem år i Texas drog han norröver, till den högskola som kung George II år 1746 lät grunda som College of New Jersey.

Varför Princeton, förutom att Albert Einstein en gång slog sig ner här?
-Det var en kombination av många saker. Först och främst var det ett så trevligt område. Omgivningarna är väldigt vackra med alla sina träd. Själva staden har en europeisk prägel och trots alla de underbara saker Amerika har att bjuda på, så har Princeton en europeisk smak. Det är nog den mest europeiska staden i USA. Du kan ta en promenad på kvällen och slå dig ner för att ta ett glas vin. Det är tio på kvällen och du säger att låt oss gå till Small World Cafe för en kopp kaffe. Kulturlivet är livligt, med konserter nästan varenda kväl och så har vi teatern (den högklassiga McCarter Theatre, min anm HS.)

Plus att du kan ta dig in till New York om du vill....
-Ja, du kan ta dig till Broadway, Guggenheim och Metropolitan. Det tar bara lite över en timma med tåget.
-Sedan har vi universitetet som är mycket, mycket trevligt. Det är precis den slags lärdomssäte jag tycker så mycket om. Många amerikanska universitet präglas av ett hårt tryck på att producera, pang, pang, pang. Det är inget fel i det, men Princeton har ett mer europeiskt tempo sett ur ett akademiskt perspektiv.
-Jag trivs med att ta tiominuterspromenaden härifrån till campus för att ta en kopp cappuccino på Vivians Cafe i studenternas hus. Man kan sitta där och bara låta tiden gå medan man läppjar på sitt kaffe och tänker på vad som faller en in. Jag tycker att det är extremt produktivt att finna tid då man kan sitta ensam och bara tänka. Livets tempo är ofta för högt. Även på universiteten händer det att folk jobbar väldigt hårt, men inte tänker särskilt hårt. Och tänkandet ska ju vara den viktigaste aktiviteten på ett universitet.
-Vi ägnar så mycket tid åt att skriva förslag, gå på möten och så vidare, men vi måste slåss för rätten att tänka. Det är alltför lätt att sugas in i tusentals detaljer och jobba 30 timmar om dagen.
-Det som gör Princeton så speciellt, är att det är en så bra plats för att tänka. Det är så lätt att förlora detta, bli för produktionsinriktad och oroa sig över brådskande saker. Det finns många brådskande saker i livet, men det som är viktigt på ett universitet är forskningen och undervisningen. Och god forskning kräver ett visst mått av ensamhet, eller att kunna meditera i små grupper. Det är tyvärr få universitet som har detta.

Du gillar intima och överblickbara grupper, vilket ligger i linje med din uppväxtmiljö.
-Jag har alldrig tänkt på det förut, men det stämmer absolut! Jag gillar en personlig miljö där jag kan få vara med mig själv och ta långa promenader. Ibland försvinner jag på eftermiddagarna för att promenera omkring på campus under någon timma eller två, eller så går jag till Princetons Museum of Art för att bara sitta där med ett anteckningsblock i handen. Ibland kommer det någonting utav det, men för det mesta ingenting. Det viktiga är att jag kan sitta där och tänka på ett problem, även om jag inte kan lösa det. Princeton är mer öppet för detta än någon annan plats jag vet.

Sitta och göra ingenting. Det låter nästan ”oamerikanskt?”
-Det är inte lätt, för det amerikanska samhället är väldigt produktionsinriktat och det gäller även universitetet. Den här staden och det här universitetet – titta bara på dess campus! – speglar en annorlunda miljö. Här ser du folk promenera eller bara sitta och reflektera, säger hydrologen från Caracas.

Hans Sandberg


söndag, augusti 11, 2002

Vattenvägar i tre dimensioner (Vattenpriset 2002)

(Denna artikel publicerades i Dagens Forskning 12 augusti 2002)
Hydrologi handlade länge om att bygga dammar, kanaler och andra vattensystem, men Ignacio Rodríguez-Iturbe förvandlade denna teknologi till en vetenskap som både förklarade hur och varför vattnets vägar ser ut som de gör.
-Jag är förstås väldigt glad personligen över att ha fått Stockholms vattenpris, men jag är också glad för att det är ett erkännande för hydrologin, säger han.


(PRINCETON, New Jersey). Många tar vattnet för givet precis som vi gör med luften vi andas, men var femte människa på jorden lider brist på rent vatten.
-Det är ingen överdrift att säga att vattnet påverkar allting och det inte bara för att vi dricker vatten, tvättar oss i vatten och att alla industrier använder vatten. Vatten är liv och hydrologin spelar en helt avgörande roll för civilisationen, säger han.
-Folk tar för givet att vi ska ha vatten, men det finns regioner där vatten är den värdefullaste varan och man talar till och med om vattenkrig. Det är ingen obegränsad resurs, men ändå missköter vi den.

-Jag fick bland annat priset för att jag varit med om att förklara hur en flod och dess upptagningsområde fungerar, säger han syftande den ekohydrologi som han initierat.
-Flodsystem har en trädstruktur som kan beskrivas med hjälp av fraktalgeometri. De påminer om ett löv med dess ådror. Vi insåg att denna struktur kommer i ett obegränsat antal variationer när det gäller form och storlek, men också att det fanns vissa signaturer som gällde alla flodsystem. Vi försökte hitta det som förenade alla dessa former.

Det ledde så småningom till en teori för hur vatten färdas i ett landskap och hur det transporterar de sediment det plockar upp under färden. Den modell han var med om att utveckla kallas Optimal Channel Networks (OCN) och beskriver hur vattnet hittar sin väg genom att välja den mest effektiva vägen på väg ner mot mynningen ut i havet.

Var det en ide som dök upp över en kopp kaffe?
-Tja, det var en ide som cirkulerat ett bra tag och jo, jag spenderade en hel del tid tänkande på denna fråga medan jag hade kaffe. Det tjusiga var att kunna visa att även om alla dessa tredimensionella sluttningar skiljer sig helt från varandra, så finns det gemensamma drag och relationer som styr den inre strtukturen mellan delarna. Du kan vara stor eller liten, men förhållandet mellan dina armars storlek och dina bens är ganska lika. Det spelar ingen roll hur olika de ser ut, för en del saker förblir desamma. För att förstå dynamiken och svara på frågan ”varför” måste vi komma på vad det var som förenade alla dessa olika former och utseenden. Svaret var på sätt och vis uppenbart, men det var svårt att påvisa rent konkret. Flodens upptagningsområde organiserar sig själv, organiserar sig över bergssluttningar och i skilda strömmar och bifloder på ett effektivt sätt för att leda vattnet och sedimenten mot det gemensamma utloppet. Vi beskrev detta i vår bok Fractal River Basins: Chance and Self-Organization (Cambridge University Press, 1997,) säger han om den bok han skrev tillsammans med Andrea Rinaldo.

Lyckligt nog för Ignacio och hans kollegor fanns det ett överflöd på data för att testa modellen. Det var bara att anlita landets digitala höjdkartor (Digital Elevation Maps, DEM) som går ner till 30 gånger 30 meter och i en del fall till 5 gånger 5 meter.

Ett annat område som nämns av priskommitten är hans bidrag till att förklara långvariga perioder av torka och översvämningar.
-Folk antar ofta att genomsnitt är de vanligaste tillstånden, men så är det inte. Vi analyserade perioder av översvämning och torka utifrån feedback-processer mellan atmosfären och marken, vilket är helt avgörande när det gäller att förstå sådana perioder. Vi ville förstå varför perioder av torka ofta fortsätter under långa perioder, något som till exempel varit fallet i Sahil i Sudan där man haft torka i 20-30 år.
-Att förstå detta är enormt viktigt för mänskligheten, eftersom man måste dra fördel av de år då vi har mer vatten än genomsnittligt, som en förberedelse för torra år. De torra perioderna kallas inte helt oväntat för Josef-fenomen, medan de våta perioderna går under namnet Noah-fenomen. Teorin har bland annat hjälpt till att förutsäga Nil-flodens beteende, liksom hur Stora Saltsjön i delstaten Utah fungerar.

Ignacios ansats lade grunden för ett vetenskapligt område som döpts till eko-hydrologi, försöker förstå hela processen, feedback-dynamiken mellan atmosfären och marken.

Detta måste påverka modellerna för växthuseffekten eftersom de för in marken i modellen?
-Ja, det för in marken som en del av feedback-loopen vilket är väldigt viktigt. Det kopplar samman forskningen om växthuseffekten och klimatförändringar med lokala förändringar i en flods tillflödesområde. Trots all osäkerhet verkar det klart att den kommer att understryka systemets fluktueringar. Vi kommer att få mer extrema tillstånd, med mer och allvarligare översvämningar, samt längre och intensivare torrperioder.

De tidigare modellerna för global uppvärmning handlade mest om atmosfären och oceanerna.
-Jo, det stämmer. Det fanns en tendens att tro att det räckte, men idag är alla överens om att det är avgörande att representatera marken på ett bra sätt. Folk brukade ignorera kontinenterna, men vi förstår idag utbytet mellan marken och atmosfären mycket bättre.
-Vi förstår att marken spelar en grundläggande roll för utväxlingen av energi och väta mellan atmosfären och marken, vilket påverkat vår förståelse av växthuseffekten. Vi förstår den nu mer realistiskt och detaljerat på den regionala nivån.

Vilka blir det politiska konsekvenserna av detta?
-Det råder en stark debatt världen över, men det är inte vetenskapsmännen som fattar besluten.USA har tyvärr varit skeptisk när det gäller globala protokoll mot växthuseffekten och krävt mer forskning, men vetenskapen kommer aldrig att kunna eliminera all osäkerhet. Men vi har tillräckligt med information och analytisk klarhet för att kunna fatta beslut på ett rationellt sätt. Om du har 70-80 procents säkerhet om att något ska hända dig, så väntar du inte på att de andra 20-30 procenten ska elimineras, nej du går till handling, säger han och bankar med näven i bordet.

Skulle du förespråka aktion om du var rådgivare åt presidenten eller åt FN?
Definitivt! Det går inte att säga att vi ska vänta 50 år till och se vad som händer. Vi måste börja agera idag!

Vad har förändrats i synen på växthuseffekten under de senaste 15 åren?
-Folk var inte lika säkra på sin sak då. (Nasaforskaren James E.) Hansen hade ett starkt argument, men mycket svagare än det vi har idag. Det finns idag ingen seriös debatt om saken. Något måste göras!

Hans Sandberg

Loading...