fredag, november 26, 1999

Nu rullar kulorna i Silicon Alley

(Först publicerad i Dagens IT, 1999)

Flatiron Building, Silicon Alley, New York 1999. 
                                                           Foto: Hans Sandberg


Silicon Alley kan inte mäta sig med Silicon Valley när det gäller teknik, men det som för fyra år sedan var en blandning av CD-ROM-produktion och en god portion ”B.S.,” (bullshit) är idag en snabbväxande industri som lockar både talanger och riskkapital.

-New York City hade under de senaste sex månaderna fler börsintroduktioner (IPO:s) än någon annan del av landet, inklusive Silicon Valley. Det är ett genombrott för Silicon Alley, sa Jason McCabe Calcanis nyligen på ett seminarium i New York. McCabe Calcanis startade tidningen Silicon Alley Reporter och är en av dem som slagit hårdast på trumman för Silicon Alley.

Men vad är Silicon Alley? Det ligger förvisso i New York, men det är inte så lätt att säga exakt var. Den tårtliknande Flatiron Building i Chelsea-distriktet får ofta symbolisera Silicon Alley, men en stor del av New Yorks nya media skapas på de stora traditionella förlagen och reklambyråerna i Midtown Manhattan. Och Silicon Alleys kanske mest kända byggnad, ”cyberskyskrapan” ITC@55 ligger på Broad Streat mitt i Wall Street-distriktet, långt ifrån de mer hippa distrikten Flatiron, SoHo, Chelsea och TriBeCa.

Det är finns sparsamt med statistik om Silicon Alley, men New Yorks Economic Development Corporation uppskattar att antalet IT-jobb fördubblades mellan 1994 och 1998. Coopers & Lybrand uppskattade 1997 antalet nya medieföretag söder om 41:a gatan till 1106. Totalt fanns det 2 600 sådana företag som tillsammans omsatte ca 3 mdr dollar (25 mdr kr.)

Många av företagen arbetar med innehåll, design, reklam och elektronisk handel, men det är inte hela bilden.
-Folk antar felaktigt att New York inte är ett teknikcenter och att vi inte har programmerare, men ta en titt på våra finansiella institutioner. De driver globala nätverk och vem tror du det är som gör det? Jo, det är programmerare och utvecklare som skriver kod -- kod som är lika elegant och viktig som den som skrivs av entreprenörer.
Det säger Alice Rodd O'Rourke, som leder New York New Media Association (NYNMA,) en organisation som ofta ger röst åt Silicon Alley.

Hennes organisation har vuxit från 1 200 medlemmar 1995 till 2 300 i fjol och 5 200 idag och antalet deltagare på konferenser och möten av olika slag växer snabbt. Den största enskilda kategorin av medlemmar hör dock hemma i finansvärlden. Därefter kommer advokater, revisorer och PR-folk och först på tredje plats finner vi företag inom digitala medier.

Tillgången på kapital har dramatiskt förändrat klimatet för nyföretagande i New York, som hittills varit relativt ogästvänligt pga höga omkostnader, hyror och skatter. När Yee Ping-Wu startade The Music Pen hon vända sig till investerare i Schweiz för att få starthjälp. Och när Alicia Sherman startade Cybergrrl i början på 1995 hade hon inte en tanke på att ta hjälp av riskkapitalister. Idag däremot förhandlar hon med ett stort internationellt mediaföretag och hoppas på en börsintroduktion.
-Flödet av pengar har definitivt ändrats under de sista arton månaderna, säger Alice Rodd O'Rourke. Det brukade vara svårt att få pengar, eftersom riskkapitalisterna i New York inte investerade här och riskkapitalisterna i väster inte sökte sig hit. Vi ligger fortfarande efter västkusten, men situationen har förändrats dramatiskt.


Ett hörn av Silicon Alley 1999. Foto: Hans Sandberg

DoubleClicks utomhusannons i Silicon Alley.

Den lysande stjärnan över Silicon Alley är DoubleClick som Kevin O’Connor startade för fyra år sedan i sitt hem i Atlanta tillsammans med vännen Kevin Ryan. Företaget, som specialiserar sig på att leverera webbannonser och samla in reaktioner på dem, har idag 700 anställda i sjutton länder och värderas till 25 miljarder kr. Men det har inte mycket gemensamt med 1995 års Silicon Alley: Har finns inga artister och nätrebeller, utan här handlar det om telefonförsäljning av annonser som distribueras och mäts med sofistikerad programvara. I ett rum på 44:e våningen sitter ett 60-tal anställda vid terminaler och säljer per telefon. Högst på anslagstavlan står det: ”Lunch Goal: $2.0 million.” Om det målet nås bjuder firman på lunch. Och sälja behöver de, för DoubleClick går i likhet med många andra internetföretag med förlust: 18 miljoner på en inkomst av 80 miljoner dollar (1998). Förlusterna stör emellertid inte investerarna som räknar på DoubleClicks förmåga att distribuera en miljard annonser per dag och de enorma konsumentdatabaser de bygger upp genom att studera folks reaktioner på annonser utspridda över tusentals webbsajter.


Alicia Sherman bland sina Cybergrrls. Foto: Hans Sandberg

Alicia Shermans väg till Silicon Alley började brutalt. Hon och en väninna rånades under pistolhot av tre killar på Manhattans Upper West Side. De tvingades följa med dem till en bankomat och ta ut sina pengar åt dem. Alicia och hennes väninna kom undan med livet i behåll och lyckades ett par dagar senare sätta åt killarna, men hon hade fått nog av New York och flög ner till sin syster i Santa Fe i New Mexico. Efter ett tag där sprang hon på en annons för något hon aldrig hört talas om: The World Wide Web. För 10 dollar fick hon en entimmas lektion i HTML och sedan var hon såld på internet.
-När jag kom tillbaks till New York bestämde jag mig för att starta eget och det enda jag riktigt kunde var internet, säger Alicia Sherman, som innan dess jobbat sex år inom musikbranschen, bl a för band som Metallica och Def Leppard.
-Jag började jobba med min laptop i min lägenhet och prövade mig fram. Men när jag pratade med potentiella klienter om webben var det ingen som förstod vad jag snackade om, så mitt första jobb blev att undervisa Avon’s division för bröstcancer om internet.

Hon funderade på vad hon skulle kalla sitt företag och eftersom hon gillade science fiction och särskilt William Gibsons böcker ville hon ha ett namn med cyber i, men Cybergirl lät för flickaktigt och Cyberwoman för gammalt. Därför blev det Cybergrrl, som idag ett av de bäst kända namnen på kvinnosajter.

Cybergrrl är ett konsultföretag med ett litet kontor på 16:e våningen av ett höghus mitt emot ITC@55 nere på Broad Street i Manhattans finansdistrikt. Här sitter ett dussintal tjejer och producerar innehåll åt klienter som Estee Lauder och den kvinnoinriktade kabeltevekanalen Life Time Television.
-Jag satsade på saker jag trodde på personligen och fann snart att andra kvinnor var intresserade av samma saker, säger Alicia Sherman. Det fanns inte så mycket material för kvinnor på webben, så jag tänkte att då kan väl jag lika gärna göra det när jag ändå är där. Samtidigt började jag intressera mig för kvinnofrågor och insåg att jag ville bygga ett företag runt detta. Mitt mål var att hitta en balans mellan att göra gott och tjäna pengar.

Under sitt arbete med Cybergrrl kom hon i kontakt med andra kvinnor med websajter och började länka deras sajter till sin under rubriken Webgrrl. I april 1995 träffades sex av dem på @Cafe i East Village. De kallade till ett nytt möte till november som samlade 200 kvinnor från andra orter i USA och från andra länder. Webgrrl är idag ett internationellt nätverk med 100 lokalgrupper för kvinnor intresserade av internet.

Alicia Sherman är en idealist, men också en företagare som ska betala löner och lokalhyror. Hennes rörelse går ännu inte med vinst och skulle kanske ha kapsejsat om inte teknikförlaget CMP investerat i Cybergrrl 1997.


En veteran entreprenör i Silicon Alley.  Foto: Hans Sandberg

Yee Ping Wu är en av ”veteranerna” i Silicon Alley och jag intervjuade henne redan 1995 för mitt första reportage om Silicon Alley (Pressens Tidning 14 dec 95.) Hennes familj hade flytt från kulturrevolutionens Shanghai 1966 och eftersom Yee Ping Wu varit ett musikaliskt underbarn och senare en professionell konsertpianist hamnade hon på Julliard School of Music. Där träffade hon sin man Philip Y. F. Lui som hjälpte henne att starta Music Pen, företaget bakom de populära pedagogiska CD-ROM-programmen Lennys Music Toons och Magic School Bus. Men det var inte spelen som var kärnan i hennes företag, utan algoritmer för att representera ljud i datorer. Det är inte utan stolthet hon distanserar sig från många av de andra företagen i Silicon Alley.
-Vi har fler programföretag idag jämfört med för fem år sedan, men det är fortfarande relativt få som på allvar ägnar sig åt programvaruutveckling. Det finns så många olika sorters verksamheter här i New York, säger hon.

Music Pen heter idag M-Pen och håller på att lansera en ny strategi tillsammans med tunga allianspartners.
-Vårt nästa steg handlar också om utbildningsteknologi, men för kundsupport och elektronisk handel, säger Yee Ping Wu. Vår tekniska kärna kommer att göra det möjligt att leverera inlärning, support och träning mer effektivt. Det kommer att få mycket stor inverkan på produktiviteten i arbetslivet, säger hon.

M-Pen har byggt ett avancerat multimediasystem som enligt Yee Ping Wu kan anpassa sig dynamiskt till den bandvidd som står till buds. Det kan också förutse vilka data en användare kommer att behöva och sända över dem när det uppstår luckor av oanvänd bandvidd. På frågan om det är något liknande de Macromedia sysslar med, säger hon att det finns funktionella likheter, men att M-Pens teknik är robustare och rikare. (Den som vill se en demo av M-Pens teknik kan ta sig över till www.milquebar.com, som visar en rad multimediaspel som kan spelas över så låg bandvidd som 28.8 kbps.)

Yee Ping Wu säger att hon är öppen för nya affärsmodeller och förstår att världen förändrats, men vill inte kasta ut alla gamla lärdomar.
-Jag förstår det här med trafik och eyeballs, men jag frågar mig hur det kan vara möjligt för alla att syssla med detta. Vad är det de säljer?
-Alla talar om elektronisk handel och det kan bli en enorm sak, men faktum är att 70 procent av alla som besöker en sajt för att shoppa försvinner, eller ringer och beställer via telefon. Det finns många skäl till detta: teknik, förtroende, säkerhet och bekvämlighet.
-Här finns en stor möjlighet att komma in och öka försäljningen och sänka kostnaderna.

Ditt företag är fortfarande ett enskilt bolag? Har du några funderingar på börsnotering?
-Absolut! Jag kan inte ge dig en tidpunkt, men jag tror att det är väldigt viktigt för företaget att tänka på den saken och inta rätt position.
-Affärsvärlden håller på att förändras, säger hon och funderar en stund. Idag är din rörelse omedelbart internationell, för det finns inga gränser. Det betyder att du måste röra dig mycket snabbare och det är därför meningslöst för ett litet företag att bygga en egen infrastruktur. Du måste därför bygga allianser och skaffa partners, för annars kan du inte växa snabbt.
-Investeringsklimatet har förändrats i New York. Det finns mer folk som förstår teknik på östkusten idag och de är mer sofistsikerade, men samtidigt görs det en massa tokigheter. Fast det är ju styrkan i den amerikanska kulturen, att den är så tålig, att den tillåter experiment och att folk inte blir rädda. Negativa erfarenheter håller inte tillbaks folk, så det finns alltid dem som är intresserade av det nya. Amerikanernas styrka är deras tro på innovationer. Jag har upplevt det som utlänning och vet att det kan vara svårt att driva affärer här, men jag har också gjort det i Asien och i Europa och då uppskattar man Amerika.
-Det är inte lätt för allt är en utmaning och konkurrensen är mycket hård, mycket, mycket hård. Här kan ett företag inte slumra till, inte ens för en minut. Det är därför jag älskar detta ställe... för dess hunger; för att det inte är liknöjt.

Hans Sandberg

fredag, november 19, 1999

Mobiltelefon modell ”slit-och-släng”

(Publicerad i Dagens IT). 


Randice-Lice Altschul har kommit på en snilleblixt. Det gör hon visserligen 20-30 gånger i veckan, men hennes senaste idé resulterade i över 2 000 telefonsamtal de första veckorna efter att den rapporterats i New York Times i början av november.
Idén: En mobiltelefon som man kastar bort när man använt den!


Många frustrerade mobilkunder har säkert haft ögonblick då de velat kasta ut sina nallar genom bilfönstret. Så också Randi Altschul, men hon kom istället på ett nytt sätt att tänka när det gäller mobiltelefoner. Hon är uppfinnare, men de flesta av hennes uppfinningar är leksaker. Det låter kanske inte så seriöst, men för Randi var det denna bakgrund som fick henne att designa en lika platt som billig mobiltelefon, så billig att hon är övertygad om att företag som McDonalds, Visa, Hertz eller Walt Disney kommer att licensera tekniken för att bygga slit-och-släng-telefoner.
-Det kostar 14 dollar att bygga den och sedan får man betala 3 dollar för lokal telefontaxa, så det bör gå att sälja den för 19,99 dollar. Jag kan tänka mig att t ex McDonalds vill använda den för att locka kunder som får köpa den till självkostnadspris, säger Randi Altschul, som pratar i ett rasande tempo med en entusiasm som omedelbart smittar av sig. För henne är enkelheten a och o, något som hon tycker att dagens mobilföretag missar.
-Nokia och de andra har inte en aning om vad folk vill ha, säger Randi

Vid sidan om den rena slit-och-släng-telefonen har hon designat en mobiltelefon som är stor som två kreditkort och faktiskt är ett kreditkort. Tanken är att kreditkortsföretag ska kunna ge sina kunder sådana korttelefoner och belöna dem med mer telefontid ju mer de shoppar med kortet!


En kreditkortstelefon man kan kasta bort när man ringt.

Randi är själv inte tekniker, men kopplade in ett team av ingenjörer, patentjurister och marknadsförare efter att hon fått sin idé. Totalt har hon idag fyra patent som täcker den enklare slit-och-släng-versionen och två för kreditkortstelefonen. Dessutom har hon ett patent för hur man bygger telefoner med hjälp av supertunna flexibla kretskort.

Så här går det till: Man tar ett flexibelt kretskort, förlänger det och viker det sedan i flera lager runt sig själv. Därefter pressar man samman det hela till ett platt litet paket, på vilket man monterar ett 6-voltsbatteri, en högtalare, mikrofon och en knappsats. Sedan är det bara att trycka på de färger och den logo beställaren vill ha. Grundmodellen har ingen display, eftersom det höger priset med ett par dollar.
-Mammor och pappor behöver det inte och hemtelefoner har ingen display, säger hon.
En faktor som bidrar till att göra den så billig är att telefonen bara kan användas för lokalsamtal (t ex 60 minuter,) och att den stänger av sig själv när tiden är ute. Den kan inte heller ta emot samtal och har inget telefonnummer. Vilket betyder att teleföretagen inte behöver hålla koll på vare sig samtal eller nummer.

Randi Altschul säger att hackare inte kan öppna telefonen och trixa med den, eftersom telefonen är själva kretskortet. Dessutom har den ett inbyggt ”roll-over” säkerhetssystem som genererar nya koder varje gång den används.
Hon säger att hon idag förhandlar med både investerare och med företag som är intresserade av att använda telefonen i sin marknadsföring. Hon tror inte på att sälja telefonen via handeln, för mellanledens påslag skulle göra den onödigt dyr.

När intervjun om telefonen börjat ta slut, plockar Randi fram ännu ett par illustrationer. Hennes nästas projekt är en epostläsare som har arbetsnamnet ”EZ-Mailer.” Hon tänker sig en mobiltelefon som stoppas in bakpå en elektronisk fickkalender/ epostläsare typ Sharp eller Casio. Kalendern kan enligt henne tillverkas för 5 dollar med bildskärm och telefonen kan tillverkas för 2 dollar. Och eftersom tjänsten bara behöver klara lokal datatrafik till ens lokala onlinevärd kan även den göras billig, säg 10-20 öre per minut.

Nu återstår det för henne att knyta upp finansiärerna och få hjulen i rullning. Om allt går väl blir det säkert mobiltelefoner med Pokemon-teman på McDonalds nästa sommar.

Hans Sandberg

Loading...