tisdag, juni 08, 1999

Aldrig mer ensam på vägen

(Dagens IT).

Test av OnStar i Amish Country.

Det är lördag morgon och vi ska åka till Amish Country i Pennsylvania, men denna gång börjar turen inte med bläddrande i guideböcker, telefonerande och nätsurfande. Nej, denna gång hoppar vi bekymmerslöst in i bilen, varpå jag sätter pekfingret i taket. Ögonblicket senare hörs från bilens högtalare: ”God morgon, herr Sandberg, detta är Jennifer på OnStar. Vad kan jag hjälpa er med idag?”


General Motors OnStar-system måste vara ett bra exempel på det den nyligen bortgångne dataforskaren Mark Weiser kallade ”Calm Computing,” dvs datorer som är gör oss lugna istället för att stressa oss. För det första är systemet nästan osynligt. För det andra har all komplexitet dolts för användaren, som utöver att köra en bil bara behöver lära sig trycka på tre knappar, en röd för krissituationer, en blå som det står ”On” på för alla andra ärenden och en tredje knapp för att avsluta samtalet. Slutligen är det tryggt att veta att man inte är ensam på vägen.

Några sekunder efter att jag tryckt på On-knappen i bilens takpanel vet Jennifer vem jag är och var min bil befinner sig. Den syns som en liten symbol på en karta över Princeton med omnejd och när jag ber om hjälp att hitta skriver hon bara in min destination i ett databasfält. OnStars databas producerar sedan ett litet manuskript med färdangivelser som hon läser upp, men eftersom det inte löpande uppdaterar min position kan hon behöva förnya positionsangivelsen innan ger mig instruktionerna. Samma sak om hon behöver veta åt vilket håll jag kör. Inte direkt StarTrek, men det funkar.

Jag får en vägbeskrivning ända bort till Lancaster som ligger ca 20 mil bort. Det hade varit fiffigt om det funnits en liten taxiprinter i bilen för att skriva ut anvisningarna, men det gör det inte. Å andra sidan är det ingenting som hindrar att man ringer upp igen, vilket jag gör flera gånger och varje gång möts av samma professionella artighet.

Vi tar Route 1 förbi Trenton och följer sedan Route 476 västerut tills den byter namn till Route 76. Under färden ber jag OnStar att hitta ett hotell för natten och det gör de snabbt med hjälp av en databas på över 5 miljoner namn, på alltifrån bankomater och bensinmackar till campingplatser, hotell, restauranger, livsmedelsbutiker, polisstationer, osv. Jag förklarar att vi vill ha ett billigt hotellrum i Lancaster för två vuxna och två barn och Judy ”ringer” lite senare upp för att berätta vilka alternativ vi har. Nu visar det sig att det hotell vi vill ha har 15 lediga rum men inte tar reservationer, så vi beslutar oss för att avvakta tills vi kommit fram.

När vi kört ett bra tag på Route 76 börjar jag undra om vi missat vår exit till Rt 222, som ska ta oss ner till Lancaster, men Paul som svarar denna gång berättar att det är 18 engelska mil kvar till exit 21. Jag passar på att be om trafikinformation, eftersom jag vet att det kan uppstå långa köer på småvägarna när turisterna drar in för att titta på det egendomliga Amishfolket, äta husmanskost och köpa gammaldags hantverk. Man kan tycka att detta vore något OnStar borde ha på sin servicemeny, men icke. Jag får istället våglängden till två lokala AM-radiostationer. Ken Barbera, en presstalesman för OnStar, berättar senare att många kunder vill ha aktuell trafikinformation och att det kommer...om ett år eller två.

Det går smidigt att ta sig till Lancaster, vilket inte bara är OnStars förtjänst, för jag har om sanningen ska fram varit där ett par gånger tidigare. Det är däremot inte lika lätt att hitta när man ger sig ut på småvägarna i detta bördiga slättlandskap, där byarna har namn som Bird-In-Hand, Intercourse och Paradise. Här spänner Amishfolket, som redan på 1700-talet tyckte att den teknologiska utvecklingen gått för långt, sina fyr- och sexspann framför plogen och eftersom landskapet med sina nästan identiska gårdar är ganska enahanda, kan det vara svårt att hitta. Under en biltur på eftermiddagen lyckas jag köra vilse och ”ringer” upp OnStar och frågar efter vägen till Amish Museum.
-Oroa dig inte för att vägen blir lite krokig framöver, för vi är ganska nära, säger Melinda och ger mig en färdbeskrivning som jag emellertid bara kom ihåg första halvan av eftersom jag distraheras av grabbarna i baksätet.

När vi kommer fram till Route 340 får jag ”ringa upp” igen. Melinda svarar och erbjuder sig att hänga kvar medan vi kör den sista biten. Jag passar på att be henne om förslag på restauranger och hon räknar upp ett halvt dussin. Sedan säger hon att den och den bör du kunna se på din vänstra sida nu, vilket gör att det nästan känns som om hon sitter med oss i bilen.

Och så är det med OnStar. Man känner sig som en pilot som när som helst kan kontakta flygledningen i kontrolltornet. Man är inte längre ensam på vägen, utan en del av ett system.

Privatbilismen blir nog aldrig riktigt detsamma igen.

Hans Sandberg


Bakgrund: Navigation och service på väg

OnStar är både ett navigationssystem, ett servicesystem och ett nödhjälpssystem, som aktiveras autmatiskt så fort bilens datorsystem upptäckt att något gått, eller är på väg att gå snett. Om en varningslampa lyser i en vanlig bil är det upp till föraren att lista ut vad han eller hon ska göra och lokalisera ett servicestation som kan hjälpa till. När en bil med OnStar hittar ett allvarligt fel, sänds en rapport automatiskt iväg till OnStar och i nästa ögonblick dyker information om bilen upp på bildskärmen hos en av OnStars cirka etthundra servicerepresentanter vid deras ”call center” i Troy i Michigan. De vet var vi befinner oss när vi tryckt på ”On” knappen, eller bilens datorsystem själv slagit larm, därför att OnStar först får en datasignal som identifierar fordonet, föraren och och var han befinner sig. Det senare görs med ett GPS-system (geografisk positionsbestämning med hjälp av satelliter.) När OnStar får en varningssignal från en bil kan den representant som tar emot signalen sända sända ett meddelande till bilens datorsystem för att göra diagnostiska tester och sedan ge föraren råd beroende på bilens kondition. Om bilen måste tas in på verksstad kan han eller hon tala om var närmaste verkstad ligger. Om det är ett nödandrop, eller att krockkudden utlösts kan OnStar kalla på polis och ambulans och om föraren lämnat in information om sin blodgrupp och annan medicinsk information kan den vidareförmedlas till ambulanspersonalen.

OnStar kan hjälpa till även i mindre dramatiska situationer, som t ex om man låst sig ute ur sin bil, eller glömt bort var man parkerat den på en stor parkeringsplats. I det första fallet kan man ringa OnStar och uppge sitt namn och lösenord, varpå de sänder en kod till bilen som öppnar dörrarna. I det andra fallet kan de få bilen att tuta och strålkastarna att blinka, så att det ska bli lättare att hitta sin bil.

Och skulle någon vara dum nog att stjäla en bil försedd med OnStar kommer han knappast långt pga GPS-systemet. Och varje försök att öppna bilen med en nyckel leder till en rapport om en potentiell stöld, eftersom systemet antar att ägaren alltid använder den elektroniska dörröppnaren!

Det finns två generationer av OnStar. Den första som introducerades exklusivt för Cadillac 1997 och idag finns att få för 28 GM-bilar har en inbyggd mobiltelefon, varför man måste betala för både mobiltjänsten och OnStars tjänst. Den andra versionen, som introducerades 1998 och erbjuds för 11 modeller, har ingen separat telefon, eftersom man antar att de flesta kunder som vill ha mobiltelefoni redan har det. Den första bilen med OnStar som standard är Cadillacs SUV Escalade ’99. Det kostar 695 dollar att installera OnStar. Bastjänsten med nödhjälp och fjärrdiagnos kostar sedan 199 dollar per år, medan hela servicepaketet kostar 399 dollar per år. Systemet har idag ca 60 000 kunder i USA.

OnStar skiljer sig från navigationssystem som t ex Clarions AutoPC, vilket har en dator i bilen, plus ett GPS-system och kartor lagrade på CD-ROM-skivor. Clarions AutoPC kostar drygt 600 dollar inklusive, GPS, kartor och programvara, men har ingen löpande avgift för att använda systemet. En fördel med Clarions modell är att systemet följer vår körning och kan ingripa på egen hand, t ex genom att påpeka att vi kört fel, vilket OnStar bara gör om vi först trycker på knappen och frågar.

Hans Sandberg

fredag, juni 04, 1999

Chicago Tribune: Bort från det gamla tänkandet

(Artikeln publicerades först i Pressens Tidning 1999).

Chefredaktören granskar dagens ex av Chicago Tribune.

Howard A. Tyner, chefredaktör, Chicago Tribune:
Vi måste komma bort från gamla tänkesätt

Det katedralsliknande Tribune Tower står kvar på North Michigan Avenue, men mycket har ändrats sedan jag besökte mediajätten för fem år sedan. Det är nya namn i toppen för koncernen och Chicago Tribune, men strategin ligger fast och Chicago förblir hemorten för ett av av USA:s radikalaste försök från pressen att möta hotet från Internet. 
-Jag är inte redaktör för en tidning, utan chef för ett innehållsföretag, säger chefredaktören Howard A. Tyner i en frispråkig intervju.

Tribune är ett konglomerat som 1998 levererade en vinst på 3,6 mdr kr på en omsättning av 25 miljarder kr. Förlagsgrenen som rymmer dagstidningarna, kabeltevekanalen ChicagoLand TV, bokförlag, nyhetssyndikat, direktreklam och en rad interaktiva tjänster, står för hälften av omsättningen. Resten kommer från 18 TV-stationer, TV-nätet WGN-TV, radiostationer och basebollaget Chicago Cubs. Tribune är dessutom en riskkapitalist av format, vars lista över investeringar täcker många heta Internetaktier: America Online (Tribune äger 1,1 proc), Digital City (20,1 proc), Excite (2,6 proc), HomeShark (12,8 proc), iVillage (4,3 proc), The Lightspan Partnership (7,0 proc) och den virtuella livsmedelskedjan Peapod (9,3 proc).

Det var Charlie Brumback som sparkade igång processen under sin tid som vd 1990-95, men han är idag pensionerad och hans exklusiva svit på 24:e våningen har gjorts om till ett mötesrum. Och tidningens filosofiske chefredaktör Jack Fuller har gått vidare och är idag vd för Tribune Publishing. Hans efterträdare Howard Tyner ger ett mer jordnära intryck och markerar klart sin roll som tidningsman, i kontrast mot direktörerna ett par trappor upp. Han tar emot i ett kontor som inte är mindre magnifikt än Brumbacks, men ligger mitt i centralredaktionens stora kontorslandskap på fjärde våningen. Han sitter som i ett jättelikt akvarium bakom en välvd fönstervägg som sträcker sig från golv till tak.
-Det här är ingen direkt sjabbig operation, säger han och slår ut med handen mot redaktionen på andra sidan glasväggen. Det kostade 8 miljoner dollar (70 milj kr) att modernisera centralredaktionen och det tar jag som en ganska solid förtroendeomröstning för en döende industri från killarna däruppe, säger han syftande på företagsledningen som sitter på sjätte våningen.


Chefredaktören i sitt "akvarium" mitt på den nya redaktionen.

Chicago Tribune har en av de största webbredaktionerna i USA och den växer. Totalt jobbar 120-130 personer med webbtidningen, varav hälften är journalister, medan resten är administratörer, marknadsförare, programmerare och webbtekniker. Koncernen har totalt investerat 30-40 miljoner dollar (260-345 milj kr) i att bygga nya interaktiva media.

När Chicago Tribune 1992 startade Chicago Online i samarbete med America Online var de en av ett litet fåtal tidningar som överhuvudtaget funderade på interaktiva media. De flesta tidningar var endera ignoranta om den gryende onlinevärlden, eller så fruktade de den. Idag har över ettusen amerikanska tidningar egna webbsajter, men det hindrar inte att Internet på många sätt är en ännu större utmaning för dagspressen än den någonsin varit. De flesta tidningar är lokala monopol. På webben finns ännu inga monopol. Och smarta rivaler från Microsoft till Yahoo har siktet inställt på att erövra delar av den för tidningarna lika lönsamma som viktiga marknaden för småannonser.
-Internet har uppenbart potentialen att förändra tidningsbranschen radikalt, till stor del på grund av migrationen av småannonserna. På längre sikt handlar det om möjligheterna att leverera bredbandskommunikationer, då vi får nyheter både som text, video och audio, svarar Howard Tyner på frågan om hur internet kommer att påverka dagstidningen.
-Jag vet inte om det betyder att tidningen kommer att försvinna. Jag misstänker att den kommer att göra det en dag, men inte så snabbt som många tror. Tidningen kommer att förändras. Den blir förmodligen mindre och kommer att organiseras annorlunda. Den kommer kanske bli ett slags guide för att hjälpa folk navigera på internet. Men du kan också argumentera för att tidningen har en chans att erövra rollen som massmedium i en värld där massmedia försvunnit pga av allt smalare nischer; en värld där vi har 500, 750 eller 1000 kabelkanaler; där vi har en kanal för blonda, blåögda nordbor som är intresserade av sportbilar och en för vänsterhänta golfspelare. Jag tror att tidningen har en chans, därför att televisionen ligger så nära kabelteve och knappast kan återvinna sin roll som massmedia.

Men knappast på det nationella planet?
-Nej, inte nödvändigtsvis nationellt, men lokalt eller regionalt. New York Times kommer förstås att hävda att de är nationella och kommer att vara så för allt framtid.
Kanske t o m ett internationellt?
-Ja, ja, internationellt, hela världen, universum. Fast de har förmodligen rätt. New York Times kommer att finnas kvar länge, liksom Wall Street Journal, men det är inte så lätt att saga det om lokalt baserade tidningar som vår, eller Los Angeles Times. Det vi försöker göra är att dra fördel av den unika situation vi har här (i Chicago) Och vi är ensamma om att göra det.
-Visst finns det andra företag som äger både tidningar, teve och kabelteve, men det är bara vi som verkligen gjort ett försök att knyta samman dem. Det är därför jag alltid säger, att jag inte är redaktör för en tidning, utan chef för ett innehållsföretag. Istället för att samla in, bearbeta och sprida information på papper, distribuerar vi dem över en mängd kanaler, vare sig det är över teve, digitalt, tidningar eller radio. I Chicago har vi dem alla, säger han syftande på det korsägande mellan tidningar och TV eller radio som normalt inte tillåts inom samma område, såvida det inte fanns före förbudet infördes.

-Tribune handlar om idéer. Det är vad vi sysslar med. Vi gör idéer som formuleras i ord, bilder och audio. Det går igenom hela företaget, tidningarna, TV-stationerna, bokförlaget. Vår strategi är inte att kontrollera ledningarna (eg. ”we don’t do pipes!”), inte att leverera saker, utan innehåll! Och det vi försöker göra på vår redaktion är att skapa innehåll och använda det på många olika sätt. Om du å ena sidan kan använda det flera gånger, så kan du tjäna mer pengar. Om du å andra sidan kan använda det över många olika kanaler, kan du nå fler människor och tjäna än mer pengar.
-Jag brukar säga att vi har i Chicago är en enda stor gryta där våra affärspartners stoppar in de innehåll de samlat på sig. WGN TV stoppar in video och talanger, tidningarna stoppar in tryckta texter och talanger. Alla plockar sedan det de behöver för att deras organ ska bli starkare. WGN TV bidrar t ex med sin metereolog. Tom Skilling är Chicagos bäst kända TV-metereolog. Vi har en överenskommelse där har gör vädret åt Chicago Tribune och vi puffar för honom. Han puffar i gengäld för oss genom att säga i TV att folk kan läsa honom i morgondagens Chicago Tribune.
-Tidningen stoppar också sina specialister i grytan, teaterkritiker, matkritiker, rap-kritiker och den där killen som just fick ett Pulitzer-pris för sina artiklar om arkitektur. De kan sitta framför kameran och prata om sina specialiteter, vilket betyder bättre innehåll i TV- och kabelkanalerna. Tidningen har uppenbarligen de största resurserna, så det blir vi som bidrar mest, men vi försöker ta tillbaks också, som i fallet med vädergubben.

Men hur får man murvlar att sätta sig framför en kamera och tittarna att hålla tassarna från fjärrkontrollen? Hur får man skribenter att börja jobba för flera olika media. Den tekniska grunden är redan lagd, vilket skogen av moderna datorer på centralredaktionen vittnar om, liksom en stor ö mitt i redaktionen där många av inslagen Tyner talar om görs.
-Det gäller att få folk att vänja sig vid idén och tidningsfolk är inte de som lätt anpassar sig till förändringar. De tycker om att säga till alla andra att de måste göra det, men när förändringen knackar på deras egen dörr, då är det värre. Vi har därför försökt introducera nya saker successivt under de fem åren sedan du var här sist. Det finns en del däruppe som önskar att vi gått snabbare fram, men faktum är att det inte går. Det är väldigt svårt för mig att ställa mig upp mitt på redaktionen och säga, att hör upp nu allihopa för så här ska vi göra.
-Det vi gör just nu är att satsa på Daywatch för nyheter under utveckling (breaking news). Vår radiostation är mycket intresserad av ett samarbete där vi förser dem med aktuella nyheter. Jag håller på att köpa in en andra omgång av speciella mobiltelefoner som reportrarna ska kunna använda för att ringa in rapporter till radiostationen. Deras bidrag kan sedan digitaliseras och postas som RealAudio-klipp på Howard Witts sajt (dvs tidningens nyhetssajt.) Tanken är att samma person som åker ut för att rapportera för tidningen också ska kunna ägna tio minuter åt att producera innehåll åt radiostationen och webbsajten.
-Majoriteten kan helt klart inte göra detta och vi tänker inte försöka tvinga folk på TV-folket om de inte gillar dem. De jobbar med TV och vet vad de vill ha. Det vi gjorde vid vår Washington-byrå var att anställa en tränare för skribenterna, så att de som har talang för TV kan få professionell träning. Vi vill inte att de ska börja med make-up och permanentat hår, men det finns ett antal grundläggande saker man kan lära ut och som gör att de kan uppträda hyfsat under sändning.

Chicago Tribune betalar inget extra åt dem som medverkar i TV, utan räknar med att de ska göra det i egenintresse.

Betyder det att vi får en ny typ av reporter med en ny uppsättning yrkeskunskaper?
- Det finns inte så många som tanker på detta sätt och som har förmågan, eller fått lära sig det. Journalistutbildningarna tar inte fram dem, vilket är skälet till att vi just gav Northwestern University 20 miljoner dollar (170 milj kr) för att starta en ny gren av sin journalisthögskola, säger Howard Tyner.


Tidningjournalist framför TV-kameran.

Det påminner mig om när jag pratade med Charles Brumback, som gillade att tala om synergin mellan olika media...
-Han hade inte ens en fått en glimt av vad det handlade om eller hur långt det kan gå, avbryter Tyner och förklarar att Brumback gillade synergin av fel skäl. Han såg det bara som ett sätt att spara pengar.
-Charlie ville förmodligen se en reporter sittande här med kamera, antenn och dator, men verkligheten är den, att det alltid kommer att finnas folk som sitter på kontoret och skriver, medan andra är underbart skickliga på att artikulera sig under direktsändning. Sedan finns det dem däremellan. Om vi bra får hålla på ett tag kommer det att dyka upp folk som tycker att det är ”cool” att jobba med sådana saker. Det som jag tycker är mest spännande är att det öppnar en massa nya arbetsmöjligheter som inte fanns tidigare, att detta är ett spännande media att ge sig in i.

Hur ser ni på inkomsterna med tanke på att tidningen står för de största bidragen till synergin? Hur fördelar ni dem för att täcka kostnaderna?
-Inte bara det.... Om vi startar en affärsenhet för att sköta småannonserna på webben och den använder namnet Chicago Tribune för att sälja annonserna; då borde vi få del i de inkomsterna. Men de kommer att säga nej, nej, nej! Jag vet inte hur vi ska lösa detta, men du har rätt. En lösning vi pratat om är att skapa en enda redaktion. Om fem år kanske vi har en enda redaktör för Chicago, som har tevedelen på ett ställe i redaktionen och kabelteve, tidningen och radiodelen på andra ställen av redaktionen.
-I en uppkopplad värd kan man ju göra en massa saker gemensamt. Vi ska inom något år ha ett elektroniskt planeringssystem, så att vilken som helst av våra arton TV-stationer, fyra dagstidningar och andra som vi godkänt kan gå in och titta på den redaktionella nyhetsbudgeten (den dagliga bevakningslistan). Om du är nyhetschef för ChicagoLand TV kan du titta på Chicago Tribunes schema och kanske besluta att inte sända en egen reporter till en presskonferens som inte är TV-mässig, utan använda tidningens material istället.
-Och om du sitter i San Diego och hittar något intressant i Chicago som har anknytning till San Diego skulle du kunna ta en video från WGN TV och använda den. Det är innehåll vi gör och vi gör mer än någon annan i landet om du lägger ihop alla våra TV-stationer och tidningar. Gannett har 50 gånger fler tidningar, men har inte lika mycket innehåll, säger Howard Tyner.

Kommer vi att behöva ett nytt slags superredaktörer för att hantera alla dessa slag av innehåll?
-Ja, det råder det ingen tvekan om, men vi är än så länge begränsade av bandvidden. Det handlar mest om att ge redaktörer från olika media access, så att de kan se vad som är på gång.

Hur ska det gå med tidningens namn om allt stoppas i samma gryta? Varumärket är ju så nära förknippat med tidningens karaktär; med någon man kan lita på? Kan det överföras till TV trots att det är en helt annan känsla man får när man sätter på en TV? Eller är det bara nostalgi?
-Nej, du har rätt, men jag tror att det folk letar efter i en värld av multimedia där det finns så många sätt att få information, är just folk och organisationer man kan lita på. Min son kan sätta ihop en snygg hemsida som du kan läsa de första sidorna av utan att ha en aning om att det ligger en sextonåring bakom den. Jag vill att någon ska tala om för mig att detta är en sextonårings webbsida och detta är en vi kan lita på. Det är där Chicago Tribune kommer in.

-Det övergripande problemet är att lista ut hur man presenterar olika märken för att få maximal effekt av vart och ett. WGN Radio är ett starkt namn, men kommer det att gynna dem om vi börjar göra deras nyheter? Eller ska vi låta bli att säga att de kommer från tidningen?

Det du säger om en stor gryta för tankarna till Time-Warners Pathfinder, som ju inte gick så bra trots de tiotals miljoner de investerade i sajten. Folk ville inte ta genvägen, utan gå direkt till Time, Fortune osv.
-Jag säger inte att allt ska blandas. Konvergensen kommer senare. Det finns en stor skillnad mellan synergi, som betyder att vi samarbetar och konvergens, där vi kombinerar saker till en enhet. Det finns konvergens på en del håll och mer blir det när vi får bredbandsnät, men det dröjer ett tag. Men om någon börjar leverera text förstärkt med video och audio, så är vi redo. Och ju fler på redaktionen vi har som kan ställa upp framgör en kamera, eller göra ett radioinslag, desto bättre förberedda är vi.

Internet är extremt effektivt för viss typ av information, som t ex småannonser. Det är inte otänkbart att eftertextannonser och aktietabeller försvinner ur tidningarna om några år. Vad tänker du göra om det går så? Det måste vara som att rycka undan den finansiella grunden för tidningen?
-Jag tror att det kommer att ske, men jag är inte säker på att det kommer att ske så snabbt som alla sager. Det är helt klart mycket effektivare att söka (via Internet.) Vad händer då med tidningen? Tja, å ena sidan får du lyfta ut materialet och sedan får du göra om den.
Skulle du förlora inkomsterna helt, måste du förstås skära ner driftskostnaderna. Samtidigt kommer vi förstås spara en massa pengar på papperssidan...
-Jag skulle gissa att tidningen skulle bli mer som de europeiska tidningarna och inte ha en massa bilagor, mer som en daglig version av nyhetsmagasinen. Det blir mer tolkningar och featurematerial och unikt innehåll som ingen annan har.
-En annan möjlighet vore att tidningen utvecklas mot specialiserad utgivning så att olika hushåll kan beställa olika kombinationher. Det kanske blir en grundläggande A-del för alla och sedan sportbilagor och dyligt som premium. Med allt det material vi sitter på skulle vi kunna strama upp det och sälja det på en mängd olika sätt.

Så om det går riktigt illa med småannonserna skulle ni kunna trimma ner den tidning ni levererar varje dag och använda mer innehåll för riktade specialbilagor.
-Ja, bade på webben och som tryckta tidningar. Vi har en väldigt framgångsrik sajt kallad MetroMix, som Bill Gates inte lyckats konkurrera med (han syftar på Sidewalk/Chicago, min anm HS) eftersom vi har så mycket material. Föreställ dig nu att vi satsade fullt här och verkligen satte in en massa resurser. Det skulle kunna bli en stor, tjock underhållningsbilaga på fredagarna. Vi skulle kanske t o m kunna börja sälja fredagsbilagan som ett elegant magasin. Det finns så mycket man kan göra.

Men det verkar som det traditionella tidningspaketet är hotat.
-Det kan hotas; det har du förbaskat rätt i!

Ken Auletta skrev en lång essä i American Journalism Review, där det fanns en underton av klagan över att Chicago Tribune inte är New York Times, en tidning för en elit...
-Ken Auletta begriper inte vad vi sysslar med. Han fattar inte. Han beskrev allt vi gjorde och kritiserade allt och gjorde en massa dumma misstag.

Men ni skulle aldrig kunna bli en New York Times även om ni försökte....
-Det är tveksamt. Vi skulle tvingas lägga om hela vår marknadsstrategi och jag är inte säker på att det finns plats för en till sådan tidning. Vi vill vara en regional tidning och tjäna läsarna i vårt område. Vi har ingen ambition att bli en nationell tidning och det vore orealistiskt.

Men ni har ju i likhet med Philadelphia Inquirer ett läge där era värdefullaste läsare finns utspridda i förorterna och där konkurrerar ni med lokala veckotidningar. Det är namnet Chicago Tribune som knyter ihop allting, men det är i förorterna ni har er intressantaste målgrupp.
-För två år sedan tillsatte vi ”general managers” för de västra förorterna och ett för nordvästupplagan. Det är de två största regionerna. Vi har skapat ett djävulskt komplext matrisartat ledningssystem för dem, där byråcheferna rapporterar både till Chicago-redaktören (the metro editor) och till sin ”general manager,” som ansvarar för marknadsföring, annonsinkomster, redaktionellt material, relationer med lokalsamhället och så vidare. Tanken är att detta ska vara en person som lever i lokalsamhället och syns där på kvällarna. Vi sponsrar basebollag och vi dyker upp på lokala fester. Och vi har lyckats höja upplagan och vår penetration på bägge håll helt enkelt genom att vara där.

Finns det inte en risk att dagstidningen spricker upp och att allt vi har kvar blir en nyhetsveckotidning?
-Jag tror inte att det kommer att få gå så långt. Jag tror också att det vore oklokt att göra det, för tidningens namn är fortfarande oerhört värdefullt. Vi vill inte förlora namnet Chicago Tribune, som tillsammans med Sears är ett av de två bästa märkesnamnen inom 500 miles (800 kilometer). Vi vill inte förlora det, utan övertyga folk i förorterna att finns i deras närhet, att vi är en del av deras samhällen, att vi kommer att finnas där på den lokala handelskammarens luncher, på lokala fester och att vi bevakar deras lokala nyheter.

Har internet förändrat ert sätt att bevaka nyheter?
-Det har definititvt förändrat situtationen annonsmässigt, men vi har investerat en massa pengar i att öka den lokala förortsbevakningen via våra Digital Cities-sajter. Det ledde först till att användningen ökade, men sedan stoppade tillväxten. Det visade sig att folk inte ville ha sina nyheter på det sättet. (se sidoartikeln för mer om detta!)

Fast det kommer kanske att ändra sig när folk har fasta förbindelser till internet?
-Det är fortfarande förvånande få som har det.

Men vanorna håller på att ändras och den dagen kommer.
-Det förnekar jag inte, men jag tror inte på domedagspredikanterna som sager att alla kommer att läsa på internet om fem år. Tio år…..kanske.

Finns det några tecken på nya användningsmönster? Vi vet ju att folk som köpt PC tittar på TV mindre. Blir det samma sak för tidningarna? Får vi då tunnare tidningar?
-Till en del kanske, men undersökningar pekar på att folk flest går ut på webben för att göra specifika saker. De går inte dit för att läsa en sexton spalter lång specialrapport. Det är helt enkelt obekvämt. Internet är underbart om det bara gäller två stycken. Pang, pang, pang!

Har nyhetsförmedlingen via internet förändrat ditt sätt att se på nyheter? Går vi mot mer feature?
-Det finns en stor risk med att gå för långt åt det hållet. Det är avgörande att hålla fast vid den journalistiska standarden och inte låta sig drivas åt det som i grund och botten är televisionens sätt att arbeta, dvs där man kan säga vad man vill för man kan ju alltid rätta sig fem minuter senare. Det vore en dålig sak för en tidning att göra det, så ur det perspektivet blir mitt svar nej, åtminstone för tillfället. När vi får bredband kan saken hamna i ett annat läge.
-Det vi försöker att göra är att samla in innehållet en gång, bearbeta det och sedan leverera det på olika sätt. Det är inte kostnadseffektivt att bygga upp verksamheten för enbart ett media, att lägga alla ägg i samma påse.
-Det är möjligt att något media kommer att ta över, men jag tror att vi kommer att ha en ganska lång mellanperiod där en del vill lyssna på radio, medan andra är glada om de får använda internet. Om du kan träffa alla dessa ställen på ett kostnadseffektivt sätt kanske du kan få en rejäl inkomst från ett ställe, mindre inkomster från många ställen och klara dig ganska bra. Vad du inte kan göra är att ha stora grupper som bevakar samma historier för olika media …. Men om du kan få dem samman och uppnå en viss effektivitet kanske du kan fortsätta ett tag till.

Ser du detta som ett sätt att skydda tidningen, genom att bädda in den i en store pool?
-Det är definitivt ett sätt att se på saken. En annan är att säga att tidningarna är störst, har mest resurser och mest trovärdighet, varför det är logiskt att bygga på tidningen. Om det också betyder att tidningen skyddas på sikt, desto bättre!

För det är samtidigt tidningarna som hotas mest av internet?
-Ja, men vi vill också skydda dem för det är de som har de högsta vinstmarginalerna. Det är tidningarna som har mest erfarenheter och mest resurser för att samla och bearbeta nyheter från ett stort område. Lokalteve vet inte hur man gör det och kabelfolket har bara börjat lära sig lite grand.
-Det finns ingen annan. Vi har ett enormt nätverk för att samla in nyheter. Vi har 675 männskor på vår redaktion och förmodligen 1000-1500 frilansare. Jag brukar säga att även om du tar alla andra nyhetsorganisationer i Chicago så har de mindre resurser än denna tidning har.

Hur ser det ut om fem år? Kommer du att kunna skära ner på antalet journalister, eller kommer expansionen in på andra områden leda till att du behöver fler?
-Det kan gå åt bägge hållen.
Och det beror på vad som händer med eftertextannonserna?
-Det beror på det och på en annan sak som diskuteras mycket här och på andra tidningar. Debatten gäller utrikesnyheterna och de nationella nyheterna. Om man frågar läsare, vilket vi gjort, så säger de att de vänder sig till Chicago Tribune utrikes- och nationella nyheter. Men de gillar samtidigt och häpnadsväckande nog (eftersom dessa ofta bara presenteras snuttvis, min anm HS) samma slags nyheter på TV.
-Samtidigt finns det en massa folk som säger att utrikes- och nationella nyheter blivit generiska. De säger att man kan få dem var som helst och att tidningarna inte borde satsa på dem, utan istället satsa all sin tid på att bevaka lokala nyheter.
-Trycket är hårt och det är möjligt att jag om fem år kläms så hårt, att vi får stänga alla utrikeskontor och lägga alla pengarna på att bevaka Dupage County (den förort där General McCormick bodde.) Det vore mycket farligt och riktigt dumt, men jag vet inte hur det ska gå, för du vet, saker förändras. Jag fruktar att det ska hända, men jag är inte övertygad om att de kommer att ske.


Pressen från Wall Street stör mig inte, säger Tyner.

Kommer trycket från direktörerna och Wall Street att öka?
-Wall Street vill ha förändringar oavsett hur du gör det, säger Howard Tyner, men vänder sig samtidigt mot talet om direktörsvälde.
-Jim Squires, som var redaktör två redaktörer före mig, skrev en konspirativ och giftig bok om hur direktörerna tar över tidningarna, som om allt hade varit underbart på den tid vi hade general McCormick, William Randolph Hearst och Joseph Pulitzer. Men det är inte sanningen, för faktum är att vår redaktionella styrka och antalet utrikeskorrespondenter ökat dramatiskt sedan den här tidningen blev ett aktiebolag. Vi har haft mer resurser att göra mer saker än vi någonsin hade när vi var ett enskilt bolag. Det är strunt att säga att vi står under tryck. Naturligtvis gör vi det, men det kan också få dig att förändras, om du bara kan komma ur ditt gamla tänkessätt. Du kan göra en massa saker om du inte alltid måste flyga första klass och kräva det bästa av allt. Saken är den att många i tidningsvärlden är väldigt arroganta, särskilt på den redaktionella sidan. Allt måste vara förstklassigt.
-Visst finns pressen från Wall Street, men det stör mig inte. I don’t care!

Hans Sandberg

Loading...