tisdag, augusti 06, 1996

Onödigt grovt underhållningsvåld

(Först publicerad i dataspeltidningen High Score).

Klicka på bilden så kommer
du till min Lulu bokhandel:
Jag har en bekännelse att göra. Saken är den att jag ogillar meningslöst våld, särskilt de grova, gruvliga, groteska och grafiska grymheter som man i USA kallar gore. Jag gillar det inte på TV, inte på bio, inte i spelarkaden och inte på min PC.

Att säga detta i High Score känns ungefär som att svära i kyrkan. Jag kan se för mig hur ärrade doomare och nyfrälsta quakare sänker sina tidningar för att kolla att de har sina virtuella yxor och granatgevär inom räckhåll.

Men jag är inte emot allt våld, för lika fullt som våld är övergrepp mot andra varelser så är det ett djupt mänskligt - och djuriskt - beteende. Aggression och våld har därför en naturlig plats inom kultur och underhållning. Utan kamp, mellan dom och oss, gott och ont - ofta på liv och död - skapas inte den spänning som driver berättelsen eller spelet vidare. Jag föredrar min Shakespeare och Kurosawa blodig och har inget emot att spel driver upp adrenalinnivån. Men jag har bara förakt för film- och spelskapare som frossar i meningslöst våld bara för att väcka sensation och kanske tjäna en hacka.

Ta fjolårets mest uppreklamerade dataspel som exempel: Phantasmagoria. Det var ett grafiskt vackert, men på det hela taget tamt och ointressant spel. Kanske var det därför Roberta Williams försökte jazza upp det med lite sex, en våldtäkt och några skopor sadistiskt våld, som när vi mot slutet av spelet om och om igen tvingas se ett huvud klyvas av en yxa. Det var äckligt, meningslöst och onödigt.

Många företag, med Id Software i spetsen, har gjort våldet till sitt varumärke. En av killarna på företaget beskrev för ett par år sedan i New York Times sin genre som “stick-en-puffra-i-din-mun-och-blås-bort-bakhuvudet-program.” Det låter tufft och macho, men är dumt och dessutom ett stickspår, för det som skapar spänningen i Doom och Quake är inte så mycket de makabra inslagen, som den snabba och suggestiva jakten genom mörka och farliga gångar. Den som spelar för blodets skull är antingen omogen, eller mogen för psykoterapi.

Men spelar det verkligen någon roll om folk gillar grovt och sadistiskt våld eller ej? Vad jag vet har forskningen inget definitivt svar på den frågan. De flesta människor tycks kunna dyka in i våldsamma och sadistiska filmer och spel, utan att för den skull förvandlas till nya Jeffrey Dahmers.

Min invändning handlar om fartblindhet. Vår hjärna anpassar sig väldigt snabbt till nya miljöer. När vi kört 130 en stund känns 110 som att vi kryper fram. Samma sak med våldet. Den extrema våldskulturen avtrubbar oss för våldet. Så länge vi rör oss i en social miljö där våldet inte accepteras annat än som konsumtion kan det hållas i schack, men vad händer när vi glider in i en epok, eller subkultur som inte bromsar utan förstärker de instinkter vi trimmat på bio eller framför datorn?

Hans Sandberg

Loading...